Det här är berättelsen om en värdelös fårhund. Han var så hopplös att hustrun, Anne, fick ta över honom. Han fick ett nytt namn, Moose, en egen sång som hustrun brukade sjunga för honom, och en ny chans. Så här gick det.
”Ett år i mars stängde en snöstorm av riksvägen i tre dygn. Tre dagar innan snön började falla, hade vi klippt våra tackor och 180 nakna får vandrade omkring på den busköverväxta, kuperade marken nedanför vår lada. Jag vet inte varför jag inte började bli bekymrad före väderleksrapporten för kvällen, när det redan snöade kraftigt. Det började mörkna, när jag äntligen beslöt mig för att få fåren under tak. Jag väntade mig inga svårigheter – fåren borde ligga bakom vindskyddet som vanligt och det var Moose som var närmast ytterdörren, så det var honom jag tog med som hjälp.Antagligen hade den annalkande stormen gjort fåren oroliga, för de fanns inte där de borde ha funnits, de syntes inte till överhuvudtaget, och solitt mörker föll snabbt som en teaterridå.
Någonstans därute på femtio hektar oländig mark fanns vår flock och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. ”OK, Moose, vi går hem... Moose? MOOSE!” Jag visslade, jag vrålade, jag använde ord som pastorn varnar oss för. Precis när jag var färdig att ge upp kom de strömmande över backkrönet, alla 180. Jag vet inte hur Moose hade hittat dem i den snöiga natten. Men jag vet att han hämtade dem lugnt och fint, som en riktig vallhund.
Nästa morgon var det tio minus och snön blåste halvmeterhög. Hade inte fåren haft det gott i vår lada, hade vi förlorat hälftem av dem i lunginflammation och nedkylning – tusentals dollar i sjuka och döende djur.
Efter den natten sov Moose på en fårskinnsfäll bredvid vår säng – på Annes sida.”
Jag kom att tänka på den här berättelsen ikväll, när jag bar ut halm till fåren. Det lilla regnet, som kanske skulle komma enligt väderprognosen igår, kom som ett stort, iskallt regn idag, och här går fem nakna tackor med bara ett litet skjul som skydd – och mörkret kommer och temperaturen faller. Inspektion av fårskjulet visar att jordgolvet varken är jord eller golv längre, det är stillastående iskallt gyttjevatten.
Några säckar halm strös ut – i morron får vi se till att vatten rinner av, men nu måste det bli ett torrt tjockt lager som går att ligga ner i. Hö och så en ny hink havre att locka in dem med. Där ligger de nu, med mätta magar, skyddade mot väta och kyla både från himlen och jorden.
Det är lätt att förstå hur den mannen kände sig, som såg hundraåttio tackor forsa fram mot räddningen med en värdelös border collie efter.
En gång var det våra hundar, som gjorde sådant jobb.
Texten ur Donald McCaigs berättelse om hur den amerikanska kennelklubben, AKC, mot bordercolliefolkets vilja tog över registreringen av rasen. Boken, The Dog Wars, finns bara på engelska, men är mycket intressant läsning och McCaig kan skriva! Fler avsnitt kommer och de översätts och läggs ut här med författarens tillstånd.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar