HUMHUMcomhem.he

Tredje delen: fortfarande rena påhittet


Det hade de inte, men de lärde sig fort. De hade en del erfarenhet att gå på. Och de fick ett dråpslag att pröva sin offensiva marknadsföring på. Kennelklubben, gamla goda Kennelklubben, the Rock of Ages – hade tagit intryck av forskningsrapporter och lösa rykten bland löst folk och klämde till med att alla humhumvalpar måste ögonundersökas före registrering! Andra Damen ringde KC:s ordförande så många gånger att hans sekreterare började säga att han var bortrest till okänd ort.
Första Damen var smartare. Hon ringde Aspiranten.
- Vad ska vi göra? skrek hon. Sammankalla extramöte i rasklubben och kräva hans avgång?
Aspiranten tog ett djupt andetag. Hennes stund hade kommit!
- Absolut inte, sa hon. Så här ska vi göra...

Första Damen skred till verket omgående. Hon ringde sin systerson, som vid det här laget lyckligtvis var en någorlunda känd konstnär. När tavlan hade torkat efter hans förbättringar, transporterades den och en fotograf till Claridge St, där KC:s oförberedde ordförande fick ta emot den storstilade donationen. Den kunde, föreslog Första Damen, lämpligen hängas på hans arbetsrum. Fotografen blixtrade på och det blev några utomordentligt bra foton, som visar Första Damen leende intill målningen av henne i balklänning med terriern i knät och i bakgrunden en hel hög nytillagda avdödade tålösa romerska fotsoldater. Bildtexten i de större hundtidningarna löd:

”Framstående humhumuppfödare: Vi får aldrig sluta älska,
förstå, minnas och respektera vår ras sanna historia!”

Första Damen ser rättframt rakt in i kameran, med handen behagfullt vilande på den förgyllda ramen där plaketten med hennes kennelnamn blänker diskret. Kennelklubbens ordförande är förstås också med i bild, men han sitter ner och ser rätt matt ut. Några besök på redaktionen för KC:s tidskrift resulterade i att det publicerades ännu ett foto av evenemanget, men där ser karln ut som om han ska till att börja gråta. Redaktionschefen är en försynt liten man och Första Damen har en imponerande framtoning, när hon sätter den sidan till. Dessutom råkar hon vara moster till den domare som ska döma redaktionschefens sysslings hund nästa helg och även i övrigt har de många gemensamma bekanta. Den korta artikeln fick rubriken ”Rörd till tårar”.
Det sammantagna genomslaget var inte att förakta. Tajming är allt i offensiv marknadsföring, så dagen efter att KC:s tidning kommit ut öppnade hemsidorna eld.


Forts följer!

Bodil Carlsson