Om någonting är kryptiskt, ofullständigt eller på annat vis förargande i texten som följer, ber jag på förhand ödmjukt om ursäkt. Tio timmar med färgburk tär på talangen för försiktiga formuleringar. Alltså går vi rakt på!
Nej, Lolo – jag känner inte till något fall där en collie dött tidigt eller varit sjuk därför att den var merlefärgad. En enda blå hund har jag haft; sprang och levde rövare och hörde och såg gjorde hon lika bra som mina andra hundar och något lidande som härrörde från färgen märkte jag aldrig. Men det utesluter ju inte att det kan ha funnits sådana collies och det utesluter definitivt inte att det kan ha gällt hundar i andra raser, som jag inte har inblick i ö h t. Den springande punkten är ju inte vad jag tror, utan vad Jordbruksverket tror:
”I och med att även heterozygoter kan drabbas av sjukdom eller funktionshinder anser /.../ verket att avel med ett föräldradjur med merle är tveksamt.” (min kurs)
”Jordbruksverket anser att avel med merle hos hund i många avseenden faller utanför dessa ramar eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.”
Jaha. Och vad svarar vi nu Jordbruksverket, den dagen de vänder sig till oss?
Merlegenen är, som verket själv säger, uppenbarligen mycket gammal. Den finns i exakt samma form hos ett antal hundraser. Verket noterar att detta stöder tanken att merlemutationen dök upp innan hundarna utvecklades till olika hundtyper, som sedan blev hundraser i modern mening. Samma mutation hos tax, grand danois och collie: då fanns den kanske redan hos hundar som ligger så långt tillbaka i tiden att de är förfäder till både tax, grand danois och collie.
Och vad gjorde de blå förfäderna till tax, grand danois och collie? Inte fick de ihop till brödfödan genom att stå i en utställningsring och vara välkammade, det är en sak som är säker! De valdes inte för att de var vackra. De valdes för att de fungerade. De användes i avel för att de fungerade som de merlefria.
Alltså, säger jag, fungerar merle.
Betrakta de brittiska vallhundarna! Nu finns ett antal raser, men för inte så himla längesen var det olika variationer av en och samma typ av hund – en vallande lantras. Det har förekommit blå hundar där under mycket lång tid. De walesiska fårbönderna har fortfarande den typen av hund och de har fortfarande merle. Utseendet bryr de sig inte om – de är mycket praktiskt inriktade hundmänniskor. T ex föredrar de släthåriga hundar av den enda anledningen att de långhåriga lättare får värmeslag på sommaren och blir smutsigare resten av året. Hundarna är oundgängligen nödvändiga för dem och de har inte råd med, eller möjlighet att ha kvar, hundar som fungerar dåligt. Men merle har de!
De hundar jag såg jobba i Wales jobbar mycket mer än någon svensk brukshund. Om man är fårhund där och inte kan se eller höra, om man inte är snabb och stark och uthållig, då riskerar man att bli ihjälsparkad eller stångad eller bara hopplöst efter. De där walesiska hundarna var de mest imponerande hundar jag någonsin har sett – och några av dem var merle. Om de blå hundarna var funktionshindrade, då önskar jag att mina hundar var lika funktionshindrade! Walesarna är mycket stolta över sina hundar och har rätt bra koll på dem. De frågade: ”Det finns en gammal tradition här – man ska inte para två blåa hundar. Har ni någon aning om varför?”
De frågade inte: ”Vet ni varför blåa hundar så ofta är sjuka/döva/inte ser?”
Så det här är vad jag tror:
JA – det är alldeles klart att merle-anlaget är en defekt gen, en deletär mutation som i dubbel uppsättning är en sådan katastrof att den snudd på har blivit folklorei en hundberoende del av världen som Wales.
JA- det är sannolikt så att den också i enkel uppsättning kan ge nedsättning av syn/hörsel/ögonstorlek och annat.
Och JA! Det är nog ännu mera sannolikt att konsekvenserna av merle i enkel uppsättning påverkas av ytterligare andra gener. Hos den hund som jobbar hårt och lever länge, finns bra påverkande gener. Möjligt att de avgör vart de pigmentproducerande cellerna ska styras - ”Blivande hörselceller, hitåt! Blivande näthinneceller, marsch fram till ögonanlagen! Pigmentmuterade celler, håll er till ytterkostymen!” Merlegenen levereras inslagen i ett oskadliggörande paket, om det är så det fungerar. Välj en bra, fungerande hund att avla på – om den råkar vara blå, så får du med hela paketet utan att behöva tänka på det. Nu vet vi ju allihopa, att urvalet i pälsfärg i vår och andra raser inte har haft ett jota med hälsa, funktion eller mentalitet att göra: blue merle-älskarna avlar på hundar för att de är blå, inte på hundar som de vet är bra och som också råkar vara blå.
Av detta följer det gamla vanliga. Om den moderna varianten av hundavel hade haft vett på att göra vad den gamla gjorde, nämligen avla på det som SER BRA UT ( i bemärkelsen fungerar bra, är klok i skallen och lever länge) i stället för det som ÄR SÅ HIMLA SNYGGT ATT SE PÅ (i bemärkelsen vinnare), så hade vi idag haft lite mindre bekymmer med våra ”rena” raser och vi hade inte haft djurskyddsmyndigheter muttrande över vad vi håller på med!
Bodil Carlsson
Tack för ditt svar Bodil!
SvaraRaderaJo Bodil det spelar roll vad folk tror, många myter har spridits som sanningar bara för att fler har trott på myten. När det sedan sätts på pränt blir det ännu mer sanning. Idag med den snabba kommunikation och att man når ett stort antal människor med ett knapptryck kan bli förödande för just sanningen. Tyvärr har vi sett flera ex på det inte minst i hundvärlden.
Anledningen till att jag har merle har jag redan skrivit. Anekdot eller inte, jag känner inte igen alla de defekter som beskrivs i samband med merle-genen i enkel uppsättning. Många raser har rasbundna sjukdomar, anledningen till att de har fått breda ut sig är inte pga någon färg utan att man inte har uppmärksammat problemen i tid. Det finns alltför många ex på det. Skönhetsideal bär skuld för betydligt fler allvarliga defekter än färggener. Därmed inte sagt att de inte ska tas på allvar, men att bara utesluta utan att man väger in de negativa konsekvenser det medför gör inte någon nytta för rasen.
Det som vi trott vara genetiskt korrekt är inte alltid det längre. Många gener samspelar med varandra. Inte ens enäggstvillingar är identiskt lika längre vilket man trott länge. Mutationer startar redan i fosterstadiet, vilka som är genetiskt betingade och vilka som är slumpmässiga har vi ingen kunskap om än så länge i alla fall i många fall.
Hej Lolo!
SvaraRaderaMyterna inom hundvärlden spreds långt innan knapptryckandet blev vanligt... Sällan har man väl skådat en bransch som blivit så van att kunna sälja med så fritt hopskarvade påståenden som hjälp!
Nu har det väl till sist kanske gått dithän, att man inte bara behöver bekymra sig om vad folk tror - det kommer andra aktörer in på scenen och man måste bekymra sig för vad jordbruksverket tror.
JV pratar nog inte bara ut i luften. Frågan är vilket underlag de har och och vilka hundar de tänker på. Jag tänkte ägna lite fritid framöver till att ta reda på den saken och dessutom snoka runt på andra håll och se vad som går att hitta.
For a start - höll Berit Wallin någonsin den där föreläsningen?
Hej på dig Bodil!
SvaraRaderaVad som är förvånande är att det överhuvud taget går att sprida myter längre! Vi är inte alltid så upplysta som vi vill tro.
Om du är i kontakt med JV så tala gärna om att det är betydligt mer bekymmersamt med rädda collies än BM. Vi har f.n. inte råd att utesluta en enda collie pga färg.
Nej Berit Wallin höll aldrig någon föreläsning om vad vitfärgad päls kan ha för inverkan på hundens hälsa. Vi har knappt några konferenser längre pga för få deltagare. Mycket tråkigt.