De uppskakande händelser som skildras i sista delen av serien om den fiktiva rasen humhumterrier har givetvis aldrig inträffat. Det har aldrig funnits någon KC-ordförande som övervägde en drastisk utväg, det har aldrig satts upp kravallstaket på Claridge Street. Ingen känd pudeluppfödare har någonsin försökt utsätta KC:s ordförande för kroppsnära kontakt med hårvårdsprodukter och det existerar förstås inga Damer och Herrar som förväxlar sig själva med hela den stora hundvärlden, där massor av människor har hundar som livsintresse eller arbetskamrater eller familjemedlemmar – eller allt samtidigt.
Nu är nästa tacka klippt så nu kommer sista delen. Så här går det till. Det tar tre personer fyrtio minuter, men efteråt finns inte en rispa i fårhuden. Man breder ut en riktigt tjock filt på stallgolvet. Där lägger man försiktigt omkull tackan och sedan håller den tyngsta personen kvar henne. Med tyngden av sin kropp, inte med hårda tag. De två andra klipper så fort de säkert kan med vanliga hushållssaxar i mindre modell – rundade spetsar, men vassa skär. Man stryker ullen åt ena hållet och spänner huden åt andra och så klipper man i ett längsgående stråk över kroppen. De små saxarna kommer fram när det ska klippas runt armbågar och ljumskar och svans. Ullen lossnar som en bred fäll och sveps åt sidan. Man byter sax, när ullfettet har gjort skären slöa.
Tackans åsikt om det hela är att hon håller på att bli mördad. Den tyngsta personen svarar för att hon hålls nere, att hon har fria andningsvägar och ligger så bekvämt som möjligt på filten, att inget av hennes ben är vikt under henne och att hon vänds på andra sidan så fredligt som det går. Det går att göra samma sak på tio minuter med en elsax och med tackan lyftad upp på bakbenen. Men då får man en ännu räddare tacka och troligen några fula klipp i huden också.
Det är fint att se ullfällen falla av i ett sammanhängande lager. Men det är ännu bättre när man släpper upp tackan och hon står omtumlad och på väg att fly... innan hon ser sig om, funderar, tittar på handen som kliar henne och tackar ja till några munnar havre ur den väntande hinken.
Djur är inte leksaker. Det är bokstavligen så att deras liv är i våra händer. Har man inte förstått det förut, så förstår man när man sätter ett skärande verktyg mot en tackas strupe och fasar för att hon ska kränga till.
Det finns ingen anledning att hantera dem med orespekt.
Bodil Carlsson
Jisses Bodil, när jag först såg bilden trodde jag ulven varit framme, men tyckte det var för oblodigt!
SvaraRaderaJag respekterar alla som tycker djur ska behandlas med respekt.
Jag klipper med både sax och klippmaskin, lite olika beroende på hur fåret är samt var det ska klippas på fåret. Det är ytterst sällan jag klipper i skinnet men då brukar jag inte kalklippa den heller.
SvaraRaderaFåret står uppbundet i halsband/grimskaft.
En del av mina får älskar att bli klippta och andra avskyr det!
Högst individuellt beroende på individ (även bland får finns individuella skillnader) är det också hur det klipps och hur lång tid det tar.
Har ni börjat valla/"fårjobba" med era collie? Jag kanske missförstått men tror mig ha läst att ni inte har era collie lösa? Måste vara svårt använda dem i praktiskt arbete då, tänker jag.
Hej Linda!
SvaraRaderaDe här fåren är inte riktigt vana - de har maskinklippts två gång tidigare i sitt liv, de är ju ettåringar. Jag är inte tillräckligt erfaren för att ge mig på maskinverktyg - här är vi amatörer med rätt gott om tid och maskinsax är i mina ögon för skickliga proffs, som kanske har väldigt många får att få klippta. Förhoppningen är ju förstås att med tiden ska fåren acceptera klippningen. Känslan när tackan reser sig upp, tittar på sin ull på golvet, nosar på ens hand och sedan står och äter sin havreskvätt är rätt bra... :-)
Våra collies är inte lösa på promenader. Här är knök fullt med vilt, grälsjuka jägare med falkblick som får slag om de ens skymtar en lös hund, oavsett ras. Om alla våra hundar var lydnadschampions skulle det bli bråk om vi sågs med lösa hundar. På delar av våra små marker går grannens inte-så-tama kvigor och där går vi inte med hundar, varken lösa eller kopplade. I fårhagen är de förstås lösa, men tyvärr - fårskit är bättre än får.... :-)...i a f hittills.
Klippte tackorna med maskin igår. Inte så vackert resultat; de har lite av ullen runt huvudet/halsen och rumpan kvar då jag är försiktigast klippa där.
SvaraRaderaSmurfan hjälpte att få in dem i stallet då de plötsligt blev livrädda för papperssäckarna som var är inne (!) och rusade mot hästhagen istället. Ibland är de oumbärliga i det dagliga arbetet med djuren, våra collie! <3
Avundsjuk! Våra hundar var en rätt bra hjälp med att få in shettisarna, om shettisarna bet sig fast i gräsmattan och vägrade gå in, men hästarna ogillade uppvaktningen och en av hundarna har fått en törn av en häst - ser det ut som - och har blivit osäker på dem, så vi la ner det projektet. Få ser hur det går i fortsättningen med fåren och hundarna.
SvaraRaderaSom sagt, vi klippte de sista i veckan. Sista tackan var en sorglig överraskning - ull hoptovad till en kaka fläckvis och läkta sår som bara kan vara efter klippmaskin. Det blir definitivt sax här i fortsättningen och den tackan klipps tre ggr per år!
Vad använder du till att verka klövarna?
Kan det verkligen vara efter en klippmaskin? Måste vara ovanligt att de har stora ärr kvar? Jag har touchat demvmed både sax och klippmaskin (huvvaligen det känns inte okej men sådant händer) och det läker ihop på ett par dagar; det har aldrig uppstått blodvite.
SvaraRaderaJag verkar med en verktång; hästarnas gamla använder jag till fåren. Lite stor/lång.
Smurfan har blivit sparkad av hästarna ordentligt två ggr. Såpass att hon tuppade av efter att ha vinglat ut ur hagen. Jag försöker numera inte alls uppmuntra till drivning av hästarna utan försöker jobba vidare med får och höns. Fast de är otroligt peppade att driva hästarna och vill gärna "tjuvdriva" dem fast det blir mindre och mindre av detta. Fåren däremot ska "spontandrivas" i det fall de lämnar tomten likaså hönsen. Så det är lite knepigt vara gårdvar. ;-) Ibland ska man och ibland inte. Etc.
Vad trist inte kunna använda hundarna praktiskt när ni nu är "lantisar". Men saker och ting utvecklas ju hela tiden så säkert kommer också ni finna saker att göra hemmavid så det passar er och hundarna och är roligt/stimulerade. Det behöver inte vara så avancerat. Vi började med att flytta tackorna mellan boxarna i stallet och/eller hålla dem inne i boxen. Sedan mellan stallet och hagen och nu går det hyfsat flytta mellan hagar.
Jo - det kan knappast vara efter något annat än en klippmaskin/sax. Spikrak linje, välläkt nu. Stort ärr vill jag inte kalla det, några cm långt, men det är en viljestark och sprattlig dam, Fyrtioettan, så det förvånar inte. Inget annat får hade detta.
SvaraRaderaHundarna "driver" gärna hästarna när vi är ute på gemensam promenad - om hästarna stannar till och hellre vill äta än gå med husse och smackning inte räcker. Det fogar hästarna sig efter. Däremot att bli infösta av hunduschlingar i stallet, det var tydligen kränkande! Fast hundarna gjorde det riktigt bra ibland - känslan att gå upp bakom en häst med två fotgående hundar och sedan sträcka armarna och peka på var sida om hästen, och se hundarna gå ut dit jag pekade och hästen ge upp hoppet om grästuvan och ta sig in i stallet... Ja, det var lite särskilt. Eller den gången de dåsade på gårdsplan, när hästarna gjorde ett ryck upp mot päronträdet i galopp och hundarna flög upp, sprang i en halvcirkel, mötte häsatarna och vände dem!
Tyvärr - hästarna minns också den gången och två av dem skulle gärna ta en diskussion med hundarna...
Fåren är ju aldrig invallade eller hundvana och myllrar okoordinerat fram och tillbaka. Inte lätt för fårovana hundar, som du säger - svårt att ibland är det helt rätt och andra gånger helt fel att reagera. Men vi funderar vidare.