SKK:s kennelfullmäktige pågår den här helgen och inte vet jag ett skvatt om saken. Jag har inte varit där, jag har varit i hjärtat av hundvärlden. Vi klänger omkring på stegar och tak, fläker ner rostiga hängrännor, häver på falu röd, grundmålar med linolja med så lite pigment i att första strykningen får bjälkarna att se trävita ut, lägger om kittsträngar, bryter upp ankomna fasadbräder med kofot och häpnar över hur torra och fräscha de hundraåriga timmerstockarna är.
Hundarna turas om. Våra tre är ute på marsch eller sover inne, när schäfertiken – hon som skulle avlivas - är ute på gårdsplan. När schäfertiken blir trött av att hålla koll på nya matte, sover hon i bilen och våra hundar är på gårdsplan. Ingen av dem bryr sig om hammarslagen i väggarna eller braket av plankor som bryts loss. Men våra tikar är inte helt tillfreds med att den där nya ska vara med på hemmaplan och schäfertiken är inte riktigt trygg med andra hundar ännu, så de hålls isär. Schäfertiken avvaktar. Hon lyssnar efter ljuden från våra hundar. Hon bedömer hur de låter.
Hursomhelst gick vi på promenad ihop till slut. Hon gick lite före och den här gången höll hon inte koll bakåt – eller hon gick i jämnhöjd, vädrande efter samma viltvittring. Vi kommer förbi ett hus där det plötsligt låter – jo, grannarna renoverar också – och då sneglar schäfertiken snabbt på mina hundar. Inte för att bli säker på att de inte är på väg att hoppa på henne, utan för att se efter vad de har att säga om saken.
Mina hundar säger att det är helt normalt att det huset låter så. Schäfertiken går vidare. Hon går på samma sätt som en person som sänker axlarna och spänner av. Det mörka i blicken är borta.
Sedan är vi hemma igen och ska plocka ihop grejorna som ligger överallt på gräset. Schäfertiken sätter sig framför mig och frågar om jag inte vill prata med henne och det vill jag. Så lägger hon sig ner och rullar lite, lite över på sida och säger att om jag vill klia henne lite, lite på magen, så går det väl an.
Så då kliar jag henne lite, lite – fast inte för mycket, för jag är inte hennes nya matte och vi känner inte varandra jättebra än, säger hon. Och så tittar hon mig hastigt i ögonen. Hon har så vackra ögon. Därinne finns ett litet, litet leende.
Och det är hundvärldens hjärta.
It made my day.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar