I Hundsport Special 3-2011 läser vi att SKK:s Avelskommitté "efter moget övervägande och en hel del diskussioner" bestämt sig för att det strider mot SKK:s grundregler att para två hundar med merle med varandra och att detta gäller för alla raser.
Inte för att man får veta exakt hur diskussionerna gått. Men man kan gissa! Man kan tänka sig att ena ståndpunkten har varit ungefär den här:
Oavsett vad man tycker om merlegenen och den färg den ger upphov till, påverkar den hundens utveckling och kan leda till utvecklingsrubbningar. Det är nu upp till varje rasklubb att bestämma om man vill fortsätta att underhålla defekter som är kopplade till denna allel endast för att få fram en speciell färg. En avel som det råder delade meningar om och som kanske inte ens är tillåten. Det står i SJVFS 1999:111 Saknr L 102 paragraf 2 "Djur som nedärver missbildning eller andra egenskaper som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga funktioner får inte användas i avel." (A Eriksson, seminarieuppsats SLU 2004)
Och att den andra ståndpunten kanske varit denna:
"Det intressanta är att denna idag så omtvistade merlefärg har överlevt i tusentals år och finns hos hundar som kanske utför det tuffaste arbetet av dem alla, nämligen jobbet att driva och valla boskap. Personligen tycker jag att det säger en hel del för färgens fortlevnad - förutsatt förstås att vi uppfödare inte genom inkompetens fördärvar genom att inte följa de genetiska lagarna." (Willis 1997, citerad i samma uppsats, A Erikssons översättning.)
Diskussionerna om merlegenens vara eller inte vara har hållit på i minst trettio år och för egen del tycker jag nog, att det ligger rätt mycket i båda ståndpunkterna. Men hur kommer det sig att så motsatta saker - skapar missbildningar och dövhet å ena sidan men finns å andra sidan sedan hundratals år hos fullt fungerande hundar i krävande arbete - samtidigt kan sägas om en och samma gen?!
Det är något skumt med den här mutationen och hur den faller ut. Den gör om en färg till en annan och den ändrar ibland dessvärre på annat än pälsfärg också, men varför inte hos alla och alltid? Hur är det möjligt att vara dubbel merle och inte döv, blind, ögonlös och/eller död i livmodern?
Jag kan inte påstå att jag har förstått så mycket ännu, men en sak verkar säker: i begynnelsen var den gamla hedervärda däggdjursgenen SILV.
Och precis som i TV-reklamen för Gevalia fick den oväntat besök.
Forts följer när förf har förstått litet mera!
Bodil Carlsson
torsdag 29 september 2011
onsdag 28 september 2011
Tekniskt strul...
Det är tydligen svårt att skicka kommentarer just nu. Vi vet inte alls varför men
hoppas att blogspot ordnar det så fort som möjligt.
hoppas att blogspot ordnar det så fort som möjligt.
måndag 26 september 2011
MERLE 2)
Eftersom det ändå regnar småspik och inget finns att se på TV, ger ett snabbt snok på nätet i ett första svep detta:
1) Förekomsten av ensidig och dubbelsidig dövhet hos border collies och kopplingen till fenotyp*.
Retrospektive studie av 2 597 border collies from Storbritannien 1994- 2002 som hörseltestats med BAER-metoden. Hypotesen var att medfödd dövhet hos BC är kopplad till genen för merle pälsfärg. Ensidig dövhet hittades hos 2,3% och dubbelsidig dövhet hos 0,5 % av alla, men det förekom oftare i vissa kullar och när man korrigerade för den saken fann man en frekvens på 1,6%. Könet på hunden hade inget med saken att göra, däremot fann man att av alla döva BC så hade flera än vad de borde ha haft merle pälsfärg, blåögdhet och mycket vitt på huvudet. Risken för dövhet var 14 gånger större hos BC med en döv mamma, även när man hade korrigerat för pälsfärg. Rapporten säger att man har påvisat kopplingar mellan medfödd dövhet och merlepigmentering hos BC och för fram att man borde testa avelshundar och avla enbart på de normalhörande.
Mera intressant är kanske
2)Förekomst av dövhet hos hundar som har merlegenen i enkel eller dubbel uppsättning**. Den är gjord 2009 i USA och tittade på 153 privatägda merlefärgade hundar av flera raser och båda könen. Förekomsten av merlegenen avgjordes genom DNA-analys på celler från kindslemhinnan, hörseln testades via BAER. Man fann att merlehundarna totalt hade 4,6% ensidigt döva och 4,6% dubbelsidigt döva. När DNA visade merle i enkel uppsättning, fanns ensidig dövhet hos 2,7% och dubbelsidig dövhet hos 0,9%. När merlegenen fanns i dubbeluppsättning var siffrorna mycket högre: 10% ensidigt och 15% dubbelsidigt döva. Man hittade ingen koppling tillvarken kön eller blåögdhet. Förekomsten av dövhet var jämförbar med, eller lägre än, det man ser hos dalmatiner och vit bullterrier.
Någonstans här börjar man bli rasande nyfiken, inte sant? En stor studie på hundar besläktade med vår ras jämför olika färger och finner att merle ger ökad risk för dövhet – men det ger innehav av döv mamma och mycket vitt på huvudet också?
En liten studie på hundar av flera raser ger ökad dövhetsrisk för enkel merle och kraftigt ökad risk för dubbelmerle. 25% av de dubbelmerla är döva på ena eller båda öronen och givetvis har det med pigmentcellerna i innerörat att göra och är ett fullgott skäl att inte acceptera avel med två blå hundar...
… men lik förbaskat får jag det till att 75% av de dubbelmerla faktiskt hör! Varför är inte 100% döva?
Någonting – mer än en faktor, kanske - påverkar det här anlaget och jag skulle hemskt gärna vilja veta vad det är!
Bodil Carlsson
*Platt, Freeman et al, Prevalence of unilateral and bilateral deafness in border collies and association with phenotype, Animal Health Trust, 2006
**Strain, Clark et al, Prevalence of deafness in dogs heterozygotous or homozygotous for the merle allele, Louisiana State University, 2009
BAER: brainstem auditory evoked response, standardmetod för test av hörsel på t ex spädbarn. Apparat avger ljud med viss styrka och elektroder mäter utslaget från hjärnstammen, där hörselinformation bearbetas, ung som vid ett EEG, kan göras även på t ex sederad eller lättsövd hund
1) Förekomsten av ensidig och dubbelsidig dövhet hos border collies och kopplingen till fenotyp*.
Retrospektive studie av 2 597 border collies from Storbritannien 1994- 2002 som hörseltestats med BAER-metoden. Hypotesen var att medfödd dövhet hos BC är kopplad till genen för merle pälsfärg. Ensidig dövhet hittades hos 2,3% och dubbelsidig dövhet hos 0,5 % av alla, men det förekom oftare i vissa kullar och när man korrigerade för den saken fann man en frekvens på 1,6%. Könet på hunden hade inget med saken att göra, däremot fann man att av alla döva BC så hade flera än vad de borde ha haft merle pälsfärg, blåögdhet och mycket vitt på huvudet. Risken för dövhet var 14 gånger större hos BC med en döv mamma, även när man hade korrigerat för pälsfärg. Rapporten säger att man har påvisat kopplingar mellan medfödd dövhet och merlepigmentering hos BC och för fram att man borde testa avelshundar och avla enbart på de normalhörande.
Mera intressant är kanske
2)Förekomst av dövhet hos hundar som har merlegenen i enkel eller dubbel uppsättning**. Den är gjord 2009 i USA och tittade på 153 privatägda merlefärgade hundar av flera raser och båda könen. Förekomsten av merlegenen avgjordes genom DNA-analys på celler från kindslemhinnan, hörseln testades via BAER. Man fann att merlehundarna totalt hade 4,6% ensidigt döva och 4,6% dubbelsidigt döva. När DNA visade merle i enkel uppsättning, fanns ensidig dövhet hos 2,7% och dubbelsidig dövhet hos 0,9%. När merlegenen fanns i dubbeluppsättning var siffrorna mycket högre: 10% ensidigt och 15% dubbelsidigt döva. Man hittade ingen koppling tillvarken kön eller blåögdhet. Förekomsten av dövhet var jämförbar med, eller lägre än, det man ser hos dalmatiner och vit bullterrier.
Någonstans här börjar man bli rasande nyfiken, inte sant? En stor studie på hundar besläktade med vår ras jämför olika färger och finner att merle ger ökad risk för dövhet – men det ger innehav av döv mamma och mycket vitt på huvudet också?
En liten studie på hundar av flera raser ger ökad dövhetsrisk för enkel merle och kraftigt ökad risk för dubbelmerle. 25% av de dubbelmerla är döva på ena eller båda öronen och givetvis har det med pigmentcellerna i innerörat att göra och är ett fullgott skäl att inte acceptera avel med två blå hundar...
… men lik förbaskat får jag det till att 75% av de dubbelmerla faktiskt hör! Varför är inte 100% döva?
Någonting – mer än en faktor, kanske - påverkar det här anlaget och jag skulle hemskt gärna vilja veta vad det är!
Bodil Carlsson
*Platt, Freeman et al, Prevalence of unilateral and bilateral deafness in border collies and association with phenotype, Animal Health Trust, 2006
**Strain, Clark et al, Prevalence of deafness in dogs heterozygotous or homozygotous for the merle allele, Louisiana State University, 2009
BAER: brainstem auditory evoked response, standardmetod för test av hörsel på t ex spädbarn. Apparat avger ljud med viss styrka och elektroder mäter utslaget från hjärnstammen, där hörselinformation bearbetas, ung som vid ett EEG, kan göras även på t ex sederad eller lättsövd hund
söndag 25 september 2011
ÅTERKOMSTEN
Om någonting är kryptiskt, ofullständigt eller på annat vis förargande i texten som följer, ber jag på förhand ödmjukt om ursäkt. Tio timmar med färgburk tär på talangen för försiktiga formuleringar. Alltså går vi rakt på!
Nej, Lolo – jag känner inte till något fall där en collie dött tidigt eller varit sjuk därför att den var merlefärgad. En enda blå hund har jag haft; sprang och levde rövare och hörde och såg gjorde hon lika bra som mina andra hundar och något lidande som härrörde från färgen märkte jag aldrig. Men det utesluter ju inte att det kan ha funnits sådana collies och det utesluter definitivt inte att det kan ha gällt hundar i andra raser, som jag inte har inblick i ö h t. Den springande punkten är ju inte vad jag tror, utan vad Jordbruksverket tror:
”I och med att även heterozygoter kan drabbas av sjukdom eller funktionshinder anser /.../ verket att avel med ett föräldradjur med merle är tveksamt.” (min kurs)
”Jordbruksverket anser att avel med merle hos hund i många avseenden faller utanför dessa ramar eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.”
Jaha. Och vad svarar vi nu Jordbruksverket, den dagen de vänder sig till oss?
Merlegenen är, som verket själv säger, uppenbarligen mycket gammal. Den finns i exakt samma form hos ett antal hundraser. Verket noterar att detta stöder tanken att merlemutationen dök upp innan hundarna utvecklades till olika hundtyper, som sedan blev hundraser i modern mening. Samma mutation hos tax, grand danois och collie: då fanns den kanske redan hos hundar som ligger så långt tillbaka i tiden att de är förfäder till både tax, grand danois och collie.
Och vad gjorde de blå förfäderna till tax, grand danois och collie? Inte fick de ihop till brödfödan genom att stå i en utställningsring och vara välkammade, det är en sak som är säker! De valdes inte för att de var vackra. De valdes för att de fungerade. De användes i avel för att de fungerade som de merlefria.
Alltså, säger jag, fungerar merle.
Betrakta de brittiska vallhundarna! Nu finns ett antal raser, men för inte så himla längesen var det olika variationer av en och samma typ av hund – en vallande lantras. Det har förekommit blå hundar där under mycket lång tid. De walesiska fårbönderna har fortfarande den typen av hund och de har fortfarande merle. Utseendet bryr de sig inte om – de är mycket praktiskt inriktade hundmänniskor. T ex föredrar de släthåriga hundar av den enda anledningen att de långhåriga lättare får värmeslag på sommaren och blir smutsigare resten av året. Hundarna är oundgängligen nödvändiga för dem och de har inte råd med, eller möjlighet att ha kvar, hundar som fungerar dåligt. Men merle har de!
De hundar jag såg jobba i Wales jobbar mycket mer än någon svensk brukshund. Om man är fårhund där och inte kan se eller höra, om man inte är snabb och stark och uthållig, då riskerar man att bli ihjälsparkad eller stångad eller bara hopplöst efter. De där walesiska hundarna var de mest imponerande hundar jag någonsin har sett – och några av dem var merle. Om de blå hundarna var funktionshindrade, då önskar jag att mina hundar var lika funktionshindrade! Walesarna är mycket stolta över sina hundar och har rätt bra koll på dem. De frågade: ”Det finns en gammal tradition här – man ska inte para två blåa hundar. Har ni någon aning om varför?”
De frågade inte: ”Vet ni varför blåa hundar så ofta är sjuka/döva/inte ser?”
Så det här är vad jag tror:
JA – det är alldeles klart att merle-anlaget är en defekt gen, en deletär mutation som i dubbel uppsättning är en sådan katastrof att den snudd på har blivit folklorei en hundberoende del av världen som Wales.
JA- det är sannolikt så att den också i enkel uppsättning kan ge nedsättning av syn/hörsel/ögonstorlek och annat.
Och JA! Det är nog ännu mera sannolikt att konsekvenserna av merle i enkel uppsättning påverkas av ytterligare andra gener. Hos den hund som jobbar hårt och lever länge, finns bra påverkande gener. Möjligt att de avgör vart de pigmentproducerande cellerna ska styras - ”Blivande hörselceller, hitåt! Blivande näthinneceller, marsch fram till ögonanlagen! Pigmentmuterade celler, håll er till ytterkostymen!” Merlegenen levereras inslagen i ett oskadliggörande paket, om det är så det fungerar. Välj en bra, fungerande hund att avla på – om den råkar vara blå, så får du med hela paketet utan att behöva tänka på det. Nu vet vi ju allihopa, att urvalet i pälsfärg i vår och andra raser inte har haft ett jota med hälsa, funktion eller mentalitet att göra: blue merle-älskarna avlar på hundar för att de är blå, inte på hundar som de vet är bra och som också råkar vara blå.
Av detta följer det gamla vanliga. Om den moderna varianten av hundavel hade haft vett på att göra vad den gamla gjorde, nämligen avla på det som SER BRA UT ( i bemärkelsen fungerar bra, är klok i skallen och lever länge) i stället för det som ÄR SÅ HIMLA SNYGGT ATT SE PÅ (i bemärkelsen vinnare), så hade vi idag haft lite mindre bekymmer med våra ”rena” raser och vi hade inte haft djurskyddsmyndigheter muttrande över vad vi håller på med!
Bodil Carlsson
Nej, Lolo – jag känner inte till något fall där en collie dött tidigt eller varit sjuk därför att den var merlefärgad. En enda blå hund har jag haft; sprang och levde rövare och hörde och såg gjorde hon lika bra som mina andra hundar och något lidande som härrörde från färgen märkte jag aldrig. Men det utesluter ju inte att det kan ha funnits sådana collies och det utesluter definitivt inte att det kan ha gällt hundar i andra raser, som jag inte har inblick i ö h t. Den springande punkten är ju inte vad jag tror, utan vad Jordbruksverket tror:
”I och med att även heterozygoter kan drabbas av sjukdom eller funktionshinder anser /.../ verket att avel med ett föräldradjur med merle är tveksamt.” (min kurs)
”Jordbruksverket anser att avel med merle hos hund i många avseenden faller utanför dessa ramar eftersom det bevisligen medför sjukdomar och funktionshinder hos avkomman.”
Jaha. Och vad svarar vi nu Jordbruksverket, den dagen de vänder sig till oss?
Merlegenen är, som verket själv säger, uppenbarligen mycket gammal. Den finns i exakt samma form hos ett antal hundraser. Verket noterar att detta stöder tanken att merlemutationen dök upp innan hundarna utvecklades till olika hundtyper, som sedan blev hundraser i modern mening. Samma mutation hos tax, grand danois och collie: då fanns den kanske redan hos hundar som ligger så långt tillbaka i tiden att de är förfäder till både tax, grand danois och collie.
Och vad gjorde de blå förfäderna till tax, grand danois och collie? Inte fick de ihop till brödfödan genom att stå i en utställningsring och vara välkammade, det är en sak som är säker! De valdes inte för att de var vackra. De valdes för att de fungerade. De användes i avel för att de fungerade som de merlefria.
Alltså, säger jag, fungerar merle.
Betrakta de brittiska vallhundarna! Nu finns ett antal raser, men för inte så himla längesen var det olika variationer av en och samma typ av hund – en vallande lantras. Det har förekommit blå hundar där under mycket lång tid. De walesiska fårbönderna har fortfarande den typen av hund och de har fortfarande merle. Utseendet bryr de sig inte om – de är mycket praktiskt inriktade hundmänniskor. T ex föredrar de släthåriga hundar av den enda anledningen att de långhåriga lättare får värmeslag på sommaren och blir smutsigare resten av året. Hundarna är oundgängligen nödvändiga för dem och de har inte råd med, eller möjlighet att ha kvar, hundar som fungerar dåligt. Men merle har de!
De hundar jag såg jobba i Wales jobbar mycket mer än någon svensk brukshund. Om man är fårhund där och inte kan se eller höra, om man inte är snabb och stark och uthållig, då riskerar man att bli ihjälsparkad eller stångad eller bara hopplöst efter. De där walesiska hundarna var de mest imponerande hundar jag någonsin har sett – och några av dem var merle. Om de blå hundarna var funktionshindrade, då önskar jag att mina hundar var lika funktionshindrade! Walesarna är mycket stolta över sina hundar och har rätt bra koll på dem. De frågade: ”Det finns en gammal tradition här – man ska inte para två blåa hundar. Har ni någon aning om varför?”
De frågade inte: ”Vet ni varför blåa hundar så ofta är sjuka/döva/inte ser?”
Så det här är vad jag tror:
JA – det är alldeles klart att merle-anlaget är en defekt gen, en deletär mutation som i dubbel uppsättning är en sådan katastrof att den snudd på har blivit folklorei en hundberoende del av världen som Wales.
JA- det är sannolikt så att den också i enkel uppsättning kan ge nedsättning av syn/hörsel/ögonstorlek och annat.
Och JA! Det är nog ännu mera sannolikt att konsekvenserna av merle i enkel uppsättning påverkas av ytterligare andra gener. Hos den hund som jobbar hårt och lever länge, finns bra påverkande gener. Möjligt att de avgör vart de pigmentproducerande cellerna ska styras - ”Blivande hörselceller, hitåt! Blivande näthinneceller, marsch fram till ögonanlagen! Pigmentmuterade celler, håll er till ytterkostymen!” Merlegenen levereras inslagen i ett oskadliggörande paket, om det är så det fungerar. Välj en bra, fungerande hund att avla på – om den råkar vara blå, så får du med hela paketet utan att behöva tänka på det. Nu vet vi ju allihopa, att urvalet i pälsfärg i vår och andra raser inte har haft ett jota med hälsa, funktion eller mentalitet att göra: blue merle-älskarna avlar på hundar för att de är blå, inte på hundar som de vet är bra och som också råkar vara blå.
Av detta följer det gamla vanliga. Om den moderna varianten av hundavel hade haft vett på att göra vad den gamla gjorde, nämligen avla på det som SER BRA UT ( i bemärkelsen fungerar bra, är klok i skallen och lever länge) i stället för det som ÄR SÅ HIMLA SNYGGT ATT SE PÅ (i bemärkelsen vinnare), så hade vi idag haft lite mindre bekymmer med våra ”rena” raser och vi hade inte haft djurskyddsmyndigheter muttrande över vad vi håller på med!
Bodil Carlsson
lördag 24 september 2011
Hundvärldens hjärta
SKK:s kennelfullmäktige pågår den här helgen och inte vet jag ett skvatt om saken. Jag har inte varit där, jag har varit i hjärtat av hundvärlden. Vi klänger omkring på stegar och tak, fläker ner rostiga hängrännor, häver på falu röd, grundmålar med linolja med så lite pigment i att första strykningen får bjälkarna att se trävita ut, lägger om kittsträngar, bryter upp ankomna fasadbräder med kofot och häpnar över hur torra och fräscha de hundraåriga timmerstockarna är.
Hundarna turas om. Våra tre är ute på marsch eller sover inne, när schäfertiken – hon som skulle avlivas - är ute på gårdsplan. När schäfertiken blir trött av att hålla koll på nya matte, sover hon i bilen och våra hundar är på gårdsplan. Ingen av dem bryr sig om hammarslagen i väggarna eller braket av plankor som bryts loss. Men våra tikar är inte helt tillfreds med att den där nya ska vara med på hemmaplan och schäfertiken är inte riktigt trygg med andra hundar ännu, så de hålls isär. Schäfertiken avvaktar. Hon lyssnar efter ljuden från våra hundar. Hon bedömer hur de låter.
Hursomhelst gick vi på promenad ihop till slut. Hon gick lite före och den här gången höll hon inte koll bakåt – eller hon gick i jämnhöjd, vädrande efter samma viltvittring. Vi kommer förbi ett hus där det plötsligt låter – jo, grannarna renoverar också – och då sneglar schäfertiken snabbt på mina hundar. Inte för att bli säker på att de inte är på väg att hoppa på henne, utan för att se efter vad de har att säga om saken.
Mina hundar säger att det är helt normalt att det huset låter så. Schäfertiken går vidare. Hon går på samma sätt som en person som sänker axlarna och spänner av. Det mörka i blicken är borta.
Sedan är vi hemma igen och ska plocka ihop grejorna som ligger överallt på gräset. Schäfertiken sätter sig framför mig och frågar om jag inte vill prata med henne och det vill jag. Så lägger hon sig ner och rullar lite, lite över på sida och säger att om jag vill klia henne lite, lite på magen, så går det väl an.
Så då kliar jag henne lite, lite – fast inte för mycket, för jag är inte hennes nya matte och vi känner inte varandra jättebra än, säger hon. Och så tittar hon mig hastigt i ögonen. Hon har så vackra ögon. Därinne finns ett litet, litet leende.
Och det är hundvärldens hjärta.
It made my day.
Bodil Carlsson
Hundarna turas om. Våra tre är ute på marsch eller sover inne, när schäfertiken – hon som skulle avlivas - är ute på gårdsplan. När schäfertiken blir trött av att hålla koll på nya matte, sover hon i bilen och våra hundar är på gårdsplan. Ingen av dem bryr sig om hammarslagen i väggarna eller braket av plankor som bryts loss. Men våra tikar är inte helt tillfreds med att den där nya ska vara med på hemmaplan och schäfertiken är inte riktigt trygg med andra hundar ännu, så de hålls isär. Schäfertiken avvaktar. Hon lyssnar efter ljuden från våra hundar. Hon bedömer hur de låter.
Hursomhelst gick vi på promenad ihop till slut. Hon gick lite före och den här gången höll hon inte koll bakåt – eller hon gick i jämnhöjd, vädrande efter samma viltvittring. Vi kommer förbi ett hus där det plötsligt låter – jo, grannarna renoverar också – och då sneglar schäfertiken snabbt på mina hundar. Inte för att bli säker på att de inte är på väg att hoppa på henne, utan för att se efter vad de har att säga om saken.
Mina hundar säger att det är helt normalt att det huset låter så. Schäfertiken går vidare. Hon går på samma sätt som en person som sänker axlarna och spänner av. Det mörka i blicken är borta.
Sedan är vi hemma igen och ska plocka ihop grejorna som ligger överallt på gräset. Schäfertiken sätter sig framför mig och frågar om jag inte vill prata med henne och det vill jag. Så lägger hon sig ner och rullar lite, lite över på sida och säger att om jag vill klia henne lite, lite på magen, så går det väl an.
Så då kliar jag henne lite, lite – fast inte för mycket, för jag är inte hennes nya matte och vi känner inte varandra jättebra än, säger hon. Och så tittar hon mig hastigt i ögonen. Hon har så vackra ögon. Därinne finns ett litet, litet leende.
Och det är hundvärldens hjärta.
It made my day.
Bodil Carlsson
fredag 23 september 2011
GRATTIS!!!
Gratulationer till Carol Fowler, cavalierägaren som kämpat för att problemen med SM hos Cavalier King charles spaniel skulle uppmärksammas och åtgärdas. Grattis till cavalieruppfödaren Margaret Carter, som gjort samma sak och fått stå ut med en hel del från vissa andra uppfödare för sina åsikter. Grattis Claire Rusbridge, veterinärneurolog som tagit sig an cavvarna. Ännu mer grattar man förstås hundarna, de kommande hundarna, de som inte är födda än - och så BVA, brittiska veterinärförbundet, och engelska Kennelklubben, som gör det de ska och står upp för en ras i trubbel.
BRA GJORT!
Igår meddelade BVA och KC att man inte ger sig. Från januari nästa år drar MR-undersökningar av CKCS igång igen, efter ett långt krig inom och utanför rasklubben. Resultaten blir offentliga, så från våren 2012 kan valpköpare och andra ta reda på hur det ser ut för den tilltänkta valpens föräldrar. (Ja, det var förmodligen där skon klämde.)
Dessutom kommer resultaten att läggas in i ett avelsindex, i regi av KC:s Animal Health Trust, som hjälp för uppfödare. Läs själva på Jemima Harrisons blogg... och nej, trots ihärdiga försök av en cavuppfödare att få henne fälld för att hon tagit upp cavvarnas problem i sin film, så fälldes hon inte.
Det finns ingen framtid för renrasiga hundar i en massa tigande och hemlighållande och jakt på folk som säger vad de tycker. Det finns en framtid i öppenhet och i hundorganisationer som tar ansvar för våra hundar...
...innan någon annan gör det åt dem.
Bodil Carlsson
THE MATERIAL GIRL
"We are living in a material world, and I am a material girl" (Madonna)
Ett snapshot taget med mobilen. Tiken har slagit sig till ro på golvet med den nyaste pipleksaken bekvämt under hakan. Och hon är SÅ nöjd… Nu kan nämligen inte hanen komma åt ekorren (fast det är kanske en chipmunk). Han får nöja sig med en gammal trasig toffla som hängt med i snart tio år. En toffla som en gång var alldeles hel och liknade ett obestämbart, men mjukt och ulligt djur. Nu är det bara en trasig tygbit, i och för sig fortfarande något ullig, men snart färdig för soptunnan.
Han är ju inte så kräsen, hanen. Är det mjukt att bita i så är det ok även om också han är förtjust i pipandet, det som kanske ska påminna om ett bytesdjurs sista bön. Faktum är att pipandet i dessa leksaker har en motsvarighet i vår natur. Jag råkade förra sommaren, precis utanför vår tomt, trampa på en groda och min första tanke var: Här ligger väl inga pipleksaker! Tittade ner och såg icke-pipleksaken hoppa iväg! Kanske en aning kantstött men fortfarande vid liv och med rörelseförmågan till synes intakt. Fast ungefär lika glad som humlan som tjuren Fredinand sätter sig på varje julafton…
Det där var en liten parantes, dock.
På denna bild har hon bara en leksak under hakan. När hon är riktigt materialistisk så kan det vara både två och tre. För saker är viktiga - speciellt LEKsaker. Och speciellt viktigt är att ha dem under kontroll så att inget annat djur, framför allt inte katten!, ska kunna leka med dem.
Det där vi människor fick höra i vår barndom om att dela med sig, det gäller inte i hundarnas värld. Där gäller det att sko sig bäst man kan och försvara det man håller kärt. Och - saker är väldigt viktiga!
Materialismen kanske inte är ett mänskligt påfund, trots allt… :-)
Johan Nilsson
torsdag 22 september 2011
onsdag 21 september 2011
COLLIEINFO PLANERAR UPPDATERING
Gammal färg i ljuset av ny kunskap! Collieinfo jobbar på en uppdatering apropå en fråga från en rasklubb till Jordbruksverket.
Bodil Carlsson
Bodil Carlsson
söndag 18 september 2011
VEM SKREV DET HÄR?
Det här är berättelsen om en värdelös fårhund. Han var så hopplös att hustrun, Anne, fick ta över honom. Han fick ett nytt namn, Moose, en egen sång som hustrun brukade sjunga för honom, och en ny chans. Så här gick det.
”Ett år i mars stängde en snöstorm av riksvägen i tre dygn. Tre dagar innan snön började falla, hade vi klippt våra tackor och 180 nakna får vandrade omkring på den busköverväxta, kuperade marken nedanför vår lada. Jag vet inte varför jag inte började bli bekymrad före väderleksrapporten för kvällen, när det redan snöade kraftigt. Det började mörkna, när jag äntligen beslöt mig för att få fåren under tak. Jag väntade mig inga svårigheter – fåren borde ligga bakom vindskyddet som vanligt och det var Moose som var närmast ytterdörren, så det var honom jag tog med som hjälp.Antagligen hade den annalkande stormen gjort fåren oroliga, för de fanns inte där de borde ha funnits, de syntes inte till överhuvudtaget, och solitt mörker föll snabbt som en teaterridå.
Någonstans därute på femtio hektar oländig mark fanns vår flock och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. ”OK, Moose, vi går hem... Moose? MOOSE!” Jag visslade, jag vrålade, jag använde ord som pastorn varnar oss för. Precis när jag var färdig att ge upp kom de strömmande över backkrönet, alla 180. Jag vet inte hur Moose hade hittat dem i den snöiga natten. Men jag vet att han hämtade dem lugnt och fint, som en riktig vallhund.
Nästa morgon var det tio minus och snön blåste halvmeterhög. Hade inte fåren haft det gott i vår lada, hade vi förlorat hälftem av dem i lunginflammation och nedkylning – tusentals dollar i sjuka och döende djur.
Efter den natten sov Moose på en fårskinnsfäll bredvid vår säng – på Annes sida.”
Jag kom att tänka på den här berättelsen ikväll, när jag bar ut halm till fåren. Det lilla regnet, som kanske skulle komma enligt väderprognosen igår, kom som ett stort, iskallt regn idag, och här går fem nakna tackor med bara ett litet skjul som skydd – och mörkret kommer och temperaturen faller. Inspektion av fårskjulet visar att jordgolvet varken är jord eller golv längre, det är stillastående iskallt gyttjevatten.
Några säckar halm strös ut – i morron får vi se till att vatten rinner av, men nu måste det bli ett torrt tjockt lager som går att ligga ner i. Hö och så en ny hink havre att locka in dem med. Där ligger de nu, med mätta magar, skyddade mot väta och kyla både från himlen och jorden.
Det är lätt att förstå hur den mannen kände sig, som såg hundraåttio tackor forsa fram mot räddningen med en värdelös border collie efter.
En gång var det våra hundar, som gjorde sådant jobb.
Texten ur Donald McCaigs berättelse om hur den amerikanska kennelklubben, AKC, mot bordercolliefolkets vilja tog över registreringen av rasen. Boken, The Dog Wars, finns bara på engelska, men är mycket intressant läsning och McCaig kan skriva! Fler avsnitt kommer och de översätts och läggs ut här med författarens tillstånd.
Bodil Carlsson
”Ett år i mars stängde en snöstorm av riksvägen i tre dygn. Tre dagar innan snön började falla, hade vi klippt våra tackor och 180 nakna får vandrade omkring på den busköverväxta, kuperade marken nedanför vår lada. Jag vet inte varför jag inte började bli bekymrad före väderleksrapporten för kvällen, när det redan snöade kraftigt. Det började mörkna, när jag äntligen beslöt mig för att få fåren under tak. Jag väntade mig inga svårigheter – fåren borde ligga bakom vindskyddet som vanligt och det var Moose som var närmast ytterdörren, så det var honom jag tog med som hjälp.Antagligen hade den annalkande stormen gjort fåren oroliga, för de fanns inte där de borde ha funnits, de syntes inte till överhuvudtaget, och solitt mörker föll snabbt som en teaterridå.
Någonstans därute på femtio hektar oländig mark fanns vår flock och det fanns ingenting jag kunde göra åt saken. ”OK, Moose, vi går hem... Moose? MOOSE!” Jag visslade, jag vrålade, jag använde ord som pastorn varnar oss för. Precis när jag var färdig att ge upp kom de strömmande över backkrönet, alla 180. Jag vet inte hur Moose hade hittat dem i den snöiga natten. Men jag vet att han hämtade dem lugnt och fint, som en riktig vallhund.
Nästa morgon var det tio minus och snön blåste halvmeterhög. Hade inte fåren haft det gott i vår lada, hade vi förlorat hälftem av dem i lunginflammation och nedkylning – tusentals dollar i sjuka och döende djur.
Efter den natten sov Moose på en fårskinnsfäll bredvid vår säng – på Annes sida.”
Jag kom att tänka på den här berättelsen ikväll, när jag bar ut halm till fåren. Det lilla regnet, som kanske skulle komma enligt väderprognosen igår, kom som ett stort, iskallt regn idag, och här går fem nakna tackor med bara ett litet skjul som skydd – och mörkret kommer och temperaturen faller. Inspektion av fårskjulet visar att jordgolvet varken är jord eller golv längre, det är stillastående iskallt gyttjevatten.
Några säckar halm strös ut – i morron får vi se till att vatten rinner av, men nu måste det bli ett torrt tjockt lager som går att ligga ner i. Hö och så en ny hink havre att locka in dem med. Där ligger de nu, med mätta magar, skyddade mot väta och kyla både från himlen och jorden.
Det är lätt att förstå hur den mannen kände sig, som såg hundraåttio tackor forsa fram mot räddningen med en värdelös border collie efter.
En gång var det våra hundar, som gjorde sådant jobb.
Texten ur Donald McCaigs berättelse om hur den amerikanska kennelklubben, AKC, mot bordercolliefolkets vilja tog över registreringen av rasen. Boken, The Dog Wars, finns bara på engelska, men är mycket intressant läsning och McCaig kan skriva! Fler avsnitt kommer och de översätts och läggs ut här med författarens tillstånd.
Bodil Carlsson
lördag 17 september 2011
TREVLIG HELG!
Inte en regndroppe på nästan två dygn! Skördetröskorna hastar ut för att rädda det som går att få in av skörden, de håller på till sent och sedan tar plogen vid. Vi försöker använda det vattenfria tidsintervallet till annat som är bråttom med. Nu är alla fem fåren äntligen klippta och i morron, om det vill låta bli med störtregn bara en halv dag till, åker nytt tak upp på verandan. På tiden!
Alla läsare önskas en lika fin (men mindre muskelkrävande) helg. Här återstår bara att ihop med trötta hundar somna framför TV:n.
Bodil Carlsson
måndag 12 september 2011
HUMHUMcomehem.heaven
Sista delen: Kalabaliken på Claridge Steet. Inträffar i den nära framtiden och är alltså helt och hållet satiriskt påhitt.
Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!
Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!
Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!
– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?
Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.
Bodil Carlsson
Hon var en modig kvinna, Oplacerad, när hon bestämde sig för att sluta som drömfabrikant och bli hunduppfödare i stället. För hennes del kom ögonblicket när hon stod på händer och knän på en åker i Yorkshire och blev pussad i ansiktet av en jordig terrier och spottade ut lersmulor och frågor (”Hur många såna här finns det? Har ni problem med deras ögon? Hur gamla brukar dom bli? Valpar tikarna naturligt? Måste ni inseminera?”) om vartannat. Men hon var inte ensam.
Andra hade haft liknande ögonblick. En annan humhumuppfödare fick ett när hon klev in på sitt regionala djursjukhus och upptäckte de extradyra specialfoderpåsarna med en söt skiss av en vit terrier på framsidan: Extraberikat med särskilt utvalt vitamin A för Din Älsklings känsliga ögon. När hon hittade pyttesmå glasögon på hyllan intill gick hon i taket. Den unge tysken förlorade en hund som klev upp på en amstaff i tron att det var en soffa. Nu hade han kennelhemsida med rubrik i rött: BLINDZUCHT? NEIN DANKE! Hemma hos honom väntade man på den första importen från Yorkshire. Vad tyska kennelklubben eventuellt skulle tycka? Hade han inte tid att vänta på, sa han. Hundar före formaliteter!
Andra uppfödare i andra raser hade vandrat samma väg. Oplacerad fick kontakt med dem genom sin nya hemsida. Många av hennes gamla vänner i humhummeriet sa upp bekantskapen med henne på Facebook och pressade andra att göra samma sak – det är alltid bra, om man kan få avhopparen att se ensam och utfrusen ut. Oplacerad saknade dem inte. Hon hade mycket mer gemensamt med sina nya bekanta. Hon och tre andra uppfödare och en bunt hundägare i två andra små raser med problem hade kommit fram till vad de ville göra: ett gemensamt projekt! De hade diskuterat hela helgen hemma hos Oplacerad och inte ens hunnit se nyheterna. Så när de mejlade och ringde KC en hel måndag utan att få svar, åkte de helt enkelt ner till London för att rakt på sak och på stället tala om vad de tyckte. De fann Claridge St under belägring.
Detta var dagen då KC hade bett sina uppfödare att bättra på hundsportens anseende genom att 1) sluta avla på genetiska fel 2) börja leverera anständig konsumentupplysning och dessutom helst 3) sluta dränka sina jyckar i pälsförbättringspreparat. Därför var Oplacerad och hennes vänner inte ensamma på plan – de tog sig faktiskt in därför att insatsstyrkan var fullt upptagen med att brotta ner några pudeluppfödare som anföll med hårsprayburkar. När de sökte sig fram i korridorerna tjöt larmen. För varje trappavsats flashade varningsskyltarna: TERRIER AVANCERAR MOT VÅNINGSPLAN 3!
Dubbeldörrarna högst upp slogs upp med ett brak. Där stod KC:s ordförande, redo för sin sista strid. Hans skrivbord var renstädat bortsett från ett enda prydligt framlagt dokument, en sista skrivelse till FCI. Även han var beredd att ta språnget ut i det stora okända, varifrån ingen har rapporterat. Han såg ingen annan utväg att slippa ifrån kärringregementet. Därför hemställde han om att bli omregistrerad som hund – helst av blandad härkomst, om det inte bar FCI emot allt för mycket.
Men först skulle han ta sig an terriertanterna!
Samtalet avlöpte oväntat för alla parter. Oplacerad och hennes kollegor förklarade ampert att de hade bestämt sig för att ta in oreggade hundar, eller reggade hundar från liknande ras, för att komma tillrätta med hälsoproblem och inavelsskador. KC:s ordförande bad dem lika ampert att skynda på med saken. Om de nu inte hade reda på att vettigt folk i flera olika raser redan gjorde så med sina kennelklubbars fulla stöd och välsignelse, så var han glad åt att få upplysa dem om saken.
Oplacerad såg ut genom fönstret. På gatan nedanför reste polisen kravallstaket. Ett litet gäng människor (som trodde att de var ett väldigt stort gäng männniskor) viftade med plakat där det stod REN RAS! RENT BLOD! Längst bak syntes Aspiranten. På hennes plakat stod det KROSSA PROJEKTET!
– Stackars hundar, sa Oplacerad. Visst förtjänar dom nåt bättre?
Vi vet ju alla hur det gick. Drömfabrikanterna fortsatte sälja sina tokigheter - hundar med förkrympta ögon eller förstorad hud eller något annat fint och märkvärdigt – till dess att djurskyddsmyndigheterna stängde ner dem.
Andra ägnade sig åt hunduppfödning. Det är en mycket gammal och hedervärd sysselsättning. De som lägger ner sina liv på det idag är tacksamma för de moderna metoderna att spåra sjukdomsanlag, men de gör allt de kan för att inte behöva använda dem. Hundar förtjänar bättre.
Bodil Carlsson
DET BOKSTAVLIGA KONTRA PÅHITTEN
De uppskakande händelser som skildras i sista delen av serien om den fiktiva rasen humhumterrier har givetvis aldrig inträffat. Det har aldrig funnits någon KC-ordförande som övervägde en drastisk utväg, det har aldrig satts upp kravallstaket på Claridge Street. Ingen känd pudeluppfödare har någonsin försökt utsätta KC:s ordförande för kroppsnära kontakt med hårvårdsprodukter och det existerar förstås inga Damer och Herrar som förväxlar sig själva med hela den stora hundvärlden, där massor av människor har hundar som livsintresse eller arbetskamrater eller familjemedlemmar – eller allt samtidigt.
Nu är nästa tacka klippt så nu kommer sista delen. Så här går det till. Det tar tre personer fyrtio minuter, men efteråt finns inte en rispa i fårhuden. Man breder ut en riktigt tjock filt på stallgolvet. Där lägger man försiktigt omkull tackan och sedan håller den tyngsta personen kvar henne. Med tyngden av sin kropp, inte med hårda tag. De två andra klipper så fort de säkert kan med vanliga hushållssaxar i mindre modell – rundade spetsar, men vassa skär. Man stryker ullen åt ena hållet och spänner huden åt andra och så klipper man i ett längsgående stråk över kroppen. De små saxarna kommer fram när det ska klippas runt armbågar och ljumskar och svans. Ullen lossnar som en bred fäll och sveps åt sidan. Man byter sax, när ullfettet har gjort skären slöa.
Tackans åsikt om det hela är att hon håller på att bli mördad. Den tyngsta personen svarar för att hon hålls nere, att hon har fria andningsvägar och ligger så bekvämt som möjligt på filten, att inget av hennes ben är vikt under henne och att hon vänds på andra sidan så fredligt som det går. Det går att göra samma sak på tio minuter med en elsax och med tackan lyftad upp på bakbenen. Men då får man en ännu räddare tacka och troligen några fula klipp i huden också.
Det är fint att se ullfällen falla av i ett sammanhängande lager. Men det är ännu bättre när man släpper upp tackan och hon står omtumlad och på väg att fly... innan hon ser sig om, funderar, tittar på handen som kliar henne och tackar ja till några munnar havre ur den väntande hinken.
Djur är inte leksaker. Det är bokstavligen så att deras liv är i våra händer. Har man inte förstått det förut, så förstår man när man sätter ett skärande verktyg mot en tackas strupe och fasar för att hon ska kränga till.
Det finns ingen anledning att hantera dem med orespekt.
Bodil Carlsson
söndag 11 september 2011
HUMHUMcomhem.he
Femte delen, i vilken en resa mot nya trakter påbörjas - fortfarande bara påhitt, förstås!
Fjärde Damen hade gjort en lång resa under åren då hemsidekampanjen byggdes upp. Hon hittade inspiration på nätet. Det fanns visst mycket av samma sort?
Bulldoggens ansikte är rynkigt för att tjurblodet ska rinna av... colliens smala huvud utvecklades för att minska luftmotståndet när den vallade får... bassetens öron måste släpa i marken för att skärma av synintryck som skulle störa nosarbetet...aussienmåste vara skotträdd för att reagera snabbt när en ko sparkar... humhummarnas ögon måste vara små som ögonen på mössen de jagar, annars skulle de inte gå ner i sorkhål...
Ehh, okej... men hur kom det sig att alla de här sakerna dök upp precis när raserna slutade göra allt det där som utseendet var till för? Och kunde det verkligen stämma som folk sa, att när humhumvalpar lämnades tillbaka, så var det oftast för att de inte såg vad de hade framför nosen och därför högg de?
Frågan kom från en valpköpare, en oskuldsfull färsking i rasen.
Fjärde Damen tyckte att detta var intressanta frågor och eftersom färskingen var lite blyg, satte hon sitt eget namn under hon när hon skickade dem vidare till KC:s diskussionsforum I hjärtat av hundvärlden. Förväntansfullt såg hon fram emot svaren från de olika rasernas alla kunniga Damer. Det kom inga. Det som kom var 1 397 kommentarer med råskäll och gift från personer som hette saker i stil med LuvDoggz och BaaBaa. Färskingen ringde och grät. Fjärde Damen ringde Första Damen och klagade. Första Damen sa att stack man ut huvudet i hundvärlden på detta viset, så fick man vara beredd på att ta sina smällar, välkommen till verkligheten! Fjärde Damen skaffade hemligt nummer. Hon visste mycket väl att BaaBaa var Första Damen. Aspirantens sätt att skriva gick inte heller att ta fel på, även om hon bytte signatur med jämna mellanrum. Tredje Herrn lät som han brukade efter några bärs vid tangentbordet och sammantaget trodde Fjärde Damen att sådär en tredjedel av alla kommentarerna om humhummare skrevs av ett tiotal personer, som hon kände väl. Hon kände faktiskt igen de flesta andra signaturerna också.
Om detta var hundvärldens hjärta, varför fanns det så lite hund och så lite hjärta i den?
Och varför så lite folk?
Hon fortsatte resa runt till okända ställen. På hemväg från en tillställning uppe i norra Yorkshire en tidig höstdag funderade hon över vad hon hade sett där. Agility och rallylydnad och en uppvisning med fårhundar och får. En klass där hundar tävlade om mest passande namn vanns av lurchern Snabbfot. En klass, tyvärr med några stycken tävlande, där hund och ägare delade på priser som de hade fått kämpa särskilt hårt för hette Räddad! Årets Bäst Återanpassade Valpfabrikstik. Vinnaren var en äldre humhumdam. Hon såg inte riktigt vad hon hade framför nosen och blev rädd, när främmande händer hängde en rosett om hennes hals. Men hon bet i allafall inte.
Fjärde Damen körde hemåt med en djup rynka i pannan. Hon var så disträ att hon glömde tanka. Soppatorsken drabbade henne nära en stor bondgård. Och när hon klev iväg över de nyskördade åkrarna med sin tomdunk i näven fick hon se något vitt sticka upp ur jorden. Det vita viftade frenetiskt.
- Jesses Bob, sa bonden skrattande när han följde Damen tillbaka till bilen. Är du igång igen? Gamle gubben! Lika vild på sork och löptik som förr!
Nej, han hade alls inget emot att hans hund blev fotograferad. Framhalad ur jorden och med ansiktet hjälpligt avtorkat tittade hunden nyfiket på Fjärde Damen. Han såg ut som humhumterriers gjorde på fotona från före kriget. Bonden tittade också intresserat.
- Lustigt, sa han, häromveckan var en
ung tysk kille och plåtade såna här hos grannen...
Och precis i det ögonblicket upphörde Fjärde Damen att vara Dam. Gissa vad hon blev i stället?
Forts följer, sista avsnittet när nästa tacka är klippt!
Bodil Carlsson
Fjärde Damen hade gjort en lång resa under åren då hemsidekampanjen byggdes upp. Hon hittade inspiration på nätet. Det fanns visst mycket av samma sort?
Bulldoggens ansikte är rynkigt för att tjurblodet ska rinna av... colliens smala huvud utvecklades för att minska luftmotståndet när den vallade får... bassetens öron måste släpa i marken för att skärma av synintryck som skulle störa nosarbetet...aussienmåste vara skotträdd för att reagera snabbt när en ko sparkar... humhummarnas ögon måste vara små som ögonen på mössen de jagar, annars skulle de inte gå ner i sorkhål...
Ehh, okej... men hur kom det sig att alla de här sakerna dök upp precis när raserna slutade göra allt det där som utseendet var till för? Och kunde det verkligen stämma som folk sa, att när humhumvalpar lämnades tillbaka, så var det oftast för att de inte såg vad de hade framför nosen och därför högg de?
Frågan kom från en valpköpare, en oskuldsfull färsking i rasen.
Fjärde Damen tyckte att detta var intressanta frågor och eftersom färskingen var lite blyg, satte hon sitt eget namn under hon när hon skickade dem vidare till KC:s diskussionsforum I hjärtat av hundvärlden. Förväntansfullt såg hon fram emot svaren från de olika rasernas alla kunniga Damer. Det kom inga. Det som kom var 1 397 kommentarer med råskäll och gift från personer som hette saker i stil med LuvDoggz och BaaBaa. Färskingen ringde och grät. Fjärde Damen ringde Första Damen och klagade. Första Damen sa att stack man ut huvudet i hundvärlden på detta viset, så fick man vara beredd på att ta sina smällar, välkommen till verkligheten! Fjärde Damen skaffade hemligt nummer. Hon visste mycket väl att BaaBaa var Första Damen. Aspirantens sätt att skriva gick inte heller att ta fel på, även om hon bytte signatur med jämna mellanrum. Tredje Herrn lät som han brukade efter några bärs vid tangentbordet och sammantaget trodde Fjärde Damen att sådär en tredjedel av alla kommentarerna om humhummare skrevs av ett tiotal personer, som hon kände väl. Hon kände faktiskt igen de flesta andra signaturerna också.
Om detta var hundvärldens hjärta, varför fanns det så lite hund och så lite hjärta i den?
Och varför så lite folk?
Hon fortsatte resa runt till okända ställen. På hemväg från en tillställning uppe i norra Yorkshire en tidig höstdag funderade hon över vad hon hade sett där. Agility och rallylydnad och en uppvisning med fårhundar och får. En klass där hundar tävlade om mest passande namn vanns av lurchern Snabbfot. En klass, tyvärr med några stycken tävlande, där hund och ägare delade på priser som de hade fått kämpa särskilt hårt för hette Räddad! Årets Bäst Återanpassade Valpfabrikstik. Vinnaren var en äldre humhumdam. Hon såg inte riktigt vad hon hade framför nosen och blev rädd, när främmande händer hängde en rosett om hennes hals. Men hon bet i allafall inte.
Fjärde Damen körde hemåt med en djup rynka i pannan. Hon var så disträ att hon glömde tanka. Soppatorsken drabbade henne nära en stor bondgård. Och när hon klev iväg över de nyskördade åkrarna med sin tomdunk i näven fick hon se något vitt sticka upp ur jorden. Det vita viftade frenetiskt.
- Jesses Bob, sa bonden skrattande när han följde Damen tillbaka till bilen. Är du igång igen? Gamle gubben! Lika vild på sork och löptik som förr!
Nej, han hade alls inget emot att hans hund blev fotograferad. Framhalad ur jorden och med ansiktet hjälpligt avtorkat tittade hunden nyfiket på Fjärde Damen. Han såg ut som humhumterriers gjorde på fotona från före kriget. Bonden tittade också intresserat.
- Lustigt, sa han, häromveckan var en
ung tysk kille och plåtade såna här hos grannen...
Och precis i det ögonblicket upphörde Fjärde Damen att vara Dam. Gissa vad hon blev i stället?
Forts följer, sista avsnittet när nästa tacka är klippt!
Bodil Carlsson
onsdag 7 september 2011
HUMHUMcomhem.he
Fjärde delen: fortfarande påhitt
Medan Första Damen slogs vid fronten hade de andra varit verksamma på sitt håll. Under Aspirantens ledning trålade de nätet och hittade väldigt mycket av den diversifierade marknadsföringens hantverk. Men det serverades ofta i blandad form, allt i samma soppa, vilket Aspiranten förklarade förtog mycket av effekten. - Vår grej, mejlade Aspiranten till de andra på listan, blir att sätta det i system! Tänk er Tidskriften Vår Kyrka och så, ja, Expressen på lynchhumör... Men i jisse namn inte på samma sida!
Så snart humhummarna nämndes i något sammanhang, reagerade hemsidorna på var sitt sätt. Great Humhum Terriers of England hade förstås samma snygga layout som Humhum Terriers of Ireland, Scotland&Petrolistan, eftersom enhetlig framtoning ger intryck av styrka. Men där den ena var kultiverad och medgörlig, var den andra högljudd och omedgörlig. En hundpsykolog, som hade blivit nafsad i tån av en humhummare och nämnde det i förbifarten på sin onödigt uppmärksammade blogg, omhändertogs omgående. Humhum T of E publicerade helt enkelt det redan välkända fotot av målningen en gång till, nu med texten: Humhumterriern – hård mot de hårda! Den andra hemsidan grät över ett så illasinnat angrepp mot rasen. Var fanns rättsläkarintyget på skadorna och namn och adress på ögonvittnena? Hade hundpsykologen inga bevis att komma med, skulle hon passa sig noga!
Om KC:s krav på ögonlysning av valpar för registrering hade Humhum of E aldrig annat att säga än: ”Alla våra valpar har naturligtvis i enlighet med KC:s rekommendationer DOKUMENTERAT ÖGONSTATUS.” Det var, som en ögonveterinär påpekade i ett radioprogram, helt sant: hälften var dokumenterat halvblinda. Då ryckte Humhum of ISP, redan känd som HISP, omedelbart ut. Var fanns statistiken som bevisade det? Fram med den bara! För det var väl inte så att det inte fanns någon? Vem hade förresten sett den där statistiken? Och visst hade någon fifflat med siffrorna? Om bara hälften var bara halvblinda, är det ju inte fler än 25% som har problem med synen! Inte sant?
Ögonveterinären - som intervjuades i ett kort inslag på BBC nästa dag - hade faktiskt lite statistik att visa upp, men möttes av HISP med beskedet att statistik kan bevisa vad som helst, det vet ju alla. Förresten födde veterinären upp katter och vad betyder en futtig minuts ögonlysning i ett långt hundliv? Den prästerligt fredliga Humhum of E lade för sin del bara ut tavlan en gång till, nu som en uppförstoring av de kärleksfullt uppåtblickande ögonen. Det gick hem som smör.
Efteråt var man oense om vad som varit den verkliga höjdpunkten i kampanjen. Det diskuterades livligt kring lunchbordet. Tänk när den utökade studien på 13 394 amerikanska humhummare visade att ögonmutationen fanns i enkel eller dubbel upplaga hos 83,9%! Första Damen syntes nästa dag på Humhum of E i en YouTube-snutt. Där sa hon, att för sin del var hon tacksam över att få föda upp en ras som hjälpte forskarna att kartlägga generna bakom människans sjukdomar. Hon kunde bara känna ödmjuk glädje över sitt bidrag till vetenskapens framsteg. Den andra hemsidan startade facebookgruppen FÖRTAL AV FALSKA FORSKARE&FOLIEHATTAR. (Efter ett tag fick de hjälp att ändra titeln.) Nästan helt säkra källor sa att drottningen av England och Hans Högvördighet påven fanns med, inkognito förstås, och att Storemiren av Petrolistan tänkte bli medlem. Han berättade gärna hur den särpräglade engelska rasen hamnat helt nära hans hjärta. Han köpte alltid en bunt av de bästa samtidigt som han tog hem sina engelska kapplöpningsfullblod.
Ja, det var tider! Och nu började reggsiffrorna för humhummare att stiga... Men varför var det så tyst från Fjärde Damen?
Forts följer!
Bodil Carlsson
Medan Första Damen slogs vid fronten hade de andra varit verksamma på sitt håll. Under Aspirantens ledning trålade de nätet och hittade väldigt mycket av den diversifierade marknadsföringens hantverk. Men det serverades ofta i blandad form, allt i samma soppa, vilket Aspiranten förklarade förtog mycket av effekten. - Vår grej, mejlade Aspiranten till de andra på listan, blir att sätta det i system! Tänk er Tidskriften Vår Kyrka och så, ja, Expressen på lynchhumör... Men i jisse namn inte på samma sida!
Så snart humhummarna nämndes i något sammanhang, reagerade hemsidorna på var sitt sätt. Great Humhum Terriers of England hade förstås samma snygga layout som Humhum Terriers of Ireland, Scotland&Petrolistan, eftersom enhetlig framtoning ger intryck av styrka. Men där den ena var kultiverad och medgörlig, var den andra högljudd och omedgörlig. En hundpsykolog, som hade blivit nafsad i tån av en humhummare och nämnde det i förbifarten på sin onödigt uppmärksammade blogg, omhändertogs omgående. Humhum T of E publicerade helt enkelt det redan välkända fotot av målningen en gång till, nu med texten: Humhumterriern – hård mot de hårda! Den andra hemsidan grät över ett så illasinnat angrepp mot rasen. Var fanns rättsläkarintyget på skadorna och namn och adress på ögonvittnena? Hade hundpsykologen inga bevis att komma med, skulle hon passa sig noga!
Om KC:s krav på ögonlysning av valpar för registrering hade Humhum of E aldrig annat att säga än: ”Alla våra valpar har naturligtvis i enlighet med KC:s rekommendationer DOKUMENTERAT ÖGONSTATUS.” Det var, som en ögonveterinär påpekade i ett radioprogram, helt sant: hälften var dokumenterat halvblinda. Då ryckte Humhum of ISP, redan känd som HISP, omedelbart ut. Var fanns statistiken som bevisade det? Fram med den bara! För det var väl inte så att det inte fanns någon? Vem hade förresten sett den där statistiken? Och visst hade någon fifflat med siffrorna? Om bara hälften var bara halvblinda, är det ju inte fler än 25% som har problem med synen! Inte sant?
Ögonveterinären - som intervjuades i ett kort inslag på BBC nästa dag - hade faktiskt lite statistik att visa upp, men möttes av HISP med beskedet att statistik kan bevisa vad som helst, det vet ju alla. Förresten födde veterinären upp katter och vad betyder en futtig minuts ögonlysning i ett långt hundliv? Den prästerligt fredliga Humhum of E lade för sin del bara ut tavlan en gång till, nu som en uppförstoring av de kärleksfullt uppåtblickande ögonen. Det gick hem som smör.
Efteråt var man oense om vad som varit den verkliga höjdpunkten i kampanjen. Det diskuterades livligt kring lunchbordet. Tänk när den utökade studien på 13 394 amerikanska humhummare visade att ögonmutationen fanns i enkel eller dubbel upplaga hos 83,9%! Första Damen syntes nästa dag på Humhum of E i en YouTube-snutt. Där sa hon, att för sin del var hon tacksam över att få föda upp en ras som hjälpte forskarna att kartlägga generna bakom människans sjukdomar. Hon kunde bara känna ödmjuk glädje över sitt bidrag till vetenskapens framsteg. Den andra hemsidan startade facebookgruppen FÖRTAL AV FALSKA FORSKARE&FOLIEHATTAR. (Efter ett tag fick de hjälp att ändra titeln.) Nästan helt säkra källor sa att drottningen av England och Hans Högvördighet påven fanns med, inkognito förstås, och att Storemiren av Petrolistan tänkte bli medlem. Han berättade gärna hur den särpräglade engelska rasen hamnat helt nära hans hjärta. Han köpte alltid en bunt av de bästa samtidigt som han tog hem sina engelska kapplöpningsfullblod.
Ja, det var tider! Och nu började reggsiffrorna för humhummare att stiga... Men varför var det så tyst från Fjärde Damen?
Forts följer!
Bodil Carlsson
tisdag 6 september 2011
HUMHUMcomhem.he
Tredje delen: fortfarande rena påhittet
Det hade de inte, men de lärde sig fort. De hade en del erfarenhet att gå på. Och de fick ett dråpslag att pröva sin offensiva marknadsföring på. Kennelklubben, gamla goda Kennelklubben, the Rock of Ages – hade tagit intryck av forskningsrapporter och lösa rykten bland löst folk och klämde till med att alla humhumvalpar måste ögonundersökas före registrering! Andra Damen ringde KC:s ordförande så många gånger att hans sekreterare började säga att han var bortrest till okänd ort.
Första Damen var smartare. Hon ringde Aspiranten.
- Vad ska vi göra? skrek hon. Sammankalla extramöte i rasklubben och kräva hans avgång?
Aspiranten tog ett djupt andetag. Hennes stund hade kommit!
- Absolut inte, sa hon. Så här ska vi göra...
Första Damen skred till verket omgående. Hon ringde sin systerson, som vid det här laget lyckligtvis var en någorlunda känd konstnär. När tavlan hade torkat efter hans förbättringar, transporterades den och en fotograf till Claridge St, där KC:s oförberedde ordförande fick ta emot den storstilade donationen. Den kunde, föreslog Första Damen, lämpligen hängas på hans arbetsrum. Fotografen blixtrade på och det blev några utomordentligt bra foton, som visar Första Damen leende intill målningen av henne i balklänning med terriern i knät och i bakgrunden en hel hög nytillagda avdödade tålösa romerska fotsoldater. Bildtexten i de större hundtidningarna löd:
”Framstående humhumuppfödare: Vi får aldrig sluta älska,
förstå, minnas och respektera vår ras sanna historia!”
Första Damen ser rättframt rakt in i kameran, med handen behagfullt vilande på den förgyllda ramen där plaketten med hennes kennelnamn blänker diskret. Kennelklubbens ordförande är förstås också med i bild, men han sitter ner och ser rätt matt ut. Några besök på redaktionen för KC:s tidskrift resulterade i att det publicerades ännu ett foto av evenemanget, men där ser karln ut som om han ska till att börja gråta. Redaktionschefen är en försynt liten man och Första Damen har en imponerande framtoning, när hon sätter den sidan till. Dessutom råkar hon vara moster till den domare som ska döma redaktionschefens sysslings hund nästa helg och även i övrigt har de många gemensamma bekanta. Den korta artikeln fick rubriken ”Rörd till tårar”.
Det sammantagna genomslaget var inte att förakta. Tajming är allt i offensiv marknadsföring, så dagen efter att KC:s tidning kommit ut öppnade hemsidorna eld.
Forts följer!
Bodil Carlsson
Det hade de inte, men de lärde sig fort. De hade en del erfarenhet att gå på. Och de fick ett dråpslag att pröva sin offensiva marknadsföring på. Kennelklubben, gamla goda Kennelklubben, the Rock of Ages – hade tagit intryck av forskningsrapporter och lösa rykten bland löst folk och klämde till med att alla humhumvalpar måste ögonundersökas före registrering! Andra Damen ringde KC:s ordförande så många gånger att hans sekreterare började säga att han var bortrest till okänd ort.
Första Damen var smartare. Hon ringde Aspiranten.
- Vad ska vi göra? skrek hon. Sammankalla extramöte i rasklubben och kräva hans avgång?
Aspiranten tog ett djupt andetag. Hennes stund hade kommit!
- Absolut inte, sa hon. Så här ska vi göra...
Första Damen skred till verket omgående. Hon ringde sin systerson, som vid det här laget lyckligtvis var en någorlunda känd konstnär. När tavlan hade torkat efter hans förbättringar, transporterades den och en fotograf till Claridge St, där KC:s oförberedde ordförande fick ta emot den storstilade donationen. Den kunde, föreslog Första Damen, lämpligen hängas på hans arbetsrum. Fotografen blixtrade på och det blev några utomordentligt bra foton, som visar Första Damen leende intill målningen av henne i balklänning med terriern i knät och i bakgrunden en hel hög nytillagda avdödade tålösa romerska fotsoldater. Bildtexten i de större hundtidningarna löd:
”Framstående humhumuppfödare: Vi får aldrig sluta älska,
förstå, minnas och respektera vår ras sanna historia!”
Första Damen ser rättframt rakt in i kameran, med handen behagfullt vilande på den förgyllda ramen där plaketten med hennes kennelnamn blänker diskret. Kennelklubbens ordförande är förstås också med i bild, men han sitter ner och ser rätt matt ut. Några besök på redaktionen för KC:s tidskrift resulterade i att det publicerades ännu ett foto av evenemanget, men där ser karln ut som om han ska till att börja gråta. Redaktionschefen är en försynt liten man och Första Damen har en imponerande framtoning, när hon sätter den sidan till. Dessutom råkar hon vara moster till den domare som ska döma redaktionschefens sysslings hund nästa helg och även i övrigt har de många gemensamma bekanta. Den korta artikeln fick rubriken ”Rörd till tårar”.
Det sammantagna genomslaget var inte att förakta. Tajming är allt i offensiv marknadsföring, så dagen efter att KC:s tidning kommit ut öppnade hemsidorna eld.
Forts följer!
Bodil Carlsson
måndag 5 september 2011
HUMHUMcomhem.he
Andra delen: fortfarande ren fiktion
- TVÅ sidor? skrek de andra damerna. - Är du galen? Tänk på pengarna! Och vem ska vi få att göra allt jobb åt oss?
Första Damen – alla hundraser har en Första Dam, som ni vet - log blitt. Andra Damen, Tredje Mannen (mera känd som Mannen Med Mustaschen eftersom hans livs näst största intresse var att se ut exakt som Erroll Flynn) och Fjärde Damen, som bakom sin rygg brukade kallas för Oplacerad* av de andra, när hon var på annan utställning eller inte kunde delta i lunchen – alla väntade.
Första Damen nickade mot en yngre kvinna. Tjejen hade inte på något sätt hunnit bli Dam ännu, inte ens en Oplacerad, men hon skulle kunna kallas för Aspiranten, för det var den positionen hon hade. Aspiranten hade köpt sina första två Humhummare av Andra Damen. När hon insåg att det var därför hon blev knuffad av Första Damen vid varenda ringside, köpte hon sin tredje hund av henne.
Aspiranten tittade blygt och klädsamt ned på sin serviett. - Jaa... det är ju ni kända uppfödare som förstår bäst, började hon. Vi nya kan ju bara vara tacksamma att få lära av er...
Andra Damen nickade belåtet. Tacksamma valpköpare är en kennels prydnad. Första Damen blev otålig. Visst var det snyggt med aktiv underkastelse från nybörjarna, men det kunde räcka nu och från vem hade flickan förresten fått sin tredje, absolut mest lovande, humhummare?
- Jaja, sa Första Damen därför barskt.- Det där vet vi. Så rätt, så rätt! Men kom till saken!
Och det gjorde Aspiranten. När hon hade pratat färdigt, såg ingen längre tvivlande ut. Andra Damen ville klargöra att hon hade en betydande andel i Aspiranten och därför vände hon sig mot församlingen och sa halvhögt: - Ni vet, hon läser offensiv marknadsföring...
Alla nickade tankfullt. Offensiv marknadsföring! Det var bara Fjärde Damen, som muttrade bakom servietten. Mannen med mustaschen tyckte att det lät som något i stil med teach your granma to suck eggs.** Fjärde Damen hade förstås alltid varit lite egen, mindes han. Ryktet sa att i sin ungdom hade hon provat på skydds med sin allra första tåtuggande humhummare och det hade krävts en hel del övertalning innan hundens uppfödare, rasens dåvarande Första Dam, fick henne att ta reson och förstå skillnaden mellan varumärket och verkligheten.
Mannen Med Mustaschen återvände till nuet, när han insåg att det väntades att han skulle säga något klokt.
- Ja, som ju alla ser är den stora fördelen med två hemsidor att det får oss att se ut som fler. Som många! Och när vår vän – ähh, vår unga vän här, alltså – nu åtar sig att sköta det, ni vet, tekniska åt oss...
Första Damen och Andra Damen log blitt. Saken var avgjord. Aspiranten log också med blygt nedslagna ögon – det var inte alltid så lätt att stå mittemellan två Damer och hon hade kommit helskinnad ur det den här gången. Inom sig tänkte hon: NÖTTER! Aldrig hört talas om diversifierad info?
Forts följer!
Bodil Carlsson
* Ungefärlig översättning av engelska uttrycket Also Ran, som dessa engelska hundvänner givetvis använder
**teach your granma to suck eggs, ung lära väldigt gamla hundar sitta
- TVÅ sidor? skrek de andra damerna. - Är du galen? Tänk på pengarna! Och vem ska vi få att göra allt jobb åt oss?
Första Damen – alla hundraser har en Första Dam, som ni vet - log blitt. Andra Damen, Tredje Mannen (mera känd som Mannen Med Mustaschen eftersom hans livs näst största intresse var att se ut exakt som Erroll Flynn) och Fjärde Damen, som bakom sin rygg brukade kallas för Oplacerad* av de andra, när hon var på annan utställning eller inte kunde delta i lunchen – alla väntade.
Första Damen nickade mot en yngre kvinna. Tjejen hade inte på något sätt hunnit bli Dam ännu, inte ens en Oplacerad, men hon skulle kunna kallas för Aspiranten, för det var den positionen hon hade. Aspiranten hade köpt sina första två Humhummare av Andra Damen. När hon insåg att det var därför hon blev knuffad av Första Damen vid varenda ringside, köpte hon sin tredje hund av henne.
Aspiranten tittade blygt och klädsamt ned på sin serviett. - Jaa... det är ju ni kända uppfödare som förstår bäst, började hon. Vi nya kan ju bara vara tacksamma att få lära av er...
Andra Damen nickade belåtet. Tacksamma valpköpare är en kennels prydnad. Första Damen blev otålig. Visst var det snyggt med aktiv underkastelse från nybörjarna, men det kunde räcka nu och från vem hade flickan förresten fått sin tredje, absolut mest lovande, humhummare?
- Jaja, sa Första Damen därför barskt.- Det där vet vi. Så rätt, så rätt! Men kom till saken!
Och det gjorde Aspiranten. När hon hade pratat färdigt, såg ingen längre tvivlande ut. Andra Damen ville klargöra att hon hade en betydande andel i Aspiranten och därför vände hon sig mot församlingen och sa halvhögt: - Ni vet, hon läser offensiv marknadsföring...
Alla nickade tankfullt. Offensiv marknadsföring! Det var bara Fjärde Damen, som muttrade bakom servietten. Mannen med mustaschen tyckte att det lät som något i stil med teach your granma to suck eggs.** Fjärde Damen hade förstås alltid varit lite egen, mindes han. Ryktet sa att i sin ungdom hade hon provat på skydds med sin allra första tåtuggande humhummare och det hade krävts en hel del övertalning innan hundens uppfödare, rasens dåvarande Första Dam, fick henne att ta reson och förstå skillnaden mellan varumärket och verkligheten.
Mannen Med Mustaschen återvände till nuet, när han insåg att det väntades att han skulle säga något klokt.
- Ja, som ju alla ser är den stora fördelen med två hemsidor att det får oss att se ut som fler. Som många! Och när vår vän – ähh, vår unga vän här, alltså – nu åtar sig att sköta det, ni vet, tekniska åt oss...
Första Damen och Andra Damen log blitt. Saken var avgjord. Aspiranten log också med blygt nedslagna ögon – det var inte alltid så lätt att stå mittemellan två Damer och hon hade kommit helskinnad ur det den här gången. Inom sig tänkte hon: NÖTTER! Aldrig hört talas om diversifierad info?
Forts följer!
Bodil Carlsson
* Ungefärlig översättning av engelska uttrycket Also Ran, som dessa engelska hundvänner givetvis använder
**teach your granma to suck eggs, ung lära väldigt gamla hundar sitta
söndag 4 september 2011
HUMHUMcome.hem.he Första delen
Den här berättelsen är rent påhitt och alla eventuella likheter med personer, grupper, hundraser, organisationer, företag och händelser är ren och skär, oavsiktlig slump – som varje insatt läsare förstår.
Humhumterriern har haft sina svackor, det måste medges. Efter att den lanserades i New York-societeten för drygt 100 år sedan som de keltiska kungarnas stridshund i kampen mot romerska fotsoldater – det är inget att skratta åt, det vet väl varenda kotte som haft en terrier sittande i stortån! - tappade den i popularitet i sitt hemland. Under andra världskriget höll den rentav på att dö ut alldeles. Bedrövligt ont om mat var det och de halvblinda humhummarna såg inte brödsmulorna under bordet, så då gick det som det gick.
Det fanns fem renrasiga, stambokade obestridda humhummare kvar efter kriget. Det fanns faktiskt många fler humhumentusiaster än humhummare, upptäckte man på ett möte som skulle rädda rasen och återuppliva rasklubben! Men riktiga rasvänner har aldrig backat för biologiska omöjligheter. Alla fem var gudskelov väldigt äkta, alla hade Crufts -vinnande förfäder och alla fem gick tillbaka på Lady St Johns Heathcliff och hans store sonson Ricky och helsystrar och halvsystrar och mostrar till dem båda. Så vad kunde gå fel?
Man avlade på och turnerade runt de stora showerna och syntes där man skulle. Man sökte medlemsskap i KC:s speciella damgrupp Ladies That Lunch och när man sprang på KC:s högsta tuppar i korridorerna på Claridge St, så bjöd man på lunchen. Det gick riktigt, riktigt bra för humhumterriern. Med ekonomiboomen på sextiotalet började man exportera till hundefterblivna länder på kontinenten. Alla kom från samma fem humhumhundar – givetvis gjorde de det! tror ni medlemmar av Ladies That Lunch blandar in skräp?! - och var ordentligt undersökta av betrodda privata veterinärer, som de framstående uppfödardamerna hade gynnat i decennier. Om det emellanåt hände, att färden över Engelska Kanalen åstadkom något missöde med några humhumögon, på så vis att ögonen enligt veterinärintyget var rastypiska och felfria när båten kastade loss, men hade blivit hopvuxna och blinda, när den angjorde Calais – tja, om utlänningarna inte förstod rasens standard så var det väl deras problem. Ingen vettig valpköpare utsätter väl förresten sin terrier för saltvattensstänk i ögonen? Bäst att inte prata om sådant som bara skadar rasen.
En särskilt framgångsrik humhumdam uppdrog åt sin systerson, som gick på konstskola, att skapa ett porträtt av rasen. Den stora oljemålningen - damen i artonhundratalsbaldress och terriern, som sitter i hennes knä och beundrande ser upp på henne med sina små ögon, medan en ensam blodsdroppe hänger från den avbitna stortån i dess mun - har prytt en och annan artikel i hundtidningar genom åren. Tavlan gjorde sig enastående bra på alla foton där den hängde mellan hyllorna med priser i vardagsrummet.
Men tiderna förändras och valpköparnas smak med dem. Humhummarna fick konkurrens av nya häftiga raser och tappade sin popularitet. Damerna fortsatte luncha och turnera på utställningsrundorna, men det ville sig inte riktigt längre. Efterfrågan sjönk. En bit in på 2000-talet dök ohängda typer från ingenstans upp med en forskningsrapport, där det helt fräckt stod att mutationen som orsakade humhumsmå ögon inte var äldre än 150 år – så ögonstorleken kunde inte ha ett skvatt med romerska fotsoldater och keltisk frihetskamp att göra. En forskningsgrupp från ett amerikanskt universitet påstod att alla amerikanska humhummare var mera släkt med varandra än halvsyskon, fast inte lika mycket som helsyskon, och att ögonmutationen fanns hos 100% av alla humhummare som de testade. Någon illojal uppkomling till valpköpare skrev en insändare i själva KC:s egen tidskrift om att humhummare fick avlivas för att de var blinda! En annan äckelmagad stadsbo utan erfarenhet av livets realiteter svarade att många humhumhanar ju faktiskt fick hjälpas vid parningarna, därför att de såg så illa att de inte hittade rätt ända på tiken – ja, ni förstår själva – så synproblemet borde vara självbegränsande, om humhumuppfödarna bara slutade med att spänna fast tikarna och fösa fram hanarna till rätt halva.
Damerna tuggade fradga och bakelser över sitt lunchte. Tänk hur detta skadade rasen! Inte ens KC gick att lita på längre - befängda nya påhitt om hälsa och funktion och inavelsgrader och allt möjligt som inte hade med hundavelns konsthantverk att göra duggade som londonregn och blötte ner alla lika mycket. Som om riktiga humhumuppfödare satt i samma båt som andra!
Men genuina hundvänner har aldrig backat för opinionsmässigt svåra lägen. Damerna strök kultiverat bort fradga och tårtsmulor ur mungipan och krafsade ner huvudpunkterna för en motoffensiv på sina servetter.
Det allra viktigaste var att starta egen humhumhemsida.
- När man tänker efter, sa den ena damen, tror jag faktiskt att vi ska ha två...
Forts följer!
Bodil Carlsson
Humhumterriern har haft sina svackor, det måste medges. Efter att den lanserades i New York-societeten för drygt 100 år sedan som de keltiska kungarnas stridshund i kampen mot romerska fotsoldater – det är inget att skratta åt, det vet väl varenda kotte som haft en terrier sittande i stortån! - tappade den i popularitet i sitt hemland. Under andra världskriget höll den rentav på att dö ut alldeles. Bedrövligt ont om mat var det och de halvblinda humhummarna såg inte brödsmulorna under bordet, så då gick det som det gick.
Det fanns fem renrasiga, stambokade obestridda humhummare kvar efter kriget. Det fanns faktiskt många fler humhumentusiaster än humhummare, upptäckte man på ett möte som skulle rädda rasen och återuppliva rasklubben! Men riktiga rasvänner har aldrig backat för biologiska omöjligheter. Alla fem var gudskelov väldigt äkta, alla hade Crufts -vinnande förfäder och alla fem gick tillbaka på Lady St Johns Heathcliff och hans store sonson Ricky och helsystrar och halvsystrar och mostrar till dem båda. Så vad kunde gå fel?
Man avlade på och turnerade runt de stora showerna och syntes där man skulle. Man sökte medlemsskap i KC:s speciella damgrupp Ladies That Lunch och när man sprang på KC:s högsta tuppar i korridorerna på Claridge St, så bjöd man på lunchen. Det gick riktigt, riktigt bra för humhumterriern. Med ekonomiboomen på sextiotalet började man exportera till hundefterblivna länder på kontinenten. Alla kom från samma fem humhumhundar – givetvis gjorde de det! tror ni medlemmar av Ladies That Lunch blandar in skräp?! - och var ordentligt undersökta av betrodda privata veterinärer, som de framstående uppfödardamerna hade gynnat i decennier. Om det emellanåt hände, att färden över Engelska Kanalen åstadkom något missöde med några humhumögon, på så vis att ögonen enligt veterinärintyget var rastypiska och felfria när båten kastade loss, men hade blivit hopvuxna och blinda, när den angjorde Calais – tja, om utlänningarna inte förstod rasens standard så var det väl deras problem. Ingen vettig valpköpare utsätter väl förresten sin terrier för saltvattensstänk i ögonen? Bäst att inte prata om sådant som bara skadar rasen.
En särskilt framgångsrik humhumdam uppdrog åt sin systerson, som gick på konstskola, att skapa ett porträtt av rasen. Den stora oljemålningen - damen i artonhundratalsbaldress och terriern, som sitter i hennes knä och beundrande ser upp på henne med sina små ögon, medan en ensam blodsdroppe hänger från den avbitna stortån i dess mun - har prytt en och annan artikel i hundtidningar genom åren. Tavlan gjorde sig enastående bra på alla foton där den hängde mellan hyllorna med priser i vardagsrummet.
Men tiderna förändras och valpköparnas smak med dem. Humhummarna fick konkurrens av nya häftiga raser och tappade sin popularitet. Damerna fortsatte luncha och turnera på utställningsrundorna, men det ville sig inte riktigt längre. Efterfrågan sjönk. En bit in på 2000-talet dök ohängda typer från ingenstans upp med en forskningsrapport, där det helt fräckt stod att mutationen som orsakade humhumsmå ögon inte var äldre än 150 år – så ögonstorleken kunde inte ha ett skvatt med romerska fotsoldater och keltisk frihetskamp att göra. En forskningsgrupp från ett amerikanskt universitet påstod att alla amerikanska humhummare var mera släkt med varandra än halvsyskon, fast inte lika mycket som helsyskon, och att ögonmutationen fanns hos 100% av alla humhummare som de testade. Någon illojal uppkomling till valpköpare skrev en insändare i själva KC:s egen tidskrift om att humhummare fick avlivas för att de var blinda! En annan äckelmagad stadsbo utan erfarenhet av livets realiteter svarade att många humhumhanar ju faktiskt fick hjälpas vid parningarna, därför att de såg så illa att de inte hittade rätt ända på tiken – ja, ni förstår själva – så synproblemet borde vara självbegränsande, om humhumuppfödarna bara slutade med att spänna fast tikarna och fösa fram hanarna till rätt halva.
Damerna tuggade fradga och bakelser över sitt lunchte. Tänk hur detta skadade rasen! Inte ens KC gick att lita på längre - befängda nya påhitt om hälsa och funktion och inavelsgrader och allt möjligt som inte hade med hundavelns konsthantverk att göra duggade som londonregn och blötte ner alla lika mycket. Som om riktiga humhumuppfödare satt i samma båt som andra!
Men genuina hundvänner har aldrig backat för opinionsmässigt svåra lägen. Damerna strök kultiverat bort fradga och tårtsmulor ur mungipan och krafsade ner huvudpunkterna för en motoffensiv på sina servetter.
Det allra viktigaste var att starta egen humhumhemsida.
- När man tänker efter, sa den ena damen, tror jag faktiskt att vi ska ha två...
Forts följer!
Bodil Carlsson
lördag 3 september 2011
TÅLAMOD ÄR EN DYGD
... och det har behövts massor av den de sista veckorna. Jobb och djur ska skötas och vad man än påbörjar, måste det avslutas i sprintertempo under de ständigt nya framvältrande regnmolnen.
Uppehåll i åtta timmar? Fram med stålborste, färgskrapa och algtvätt! Ring fårklipparkunnig kompis och fråga om hon kan komma fort som ögat, innan all ull är dyblöt igen och också behöver algtvättas innan den stoppas i säck! Kamma loss fin hundull, när colliesarna för en gångs skull är torra! Flytta hästarna till mer höglänt mark, risk för regnfång när gräsrötterna står i sjöar i hagen!
Alltså, ursäkta dröjsmålet med humhumterrierns vedermödor, men det har varit mycket att stå i.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)