The Summertime Blues: om rasklubbars uppgift

Det står i Bibeln att Vår Herre gav åt hästen den brusande manen, och det gjorde han kanske. Det jag säkert vet är att Han avrundade regnskyddet med ett rejält lager hudfett. Mindre romantiskt, förstås, men en bättre och mera heltäckande vattenavstötare än rufset längs nacken. Hästen fördelar det genom att njutningsfullt skrubba sig mot allt som är hårt, t ex boxväggens ljusa linoljestrukna trä. Det liknar ett oskyldigt grått puderlager, tills du går loss på det med vatten och borste. Då byter det skepnad till en klibbig, svart kaka, som sitter där den sitter. Rotborste och vatten åstadkommer ingenting. Intensiva förhandlingar med hjälp av färgskrapa, stålull, citronsåpelösning och vanlig hederlig handkraft är vad som behövs. Ångande vattenhinkar bärs ner och splashas över väggarna som slutsköljning, sedan forsas vattnet ut med en gummiskrapa och med alla tänkbara dörrar öppna för tvärdrag och torka kan man slutligen kropp betrakta sitt citrondoftande dagsverke.
Det tar en stund. En box om dagen är inte illa pinkat.
Man har tid att tänka.

Många av er som inte har häst vet inte vad fång är. Det visste inte jag heller, fast jag hade häst. I nästan tjugo år trodde jag lite vagt att det var något som andra människors hästar kunde åka på. Om man misskötte sin häst – lät den stå smällfet och inaktiv i stallet jämt och äta otroliga mängder kraftfoder, till exempel, eller släppte den på bete i prunkande rödklöver avsedd för högmjölkande kossor, eller andra rena galenskaper som ingen vettig människa skulle hitta på.
Jag gjorde inte särskilt mycket av detta. Men nu vet jag vad fång är. Det är en grotesk sak, en mardröm.
Dessutom en mardröm som tar livet av många hästar varje år – särskilt hästarna av min ras. Och särskilt ett år som detta, då det senkomna gräset exploderar i en ocean av grön stärkelse, när värmen äntligen kommer.
Fång är det som kanske kommer att ta de här två ifrån oss snart



och lämna den här ensam kvar. Vår friska tjugotvååriga häst, ledarstoet, mamma till den ena hästen och bästis med den andra och lika bunden till dem som hundar är till sin familj. Henne har vi haft i tjugo år. Hon har rymt och proppat i sig grönklöver, hon har stulit andra hästars kraftfoder, hon har tryckt i sig allt ätbart, hon har gjort allt hon inte får.
Hon har aldrig haft fång. Hon kan tydligen inte få det.




II The Summertime Blues

Vad är fång?
Om ni tänker er, att ni varje vår skulle fasa för att få se era hundar – era kompisar! - gnyende av smärta släpa sig fram på fem cm långa, rödinflammerade klor som inte ens kan klippas för att pulpan har vuxit ner i klospetsen – då har ni en rätt bra idé om vad akut fång är. Det är vidrigt. Man kan smärtlindra, men inte bota, och när det väl går över efter veckor i mosshagar med torrt fjolårshö som enda näring lämnar det ofta efter sig hästar med fötter som aldrig mer går att springa på. Som ett hus som brinner: det går väl att släcka elden, men det är en annan sak att bo i ruinen. Man avlivar hästar med akut fång för att deras plåga är mer än man står ut med och man avlivar hästar med de kroniska följderna – hälta och deformerade hovar – för att deras liv inte är drägligt.
Letar ni kunskap, så hittar ni för mycket. Artiklar, böcker, hemska foton, websidor, happy-end-anekdoter, frågespalter och påståenden i en strid ström. Tyvärr ofta på tvärsan mot varandra. - Ställ in hästen! Håll den i stillhet! säger den ena källan, som verkar veta vad den talar om. -För allt i världen, låt den röra sig fritt! säger den andra. Givetvis hänvisar båda till lång och framgångsrik erfarenhet.
-Låt hästen gå ute nattetid! säger en auktoritet. -Låt den ABSOLUT ALDRIG gå ute om natten! säger den andra.
-Ta av skorna! ALDRIG skor på fånghovar! säger hovslagare med stor erfarenhet. -Sätt på speciella stödskor omgående! säger andra, lika erfarna.
-Avliva hästarna, de blir aldrig friska mer! Det är inte etiskt försvarbart att de ska ha det så här flera veckor varje år! säger vår ena veterinär till oss. - Är det etiskt att ta bort djur som man vet förbättras? De där är ju välskötta! Står och går och äter! Värre har man sett, säger den andra, inkallad som second opinion efter att min man hade suttit vid köksbordet med ansiktet i händerna och gråtit som en unge över våra hästar.
-Min gamla märr var sämre än era, sa en hovslagare, och hon blev trettifem...

Det finns bara två saker som alla är ense om: startpunkten och slutet. Det börjar med snabba kolhydrater och slutar med avlivning. Grönt gräs drar igång det. Vad som egentligen händer, och varför vissa hästar drabbas och andra inte trots samma mat och motion, och hur det kan komma sig att så många hästar inte klarar av att äta det som de är tänkta att äta och älskar att äta och varför vissa raser är så väldigt illa ute och andra knappt vet vad ordet betyder – där är det olika bud.
Precis som det har varit inom hundvärlden när det handlar om HD och skotträdsla: plågade djur, motstridig information och villrådiga, förtvivlade djurägare. Så vad säger rasklubben för min ponnysort?
Lätt sammanfattat.
INGENTING!

Bodil Carlsson