BROWN SUGAR

-Ja, hur GÅR det med fåren??? frågar grannarna. Det vill ni säkert veta också, kära läsare, så blir det en sak mindre att oroa sig över. Det kan ju räcka med prinsessbröllopet, menar jag.
Så – jovars! Med FÅREN går det bra.

Alla har små illgula plastlappar med nummer i båda öronen. Alla numren börjar med 00, men personligheterna mittemellan plastlapparna är olika. Tre av fem lamm äter nu havre direkt ur handen: Nollförtiettan Karlsson var först, hon är en smart och framåt fårskalle som skulle växa upp till flockens nästa ledare om det inte var för det där med hösten och slaktvikten. Lilla svarta Appan ser i uppsynen ut som min dotters MonChichi tjugofem år tillbaka, bister i blicken under markerade ögonbrynsbågar, men hon är en rar tös. Trettiåttan ser inte ut som något särskilt, men är en följsam ung fårdam som flyter med flocken och bara tar egna vägar, när hon tror att egna vägar lönar sig bättre. Vi tror att hon var börsspekulant i ett tidigare liv. Det handlar om havrehinken, förstår ni.
Trettisjuan har vi börjat ge upp hoppet om, hon är så korkad. När de andra lammen och tackan springer raka vägen in i grindfållan för att kasta sig över havren, så missar Trettisjuan. Hon hamnar alltid på andra sidan grindväggen och står och grubblar på hur det kunde bli så. Trettiåttan är så diskret att hon är svår att få syn på och omöjlig att minnas. Vi funderar på att döpa om henne till Dubbelnollan. I nästa liv blir hon mittenpolitiker.
Tackan, däremot, påminner alldeles distinkt om någon. Hon drar igång så fort hon ser en skymt av mig och håller på i evighet – hon ger sig aldrig och varierar sig inte. Det handlar om havrehinken, förstås, det gör det alltid, och tackan är hårdför när det gäller att köra ner nosen i godiset och stånga undan alla lammen utom ett, som förmodligen är hennes eget. Hon håller på sitt gäng, hon. Faktum är att hon bräker så grovt och högljutt och enformigt att det bara fanns ett namn för henne.
-Tjena, Tant Karin! säger man när man kommer med hinken. - Läget?

Så hur går det med hundarna, som tackans mänskliga förlaga förra sommaren påstod hetsade hästar med bett?*
Tja, jag bekänner. MH-collies! Usla, rasotypiska avkomlingar av den en gång framstående ras som hjälpte skotska höglandscrofters att klara livhanken med sitt självuppoffrande vallande!
Mina hundar har allihopa ett glödande intresse för får...
Jag har fått lägga ner projektet att ta in dem en och en. Ingen hund lystrar till de enklaste kommandon – pang på rödbetan är det som gäller!
Jag fick lägga ner projektet att ta in en hund i taget i lina också. Samma sak där. Kastar sig fram till angrepp! Det är knappt man fixar att hålla emot med hunden i koppel.
Och snacka om att släppa in alla tre samtidigt. Då anfaller de i flock! De gör vad som helst för att hugga tag i får...



... skit!

Kära läsare, framstående hundtränare och uppfödare, jag är en bruten kvinna. Mina hundar har fullständigt desillusionerat mig. I vanära kommenderas de ut ur fårhagen med brunt godis rinnande ur sina lyckliga käftar.
Fast med FÅREN går det bra. Tackar som frågar!


*se inlägget Tant Karins sanningar på bloggen 2009 07 16

Bodil Carlsson