Hunddagis?

När man är ute och går med sina hundar får man ofta frågor från barn man stöter på. Den vanligaste lyder: Vad heter hunden? Detta oavsett om man då har en eller två hundar med sig. Först denna fråga och sedan eventuellt samma fråga igen, kanske varierad med: Vad heter den andra hunden? Kanske har det med barns språkliga utveckling att göra eller så föredrar de helt enkelt att ställa i princip samma fråga två gånger. Vi brukar dock snällt svara och av någon anledning räcker det att tala om hundens namn och sedan tappar barnet uppenbarligen intresset.
Efter att ha hört denna fråga väldigt ofta de senaste åtta åren (då vi nästan dagligen passerat ett dagis på någon av hundpromenaderna) fick matte idag ytterligare frågor och kommentarer från grannbarnen i byn. Ena hunden heter Polly, vilket snabbt kommenterades med att det finns ett godis som heter så. Helt ny kommentar och helt sann. Sedan en totalt oväntad fråga, nämligen:
Har ni hunddagis?
Här blev matte lite ställd men svarade sanningsenligt att vi har bara våra två egna hundar.

Nu kan jag tänka tillbaka ett par dagar då vi mötte en hundägande granne som ganska omgående frågade var vi har vår hundgård. Jag svarade raskt att vi kommer ju från stan och är vana att gå ut ett par gånger om dagen med hundarna, så hundgård behöver vi inte. Men vi har sett dem vid grannhusen, vi vet att hundgård är ett vanligt förekommande fenomen på landet. Och vi förstår att folk som ses gå med hundar flera gånger om dagen kan antas ha hunddagis - åtminstone sett med barnaögon. Kanske med andra ögon också, det vet vi inte än.
Men vi ser ingen vits med en hundgård. Våra hundar lever tillsammans med oss i vårt hem. För oss finns ingen anledning att bygga en hundgård där de ska vara och då skuffas ut från hemmet - och flocken. Hund ville vi ha för gemenskapens skull.
De är våra bästa vänner och utevistelsen sker alltid tillsammans med oss. Det är väl så man knyter fasta band, eller har jag missat något?

Johan Nilsson