The Summertime Blues: om rasklubbars uppgift

Det står i Bibeln att Vår Herre gav åt hästen den brusande manen, och det gjorde han kanske. Det jag säkert vet är att Han avrundade regnskyddet med ett rejält lager hudfett. Mindre romantiskt, förstås, men en bättre och mera heltäckande vattenavstötare än rufset längs nacken. Hästen fördelar det genom att njutningsfullt skrubba sig mot allt som är hårt, t ex boxväggens ljusa linoljestrukna trä. Det liknar ett oskyldigt grått puderlager, tills du går loss på det med vatten och borste. Då byter det skepnad till en klibbig, svart kaka, som sitter där den sitter. Rotborste och vatten åstadkommer ingenting. Intensiva förhandlingar med hjälp av färgskrapa, stålull, citronsåpelösning och vanlig hederlig handkraft är vad som behövs. Ångande vattenhinkar bärs ner och splashas över väggarna som slutsköljning, sedan forsas vattnet ut med en gummiskrapa och med alla tänkbara dörrar öppna för tvärdrag och torka kan man slutligen kropp betrakta sitt citrondoftande dagsverke.
Det tar en stund. En box om dagen är inte illa pinkat.
Man har tid att tänka.

Många av er som inte har häst vet inte vad fång är. Det visste inte jag heller, fast jag hade häst. I nästan tjugo år trodde jag lite vagt att det var något som andra människors hästar kunde åka på. Om man misskötte sin häst – lät den stå smällfet och inaktiv i stallet jämt och äta otroliga mängder kraftfoder, till exempel, eller släppte den på bete i prunkande rödklöver avsedd för högmjölkande kossor, eller andra rena galenskaper som ingen vettig människa skulle hitta på.
Jag gjorde inte särskilt mycket av detta. Men nu vet jag vad fång är. Det är en grotesk sak, en mardröm.
Dessutom en mardröm som tar livet av många hästar varje år – särskilt hästarna av min ras. Och särskilt ett år som detta, då det senkomna gräset exploderar i en ocean av grön stärkelse, när värmen äntligen kommer.
Fång är det som kanske kommer att ta de här två ifrån oss snart



och lämna den här ensam kvar. Vår friska tjugotvååriga häst, ledarstoet, mamma till den ena hästen och bästis med den andra och lika bunden till dem som hundar är till sin familj. Henne har vi haft i tjugo år. Hon har rymt och proppat i sig grönklöver, hon har stulit andra hästars kraftfoder, hon har tryckt i sig allt ätbart, hon har gjort allt hon inte får.
Hon har aldrig haft fång. Hon kan tydligen inte få det.




II The Summertime Blues

Vad är fång?
Om ni tänker er, att ni varje vår skulle fasa för att få se era hundar – era kompisar! - gnyende av smärta släpa sig fram på fem cm långa, rödinflammerade klor som inte ens kan klippas för att pulpan har vuxit ner i klospetsen – då har ni en rätt bra idé om vad akut fång är. Det är vidrigt. Man kan smärtlindra, men inte bota, och när det väl går över efter veckor i mosshagar med torrt fjolårshö som enda näring lämnar det ofta efter sig hästar med fötter som aldrig mer går att springa på. Som ett hus som brinner: det går väl att släcka elden, men det är en annan sak att bo i ruinen. Man avlivar hästar med akut fång för att deras plåga är mer än man står ut med och man avlivar hästar med de kroniska följderna – hälta och deformerade hovar – för att deras liv inte är drägligt.
Letar ni kunskap, så hittar ni för mycket. Artiklar, böcker, hemska foton, websidor, happy-end-anekdoter, frågespalter och påståenden i en strid ström. Tyvärr ofta på tvärsan mot varandra. - Ställ in hästen! Håll den i stillhet! säger den ena källan, som verkar veta vad den talar om. -För allt i världen, låt den röra sig fritt! säger den andra. Givetvis hänvisar båda till lång och framgångsrik erfarenhet.
-Låt hästen gå ute nattetid! säger en auktoritet. -Låt den ABSOLUT ALDRIG gå ute om natten! säger den andra.
-Ta av skorna! ALDRIG skor på fånghovar! säger hovslagare med stor erfarenhet. -Sätt på speciella stödskor omgående! säger andra, lika erfarna.
-Avliva hästarna, de blir aldrig friska mer! Det är inte etiskt försvarbart att de ska ha det så här flera veckor varje år! säger vår ena veterinär till oss. - Är det etiskt att ta bort djur som man vet förbättras? De där är ju välskötta! Står och går och äter! Värre har man sett, säger den andra, inkallad som second opinion efter att min man hade suttit vid köksbordet med ansiktet i händerna och gråtit som en unge över våra hästar.
-Min gamla märr var sämre än era, sa en hovslagare, och hon blev trettifem...

Det finns bara två saker som alla är ense om: startpunkten och slutet. Det börjar med snabba kolhydrater och slutar med avlivning. Grönt gräs drar igång det. Vad som egentligen händer, och varför vissa hästar drabbas och andra inte trots samma mat och motion, och hur det kan komma sig att så många hästar inte klarar av att äta det som de är tänkta att äta och älskar att äta och varför vissa raser är så väldigt illa ute och andra knappt vet vad ordet betyder – där är det olika bud.
Precis som det har varit inom hundvärlden när det handlar om HD och skotträdsla: plågade djur, motstridig information och villrådiga, förtvivlade djurägare. Så vad säger rasklubben för min ponnysort?
Lätt sammanfattat.
INGENTING!

Bodil Carlsson

The Midsummer Rose

En annan collievän älskar hundkäxens strama blommor. Mitt hjärta är inte tillräckligt stort för att rymma alla de hundkäx som blommar på mina igenväxande åkerlappar. Det här är vad jag älskar! Rosa pimpinelliafolia flora plena. The Burnett rose, The Midsummer Rose.

Dagen efter...

...blev dagen då vi la de trixiga spåren. Med blandad framgång kan tilläggas.
Idag var det hanen som vimsade till det i spåret. Han - som brukar vara en klippa på att spåra! Men just idag rörde han till det väldigt inne i blåbärsriset. Men vi deppar inte för det, det kommer fler dagar och fler spår.
Annars övar vi in "snurra" med bägge hundarna nu. Det är väl egentligen ett moment i Freestyle men kan vara kul att kunna både för matte, husse och hundar. Kunskap är lätt att bära som man sa förr och kanske även nu.

Lägger med en bild på hundkäxens rike (se föregående inlägg), den lilla åkerlapp där solen dröjer sig kvar extra länge den här tiden på året.



Johan Nilsson

Sommarnatt

Gick lite tidigare en kvällspromenad med hundarna. Det enda vi hörde under vår lilla vandring var försynt fågelsång och myggornas envisa surrande kring våra varma kroppar. Jag köper myggornas attacker, det är ett pris väl värt att betala för att slippa ljudet av bilar, mopeder och andra motorfordon.
När vi var nästan hemma såg jag ut över det hav av blommande hundkäx som täcker en åkerlapp som inte blivit brukad på många år. I det norrländska skymningsljuset var det nästan en magisk syn: Ett enormt vitt hav av blomställningar; höga, stolta och så vackra i det ljus som var då, precis innan solen sänkte sig vid horisonten.

Jag levde många år nere på västkusten, visa mig en bild på västkustskärgård och jag går i spinn. Det är hemma, det är barndom och det är så vackert! Men ett fält med blommande hundkäx en norrländsk sommarkväll kan definitivt vara med i tävlingen. Sverige är ett vackert land - och troligen också mycket bättre att leva i än vi ibland vill förstå.



Imorgon firar vi midsommarafton, trots att sommarsolståndet redan passerat. Jag tror vi ska fira med ett utmanande spår till varje hund, kanske lite trix-träning och sedan bara lugn och ro. Sill, potatis och en liten snaps får intas till den där fågelsången som är så rofylld och vacker att lyssna till. Sedan kan vi gå en liten kvällsrunda i hundkäxens rike. Och bara njuta.

Glad midsommar!

önskar
Collievännen Johan

BROWN SUGAR

-Ja, hur GÅR det med fåren??? frågar grannarna. Det vill ni säkert veta också, kära läsare, så blir det en sak mindre att oroa sig över. Det kan ju räcka med prinsessbröllopet, menar jag.
Så – jovars! Med FÅREN går det bra.

Alla har små illgula plastlappar med nummer i båda öronen. Alla numren börjar med 00, men personligheterna mittemellan plastlapparna är olika. Tre av fem lamm äter nu havre direkt ur handen: Nollförtiettan Karlsson var först, hon är en smart och framåt fårskalle som skulle växa upp till flockens nästa ledare om det inte var för det där med hösten och slaktvikten. Lilla svarta Appan ser i uppsynen ut som min dotters MonChichi tjugofem år tillbaka, bister i blicken under markerade ögonbrynsbågar, men hon är en rar tös. Trettiåttan ser inte ut som något särskilt, men är en följsam ung fårdam som flyter med flocken och bara tar egna vägar, när hon tror att egna vägar lönar sig bättre. Vi tror att hon var börsspekulant i ett tidigare liv. Det handlar om havrehinken, förstår ni.
Trettisjuan har vi börjat ge upp hoppet om, hon är så korkad. När de andra lammen och tackan springer raka vägen in i grindfållan för att kasta sig över havren, så missar Trettisjuan. Hon hamnar alltid på andra sidan grindväggen och står och grubblar på hur det kunde bli så. Trettiåttan är så diskret att hon är svår att få syn på och omöjlig att minnas. Vi funderar på att döpa om henne till Dubbelnollan. I nästa liv blir hon mittenpolitiker.
Tackan, däremot, påminner alldeles distinkt om någon. Hon drar igång så fort hon ser en skymt av mig och håller på i evighet – hon ger sig aldrig och varierar sig inte. Det handlar om havrehinken, förstås, det gör det alltid, och tackan är hårdför när det gäller att köra ner nosen i godiset och stånga undan alla lammen utom ett, som förmodligen är hennes eget. Hon håller på sitt gäng, hon. Faktum är att hon bräker så grovt och högljutt och enformigt att det bara fanns ett namn för henne.
-Tjena, Tant Karin! säger man när man kommer med hinken. - Läget?

Så hur går det med hundarna, som tackans mänskliga förlaga förra sommaren påstod hetsade hästar med bett?*
Tja, jag bekänner. MH-collies! Usla, rasotypiska avkomlingar av den en gång framstående ras som hjälpte skotska höglandscrofters att klara livhanken med sitt självuppoffrande vallande!
Mina hundar har allihopa ett glödande intresse för får...
Jag har fått lägga ner projektet att ta in dem en och en. Ingen hund lystrar till de enklaste kommandon – pang på rödbetan är det som gäller!
Jag fick lägga ner projektet att ta in en hund i taget i lina också. Samma sak där. Kastar sig fram till angrepp! Det är knappt man fixar att hålla emot med hunden i koppel.
Och snacka om att släppa in alla tre samtidigt. Då anfaller de i flock! De gör vad som helst för att hugga tag i får...



... skit!

Kära läsare, framstående hundtränare och uppfödare, jag är en bruten kvinna. Mina hundar har fullständigt desillusionerat mig. I vanära kommenderas de ut ur fårhagen med brunt godis rinnande ur sina lyckliga käftar.
Fast med FÅREN går det bra. Tackar som frågar!


*se inlägget Tant Karins sanningar på bloggen 2009 07 16

Bodil Carlsson

Hunddagis?

När man är ute och går med sina hundar får man ofta frågor från barn man stöter på. Den vanligaste lyder: Vad heter hunden? Detta oavsett om man då har en eller två hundar med sig. Först denna fråga och sedan eventuellt samma fråga igen, kanske varierad med: Vad heter den andra hunden? Kanske har det med barns språkliga utveckling att göra eller så föredrar de helt enkelt att ställa i princip samma fråga två gånger. Vi brukar dock snällt svara och av någon anledning räcker det att tala om hundens namn och sedan tappar barnet uppenbarligen intresset.
Efter att ha hört denna fråga väldigt ofta de senaste åtta åren (då vi nästan dagligen passerat ett dagis på någon av hundpromenaderna) fick matte idag ytterligare frågor och kommentarer från grannbarnen i byn. Ena hunden heter Polly, vilket snabbt kommenterades med att det finns ett godis som heter så. Helt ny kommentar och helt sann. Sedan en totalt oväntad fråga, nämligen:
Har ni hunddagis?
Här blev matte lite ställd men svarade sanningsenligt att vi har bara våra två egna hundar.

Nu kan jag tänka tillbaka ett par dagar då vi mötte en hundägande granne som ganska omgående frågade var vi har vår hundgård. Jag svarade raskt att vi kommer ju från stan och är vana att gå ut ett par gånger om dagen med hundarna, så hundgård behöver vi inte. Men vi har sett dem vid grannhusen, vi vet att hundgård är ett vanligt förekommande fenomen på landet. Och vi förstår att folk som ses gå med hundar flera gånger om dagen kan antas ha hunddagis - åtminstone sett med barnaögon. Kanske med andra ögon också, det vet vi inte än.
Men vi ser ingen vits med en hundgård. Våra hundar lever tillsammans med oss i vårt hem. För oss finns ingen anledning att bygga en hundgård där de ska vara och då skuffas ut från hemmet - och flocken. Hund ville vi ha för gemenskapens skull.
De är våra bästa vänner och utevistelsen sker alltid tillsammans med oss. Det är väl så man knyter fasta band, eller har jag missat något?

Johan Nilsson

Snigelspår

Vädret är som i en klassisk svensk deckare, ni vet – kylskåpskallt regn driver in och gör medelåldersmuskler stela som pansar, tristessen förtätas, allt som fattas är skilsmässoproblem och hemorrojder, och i den gråa vätan kryper dagen långsamt mot skymning och efterlängtad säng...



Stilfullt, inte sant? Ärligt talat har de senaste fjorton dagarna emellanåt känts som en enda lång vecka kravlande fram i ett snigelspår av nedslående händelser.
Dock har en digitalkamera sina poänger. Det finns bildbevis på att för två veckor sedan såg det ut så här. Vildvuxet gräs, skygga får och grindar lutade mot en vägg.



Och nu ser det faktiskt ut så här.







Så allt är kanske inte riktigt åt helsike ändå. Hundarna har tålamod med att matte är deppig och trött och kryper närmre intill om natten.

Bodil Carlsson

IDAG

Det sorgsna åskljusets blänk var igår. Sen blåste vinden in. Instängd civil befolkning, militärt angrepp mot humanitära undsättningstransporter!
Enough is enough. Här kan man inte stå och tugga medan folk och grundprinciper mejas ner av automatvapen. Jag har anmält mig som frivillig till nästa Ship to Gaza och föreslår alla som har möjlighet att göra likadant.
Man kan inte vara sämre än den svarta lammungen. Man måste studsa medan man kan!
Annars tar automatvapnen över världen.

Bodil Carlsson

En glimt av lustgården

Utforskandet av nya vandringsleder fortsätter här uppe i norr. Idag har jag och hundarna vandrat genom landsbygdens olika små riken.
Vi började med grusvägens rike, badande i junisol denna förmiddag. För hundarna mest intressant för sina dofter samt mer påtagliga lämningar från byns övriga hundar.



Sedan gjorde vi en tvär sväng, från vägen och ner i mossans och blåbärsrisets rike. Behagligt skuggat av spikraka granar samt en och annan tall. Där vidtog de vilda spåren, smala och ibland knappt urskiljbara. Älgspillning och klövavtryck visar att där finns en stig, fast sällan nyttjad av människor.



Hundarna fick vara stigfinnare och utan att misslyckas valde de den väg som slutar där den vidsträckta slätten tar vid. Där de obrukade åkrarna lyser i den ljust gröna nyans som är försommarens och där de väderpinade ladorna ännu håller sig någorlunda upprätta.



Vi tog av där slätten börjar för att fortsätta till skogsvägens och elljusspårets rike, halvt vilt, halvt tämjt. Fortfarande erbjuds blåbärsris för hundarna att rulla sig i men de vilda spåren har tagit en annan väg. Detta rike kan bjuda på små överraskningar - spår av tidigare vandrare och brukare. Kvarglömda eller övergivna föremål som långsamt och motsträvigt håller på att införlivas med naturen.





Väl hemma i vårt eget lilla husrike fick vandringen avslutas med spring och lek på tomten. Det var två trötta och flåsande hundar som sedan föll ihop på golvet. Men mycket nöjda.
Jag tror faktiskt att också jag såg glimtar av lustgården på min vandring idag.

Johan Nilsson

ÅSKLJUS I EDEN

Veckan som gick var bara en stor sten i hjärtat och bly i musklerna. En genomsnäll människa, som det äntligen såg ut att gå lite bra för, ligger i en sjukhussäng som hon aldrig kommer upp ifrån mera. Någon som var så glad för att det gick att pyssla i trädgårn igen kommer inte att se slutet på den här sommaren.
Alla färger blir flacka.
Svarta tankar: saker som faller ihop och stories som tar slut.
Tänk två ruffiga kåkar i omgående behov av renovering.
Tänk trasiga tegeltak med etthundra år på nacken och bjälkar som bågnar efter snön.
Tänk banken.
Tänk igenväxande rabattförsök och vinterdödade rosor.
Tänk sly!
Tänk fångsjuka hästar och jobb som alltid börjar om igen nästa dag, tänk det meningslösa i att hålla nio hektar betat och slyrensat och fågellivsvänligt som en fjantig ö i havet av bensindrickande storskaliga spannsmåls- och granåkrar runt omkring.

Regn, iskyla och molnskugga. Solen i korta glimtar, bländar mot bakgrunden av mörka skifferblå molnmagar fulla med mera regn. Allt ljus som finns är åskljus. Stunderna mellan två skuggor.
Sen såg jag min man gå ut till fåren med havrehinken. Den svarta lammungen for efter honom i fyrfotastudsar, rakt upp i luften och ner igen en meter längre fram, bräkande av förtjusning, och plötsligt hörde jag mig själv skratta.
Lammungen har mer vett än jag, för den vet ingenting om höst och slaktvikt, men den fattar att åskljus är allt vi har, varenda en av oss, två ben eller fyra, och den studsar medan den kan.



På ena sidan om den här grinden växer en ung häggmispelhäck och små novemberplanterade rosor av gammal, gammal sort, som har överlevt under snön och med tiden ska slingra sig upp längs grindstolparna.
På den andra sidan om grinden ska fåren gå, när de blivit vana vid oss. Tills vidare tränar vi inkallning under språng, hundarna och jag, på den vallen. Ikväll gjorde ett rådjur oss äran att verklighetsprägla övningen. Ormvråken flög över oss.



Tänk att det får ändå vänta med nytt tak till stallet, ladusvalorna som matar sin första kull därinne är inte klara med andra kullen förrän i augusti och kan inte störas med plåtarbete och väsen.
Det här är vad som väntar nu. Fårinvänjning! Åskljus på nio hektar av Eden.



Bodil Carlsson