BROSK: KATT, GET OCH HUND

 

För sextio år sedan slumpade det sig alltså så, att en katt i Skottland föddes med nedvikta öron. Ingenting konstigt med det, genetiska olyckshändelser har alltid inträffat. Men fortsättningen av historien säger mera om traditionen inom aveln av sällskapsdjur än om genetik. Förutom att katten var vit vet jag ingenting om hur hon såg ut eller rörde sig, men min gissning är att den spontana mutation i genen TRPV4 som hon föddes med fanns i enkel upplaga hos henne och inte satte spår i hennes skelett och rörlighet, så länge hon var ung nog att avla på; så de som upptäckte henne förstod inte vad de hade hittat. Det måste ha krävts ett inavelsprojekt med syftet att permanenta det nya ”rastypiska” för att få fram den invalidiserande genen i dubbelupplaga och börja fatta, att genen inte håller sig bara till öronbrosk. Den ger sig också på det brosk, som bildar själva skelettet.

I USA finns sedan decennier en ras av dvärgget, som importerades från Nigeria. I början, på trettiotalet, kom den till zoologiska trädgårdar - inte för att dra besökare utan för att födas upp som mat för de stora kattdjuren. Några levde ju kvar som avelsdjur, hölls i inhägnader och folk som kom för att titta på dem tyckte om vad de såg, så getterna började spridas. De har blivit omtyckta för att de ger mjölk med högre protein- och fetthalt, något som småskaliga osttillverkare uppskattar, men också för att rasen är liten och behändig och går att hålla som hobby och till och med som sällskapsdjur. Det finns ett getavelsällskap, som sedan 80-talet erkänner Nigerian dwarf som egen ras. Getterna blir stamboksförda och visas på utställningar för att dömas mot en rasstandard. Det finns matadorbockar, uppgifter om höga inavelsnivåer och om stamtavlor som går ihop, när man tittar några generationer bakåt– saker som brukar hänga ihop med varandra och med utställningar, förutom att den ursprungliga avelsbasen dessutom förmodligen varit smal* – och med de här getterna är det så, att hängande öron visserligen förekommer, men räknas som ett diskvalificerande fel. Trots det är carpal hyperextension så vanligt, att en veterinärhögskola i Oregon nu startar ett projekt för att reda ut den bakomliggande orsaken. Söker man på carpal hyperextension på nätet, så kommer Nigerian dwarf upp. Getterna haltar. Några haltar så illa, att handleden – carpalleden - viks bakåt i stället för framåt i steget. Men upprättstående öron har de.

Sedan är det detta med schäfrar. Ingen kan beskylla dem för att ha tippade öron för att få ett ”sött uttryck” – det är andra kvaliteter man har avlat schäfer för - och deras öron brukar vara imponerande. Men carpal hyperextension förekommer hos schäfrar också, även om jag hittills inte har en aning om vanligheten.

Och så till sist: greyhounds. Små mjuka öron... men det enda jag hittar på nätet är en veterinärs berättelse om två kapplöpningshundar, som hade råkat ut för att ett av de sju små benen i carpalleden halkat en aning ur läge. Efter åtgärd gick hundarna tillbaka till kapplöpningsbanan igen. Det gör nog ingen carpal hyperextension.

Illustration hämtad från https://vcahospitals.com/know-your-pet/carpal-hyperextension-in-dogs:

Så: den första fråga som dök upp i mina tankar, när jag började försöka lära mig något om CH, var om det finns ett samband mellan eftergivligt brosk på ett ställe, som i tippade öron, och dålig hållfasthet i ligament på ett annat. Hittills ser det väl ut som att svaret är nej. Det går bra att ha det ena utan att få det andra.

Bodil Carlsson

*https://www.owlhavenfarm.com/dr-maries-blog/breed-development-inbreeding-and-genetic-defects

BROSKPROJEKTET: KATTEXEMPLET

Vad har vi däggdjur vårt brosk till? Det ger våra kroppar deras form och deras rörlighet. Simple as that – och båda är bra att ha, eller hur? För att snabbt inse vad brosk betyder för oss, låt oss titta på en art där man roat sig med att fippla till det.

Berättelsen om kattrasen Scottish Fold läser jag med tilltagande vantro. Den borde inte kunna vara sann. Och om den är sann, borde platsen för dem som fortsätter skapa den berättelsen vara något i stil med Hinseberg.

Så här börjar storyn. Någonstans i Skottland föddes 1961 en vit katt med ovanligt utseende i en lada ute på landet. Det var en honkatt med små, gulligt framåtvikta öron och när hon upptäcktes av en granne, överenskoms det att ta ungar. Spännande exteriör! En alldeles ny ras! Kattuppfödarna nappade. Snart började rasen Scottish Fold etableras.

Redan under 70-talet började kattavelsorganisationer i England och Europa dra sina egna öron åt sig. för det var något fel med en hel del av den vita kattans avkommor. De kunde inte röra sig normalt. De kunde inte hoppa. De kunde inte springa. De kunde inte gå. Och de hade svullna, konstiga leder. Avel på ren Scottish Fold är idag förbjuden av den internationella kattorganisationen av djurskyddsskäl.

Tyvärr var de europeiska kattorganisationerna lite sent ute, för rasen hade redan blivit poppis i USA, där man får lov att göra som man vill om man antingen har pengar att betala med eller pengar att tjäna. Kattansiktet under de små nervikta öronen liknade ett uggleansikte med stora ögon – eller rentav ett spädbarnsansikte, som de kortnosade hundraserna med sina stora ögon? – och uppfödarna kom. Utställarna kom. Priserna steg. Celebriteter visade sig på TikTok med sina plattörade älsklingar.

Och på den vägen är det.

Som med delar av hundaveln har verksamheten försett veterinärer och genetiker med nya arbetsuppgifter. Det veterinärmedicinska genetiklabbet på UC Davis tar 40 dollar per katt för att identifiera de kattungar i kullarna som har mutationen i enkel, dubbel eller ingen upplaga.

UFAW är en universitetsbaserad, ursprungligen brittisk organisation som stöder forskning om djurvälfärd. Detta är deras beskrivning av Scottish Fold. (Ordet osteochondrodysplasia är bildat av orden för benväv, brosk, fel och form: felaktigt formad brosk- och benvävnad, ofta förkortat OCD.) https://www.ufaw.org.uk/cats/scottish-fold-osteochondrodysplasia:

The feature that defines the Scottish fold breed is the forward folding of the ears. This folding is due to osteochondrodysplasia, a developmental abnormality of the cartilage which would normally support the ear. Osteochondrodysplasia also has devastating effects on cartilage and bone development elsewhere in the body. /../

All cats with folded ears develop osteochondrodysplasia. In cats which are homozygous for the abnormal gene (ie having two copies of it), a progressive, crippling arthritis develops early in life whilst in those which are heterozygous (with only one mutant gene), the arthritis tends to progress more slowly (Malik 2001).

Affected cats may be grossly deformed, with short wide limbs and a short, inflexible tail. They show lameness, swollen wrist (carpal) and ankle (tarsal) joints, have an abnormal gait, and are reluctant to move and jump. Severely affected individuals become crippled and unable to walk.

2. Intensity of welfare impact

In all homozygous folded-eared cats this condition causes deformities and progressive joint disease leading to crippling disability associated with significant pain. Many affected cats are euthanased earlier in life due to the profound effects of this disease. In some heterozygous individuals the condition may be very mild but but in others there can be significant joint disease and deformity leading to pain and disability.

Jo – huvuddragen i berättelsen känner vi igen, inte sant? Men katterna verkar drabbas värre än någon hundras som jag känner till. För min del kom ögonblicken av vantro, när jag läste förslag från en amerikansk förespråkare för rasen om hur man skulle kunna hjälpa de drabbade katterna. Förutom de obligatoriska tipsen om kommersiella fodertillskott – C-vitamin, kollagen, chondroitinsulfat och annat dyrt, allt för att hjälpa broskbildningen i deformerade leder, med tveksam effekt; kombinationer av smärtlindrande preparat; steloperationer av leder där skelettet i självförsvar bildar så mycket klumpformat nytt ben kring inflammationen att lederna ändå växer ihop; och till sist förslaget om att man kunde strålbehandla de värsta lederna för att slå ut den inflammatoriska aktiviteten och på så sätt få ner smärtnivån. Ja, röntgenstrålning. Ungefär som när man strålbehandlar tumörceller för att få dem att sluta dela sig. Det var där tanken på Hinseberg dök upp.

Mutationen bakom deformiteterna är identifierad sedan ett antal år tillbaka. Den skyldiga genen bakom katternas lidande heter TRPV4 och exakt vad den gör skall jag inte försöka slå i er läsare att jag begriper, men en forskningsartikel från 2022 har tittar närmare på den och säger – föga förvånande, kanske, med tanke på vad som hänt katterna -

”TRPV4 serves not just as a marker of chondrogenesis, but also as a regulator of chondrogenesis and cartilage extracellular matrix synthesis”.*

TRPV4 i fostervävnad är inte bara en markör för pågående broskbildning. TRPV4 reglerar både bildningen av brosk i våra kroppar under fosterperioden och dessutom den extracellulära matris, som broskcellerna lever i. Använd en mutation av den genen för att få något du tycker är stilfullt i utseendet och du åstadkommer en omgående katastrof för den som bär genen i dubbel uppsättning och ett senare, i bästa fall mindre, lidande för den som har mutationen i enkel upplaga. Svårare än så är det inte.

Amerikanska och asiatiska kattuppfödare av idag fortsätter med Scottish Fold ändå. Brittiska The Scotsman anger 2022 rasen som nummer sju på listan över de tio dyraste kattraserna – kan det ha med saken att göra? - medan amerikanska uppfödare anger som sitt avelsmål att begränsa effekterna av mutationen till öronen. Ja, de skriver så! Hur det nu skulle gå till, när mutationen finns i varenda cell i kattens kropp? Som en gammal författare skrev: okunnighet är hjärtlöshetens moder. Det är den välvilliga tolkningen av den målsättningen, att man tror att det låter sig göras och därmed förmodligen inväntar ett kommande Nobelpris i genetik. Den mindre välvilliga tolkningen är att man tycker att det är ett lämpligt mål att prata om, medan man fortsätter att sälja det man har.

Eller, som en arg veterinär skrev i den avslutande meningen på sin studie av skelettet hos Scottish Fold redan 2008: det finns ett utmärkt sätt att på en enda generation bli av med defekten. Låt bli att avla på den!

Vad lär man sig av detta? För det första något, som vi redan vet: den internationella industri som producerar sällskapsdjur säljer ”cuteness” till en ovetande stadsbefolkning. Industrin besväras själv inte av någon större kunskapsbörda och inte heller av överdriven empatisk förmåga. Men den försvarar sina intressen i det längsta, till den dag då lagstiftarna kommer.

För det andra: om det finns ett samband mellan collierasernas tippade öron och nedsatt hållfasthet i ligament i extremiteterna, så är orsaken sannolikt inte TRPV4. Det finns ett antal andra tänkbara gener, som kan agera självständigt eller i samverkan med TRPV4, vilket är en tänkbar förklaring till den ”ofullständiga penetrans”som TRPV4 sägs ha. Alla katter med vikta öron bär på genen, alla katter med dubbel upplaga är gravt handikappade, alla katter med enkel upplaga får symptom förr eller senare... men när och hur mycket skiljer sig från katt till katt. Här gömmer sig något som vi inte vet.

Men den viktigaste lärdomen tycker jag är denna och det är därför jag skriver om de stackars katterna.. Något som vi är vana att se som en oskyldig detalj i utseendet hänger faktiskt ihop med resten av kroppen.

Bodil Carlsson

 

BROSKPROJEKTET

 

Nyfikenhet är en kronisk åkomma – lite av en beroendesjukdom, faktiskt, svår att ta sig loss från när man har fastnat i den, orimligt tidskrävande och mitt i vägen för dagliga nödvändigheter som att vaska bort höstleran från golven och komma ihåg att posta räkningarna. Men det får bli som det blir! Nu ger jag efter för den igen. Säsongens återbesök av kära gamla CoVid och dess trista trolleritricks med smak- och luktsinne är nästan över. Bibblans bästa deckare är lästa. Bordercolliefrågan vilar förhoppningsvis svept i eftertankens kranka blekhet någonstans hos SKK och skall med lite tur förbli där. Tredje världskriget har inte börjat än och det är ändå bara strunt på TV. Det är dags att ta sig an något som jag har grubblat på av och till på senare år: brosk! ligament!

Mellan hundpromenaderna alltså: hållfastheten hos bindväv.

Det blir muntrare än att gå igenom de sorgliga listorna över inavelsgraderna på renrashundar eller motionerna på Kennelfullmäktige, fast med mera och mera svåröverskådligt material att leta upp, och ärligt talat hoppas jag att det inte kommer att leda någonvart. Jag hoppas att jag har missförstått ett samband. Men så är det med nyfikenhet, att även om man inte hittar det man letar efter, lär man sig ofta mycket annat på vägen – exempelvis att man hade fel.

Det finns något, som har drabbat min hund. En frambenshälta med felställning i tassen. Min veterinär fällde i förbigående en gång när vi pratade om det en kommentar, som jag inte förstod, och det hon sa har fastnat i mitt minne.”Collie har ju ofta svaga leder.” Vad menade hon med det? Jag förstod inte.

Men så, plötsligt, dök det upp en kortis i flödet på nätet om att det som har hänt min hund händer collieraserna oftare än andra raser. Så kom en kortis till, om en kattras. Och nånstans sa det pling!

Nu vet jag vad veterinären menade.

Carpal hyperextension – övertänjning i handloven.

https://www.mvsvets.co.uk/pet-owners/carpal-hyperextension/ :

In some dogs, particularly Collie breeds, the carpus can undergo degenerative changes which cause the palmar ligaments to become weak and gradually stretch. Other joints, such as the tarsus or hock joint (ankle joint in people) can also be affected in the same individual.

OK... Men varför? Vad skapar hållfastheten hos brosk och bindväv? Vad minskar den? Vad orsakar carpal hyperextension? Och varför skulle den dyka upp hos collieraser oftare än hos andra? Och om den nu gör det - varför har jag aldrig hört talas om den under alla dessa år?

En första kort liten överblick ger den gamla vanliga insikten. På den kunskapsnivå där jag befinner mig kan man inte hitta svar. Man måste leta rätt på dem som vet något. Och så måste man ha statistik.

Det borde vara två grupper som vet – histologer och veterinära ortopeder . Histologer är experterna på olika vävnaders uppbyggnad. Om någon kan svara på frågan vilka strukturer och förstärkande bindningar som elastiskt brosk i öron och ligament i tassar har gemensamt, så är det de. Veterinära ortopeder vet ifall carpal hyperextension hos collieraser är något de känner igen. Kan man bara leta upp dem, så brukar de gärna svara, om de hinner.

Det blir nog värre att få tag på siffror. Men den som aldrig letar, hittar aldrig något, så nu kör vi.

Bodil Carlsson

EN TIDSRESA GENOM FÖRÄDLINGEN: När en ras blir lyx

 

Här står en vacker hund utanför brandstationen på en gata i Birmingham någon gång under första världskriget och samlar in pengar till välgörenhet. Självklart en collie och att döma av pälskragen och formen på  huvudet troligen från den "förädlade" gren av brittiska vallhundar som då  hade avlats fram under femtio år. Insamlingarna för att hjälpa soldater i fält och  civila på hemmaplan undan krigets följder startades och drevs av folk ur den övre medelklassen - samma sorts människor som favoriserade den sortens collie.

Här har ni hans kollegor ute på slagfälten. Tror ni att många lade tid på att bekymra sig om deras huvudform? Eller på att massera ner deras öron?

Vad skulle de kallas för om de dök upp framför oss idag? Border collie? Aussie, Welsh Sheepdog, English Shepherd?  Farm collie? Då hette  de rätt och slätt Collies, även om de hade en annan bakgrund än hunden på det översta fotot.

Jämför de hundarna med kommentaren till fotot nedan. En annan användning för hundar. En annorlunda värld... styrd av en annan grupp människor.

https://www.facebook.com/100000067733092/posts/5065758300103044/

John Buddie

  · 

"No travel in Collie history should miss CH. GinGeor Bellbrookes Choice. This was a pivotal dog in Collie history and had great impact on Collies from one side of the o the other. Sired by Bellbrookes Master Pilot (he by Paraders Future Sensation ex Paraders Bold Duchess) Bellbrookes Choice was bred by John and Ada Giuliano and owned by George and GinGeor Horn. He was a very dominant sire, and was use extensively on the East Coast leaving several beautiful daughters who would produce well for others. That is not so say he didn't sire some wonderful males as well, as his most famous son was the beautiful Ch. Jadenes Breeze Along. Those lucky enough to see and touch this dog got a great educaton in the meaning of a "long lean head, with a beautifully rounded muzzle" and he held his head quality right into old age. The photo does not do him justice."

Kanske är det så enkelt att de som skriver lyriska dödsrunor över kända hundar - och i vår ras finns det många sådana eftermälen - ser något som jag inte kan se. Eller så är det i stället så enkelt, att de ser hundarna som konsthantverk, vars utsökta kvalitet aldrig nog kan prisas, särskilt inte om de framhåller skribentens bekantskap med konsthantverkarna. För min del tycker jag att citatet ovan lyckas pricka in minst två av renrasavelns mera sorgliga drag - matadoraveln, tävlingsinriktningen och gruppkänslan.

Donald McCaig: "Det som bevarar Border Collien är dess värde för vanliga bönder och ranchägare. Bara när en ras blir lyx kan oförståndiga människor dominera den och bestämma för vad och på vilket sätt den avlas."* McCaig fångar nog ganska väl SVaK:.s motstånd mot ändrade registreringskrav, föreställer jag mig - även om de är för artiga för att säga det.

Så SKK, om ni funderar på regler och på vad FCI har att säga om ert kommande beslut i frågan, tänk på vad kvinnan som argumenterar för att ta bort kravet sa (med en understrykning för att ingen skulle missa det): "Det står inte någonstans i FCI:s regler att en border collie _måste_ valla."

Det stämmer förstås. Men det står inte heller någonstans i FCI:s regler att alla måste ha en border collie.

Vi har tillräckligt med raser som blivit konsthantverk.

Bodil Carlsson

*Donald McCaig, The Dog Wars, s 156. Min översättning.

PROPPEN

 

Man ska inte odla onda aningar. Man ska inte förutsätta att folk eller organisationer är bättre på att bevaka sina revir än på att följa sina principer. Men ibland blir man lite undrande.

Jag läser mail och undrar. Det här skickades till SvaK den 25 oktober:

Möte i ärendet har hållits den 7 september 2022 med representanter från SKK,

SKK/AK, SKK/FK och Svenska Vallhundsklubben, SVak. Under mötet framkom olika förslag och synpunkter från deltagarna. AKs ordförande föreslog att göra en konsekvensanalys och AKs sekreterare uppdrogs att samla inunderlag. Arbete pågår och nästa möte är planerat till senare under hösten.

Inget beslut har i övrigt fattats och ärendet kommer att beredas vidare, bl.a. i nära

samverkan med ovan angivna. (Min fettning)

Med vänlig hälsning

Svenska Kennelklubben

Thomas Uneholt                 Eva Lejdbrandt

Ordförande                        Ordförande SKK/AK

… och det verkar ju bra. Lite av ett lugnande piller, faktiskt. Men så tänker man: bland annat? Vilka utöver de nämnda ska det samarbetas med? Och sedan tänker man: men de uppräknade var väl inte de enda deltagarna den 7 september? Med på mötet var ju också de som i ett par års tid har bombarderat SKK med skrivelser om att kravet på godkänt vallprov för avel på border collie ska tas bort? SvaK:s representanter verkar ha uppfattat att de personerna, som förstås står utanför SvaK, inte bara deltog, de gavs gott om utrymme att tala för sin sak. Själv undrar jag - varför deltog Föreningskommittén?

Nästa förbryllande mail skickas till ett antal medlemmar i SvaK av en av de deltagare, som vill att kravet tas bort. Mailet ligger ute till allmän beskådan på den offentliga fb-sidan Svenska Vallhundsklubben.

Hej!

Som du kanske vet så har border collie krav på GK Vallprov för att få registrera valpar. Detta krav diskuteras nu inom SKK och jag har fått uppdraget av SKK att försöka kolla av lite hur många som eventuellt skulle avla på bc om kravet togs bort. Detta handlar inte om att registrera hundar som är bordercollieliknande utan att registrera bordercollie efter registrerade föräldrar.

Som det ser ut idag så har många problem att få plats på vallkurser och vallprovet kräver mycket träning vilket är svårt för många då det krävs får för att träna och många har inte egna får och det är kostsamt att få träna hos någon, om det ens finns möjlighet. Som det ser ut idag så är det knappt 25 % av alla bordercollie som får GK VP. En kombination av få arrangerade vallprov och svårt med träningstillfällen för många, samt dyrt. Det finns många bra bc som förvinner ur aveln pga kravet på vp.

En annan sak som kommer att bli aktuell om kravet på vallning tas bort och man då kan registrera hundarna i SE-registret är att vallhundsklubben blir en ren vallklubb och att det bildas en rasklubb för bordercollie där hela rasen uppmärksammas. Vi vet ju alla att bordercollie hävdar sig bra i många grenar som aldrig uppmärksammas av vallhundsklubben.

Jag har därför också fått i uppdrag att försöka kolla av om folk kan tänkas jobba i en styrelse i en bordercollieklubb.

Att jag skriver till dig är för att jag vet att du köpt bordercollie i land där man registrerar alla renrasiga bordercollie utan krav på vallprov.

Så jag skulle gärna vilja veta

1. Skulle det kunna bli så att du skulle avla på bordercollie om vallkravet försvann?

2. Skulle du kunna tänka dig att ingå i en styrelse i en bordercollie klubb och jobba för rasen? (Mina fettningar)

Här raggar alltså någon nya uppfödare och styrelsemedlemmar till en rasklubb som inte finns. Eller, för att vara mera exakt, en annan rasklubb än den som redan finns. Men uppdraget som personen säger sig ha fått finns inte heller.

SvaK:s styrelse uppmärksammade SKK på detta mail den 8 november, men har ännu inte fått svar. Svar fick däremot en enskild medlem av SvaK, som ställde samma fråga. Svaret ligger ute på samma offentliga fb-sida. ”X” är den person som sökte styrelsemedlemmar och nya hugade uppfödare.

Tack för ditt mejl. Uppdraget om att undersöka border colliens registreringskrav har delegerats från centralstyrelsen (CS) till SKKs avelskommitté (AK) samt föreningskommittén (FK). Det är därmed kommittéer som har uppdragen, ingen avdelning. X ingår därmed inte i någon arbetsgrupp, men har deltagit i det första möte som arrangerats på kansliet, där även SVAK deltog. X har inte fått i uppdrag att söka efter personer som skulle vara intresserade av att ingå i en styrelse, X har dock blivit ombedd att komma in med mer utförliga underlag om hur pass stor grupp/arbetsgrupp som står bakom den skrivelse som skickades in till CS.

Inga beslut har tagits i frågan av varken avelskommittén, föreningskommittén eller centralstyrelsen utan arbetsgruppen arbetar fortfarande med detta.

Sekreterare avelskommittén (Mina fettningar)

Nu skall ännu ett möte mellan SKK:s representanter och SvaK – plus de andra tidigare deltagarna, antar man? - hållas den 29 november. Jag antar att man då skall diskutera de fakta som eventuellt har framkommit – till exempel hur många som lovar X att man kan tänka sig att föda upp, om bara det där hindret försvinner. X kan förmodas framföra att det är många. Är X trovärdig?

Jag undrar om det som händer här är att intressen sammanfaller. En organisation ser en ras vars popularitet ökar därför att den är svårslagbart bra på det den gör, särskilt i en fartfylld sport som blivit stor på senare år och engagerar yngre människor. Samtidigt är en del av rasens kullar oreggade, just för att föräldradjuren inte har gått vallprov. Så tänk om man skippade vallproven?

En grupp i eller utanför organisationen ser att just populariteten skulle gå bra att avla/ sälja på både för tävling och utställning, och förstås vid sidan av som sällskap. Vem vill inte ha en ras som syns? Och för avel och utställning måste man kunna regga. Så tänk om man skippade vallproven?

Båda parter sonderar terrängen.

För den stora organisationen och för den mindre gruppen framstår den envisa rasklubben som en propp i vägen för framtidsplanerna. För rasklubben är det borttagna vallprovet ett såll där hundarnas duglighet rinner ner i vasken. Rasklubben tänker alltså fortsätta vara propp.

Så varför är Föreningskommittén inkopplad på en avelsfråga? 

You tell me.

Bodil Carlsson

NÄR FESTEN ÄR ÖVER 2)

 

Så den nya efterfrågevågen slogs ihop med gammal status – och vad hände? Renrashundarna blev förstås flera. Uppfödarna blev flera och sålde mera. Utställningarna blev flera och alltmera välbesökta. De som vänder varje ord i en standard på tungan och känner efter om hunden framför dem smakar rätt blev också flera. De fick mera att uttala sig om, för raserna blev också flera. Och fort gick det!

Minns ni historien om den amerikanska kroppsvallaren som ibland hade medfödd stubbsvans och trots sitt namn inte var särskilt australiensisk? Aussien godkändes av FCI som ras nummer 342 så sent som 2009 och går nu runt i ringen i kuperat skick i ett antal länder. Bara tio år senare är det dags för den mindre varianten att göra entré. Den fick ett nytt namn, Miniature American Shepherd, ett fritt uppfunnet ”ägarland” - Ungern! - och blev ras nummer 367. Separat standard att tävla med, separat sluten stambok och strikt förbud mot utavel med sitt eget ursprung. Ny trendras? Hoppa på tåget!

En vass tunga sa: ”FCI tuggar i sig ras efter ras och sprutar ut titlar och kennelnamn i andra ändan. Det som ligger däremellan är organisationens näringsupptag. Därför blir den aldrig mätt på raser.”

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och hoppas på att det ska gå bättre nästa gång. Ur genetisk synvinkel är det som FCI håller på med galenskap i slips. 367 varianter av en och samma art, spridda över världen men alla instängda i var sin slutna stambok? Där finns inte mycket biologisk hållbarhet att hämta.

Sett ur arbetsduglighetens synvinkel är det destruktivt. Ursprungsegenskaperna avlas bort för att de i stadsmiljö är onödiga eller störande, så hundarna likriktas på insidan. Man kontrar med att göra dem mera särpräglade på utsidan, medan man lägger ut texten om deras historiska arv*. Det är självklart lättare att sälja en stillsam hund med häftig exteriör än en alldaglig med stark personlighet. (Det är säkert också lättare att vara uppfödare med flera hundar hemma, om hundarnas behov av aktivitet och stimulans inte är alltför påträngande. Man kan fundera över hur mycket den saken har betytt i rasernas utveckling.)

Däremot har projektet att hitta och standardisera ras efter ras ur organisatorisk och kommersiell synvinkel gått utmärkt, iallafall på kort sikt. Flera ny raser = flera hundar = flera kennlar = flera reggavgifter = starkare organisation. För förhoppningsfulla småföretagare i en expanderande bransch ser det kanske ut så här: nya trendraser = nya försäljningsnischer. Inga avelskrav = flera valpar = mera inkomster.

Det är ingen slump att just vallfolk, jägare och bruksfolk gör motstånd mot SKK:s tankar om att ta bort vallprovet från border collie. Inne i organisationerna finns hundtypernas gamla existensberättigande kvar som små motståndsfickor i en internationaliserad miljardindustri. Utanför organisationerna finns det fortfarande folk som jagar. Det finns fortfarande folk som vallar. Det finns fortfarande folk som behöver sina hundar till annat än fritid. Det finns fortfarande folk som respekterar hundar för vad de är och gör mera än för hur de ser ut. De och deras hundar har alltid funnits, men mera i hundorganisationernas utkant än i deras blickfång. Detta är en av de gånger då de syns.

Sedan finns ett framtidsperspektiv att tänka på. När festen är över, vilken vallhund kommer att finnas kvar? Den som ställs ut eller tävlar agility och sover i soffan mellan varven? Eller den som hjälper till att producera det vi äter?

Bodil Carlsson

*Komiskt exempel: engelska collieklubbens text om rasens ursprung som vallare i terräng. Skulle kunna springa långt och växla upp till blixtrande snabbsprint, när jobbet krävde det och har ändrats väldigt lite under seklernas gång. I engelska KC:s text om rasen: motionsbehov ”Up to one hour per day.”

NÄR FESTEN ÄR ÖVER 1)

 

SBK:s svar till CS var entydigt och kort. Ett svar från en enskild rasklubb inom SBK är lika entydigt, men med en snärt:

/SKK:s grundstadgar/ kan inte betyda att enskilda personers eventuella ekonomiska intresse eller ointresse av för rasen specifika egenskaper kan vara det som styr.

Jakthundsklubbarna är inte heller nådiga. Här har ni ett klipp ur 

 svaret från Svenska Irländsk Setterklubben, S.I.S.K:

Vi i S.I.S.K stödjer SVaKs skrivelse vad gäller SKK/CS och SKK/AK förslag, att mot SVaKs vilja registrera Bordercollie som inte uppfyller kraven i klubbens program.

Att på ett sådant flagrant sätt och utan saklig grund, sätta sig över ett av specialkubben så högt prioriterat och värderat krav för registrering av Bordercollie, undergräver inte bara förtroendet för SKK/AK utan för hela SKK.

 

Det är svårt att förstå varför SKK:s ledning inte kunde förutse reaktionerna. Konflikten som man ryckt täcket av är lika gammal som renrasaveln. Den handlar om användbarhet kontra andra intressen. Man kan se den i hundra år gamla inlägg i engelska och amerikanska tidningar för hundägare. Orden var minst lika skarpa då , ilskan lika stor.

Det har ju alltid funnits hundar. Varför detta bråk?

Det har alltid funnits hundar, bara inte lika många som nu. Det som inte alltid har funnits är folk, som dammsuger världen i jakt på nya varianter att sälja.

Det har funnits vaktande hundar, rovdjursskyddande hundar, jagande hundar, apportörer av fällt byte, draghundar, råttfångare, vallande hundar och allt möjligt annat, alla i varianter anpassade i storlek och beteende efter platsen och omständigheterna som de skulle fungera i, jobbet där de tjänade ihop till brödfödan. Det har också funnits sällskapshundar för folk som hade råd, men de var inte så många. Den genetiska variationen och avelsurvalet var nog inget jätteproblem, för variationen skötte hundarna ofta själva medan de följde sina människor mellan byar och landsändar och de avkommor som inte blev som tänkt gjorde man sig av med. Arbetsförmågan var urvalsprincipen.

Man höll hund för att den behövdes. Hundar som var duktiga på sitt jobb valdes som föräldrar. Mycket få människor hade råd med djur som inte bidrog till hushållet.

Adeln hade förstås råd – jakthundar och knähundar skickades som gåvor mellan hov och gods redan på 1400-talet och de var högt värderade och säkert älskade också ibland. Anne Boleyn grät bittra tårar när den lilla spanieln, som hon fått i present från franska hovet, hittades död med bruten nacke nedanför hennes fönster år 1534.* 1874 publicerades en stamtavla för den engelska blodhunden Rufus. Alla de 47 individuella namnen på hundarna bakom Rufus finns inte med i dokumentet, men ägarnas sammanlagt 25 adelstitlar är noggrant återgivna.** 

Under artonhundratalet växte stadsbefolkningarna snabbt. Flera fick råd att ta efter fint folks hundinnehav; flera fick hund som uppvisningshobby. Hundtyperna adopterades och fick egna namn. De blev raser. Och städernas övre medelklass fortsatte växa och tog efter överklassen genom att visa sig med hund och utställningarna bekräftade vilken sorts hund som gällde. Ungefär så ser den ut, renrasavelns barndom. Hundra år senare, från mitten av nittonhundratalet, spreds pengarna neråt. Alldeles vanligt folk fick råd att ha hund! Inte den enstaka gatukorsningen längre, inte den överblivna bonnvalpen i en kull –för nu finns plötsligt ett antal raser att upptäcka. Alla med eget namn. Alla med egen stambok. Alla med egen unik historia. Alla med egna unika särskiljande egenskaper. Välj det som passar!

Medan det här pågick, rätade gamla traditioner som överlevt inne i de små organisationerna från förr på nacken. Själva ordet renrasig fick allmän spridning. Folk accepterade det utan att fundera på vad det betydde. Utseendedetaljer inskrivna som budord, men öppna för aktuella tolkningar - rasens standard – blev viktiga saker för en större publik. Människor vann auktoritet genom att avgöra vilken tolkning som gällde. Stor eller liten vit fläck? Mycket lång svans eller bara medellång? Exakt rätt tippade öron?

Det fanns eftertraktade sociala positioner att vinna på att ha rätt i den frågan.

Bodil Carlsson

*Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru fram till sin avrättning 1536. Annars inte känd för sin ömsinthet.

** Worboys m fl, The Invention of the Modern Dog, 2018, s 120. Bok som borde vara obligatorisk läsning för renrasintresserade.