EN TIDSRESA GENOM FÖRÄDLINGEN: När en ras blir lyx

 

Här står en vacker hund utanför brandstationen på en gata i Birmingham någon gång under första världskriget och samlar in pengar till välgörenhet. Självklart en collie och att döma av pälskragen och formen på  huvudet troligen från den "förädlade" gren av brittiska vallhundar som då  hade avlats fram under femtio år. Insamlingarna för att hjälpa soldater i fält och  civila på hemmaplan undan krigets följder startades och drevs av folk ur den övre medelklassen - samma sorts människor som favoriserade den sortens collie.

Här har ni hans kollegor ute på slagfälten. Tror ni att många lade tid på att bekymra sig om deras huvudform? Eller på att massera ner deras öron?

Vad skulle de kallas för om de dök upp framför oss idag? Border collie? Aussie, Welsh Sheepdog, English Shepherd?  Farm collie? Då hette  de rätt och slätt Collies, även om de hade en annan bakgrund än hunden på det översta fotot.

Jämför de hundarna med kommentaren till fotot nedan. En annan användning för hundar. En annorlunda värld... styrd av en annan grupp människor.

https://www.facebook.com/100000067733092/posts/5065758300103044/

John Buddie

  · 

"No travel in Collie history should miss CH. GinGeor Bellbrookes Choice. This was a pivotal dog in Collie history and had great impact on Collies from one side of the o the other. Sired by Bellbrookes Master Pilot (he by Paraders Future Sensation ex Paraders Bold Duchess) Bellbrookes Choice was bred by John and Ada Giuliano and owned by George and GinGeor Horn. He was a very dominant sire, and was use extensively on the East Coast leaving several beautiful daughters who would produce well for others. That is not so say he didn't sire some wonderful males as well, as his most famous son was the beautiful Ch. Jadenes Breeze Along. Those lucky enough to see and touch this dog got a great educaton in the meaning of a "long lean head, with a beautifully rounded muzzle" and he held his head quality right into old age. The photo does not do him justice."

Kanske är det så enkelt att de som skriver lyriska dödsrunor över kända hundar - och i vår ras finns det många sådana eftermälen - ser något som jag inte kan se. Eller så är det i stället så enkelt, att de ser hundarna som konsthantverk, vars utsökta kvalitet aldrig nog kan prisas, särskilt inte om de framhåller skribentens bekantskap med konsthantverkarna. För min del tycker jag att citatet ovan lyckas pricka in minst två av renrasavelns mera sorgliga drag - matadoraveln, tävlingsinriktningen och gruppkänslan.

Donald McCaig: "Det som bevarar Border Collien är dess värde för vanliga bönder och ranchägare. Bara när en ras blir lyx kan oförståndiga människor dominera den och bestämma för vad och på vilket sätt den avlas."* McCaig fångar nog ganska väl SVaK:.s motstånd mot ändrade registreringskrav, föreställer jag mig - även om de är för artiga för att säga det.

Så SKK, om ni funderar på regler och på vad FCI har att säga om ert kommande beslut i frågan, tänk på vad kvinnan som argumenterar för att ta bort kravet sa (med en understrykning för att ingen skulle missa det): "Det står inte någonstans i FCI:s regler att en border collie _måste_ valla."

Det stämmer förstås. Men det står inte heller någonstans i FCI:s regler att alla måste ha en border collie.

Vi har tillräckligt med raser som blivit konsthantverk.

Bodil Carlsson

*Donald McCaig, The Dog Wars, s 156. Min översättning.

PROPPEN

 

Man ska inte odla onda aningar. Man ska inte förutsätta att folk eller organisationer är bättre på att bevaka sina revir än på att följa sina principer. Men ibland blir man lite undrande.

Jag läser mail och undrar. Det här skickades till SvaK den 25 oktober:

Möte i ärendet har hållits den 7 september 2022 med representanter från SKK,

SKK/AK, SKK/FK och Svenska Vallhundsklubben, SVak. Under mötet framkom olika förslag och synpunkter från deltagarna. AKs ordförande föreslog att göra en konsekvensanalys och AKs sekreterare uppdrogs att samla inunderlag. Arbete pågår och nästa möte är planerat till senare under hösten.

Inget beslut har i övrigt fattats och ärendet kommer att beredas vidare, bl.a. i nära

samverkan med ovan angivna. (Min fettning)

Med vänlig hälsning

Svenska Kennelklubben

Thomas Uneholt                 Eva Lejdbrandt

Ordförande                        Ordförande SKK/AK

… och det verkar ju bra. Lite av ett lugnande piller, faktiskt. Men så tänker man: bland annat? Vilka utöver de nämnda ska det samarbetas med? Och sedan tänker man: men de uppräknade var väl inte de enda deltagarna den 7 september? Med på mötet var ju också de som i ett par års tid har bombarderat SKK med skrivelser om att kravet på godkänt vallprov för avel på border collie ska tas bort? SvaK:s representanter verkar ha uppfattat att de personerna, som förstås står utanför SvaK, inte bara deltog, de gavs gott om utrymme att tala för sin sak. Själv undrar jag - varför deltog Föreningskommittén?

Nästa förbryllande mail skickas till ett antal medlemmar i SvaK av en av de deltagare, som vill att kravet tas bort. Mailet ligger ute till allmän beskådan på den offentliga fb-sidan Svenska Vallhundsklubben.

Hej!

Som du kanske vet så har border collie krav på GK Vallprov för att få registrera valpar. Detta krav diskuteras nu inom SKK och jag har fått uppdraget av SKK att försöka kolla av lite hur många som eventuellt skulle avla på bc om kravet togs bort. Detta handlar inte om att registrera hundar som är bordercollieliknande utan att registrera bordercollie efter registrerade föräldrar.

Som det ser ut idag så har många problem att få plats på vallkurser och vallprovet kräver mycket träning vilket är svårt för många då det krävs får för att träna och många har inte egna får och det är kostsamt att få träna hos någon, om det ens finns möjlighet. Som det ser ut idag så är det knappt 25 % av alla bordercollie som får GK VP. En kombination av få arrangerade vallprov och svårt med träningstillfällen för många, samt dyrt. Det finns många bra bc som förvinner ur aveln pga kravet på vp.

En annan sak som kommer att bli aktuell om kravet på vallning tas bort och man då kan registrera hundarna i SE-registret är att vallhundsklubben blir en ren vallklubb och att det bildas en rasklubb för bordercollie där hela rasen uppmärksammas. Vi vet ju alla att bordercollie hävdar sig bra i många grenar som aldrig uppmärksammas av vallhundsklubben.

Jag har därför också fått i uppdrag att försöka kolla av om folk kan tänkas jobba i en styrelse i en bordercollieklubb.

Att jag skriver till dig är för att jag vet att du köpt bordercollie i land där man registrerar alla renrasiga bordercollie utan krav på vallprov.

Så jag skulle gärna vilja veta

1. Skulle det kunna bli så att du skulle avla på bordercollie om vallkravet försvann?

2. Skulle du kunna tänka dig att ingå i en styrelse i en bordercollie klubb och jobba för rasen? (Mina fettningar)

Här raggar alltså någon nya uppfödare och styrelsemedlemmar till en rasklubb som inte finns. Eller, för att vara mera exakt, en annan rasklubb än den som redan finns. Men uppdraget som personen säger sig ha fått finns inte heller.

SvaK:s styrelse uppmärksammade SKK på detta mail den 8 november, men har ännu inte fått svar. Svar fick däremot en enskild medlem av SvaK, som ställde samma fråga. Svaret ligger ute på samma offentliga fb-sida. ”X” är den person som sökte styrelsemedlemmar och nya hugade uppfödare.

Tack för ditt mejl. Uppdraget om att undersöka border colliens registreringskrav har delegerats från centralstyrelsen (CS) till SKKs avelskommitté (AK) samt föreningskommittén (FK). Det är därmed kommittéer som har uppdragen, ingen avdelning. X ingår därmed inte i någon arbetsgrupp, men har deltagit i det första möte som arrangerats på kansliet, där även SVAK deltog. X har inte fått i uppdrag att söka efter personer som skulle vara intresserade av att ingå i en styrelse, X har dock blivit ombedd att komma in med mer utförliga underlag om hur pass stor grupp/arbetsgrupp som står bakom den skrivelse som skickades in till CS.

Inga beslut har tagits i frågan av varken avelskommittén, föreningskommittén eller centralstyrelsen utan arbetsgruppen arbetar fortfarande med detta.

Sekreterare avelskommittén (Mina fettningar)

Nu skall ännu ett möte mellan SKK:s representanter och SvaK – plus de andra tidigare deltagarna, antar man? - hållas den 29 november. Jag antar att man då skall diskutera de fakta som eventuellt har framkommit – till exempel hur många som lovar X att man kan tänka sig att föda upp, om bara det där hindret försvinner. X kan förmodas framföra att det är många. Är X trovärdig?

Jag undrar om det som händer här är att intressen sammanfaller. En organisation ser en ras vars popularitet ökar därför att den är svårslagbart bra på det den gör, särskilt i en fartfylld sport som blivit stor på senare år och engagerar yngre människor. Samtidigt är en del av rasens kullar oreggade, just för att föräldradjuren inte har gått vallprov. Så tänk om man skippade vallproven?

En grupp i eller utanför organisationen ser att just populariteten skulle gå bra att avla/ sälja på både för tävling och utställning, och förstås vid sidan av som sällskap. Vem vill inte ha en ras som syns? Och för avel och utställning måste man kunna regga. Så tänk om man skippade vallproven?

Båda parter sonderar terrängen.

För den stora organisationen och för den mindre gruppen framstår den envisa rasklubben som en propp i vägen för framtidsplanerna. För rasklubben är det borttagna vallprovet ett såll där hundarnas duglighet rinner ner i vasken. Rasklubben tänker alltså fortsätta vara propp.

Så varför är Föreningskommittén inkopplad på en avelsfråga? 

You tell me.

Bodil Carlsson

NÄR FESTEN ÄR ÖVER 2)

 

Så den nya efterfrågevågen slogs ihop med gammal status – och vad hände? Renrashundarna blev förstås flera. Uppfödarna blev flera och sålde mera. Utställningarna blev flera och alltmera välbesökta. De som vänder varje ord i en standard på tungan och känner efter om hunden framför dem smakar rätt blev också flera. De fick mera att uttala sig om, för raserna blev också flera. Och fort gick det!

Minns ni historien om den amerikanska kroppsvallaren som ibland hade medfödd stubbsvans och trots sitt namn inte var särskilt australiensisk? Aussien godkändes av FCI som ras nummer 342 så sent som 2009 och går nu runt i ringen i kuperat skick i ett antal länder. Bara tio år senare är det dags för den mindre varianten att göra entré. Den fick ett nytt namn, Miniature American Shepherd, ett fritt uppfunnet ”ägarland” - Ungern! - och blev ras nummer 367. Separat standard att tävla med, separat sluten stambok och strikt förbud mot utavel med sitt eget ursprung. Ny trendras? Hoppa på tåget!

En vass tunga sa: ”FCI tuggar i sig ras efter ras och sprutar ut titlar och kennelnamn i andra ändan. Det som ligger däremellan är organisationens näringsupptag. Därför blir den aldrig mätt på raser.”

Galenskap är att göra samma sak om och om igen och hoppas på att det ska gå bättre nästa gång. Ur genetisk synvinkel är det som FCI håller på med galenskap i slips. 367 varianter av en och samma art, spridda över världen men alla instängda i var sin slutna stambok? Där finns inte mycket biologisk hållbarhet att hämta.

Sett ur arbetsduglighetens synvinkel är det destruktivt. Ursprungsegenskaperna avlas bort för att de i stadsmiljö är onödiga eller störande, så hundarna likriktas på insidan. Man kontrar med att göra dem mera särpräglade på utsidan, medan man lägger ut texten om deras historiska arv*. Det är självklart lättare att sälja en stillsam hund med häftig exteriör än en alldaglig med stark personlighet. (Det är säkert också lättare att vara uppfödare med flera hundar hemma, om hundarnas behov av aktivitet och stimulans inte är alltför påträngande. Man kan fundera över hur mycket den saken har betytt i rasernas utveckling.)

Däremot har projektet att hitta och standardisera ras efter ras ur organisatorisk och kommersiell synvinkel gått utmärkt, iallafall på kort sikt. Flera ny raser = flera hundar = flera kennlar = flera reggavgifter = starkare organisation. För förhoppningsfulla småföretagare i en expanderande bransch ser det kanske ut så här: nya trendraser = nya försäljningsnischer. Inga avelskrav = flera valpar = mera inkomster.

Det är ingen slump att just vallfolk, jägare och bruksfolk gör motstånd mot SKK:s tankar om att ta bort vallprovet från border collie. Inne i organisationerna finns hundtypernas gamla existensberättigande kvar som små motståndsfickor i en internationaliserad miljardindustri. Utanför organisationerna finns det fortfarande folk som jagar. Det finns fortfarande folk som vallar. Det finns fortfarande folk som behöver sina hundar till annat än fritid. Det finns fortfarande folk som respekterar hundar för vad de är och gör mera än för hur de ser ut. De och deras hundar har alltid funnits, men mera i hundorganisationernas utkant än i deras blickfång. Detta är en av de gånger då de syns.

Sedan finns ett framtidsperspektiv att tänka på. När festen är över, vilken vallhund kommer att finnas kvar? Den som ställs ut eller tävlar agility och sover i soffan mellan varven? Eller den som hjälper till att producera det vi äter?

Bodil Carlsson

*Komiskt exempel: engelska collieklubbens text om rasens ursprung som vallare i terräng. Skulle kunna springa långt och växla upp till blixtrande snabbsprint, när jobbet krävde det och har ändrats väldigt lite under seklernas gång. I engelska KC:s text om rasen: motionsbehov ”Up to one hour per day.”

NÄR FESTEN ÄR ÖVER 1)

 

SBK:s svar till CS var entydigt och kort. Ett svar från en enskild rasklubb inom SBK är lika entydigt, men med en snärt:

/SKK:s grundstadgar/ kan inte betyda att enskilda personers eventuella ekonomiska intresse eller ointresse av för rasen specifika egenskaper kan vara det som styr.

Jakthundsklubbarna är inte heller nådiga. Här har ni ett klipp ur 

 svaret från Svenska Irländsk Setterklubben, S.I.S.K:

Vi i S.I.S.K stödjer SVaKs skrivelse vad gäller SKK/CS och SKK/AK förslag, att mot SVaKs vilja registrera Bordercollie som inte uppfyller kraven i klubbens program.

Att på ett sådant flagrant sätt och utan saklig grund, sätta sig över ett av specialkubben så högt prioriterat och värderat krav för registrering av Bordercollie, undergräver inte bara förtroendet för SKK/AK utan för hela SKK.

 

Det är svårt att förstå varför SKK:s ledning inte kunde förutse reaktionerna. Konflikten som man ryckt täcket av är lika gammal som renrasaveln. Den handlar om användbarhet kontra andra intressen. Man kan se den i hundra år gamla inlägg i engelska och amerikanska tidningar för hundägare. Orden var minst lika skarpa då , ilskan lika stor.

Det har ju alltid funnits hundar. Varför detta bråk?

Det har alltid funnits hundar, bara inte lika många som nu. Det som inte alltid har funnits är folk, som dammsuger världen i jakt på nya varianter att sälja.

Det har funnits vaktande hundar, rovdjursskyddande hundar, jagande hundar, apportörer av fällt byte, draghundar, råttfångare, vallande hundar och allt möjligt annat, alla i varianter anpassade i storlek och beteende efter platsen och omständigheterna som de skulle fungera i, jobbet där de tjänade ihop till brödfödan. Det har också funnits sällskapshundar för folk som hade råd, men de var inte så många. Den genetiska variationen och avelsurvalet var nog inget jätteproblem, för variationen skötte hundarna ofta själva medan de följde sina människor mellan byar och landsändar och de avkommor som inte blev som tänkt gjorde man sig av med. Arbetsförmågan var urvalsprincipen.

Man höll hund för att den behövdes. Hundar som var duktiga på sitt jobb valdes som föräldrar. Mycket få människor hade råd med djur som inte bidrog till hushållet.

Adeln hade förstås råd – jakthundar och knähundar skickades som gåvor mellan hov och gods redan på 1400-talet och de var högt värderade och säkert älskade också ibland. Anne Boleyn grät bittra tårar när den lilla spanieln, som hon fått i present från franska hovet, hittades död med bruten nacke nedanför hennes fönster år 1534.* 1874 publicerades en stamtavla för den engelska blodhunden Rufus. Alla de 47 individuella namnen på hundarna bakom Rufus finns inte med i dokumentet, men ägarnas sammanlagt 25 adelstitlar är noggrant återgivna.** 

Under artonhundratalet växte stadsbefolkningarna snabbt. Flera fick råd att ta efter fint folks hundinnehav; flera fick hund som uppvisningshobby. Hundtyperna adopterades och fick egna namn. De blev raser. Och städernas övre medelklass fortsatte växa och tog efter överklassen genom att visa sig med hund och utställningarna bekräftade vilken sorts hund som gällde. Ungefär så ser den ut, renrasavelns barndom. Hundra år senare, från mitten av nittonhundratalet, spreds pengarna neråt. Alldeles vanligt folk fick råd att ha hund! Inte den enstaka gatukorsningen längre, inte den överblivna bonnvalpen i en kull –för nu finns plötsligt ett antal raser att upptäcka. Alla med eget namn. Alla med egen stambok. Alla med egen unik historia. Alla med egna unika särskiljande egenskaper. Välj det som passar!

Medan det här pågick, rätade gamla traditioner som överlevt inne i de små organisationerna från förr på nacken. Själva ordet renrasig fick allmän spridning. Folk accepterade det utan att fundera på vad det betydde. Utseendedetaljer inskrivna som budord, men öppna för aktuella tolkningar - rasens standard – blev viktiga saker för en större publik. Människor vann auktoritet genom att avgöra vilken tolkning som gällde. Stor eller liten vit fläck? Mycket lång svans eller bara medellång? Exakt rätt tippade öron?

Det fanns eftertraktade sociala positioner att vinna på att ha rätt i den frågan.

Bodil Carlsson

*Anne Boleyn, Henrik VIII:s andra hustru fram till sin avrättning 1536. Annars inte känd för sin ömsinthet.

** Worboys m fl, The Invention of the Modern Dog, 2018, s 120. Bok som borde vara obligatorisk läsning för renrasintresserade.

MEDAN VI VÄNTAR PÅ SVAREN

Fler svar från olika rasklubbar lär vara på ingång. Medan vi väntar, låt oss fundera på paralleller!

Minns ni collieuppfödaren som citerades om den dåliga genetiska bredden i rasen i inlägget Siffror och sanningar häromdagen?* Rasen ”har inte råd med” några avelsinskränkningar, för då tappar man genetisk bredd. Ja, den visan har vi hört några gånger nu, ända sedan rapporterna om de verkliga inavelsnivåerna i raser med sluten stambok började tränga in i medvetandet på hundfolk– och det är väl bara att vänta att den ska börja höras om svensk border collie också. Är det alltid omsorg om genetisk variation som ligger bakom?

Collieutredningen* från 2020 är en av de bästa översikter och problembeskrivningar för en ras som jag har läst. Den är lång, 70 sidor med bilagor, och grundlig men ändå lättläst. Man springer på förvånande information – som att enbart 7% av alla hundar i vår ras med dess höga inavelsnivå överhuvudtaget kommer till användning i avel. Om de övriga 93% tittades igenom, skulle man kanske få ett tillskott utan att några krav behövde skrotas? När man läser och jämför med uttalandena från uppfödaren i blogginlägget blir två av problemen inom renrasaveln väldigt tydliga. Det ena är de stora skillnaderna i kunskap mellan uppfödare och det andra är osynligheten hos så många tänkbart användbara hundar. De tävlar inte, så de finns inte.

”Inom collieled förekommer en diskussion angående rasens genetiska variation. Synpunkter har framförts att rasen inte har ”råd” ur en genetisk synvinkel att utesluta hundar från avel på grund av deras mentalitet. För att bevara maximal genetisk variation bör så många djur som möjligt användas i avel, samtidigt som enskilda avelsdjur inte tillåts att ha allt för många kullar. Statistiken för collie visar att en mycket begränsad andel av rasen används till avel, se bilaga 6, och det förekommer överanvändning av enskilda avelsdjur, även om s k avelsmatadorer var vanligare längre tillbaka i tiden. Man kan fundera på varför så få individer används. Upplever uppfödarna att många hundar i rasen har brister? I sådana fall vilka? Kanske är det så enkelt att de hundar som syns mest på utställningar och prov blir de mest efterfrågade avelshundarna?

Många eftertraktade egenskaper beror på såväl arv som miljö och utmaningen är att avgöra vad som är vad hos en framgångsrik hund. En stängd stambok och samtidigt väldigt få hundar, framför allt hanhundar, i avel är förmodligen såväl colliens som hundrasavelns största utmaning nu och i framtiden. /.../ Har då rasen råd med restriktioner avseende dess mentala egenskaper? Frågan kan vändas. Har rasen råd att låta utvecklingen gå mot fler, och mer, rädda hundar? Statistiken visar att det är den vägen utvecklingen går just nu, då många av de parningar som görs är mellan hundar där båda har låga avelsvärden för Nyfikenhet/Orädsla. Statistiken visar också att även om de flesta collieägare gärna köper ännu en collie så är de som har, eller har haft, en collie med stora rädslor inte beredda att göra det igen. ” (Collieutredningen, s 30.Mina fettningar)

Så kan man också göra slut på en ras. Tycker ni att det verkar överdrivet? Låt mig presentera en bit ur en berättelse från en valpköpare från några år tillbaka. Den handlar om en collie som efter lång plåga slutligen avlivades, fem år gammal. På facebook blev ägarna efter avlivningen trakasserade av uppfödarens fan club – och det är inte samma uppfödare som den från Siffror och sanningar, om ni undrar. Tikens rädslor var ägarnas fel, fick de höra. Som vanligt. Deras svar:

Ni var inte där när hon fällde ner svansen på VARJE promenad och drog för att komma hem för att hon sett sopbilen, hört glaskross, hört en bildörr stängas, lyssnat till pipljudet från en backande lastbil, hört lövblåsarna.
Ni var inte där när hon satt i ett mörkt sovrum och skakade för att hon hört ett ljud som vi inte hade hört.
Ni var inte där de gånger hon kröp fram på främmande golv bara för att få vara där vi var.
Ni var inte där när vi glömt lägga ut mattor i hörnen och hon spänner sig ramlar och gör illa benen och måste halta.

Ni var inte där alla dessa dagar, ni var inte där alla dessa år. Vilken rätt har ni att döma oss?***

Tror ni att de ägarna köper collie igen? Eller att deras vänner och anhöriga gör det? Tror ni att borttagna krav på mentalitet skulle öka eller minska antalet hundar med denna plågsamma rädsla för ljud och underlag?

I vår ras kommer det mest påstridiga talet om genetisk variation från folk som motsätter sig MH därför att stabil mentalitet är det som de minst känner igen och inte klarar av att leverera. De har andra prioriteringar. Att rasen är svårt inavlad är en senkommen upptäckt, men en välkommen ursäkt - för att slippa krav på förbättrade MH-resultat för avel.

Mitt intryck är att genetikargumentet i min ras kommer från två sinsemellan olika grupper. Tydliga och talföra är några inflytelserika uppfödare med utställningsintresse. De vill avla på sina vinnare, de vill kunna importera och avla på andra vinnare från länder utan krav på varken det ena eller det andra och då är MH en käpp i hjulet för deras planer och det ”speciella” med Sverige bara en förarglig pinsamhet. Bakom den gruppen står andra, inte lika framgångsrika eller talföra, som helt enkelt vill kunna fortsätta avla på det de har hemma utan alltför mycket besvär och sälja resultatet utan alltför mycket frågor från valpköparna. Finns inga regler, så framstår man ju inte som sämre än andra för att man inte följer dem.

Tidigare klädde man sin inställning till mentalitetsbeskrivning i prat om colliens blida vallhundssjäl. Nu kör man med genetisk variation. Det som inte har ändrats är intresset för att behålla sina positioner. Den ena gruppen vill känna sig på jämställd fot med internationellt tävlingsfolk, den andra vill ha det som de har haft det, och båda vill kunna fortsätta sälja. Det ska va lätt att göra rätt, så bort med kraven.

Vi har nu inom rasen en situation, där några uppfödare följer kraven och säljer valpar till pålästa valpköpare och så andra uppfödare, som följer de gamla prioriteringarna om exteriören först och som siktar på en annan grupp valpköpare. Följden är, att inom båda grupperna blir avelsdjuren allt mera släkt med varandra. Rasen dras isär: den genetiska variationen minskar.

Collieutredningen var rasklubbens förslag om hur man stegvis skulle kunna åtgärda det. SKK:s CS valde att skrota utredningen och därmed att låta situationen accelerera. Varför? Ingen vet, för hur diskussionerna i fördes detta tydligen hetsiga CS-sammanträde en tidig novemberdag för två år sedan kommer vi aldrig att få redovisade. Men detta är min gissning: CS ville varken stöta sig med de inflytelserika uppfödarna eller ta risken att de mindre inflytelserika skulle börja föda upp oreggat. Så man vägrade krav för uppfödarna...  och just därför kommer de på sikt att sälja mindre. Reggsiffrorna fortsätter neråt.Man hjälpte några uppfödare, men man stjälpte rasen.

Man kan föreställa sig liknande situationer och parallella utvecklingar inom andra rasklubbar. Hur skulle den kunna utvecklas för bordercollie?

Bodil Carlsson

• http://collievaenner.blogspot.com/2022/10/siffror-och-sanningar.html

• **https://www.skk.se/contentassets/e8e064970ec04cfdbf4e19df521a4e60/rapport-collieutredningen_final-2020.pdf

***Texten återges med ägarens medgivande. Den tas inte med för att riva upp gammal sorg eller gamla gräl utan som ett exempel på vad avelsurval kan handla om.

 

ATT RIVA TÄCKET AV KONFLIKTEN

 

Gårdagens inlägg om vad Svenska älghundsklubben tycker om förslaget att riva vallprov som avelskrav för border collie fick 1 429 läsare. Det är inte toppnoteringen under bloggens tolv år, men det platsar på topp 20 -listan för uppmärksamhet under en enda dag.

Det här förslaget har som ni ser väckt starka reaktioner. Hur kommer det sig? Jag skulle vilja ta med er på en liten tankeresa, som startar i något som är gemensamt för alla organisationer. Den svåra balansen mellan att göra det man säger att man gör och att överleva som organisation i en verklighet som hela tiden också handlar om intäkter, rekrytering och representativitet. Hur behåller en organisation sin medlemsbas och hur bevarar man den för framtiden? Hur kan man finansiera sin verksamhet? Vilkas åsikt är det viktigast att föra fram?

Men först ännu ett bidrag till SKK:s mailkorg!

Hej!

Här kommer en namninsamling som startades för några veckor sedan. Det är 3187 underskrifter och 4992 facebook engagerade. SVAK har cirka 2200 medlemmar så det är roligt att se att fler personer utanför klubben har engagerat sig! 

https://www.skrivunder.com/behall_bordercolliens_vallningsegenskaper?u=8365170&utm_source=gmail

Bland underskrifterna finns bland annat dessa kommentarer:

 "Jag är beroende av en fungerande arbetshund som kan flytta djur!"

"Border collies är unika i sitt sätt att arbeta med djur och att hantera dem väl i samarbete med föraren. Bevara detta och underminera inte dessa fantastiska egenskaper som ingen annan hundras besitter så komplext!"

"Oerhört sorgligt om vår border collie ska försvinna och dess enastående egenskaper avlas bort till förmån för päls, färg etc. Tyvärr ser man hur ras efter ras har förstörts och blivit mer eller mindre ofunktionella och sjuka om endast utställning ska reglera aveln. För att bevara border colliens arbetsförmåga som även krävs i bruks/agility sammanhang är vallhundsprovet oöverträffat som avelskrav."

"Tack vare hur bestämmelserna ser ut idag, med krav på godkänt vallhundsprov för att registrera renrasiga bc, så är rasen bevarad på ett sätt som gör att de behållit sin fantastiska och unika arbetsförmåga. Tack vare att det ENDAST avlas på vallande hundar så är bcn dessutom en minst sagt konkurrenskraftig ras även inom flertalet andra hundsporter/grenar än vallning. Det borde räcka att titta på ett antal andra raser där det blivit en uppdelning mellan arbetsdugliga hundar och ngn slags utställningsvariant, som fullständigt förlorat sin funktion att klara det rasen faktiskt skapats för att klara.” (Mina fettningar)

Klicka gärna på länken för att komma till underskrifterna.

Vänliga hälsningar Elin Wejdmark och engagerade hundmänniskor 

Alldeles säkert är detta inte det sista som droppar in i den mailkorgen. För mig ser det ut som om SKK:s ledning än en gång – obetänksamt, kan man tycka - har rivit täcket av en stor latent konflikt inom organisationen. Senast man gjorde det handlade det om jakthundar och utställning. Vem bestämmer vad som är viktigt? Utställningskommittén satsade på att det var Utställningskommittén. Jaktklubbarna höll inte med. Utställningskommittén fick backa. Ni kan se utfallet här och på köpet få en påminnelse om den för två år sedan begravda Collieutredningen, ett gediget utfört ideellt arbete av rasklubbens medlemmar, som CS la i papperskorgen. Det handlade om samma konflikt som idag: mellan användbarhet och säljbarhet. Mellan kortsiktig vinst och långsiktig.

http://collievaenner.blogspot.com/2020/12/dagsljusdosen.html

och

http://collievaenner.blogspot.com/2020/12/pudel.html

Bodil Carlsson

MERA SVAR PÅ TAL!

 Svenska Älghundsklubben är specialklubben med ansvar för jagande älghundar. Sex rasklubbar är anslutna. Medlemsantalet är runt 10 200 och i de olika rasklubbarna finns ytterligare ungefär 5 000.
Så här låter Svenska Älghundsklubben svar till SKK/CS och AK. Det ställer två raka frågor. Fundera lite på den avslutande frågan!

Svenska Älghundklubben stödjer SVaKs skrivelse vad gäller SKK/CS och SKK/AK förslag, att mot SVaKs vilja registrera Bordercollie som inte uppfyller nuvarande krav.

 

Läser att ärendet skall ånyo behandlas under hösten. Varför ens behandla något som för de flesta av oss ter sig helt onödigt. Att låta decennier av arbete för att få en hund som fungerar för det den är avlad och utvecklad för, kullkastas av några som gärna ser att en ras tillåts utvecklas utan dess bruksegenskaper och istället bli en sällskapshund är  fel väg att gå.

 

OM beslut skulle fastställas på föreslaget sätt vad kan då nästa steg bli ?

 

 

Med vänlig hälsning och en tillönskan om en vacker höst

 

M-O Mattsson

Ordförande Svenska Älghundklubben

Bodil Carlsson