HÄR HAR NI DEN!

Det är inte riktigt snyggt att komma med kritik mot något, som läsaren inte  ser och inte själv kan bedöma. Någon sa det till mig med anledning av det jag har skrivit och kommer att skriva om CS proposition till KF. Den personen har helt rätt.

Så här har ni det i sin helhet, förslaget som ligger som Bilaga 24:10 i föredragningslistan på SKK:s hemsida. Det CS gör här är att servera lösningar på problem som inte beskrivs annat än antydningsvis och svepande. Jag vill inte göra som CS. Alltså:

Proposition till ny ordning för hälsoprogram

 Centralstyrelsen, CS, vill skapa en samordnad utvärdering av de drygt 150 hälsoprogram på nivå 2 och 3 som idag administreras av SKK.

 Nivå 2: Krav på centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom: Hälsoprogram på denna nivå kan försvåra användningen av utländska avelsdjur. Konsekvensen av detta måste beaktas framför allt i numerärt små raser. I praktiken medför ofta hälsoprogram på nivå 2 en utslagning av avelsdjur och därmed en reduktion av avelsbasen trots att inga krav föreligger på specifika undersökningsresultat. 

Nivå 3: Krav på centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom: Krav på visst undersökningsresultat avseende specifik sjukdom. Denna nivå kan omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur i de fall då utländska undersökningsresultat ej accepteras. Importerad hund måste vanligtvis undersökas på nytt i Sverige för registrering av avkomma, detta oavsett tidigare resultat. Rasens populationsbild är av stor vikt. Rasens numerär, sjukdomen/defektens utbredning samt övriga problem inom rasen är av avgörande betydelse för Avelskommitténs beslut om bifall eller avslag.

 CS utgångspunkt är att alla hälsoprogram på nivå 2 och 3 ska avslutas när problemet för rasen är löst eller när antalet drabbade individer är lågt. CS ser exempel på hälsoprogram som nu varit gällande i två till tre decennier och där antalet hundar som t.ex. drabbas av höftledsdysplasi är i det närmaste obefintligt utan att programmet har ändrats. CS menar att i dessa fall kan bevakningen av att aktuella hälsoproblem inte återkommer sker genom det arbete som uppfödaren gör. 

Effekten av att inte regelmässigt avsluta hälsoprogram som uppnått sitt syfte och där få hundar är hälsomässigt drabbade blir att onödigtvis begränsa tillgängliga avelsdjur och möjligheten till att därmed långsiktigt kunna bibehålla en bred avelsbas. Vidare blir det en hög ekonomisk kostnad för ägarna av den aktuella rasen, oftast flera hundratusen per år. 

Under kommande verksamhetsperiod önskar CS få ett uppdrag att göra en utvärdering av samtliga hälsoprogram i samråd med berörd specialklubb. Till skillnad mot den utvärdering som gjorts 2016-2020 är CS avsikt denna gång att säkerställa att hälsoprogrammen inte i onödan ska begränsa tillgängliga avelsdjur. Vidare ska även den ekonomiska aspekten att upprätthålla hälsoprogram beaktas. Om hälsoprogrammet uppnått sitt syfte ska de särbestämmelser som idag finns för de aktuella raserna för att kunna registrera en valpkull och som rör hälsoprogrammet tas bort. Efter denna engångsinsats föreslår CS att utvärderingen av hälsoprogram sker samtidigt som den regelmässiga revideringen av RAS görs och att samma bedömningskriterier ska gälla om hälsoprogrammen ska fortsätta, förändras eller avslutas. Nya hälsoprogram kan införas enligt den ordning som gäller idag, dvs. ansökan från specialklubb – godkännande av SKK. Efter godkännande införs sedan programmet i det regelmässiga revideringsarbetet av RAS. Hälsoprogram på nivå 1, dvs möjligheten att kunna undersöka sin hund för en specifik sjukdom och få den uppgiften centralt registrerad av SKK finns kvar men det finns inga krav för registrering av valpkull.

 CS föreslår KF att CS får mandat att förändra proceduren för hälsoprogrammen enligt ovan. 

Förslag till morronkaffet - läs igenom och fundera på vad orden står för.

Bodil Carlsson

OOOPS!

 

Svenska Dvärghundsklubben, SDHK, har jobbat på att visa upp musklerna inför detta kennelfullmäktige. Förutom de två motionerna om så viktiga ting som ett behagligare ord för trubbnosar och det otillåtna i att nämna kronprinsessans valp i ett korsord, tar SDHK upp det hemska med felfärgade hundar. På den motionen har CS ett bra svar – typ ”Sluta hänga upp er på det där, för det som är felfärgat idag kan vara godkänt i morron”.

Värre är detta. Nästa motion från kortskallefolket är inget att skratta åt.

MOTION ANGÅENDE KOMMITTEERNAS SAMMANSÄTTNING Bilaga 23:4

” Utifrån SKKs delegeringsordning är det Centralstyrelsen som tillsätter de olika kommittéerna. SDHKs uppfattning är att flera av kommitteèrna skulle må bra av en översyn gällande hur sammansättningen ser ut. Vi saknar bred uppfödarkompetens och anser att kanslipersonalen eller andra fast adjungerade personer idag utgör en alltför stor del av vissa kommitteer.” (Min fettning)

Vilken kommitté har flest adjungerade och kanslipersonal? Avelskommittén. De som lagts till har bland annat genetiska kunskaper. Det är därför de är anställda eller adjungerade.  Så här resonerar Dvärghundsklubben:

”Den spetskompetens som finns hos CS-ledamöterna måste tas tillvara, så att de ges i uppdrag att leda arbetet i kommitteer som motsvarar deras erfarenhet och kunskap. Kommitteernas arbete ska inte styras av eller i alltför hög utsträckning påverkas av kanslipersonalen, utan ska spegla medlemmarnas vilja och åsikter.”

Spetskompetens betyder att man har stor kunskap, kära Dvärghundsklubb, inte att man är full av ”vilja och åsikter”. Man blir inte spetskompetent av att ha åsikter. Inte genom att knuffa undan andra för att ge sin vilja fritt spelrum. Faktiskt inte genom att upprepa samma ord ord heller.

”Som vi ser det är det en vinst att inte ha fast adjungerade personer till kommitteerna, utan istället ta in experter till enskilda möten eller enskilda punkter på möten, beroende på vad som ligger på dagordningen.” SDHK yrkar med anledning av ovanstående a t t kommitteerna ska tillsättas med tanke på kommittens ansvarsområde så att man säkerställer att samtliga har den spetskompetens som krävs för uppdraget .” (Min fettning)

Så Avelskommitténs kanslianställda personal ska kallas in för sittningar, när det passar uppfödarkompetensen. Vad skall de göra under resten av sin betalda arbetstid? Putsa uppfödarskor?

Det var motionen. Ur CS svar:

” CS kan konstatera att andelen uppfödare är hög i SKK:s olika kommittéer, även om den aspekten inte varit den primära kompetensen som sökts. I några av CS kommittéer finns ett behov av att ha tillgång till flera ur kansliets personal för deras specifika kunskaper, som stöd för de beslut som kommittén fattar. CS vill återigen betona att det är de förtroendevalda som fattar beslut. Med anledning av den kritik som kommit fram avser CS att se över hur deltagandet av kanslipersonal och adjungerade kan ändras. ” (Min fettning)

                                                                *     *     *              

Om jag har fattat rätt – men kom ihåg att jag som valpköpare kanske saknar den spetskompetens som behövs för att läsa vad uppfödare skriver – är det alltså så här:

SDHK, representant för uppfödare av hundraser som kommit att stå i blickfånget för sin utseenderelaterade ohälsas skull och lett till oro bland veterinärer i många länder och till tvingande lagstiftning i Nederländerna, knuffar på CS för att få ut kunnigt folk ur den kommitté som svarar för avelns regelverk. Att de adjungerade inte är uppfödare diskvalificerar dem från att vara adjungerade; att de har anställts för att de har den kunskap de har är ingen merit. På detta svarar CS tjänstvilligt – Visst, visst! Vi skall se hur vi kan ändra!

                                                          ???

Den motionen och CS svar på den var väl kanske inte renrasavelns stoltaste ögonblick. Jag har ett valpköparförslag, delegater. Rösta ner dem!

I den här motionen har trubbnosfolket nämligen rätt i en enda halv mening. Det är när de säger ”Vi saknar bred uppfödarkompetens.” Till uppfödarkompetens måste man, förutom basal kännedom om hundars normala anatomi, räkna förmågan att till åtminstone till någon liten, liten, pytte del förstå hur man ser ut för andra, när man bankar på dörrn till maktens boningar genom att haspla ur sig dumheter.

Bodil Carlsson

KORTSKALLAR

 

Motion från Svenska Dvärghundsklubben, SDHK, bilaga 29:1 i KF:s föredragningslista:

I många sammanhang ser vi idag att våra brakycefala raser benämns som "trubbnosar''. SDHK invänder mot detta av flera skäl. 'Trubbnosar'' är ett mycket ovetenskapligt begrepp som saknar specifik innebörd. 'Trubbig" är inte en längd, ordet beskriver en form, trubbig = inte spetsig. I rasstandarden för lagotto romagnolo står det " ... (det) skall vara svagt kilformat med en tämligen trubbig profil." Liknande formuleringar finns i standarder för hundraser som har allt annat än korta nospartier. Bruket att använda "trubbnosar'' som begrepp för våra kortnosiga brakycefala raser började i och med det så kallade 'Trubbnosuppropet" sommaren 2015, då ett antal veterinärer gick ut i en tämligen onyanserad och till vissa delar direkt osaklig smutskastningskampanj mot dessa raser. SDHK yrkar med anledning av ovanstående a t t SKK slutar använda begreppet "trubbnosar'' och istället använder ordet "brakycefala" .

Det ser fint ut med vetenskapliga termer, särskilt när det gamla ordet har fått en bismak av ohälsa. Varför inte bättra på lite till med den ursprungliga stavningen? På gammalgrekiska skrivs termens första halva brachy, som betyder kort. Sedan följer cephalos, som betyder huvud. I stället för att kalla de hundraser man tycker sig värna om för trubbnosar, vill SDHK alltså kalla dem för kortskallar. Hundarna är säkert smickrade.

CS har i vilket fall inget att invända mot motionens språkbruk gentemot veterinärer, utan nöjer sig med att instämma i att kortskallig på medicinsk grekiska ligger bättre på tungan än trubbnos på svenska.

Man undrar om veterinärerna är smickrade av att trubbnosklubbarnas företrädare påstår att deras kollegor bedrev en ”smutskastningskampanj” mot hundar, när de lade fram väl underbyggda veterinärmedicinska bekymmer med trubbnosarnas anatomi. Det finns ett gammalt talesätt som säger att när vissa blir arga på en, då vet man att man har gjort rätt; kanske nöjer sig Trubbnosuppropets veterinärer med den tanken. Med lite tur läser inte Veterinärförbundet motionerna till årets KF.

Därmed var det ena stora hundvärldsproblemet avklarat. Vi kan alla sova lugnare. Då kommer nästa. Dvärghundsklubbens världsbild är skakad. Vet ni vad som har hänt? I Hundsport, tidningen som Dvärghundsklubben helt riktigt påpekar är finansierad av oss medlemmar, förekom ett korsord med frågan ”Vilken ras är kronprinsessans valp?” (Rätt svar hade sju bokstäver och började C-A-V-A... För att inte orsaka själsligt lidande hos läsarna vågar jag inte skriva ut det fula ordet, men ni kan ju gissa.) Nu begär Dvärghundsklubben att ”det mycket tydligt påtalas för Hundsports redaktion” att så får man inte göra. CS håller med – redaktionen har redan beklagat misstaget och är ”väl medveten om att publicering som rör blandraser inte ska förekomma.”

Det måste kännas tryggt att ha en lydnadstränad redaktion. Ta den i örat och den gör som man vill! Frågan är hur det känns att jobba där. Alaskan huskies, någon? Draghundar där man korsat in vorsteh för att få bättre sprinters? No-no.  Fantastisk assistanshund, som visar sig vara  schabrador? Duktig på personsök i skarpt läge, men en scholden? Får vi inte  skriva om. Historien om hunden Arthur från Ecuador, som hamnade i all världens tidningar innan han blev film? Om någon har gjort reklam för hund, så är det väl Arthur. Schhh! Blandras!

Jag antar att CS bara vill hålla Dvärghundsklubben på gott humör med sitt svar. Själv skrattade jag. Dvärghundsklubben motionerar om att verkligheten går att stänga ute, om man döper om den eller inte nämner den i Hundsport.

Håller alla andra SKK- finansierande medlemmar med? Eller har de bara inte upptäckt det här pompösa men underhållande tramset?

Bodil Carlsson

Tillägg: Förhoppningsvis tar Hundsports redaktion SDHK:s motion med en axelryckning.  Numret som kom idag var bra - mycket större anknytning till den del av hundvärlden, som vi vanliga hundägare lever i, än Dvärghundsklubbens utläggningar. Tack!

FRÅGOR, CS!

 

Avelskommittén nämns i CS proposition bara en gång. CS skriver att en importerad hund ofta måste undersökas på nytt i Sverige ”oavsett tidigare resultat” i hemlandet för registrering av avkomma. På nivå 3 kan detta ”omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur i de fall då utländska undersökningsresultat ej accepteras.” Det blir då Avelskommitténs sak att fatta beslut om bifall eller avslag till avel, säger CS. CS verkar inte tillfreds med det.

Här har jag några frågor. Jag hoppas, att de kommer att ställas direkt till CS på Kennelfullmäktige, för de behöver besvaras. Är det inte så, att beroende på var och hur hälsoundersökningar i andra länder görs, kan det finnas goda skäl att acceptera dem – eller att göra om dem här? Är utländska undersökningsresultat att lita på? Det beror på. Det finns t ex ett institut i Bern, dit svenska uppfödare och ägare av bl a boxer och ACD skickar sina ryggröntgenplåtar för avläsning. De som arbetar där forskar på just den ryggförändringen. Kan man lita på deras avläsningar? Det törs vi nog utgå ifrån. Vilket intresse skulle de ha av att vara annat än tillförlitliga?

I en diskussionsgrupp på fb hävdade däremot en uppfödare av vit herdehund, att höftledsröntgen i hemlandet avlästes av den rasklubbens egen veterinär och därmed måste vara säkra, medan SKK:s svenska avläsare har en personlig motvilja mot rasen och ser till att få dåliga resultat vid omröntgen efter import. Vilket resultat skall man lita på, CS? SKK:s eller resultaten från en veterinär, som kan ha goda skäl att hålla sig väl med sin rasklubbs uppfödare och deras köpare från andra länder?

Varför inte låta Avelskommittén lista avläsningsenheter, vars bedömningar och intyg gäller även i Sverige?

Min andra fråga – är CS missnöjd med att det är Avelskommittén som beslutar om vad som får avlas på?

CS negligerade Avelskommittén, när den ville att 12,5% ökning av inavelsgraden skulle vara den maximala i SKK:s regelverk. Det rör sig alltså om förbud mot att ovanpå redan befintlig inavelsnivå få lägga en släktskapsgrad högre än en halvsyskonparning. (Ja, jag fettar, för det är häpnadsväckande att någon ens kan vilja göra så.) Norska kennelklubben införde den regeln, trots högljutt skrikande från vissa norska uppfödare, men det gjorde inte CS. CS körde över Avelskommittén. Varför? Jo, skriver man i ett protokoll, man fick ”motreaktioner”. Reaktionerna kom väl från samma sorts uppfödare som de protesterande i Norge - de som inte förstår konsekvenserna av höga inavelsnivåer och tror att de inte behöver lära sig. Varför ansåg CS att det var viktigare att lyssna på dem än på Avelskommittén?

CS påstår, att man ”ser exempel på hälsoprogram som nu varit gällande i två till tre decennier och där antalet hundar som t ex drabbas höftledsdysplasi är i det närmaste obefintligt utan att programmet har ändrats.” Ja, det låter ju onekligen klantigt – sköter Avelskommittén inte sitt jobb?

Tänk om Avelskommittén gör det och tänk om det är så, att beroende på vilken ras och vilken sjukdom det gäller, så har hälsoprogrammen olika förutsättningar! En ras har 10% av hundarna höftledsröntgade – avelsdjuren, inga andra. 90% är oröntgade. Hur många höftledsfel kan det finnas bland de oröntgade? Hur många av de friröntgade har nära släktingar med dåliga leder? Hur många av dem börjar halta en bit upp i åren, när de redan har lämnat (oröntgade) avkommor? Det har man ingen aning om. Lägg ner programmet för den rasen och ni kommer att få se antalet dysplaster växa. Inte i statistiken, för om man inte röntgar får man ingen statistik; hundägarna och veterinärerna är de som får se det. Jämför med en annan ras, där 70% av alla har röntgats i några generationer. Ni har ett litet mörkertal och därmed en mycket mindre risk för ökande antal höftledsfel, om programmet läggs ner. 

En sjukdom som blödarsjuka hos schäfern visar sig tidigt och lär inte gå oupptäckt; även ovana valpköpare ser snart att något är väldigt fel. Där behöver man knappast vara rädd för dolda mörkertal, när programmet läggs ner. Det kan ju inte vara möjligt, att CS inte ser skillnaden mellan dessa olika utgångslägen för ett hälsoprogram.

Så varför nämner man den inte? Och varför lämnar man inte de här besluten till Avelskommittén?

Det är min tredje fråga. Jag kan inte ställa dem själv på kennelfullmäktige, eftersom jag inte kommer att vara där. Valpköpare brukar sällan vara det. Jag kan bara hoppas, att andra frågar.

Bodil Carlsson

Inlägget skickat för kännedom till SKK:s centralstyrelse med inbjudan till svar.

TIGER NÄR DEN BORDE HA TALAT

 SKK:s CS fortsätter sitt resonemang om hälsoprogram. Inte bara krymper de den genetiska variationen, de är dyra också, påstås det.

”Vidare blir det en hög ekonomisk kostnad för ägarna av den aktuella rasen, oftast flera hundratusen per år.” Hur man har tänkt här förstår jag bara inte. Om det var en och samma valpköpare som fick punga ut med dessa flera hundratusen varje år skulle det onekligen vara besvärligt, men det handlar om ett sammanlagt belopp som slås ut på alla ägare. Och även om det är snällt av CS att bekymra sig om valpköparnas ekonomi, blir kostnaden per hund inte jättestor. Den ingår, vill jag påstå, i det ekonomiska åtagande man gör, när man köper en renrasig hund, ungefär som att skaffa veterinärvårdsförsäkring. För egen del har jag HD-röntgat, ögonlyst, MH-beskrivit och på senare år också armbågsröntgat varenda hund jag har ägt – både för min egen skull, för annars skulle jag ju inte veta vad jag kan vänta för mina hundar och  för att uppfödaren annars inte kan veta vad hon eller han har fött upp – och jag försäkrar CS, att de adderade kostnaderna genom åren har varit överkomliga. Pengarna för hälsoundersökningar får man se som en kollektiv framtidsförsäkring – för min individuella hund, men ännu mer för nästa och nästnästa generation hundar och deras valpköpare och för rasen som helhet.

Men det finns andra pengar, som på ett närmast uppseendeväckande sätt saknas i CS utläggning om kostnader för hälsoprogram. Det är kostnaderna för uteblivna hälsoprogram!  De nämns inte alls, trots att de kan vara mycket kännbara för valpköparen. Att operera luftvägarna eller de felställda tänderna på en extremtrubbnos är sannerligen inte gratis för ägaren. Inte försäkringen för raser med hälsoproblem heller. Kostnaderna för smärtlindring och sjukgymnastik för HD-hundar blir sammantagna hur mycket? De sammanlagda kostnaderna för avlivning av hundar med svåra ledfel? Inga uppgifter från CS.

Att väga kostnaderna för något mot vinsterna är elementär praxis och underlag finns. CS kunde ha tittat igenom den artikel som Åke Hedhammar 2020 skrev om erfarenheten av decenniers svenska hälsoprogram för HD. Hedhammar påpekar, att i sju raser föll frekvensen av svåra HD-fel påtagligt. CS förutsätts känna till detta, inte minst för att HD-programmen i Sverige har skaffat SKK uppmärksamhet och respekt i många andra länder. Hedhammar säger, att i en annan studie på drygt 82 000 hundar födda under åren1976 till 1988, så såg man att

/a/decreasing prevalence of HD, as a result of selection of breeding stock and high heritability, was found and economic analyses showed that the costs of screening and registration of coxofemoral joints were less than the value of dogs estimated to have been saved from moderate, severe, or very severe HD in six of the breeds.

Värdet på de hundar som slapp födas till ett liv med höftledsfel översteg kostnaden för hälsoprogrammet som lät dem födas med friska höfter.

Varför saknas det resonemanget i propositionen?

I Avelskommitténs protokoll från november 2020 läser man:

”§ 122 KUS enkät till uppfödare Under våren 2020 skickade Kommittén för uppfödarsamverkan* ut en enkät till uppfödare inom organisationen. Syftet med enkäten uppgavs vara att få många uppfödares tankar och åsikter om SKK:s grundregler, registreringsregler och avtal. SKK/AK har tagit del av enkätfrågor samt en rapport utifrån de drygt 2000 inkomna anonyma svaren. Enkäten skickades ut till 10500 uppfödare som fött upp minst en kull. /.../ Av svaren framkommer att en väldigt stor andel av uppfödarna anser sig hjälpta av dokumenten och är nöjda med nuvarande regelverk. Inget pekar på att en lättnad i något av regelverken är önskvärd. ” (Min fettning)

Den informationen finns inte heller med i CS förslag till kennelfullmäktige. Varför inte? Propositionen säger konstiga saker när den borde ha låtit bli och tiger, när den borde ha talat.

Bodil Carlsson

*Kommittén för uppfödarsamverkan, KUS, uttrycker gärna sin motvilja mot regler för aveln. Det som Avelskommittén, AK, kallar en”väldigt stor andel” innebär enligt muntlig uppgift 83%. En femtedel av de drygt 10 000 tillfrågade uppfödare svarade och av den femtedelen var alltså 83% nöjda med det regelverk för aveln, som SKK har. Tolkning: den femtedel av uppfödarna som är engagerade nog att svara på en enkät om regelverk, tycker att regelverk är bra. Detsamma tycker nog de flesta valpköpare, skulle jag tro. Det finns bara ingen Kommitté för valpköparsamverkan som kan ställa frågan.

HÄLSOPROGRAM - HUR MAN FÖRSÄKRAR FRAMTIDEN

Så här skriver SKK:s Centralstyrelse:

”Effekten av att inte regelmässigt avsluta hälsoprogram som uppnått sitt syfte och där få hundar är hälsomässigt drabbade blir att onödigtvis begränsa tillgängliga avelsdjur och möjligheten till att därmed långsiktigt kunna behålla en bred avelsbas.”

Ett hälsoprogram som inte längre hittar några hundar att plocka bort från avelsbasen fortsätter ändå att plocka bort dem? Ursäkta om jag är dum, men jag kan inte se annat än att det där är nonsens. CS tycks tro att om man har genomfört ett hälsoprogram i en ras så att nästan inga drabbade hundar finns kvar, då fortsätter programmet ändå att på självgång att plocka bort tänkbara avelshundar. Hur skulle det gå till?

Tänk er en ras, som drabbats av något i stil med den sorgliga recessiva ögonsjukdom som finns hos retrievers och som gör dem blinda i unga år. Under loppet av tio år, tänker vi oss, hittar veterinärerna 50 sådana hundar inom en ras som under samma period har 5000 registreringar. Veterinärerna larmar. Rasklubben höjer varningsflaggan – fara å färde! SKK:s Avelskommitté rycker ut. Hälsoprogrammet går igång. Alla drabbade djur och deras närmsta släktingar identifieras och rödmarkeras – undvik dem! Om genen kan identifieras, så testar man för den. Alla bärare utesluts från avel. Alla icke-bärare blir kvar, även om de är nära släkt med blinda hundarna. Antalet fall av ärftlig blindhet dimper till noll.

De som fortsätter i avel är de som inte drabbas. Om man plockar bort 1% av alla hundar plus deras närmsta släktingar, eller gentestar, och låter hälsoprogrammet pågå tills man inte har hittat en enda drabbad hund på de senaste femton åren, medan aveln i övrigt pågått som vanligt – har man då begränsat avelsbasen? Nej. Det finns tvärtom flera tänkbara avelshundar att välja på därför att de otänkbara har plockats bort. Uppfödarna behöver inte hålla sig till ”säkra linjer” längre. Ingen uppfödare behöver undvika något som inte finns kvar i rasen. Då är det dags att lägga ner hälsoprogrammet.

För HD är det annorlunda. HD-fel orsakas av flera samverkande gener. Bara de hundar, som har fått tillräckligt många av skyldiga generna, råkar ut för höftledsfelet. Det säger sig ju då nästintill självt, att om t ex 7 % av alla hundar i en ras har HD D eller E, så är antalet hundar som bär på en eller ett par av de inblandade generna mycket, mycket större än så. Det märks bara inte, förrän man parar två av dem med varandra och får se nya hundar med tillräckligt många HD-gener födas i kullarna, leva smärtfyllda liv och avlivas för tidigt. HD-programmen kan inte avslutas i en ras med den frekvensen av HD-fel. Gör man det, kommer antalet drabbade hundar att öka igen. Man kompletterar med HD-index: det blir en säkrare bedömning av risken för fel i nästa kull, om man tar med släktingarnas HD-status. Utesluter man då hela gänget? Nej – man kombinerar med lågriskhundar och sänker stegvis andelen med ledfel. HD-programmen tar tid. Låt dem göra det!

De kostar pengar för hundägarna och arbetskraft för kennelklubben. Men den kostnaden får man se som en försäkring av rasens framtid.

Om CS har svårt att se skillnaden mellan hälsoprogram riktade mot en enda recessiv gen och hälsoprogram riktade mot frekvensen av flera samverkande gener, kan Avelskommittén säkert hjälpa till med en förklaring.

Bodil Carlsson 

ETT BLYGSAMT FÖRSLAG

För längesen skrev en berömd författare en liten skrift, som fick heta A Modest Proposal – ett blygsamt förslag. Det gick i all korthet ut på att om man inte kunde bli av med alla dessa fattiga barnungar, som belastade föräldrarna och samhället, så gick det väl att tillaga och äta upp dem. Han var en skarp satiriker, Jonathan Swift. Varför jag kom att tänka på honom idag, när det enda jag har läst är ett CS- förslag till kommande Kennelfullmäktige?

Skämt åsido: jag har läst, flera gånger om, och det enda jag säkert förstår är att antingen hade den som skrev mycket bråttom, eller så är det väldigt svårt att hålla tungan rätt i mun, när man vill försöka få olika grupper med sinsemellan mycket olika syn på saker och ting med på samma tåg. Sunt förnuft inleder; sedan kommer påståenden av helt annat slag. Proposition till ny ordning för hälsoprogram finns som Bilaga 24:10 under punkt 24, Avelsfrågor, på dagordningen för KF i slutet av oktober. Ni hittar den på SKK:s hemsida. Läs den! Den börjar så här:

Centralstyrelsen, CS, vill skapa en samordnad utvärdering av de drygt 150 hälsoprogram på nivå 2 och 3 som idag administreras av SKK.

Ja, det låter klokt. Ingen vill ha hälsoprogram som bevisligen har gjort sitt jobb – finns ingen sjukdom kvar, behövs inga program för att hitta den. Och 150 hälsoprogram är mycket. Vilket jobb! Mängder av tid och arbetskraft måste gå åt till att följa upp och dokumentera alla dessa hundar och deras resultat så att rasklubbar, uppfödare och valpköpare skall ha nytta av kunskapsbanken i Avelsdata och Hunddata. Men givet att SKK erkänner och avelsansvarar för 363 raser, är det inte konstigt att de hälsoövervakande programmen blir många. Om något är konstigt, är det tanken att man kan skapa 363 separata varianter av en art, hålla dem strängt åtskilda genom var sin sluten stambok och sedan inbilla sig, att det är hälsoprogrammen som skapar den genetiska utarmningen. Men det ser ut att vara den tanken, som lyser igenom i propositionen. Hur kommer det sig?

Det förslag som CS vill att kennelfullmäktige ska bifalla börjar med att förklara sin syn på hälsoprogram på nivå 2 och 3. I båda fallen görs först en snabbdefinition på en enda mening. Nivå 2 betyder centralt registrerat resultat avseende specifik sjukdom, nivå 3 krav på visat godkänt undersökningsresultat avseende specifik sjukdom. Sedan serveras för båda nivåerna CS egen tolkning av vad detta innebär: en enda sak. Problem! Nivå 2 kan försvåra användningen av utländska avelsdjur, skriver CS, nivå 3 kan omöjliggöra användningen av utländska avelsdjur. Ja – det var väl det som var poängen? Att ingen importhund obesedd skall kunna tas in och sättas i avel?

För utländska som för svenska möjliga avelsdjur gäller samma genetik och därmed rimligen samma regler. Den svenska hund som bär på ett nedärvbart allvarligt fel går inte i avel i Sverige. Om felet är mindre allvarligt, går hunden inte i avel utan att felet finns dokumenterat, så att uppfödarna själva kan ta ställning till vad de vill använda och kanske undvika att kombinera två med samma fel. Är en utländsk import påtänkt för avel? Då bör samma sak gälla för den. Vem vill ha in en collie med svaga nerver och höftledsfel? Vem vill ha in en trubbnoshane som inte klarar BOAS-testerna? Någon kanske vill det. Tänk på den möjligheten, när ni läser propositionen. Det kan vara det den handlar om.

Propositionen utgår från att utländska hundar är genetiskt annorlunda än de svenska hundarna av samma ras. Om det stämmer, är import ett sätt att få till genetisk variation och en bredare avelsbas här hemma. Men stämmer det? Ofta inte, tyvärr. Om jag är en av ett fåtal svenska ägare av lika fåtaliga svenskfödda cesky terrier, rasen som yxades till av tre hundar och som i hemlandet repetitionsavlades i generationer på samma lilla avelsbas innan den spreds till andra länder, så kvittar det väl fullständigt om den hane jag vill importera är född i Tjeckien, i Nordnorge eller på Bahamas – det blir inte mera genetisk variation i den hunden för att den har annan nationalitet på kennelnamnet. Jag vill importera en doberman från Tjotaheiti, där det saknas hälsoprogram för hjärtsjukdomen som dödar rasen i alla länder. Ska jag vara arg för att Sverige har ett hälsoprogram, så hunden måste kollas innan han går i avel?

Snälla CS! Innan man pratar om att utländska hundar ger bredare avelsbas, måste man visa att de faktiskt gör det. Ibland är det så. Men i alldeles för många raser är det inte mycket bevänt med den genetiska variationen mellan olika länders hundar. Den internationaliserade renrasaveln har gjort hundarna till genetiska  kusiner, så samma nedärvbara sjukdomar finns i alla länder. Det bästa man kan hoppas i en del raser är faktiskt att någonstans, någon gång då övervakningen var mindre strikt än här och nu, breddade en löptik avelsbasen alldeles själv genom att smita ut från sin kennel och träffa på grannens högst blandade hanhund. Vill man göra mera än att bara hoppas på oplanerad hundförälskelse bakom husknuten behövs jämförande DNA-undersökningar – vilket går att få nu för tiden, som CS säkert vet, även om propositionen inte nämner det. Eller så får man helt enkelt fortsätta med kontroller genom hälsoprogram för avelsdjur, importerade och hemmafödda. I alla länder där hälsoprogrammen visar hög förekomst av samma problem inom samma ras är den genetiska variationen för liten för att det skall vara tillrådligt att utan vidare kontroll hämta hem avelsdjur: resultatet blir lätt att vi har samma brist på genetisk variation som före importen, men fler sjuka valpar efteråt. Där inga hälsoprogram finns, eller bara en liten minoritet av djuren genomgår dem, vet man inte ett skvatt om vilka gener man importerar.

Så varför dyker detta med breddning av avelsbasen och genetisk variation upp som argument i diskussioner om hälsoregler? Någon har förstått att det där med genetisk variation är något som det pratas mycket om i hundsammanhang nu för tiden och slänger man in den frasen några gånger, så blir det lättare att få som man vill, alltså inga krav på aveln. Då får man det som man egentligen är ute efter – den genetiska variation som ger ännu mera päls eller ännu mindre nos. Eller ännu fler och djupare rynkor i huden och ännu mera underbett. Eller...

DEN genetiska variationen är man mycket angelägen om i delar av kennelklubbarna i många länder. Variationen som vinner i ringen på de stora internationella utställningarna. Det är den man är ute efter. Inget annat.

Det kan väl ändå inte vara möjligt att CS proposition till kennelfullmäktige är ute efter samma sak?

Fortsättning följer!

Bodil Carlsson