TV4: OÖNSKAD UPPMÄRKSAMHET?

 Eftersom läsarna fortsätter ramla in på två fjorton månader gamla inlägg, publiceras även det här igen - uppföljaren till Eva Schömers debattartikel i Dagens Juridik från den 18 december 2019. Som sagt - jag har inte varit involverad i det kommande TV-programmet. Jag kan bara hoppas, att det är pålästa och seriösa journalister som ägnar sig åt hundvärldens problem; men att såpass många läsare kommit ihåg de här två gamla inläggen och tagit sig tid att leta fram dem kan bara förklaras med TV4. Förmodligen kommer det att sitta en hel del folk bänkade i TV-soffan nästa måndag kl 20.

JULKLAPPEN SOM INGEN ÖNSKADE SIG

Dagens Juridik är en daglig, nätbaserad tidning som skriver om juridik - förstås. Lagar, konsekvenser av lagstiftning, aktuella rättsärenden. Den som blir publicerad där har chansen att nå mellan 50 000 och 70 000 läsare, för det är så många läsare som Dagens Juridik har.
Det är inget litet antal.

Debattinlägget av professorn i rättsvetenskap, Eva Schömer, som Collievänner lade ut igår, är det första jag har som sett tar upp hundvärldens förehavanden. Inlägget handlar om ett alldeles nyligen taget beslut i SKK:s Disciplinnämnd. Jag undrar om Disciplinnämnden och SKK är glada för uppmärksamheten?

Bakgrunden förefaller vara, att tre medlemmar av SKK anmälts av två kennelägare för att medlemmarna uttryckt åsikten att kennelns uppfödning inte tar hänsyn till önskvärda mentala egenskaper så som de uttrycks i mentalindex. Disciplinnämndens utslag finns ännu inte i något utlagt protokoll, men som det skildras i Eva Schömers debattinlägg framkommer ju inte att de anmälda skulle ha hotat eller förtalat kennelägarna eller farit med osanning om kennelns uppfödning. Det ser väl snarare ut som om de sagt vad de tyckte om den - och det fick de inte?

Ingen ifrågasätter att SKK, som andra organisationer, behöver en instans som kan ingripa när det sker saker som inte borde ske, som är oförenliga med organisationens stadgar eller mål, eller när medlemmar går på varandra på ett otrevligt vis. Det måste faktiskt finnas gränser för hur man får uttrycka sig.
Men det måste också finnas gränser för hur man hanterar kritik. Är det verkligen för sådant här som Disciplinnämnden finns till?

Det finns lägen när det är klokare att rycka på axlarna och låssas som det regnar, om någon skulle säga det man inte vill höra... eller inte vill att andra skall höra. Detta kan ha varit ett sådant läge. Vad uppnådde anmälarna och Disciplinnämnden?
Oönskad uppmärksamhet.
Julklappen som ingen vill ha.

Bodil Carlsson

FÖR ATT NI SKALL SLIPPA LETA

Detta publicerades på Collievänner den 18 december 2019. Medan jag var ute i en timma med hundarna i morse hade det plötsligt fått 70 nya läsare. Det följande inlägget, Collievänners kommentar till det Eva Schömer skrev i Dagens Juridik för mer än ett år sedan, hade lika plötsligt fått 50 nya.

På något sätt måste det hänga ihop med  kommande Kalla Fakta nu på måndag. Jag vet inte mer än någon annan vad som kommer att tas upp där. Men jag vet att det som Eva Schömer och jag skrev om då  handlar om vem och vad som styr aveln och om hur man styr åsikter... och om hur organisationer har råd att uppfattas.

Så för att ingen skall behöva leta i onödan, lägger jag ut Eva Schömers debattartikel en gång till. Collievänner kommenterar följande dag, den 19 december.

 

 

"Ideella föreningars rätt att tillgripa medel för att förhindra kritik är i stort sett oinskränkt”

Publicerad: 2019-12-17 10:55

DEBATT – av Eva Schömer, professor i rättsvetenskap, Högskolan Kristianstad

Till skillnad från ekonomiska föreningar, vars verksamhet regleras genom lag, är ideella föreningars verksamheter i princip ”oreglerade”. Således får grunden för de ideella föreningarnas verksamheter och inriktningar sökas i föreningarnas stadgar.

Svenska Kennelklubben (SKK) är det centrala organet för bland annat special-och raskubbar. Klubben bildades redan 1889, då jägare och adelsmän slöt sig samman i syfte att utveckla aveln för dugliga jakthundar. I dag är SKK en av landets största ideella organisationer med nära 300 000 medlemmar. SKK ska enligt sina stadgar både ”väcka intresse och främja avel av mentalt och fysiskt sunda, bruksmässigt, jaktligt och exteriört fullgoda rashundar” (1§) och ”inspirera, stödja och följa medlemsorganisationer i deras verksamhet samt medverka till god sammanhållning mellan dessa” (2§). I likhet med alla andra ideella organisationer finns förhållningsregler för var gränsen går mellan yttrandefriheten och rätten att framföra kritik mot organisationen. Överträdelser kan leda till allt från en erinran, varning i kombination av andra disciplinära påföljder såsom tävlingsförbud och/ avelsförbud till uteslutning från föreningen. För en aktiv hundförare, som inte bara önskar ha en sällskapshund, är ofta möjligheten att få tävla i olika grenar ett eftersträvansvärt mål. För att få tävla förutsätts det att den enskilde är medlem i en av SKK:s organisationer (special-, ras-, brukshundklubb…). För den enskilde kan således en allvarligare disciplinär åtgärd få katastrofala följder på det personliga planet.

SKK:s Disciplinnämnd har nyligen prövat tre ärenden om huruvida medlemmar har agerat i strid med grundregeln (1:2) genom att ha publicerat inlägg på FaceBook:sidor (både på deras egna och olika gruppsidor för hundintresserade personer). Endast i ett av fallen fann nämnden att det inte fanns anledning att framför kritik. Den medlemmen hade lagt ut uppgifter över några valpkullars mentalindex (planerat resultat för mental hälsa), som ej nådde upp till siffran ”100” (ett slags medelriktmärke baserat på den aktuella rasens egenskaper). I de två andra ärendena tilldelades medlemmarna var sin ”varning”. Den ena medlemmen förklaras ha handlat i strid med SKK:s grundregel (1:2) genom att skriva illa om SKK och SKK:s Centraltralstyrelse (CS). Av anmälan beskrivs medlemmen ha talat om SKK i termer som ett skämt. Medlemmen påstods vidare ha hotat att hänga ut uppfödare som inte avlade på hundar med planerat avelsindex på ”100” och att rapportera de kullar som inte nådde upp till 100 till Jordbruksverket.

Medlemmen uppmanade även till en genomlysning av SKK:s och aktuella rasklubbars arbete med avel och hälsa. Den andra medlemmen kritiseras för att ha lagt upp information om en kull vars mentala index låg långt under 100. Även om varken kenneln eller ägarna till kenneln namnges, framgår det att kenneln ägs av en person som sitter i CS, vilket Disciplinnämnden således fann anledning att kritisera.

I ett långsiktigt perspektiv blir varningarna inte bara något som får effekt för de enskilda medlemmarna. Varningarna kan även få till följd att övriga medlemmar räds att föra en debatt om vad ett gott avelsarbete är. Att det saknas möjlighet att klaga på ett utlåtande från Disciplinnämnden gör att en enskild medlem i det närmsta skräms till tystnad. Det finns anledning att ställa sig frågan hur enskilda medlemmar uppfattar situationen att hotas om varning om de för en diskussion om att vända sig till Länsstyrelsen med anmälan om hundhållning, som de uppfattar som osund. Hur ska tillsynsmyndigheten ens få information om att det finns skäl att göra en inspektion om de som anser sig se felaktigheter inte vågar göra en anmälan. Det är inte lite magstarkt att kritisera ett sådant agerande, när SKK:s egen avelsstrategi för god hundavel bl.a. stadgar att de ska:

– Prioritera avel som gynnar avkommans möjlighet till ett långt liv utan hälsostörningar
– Prioritera avel för mentala egenskaper anpassade till rasernas funktion och samhällets krav
– Prioritera avel som gynnar god funktion och förebygger förekomsten av icke önskvärda egenskaper hos avkomman.

Regleringen kan tyckas både klar och okomplicerad. Emellertid går åsikterna tydligen isär när det gäller frågor om vad ett gott avelsarbete är och vad goda mentala egenskaper är. SKK framhåller på sin hemsida att en medlems yttrandefrihet inte ska begränsas av grundreglerna, där 1:2 föreskriver att en medlem ska handla och uppträda på sådant sätt att det inte skadar eller motverkar SKK eller dess medlemsorganisationer och inte uttala sig nedsättande i tal eller skrift om en funktionär med uppdrag inom SKK.

Den kritik som Disciplinnämnden riktar mot de två medlemmarna blir som en logisk kullerbytta, där organisationen ser ut att värna sig själv och sina funktionärer framför att verka för en god, genomtänkt och välplanerad avel. Att som tävlingsförare leva under hot om varning och/uteslutning leder knappast till god stämning. Givetvis ska det inte heller vara så att medlemmar agerar så att föreningen skadas. Disciplinnämnden verkar dock välja att bortse från SKK:s grundregel 1:1, vilken föreskriver att samtliga medlemmar ska ”behandla och vårda hundar och andra djur väl i enlighet med beprövad erfarenhet liksom gällande djurskyddslagsstiftning. Detta innebär att någon befogad anmärkning mot djurhållningen inte ska kunna göras av myndighet eller av kennelkonsulent auktoriserad av SKK eller av myndighet. Medlem ska medverka till att SKK:s auktoriserade kennelkonsulent kan genomföra besök.” På samma sätt som gäller vid alla etiska dilemman blir det här en fråga om vems intresse som ska gagnas på bekostnad av någon annans. De nu meddelade besluten illustrerar tydligt hur SKK väljer att placera frågor om god och sund avel efter frågor om att inte kritisera den egna organisationen och dess egna funktionärer. Vi kan dock glädja oss åt att Disciplinnämnden valde att inte rikta kritik mot den medlem som endast återgav information om hundars mentala index.

(Inlägget är publicerat efter godkännande av artikelförfattaren. Länk till DAGENS JURIDIK )

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 5)

 

I den där gamla Hundboken från SKK 1957 står några diskreta rader, som får mig att hoppa till. Den som skriver är Bertil Harrison; om honom vet jag bara, att han höll i den s k Harrison-utredningen. http://collievaenner.blogspot.com/2020/02/tva-oar-i-havet-om-foljderna)  - om länken inte fungerar, sök på inlägget från 18 februari 2020: Två öar i havet) som förordade att SKK i stället för att vara en ”exklusiv organisation för utställare och uppfödare” skulle göra om sig till en angelägenhet för alla hundägare. Så här sa han – för sextiofyra år sedan!

”För åtminstone ett 50-tal anomalier känner man med säkerhet till att ärftlighet föreligger./.../ Men det har ju uppfötts hundar i många år och bra hundar, utan att man fäst någon särskild vikt vid sådana här deformiteter – där de någon gång förekommit – säger kanske någon. Varför skall det då bli mera nödvändigt med rigorösa åtgärder nu? Jo, anledningen är helt enkelt att den att det aldrig tidigare bedrivits en så intensiv inavel som i våra dagar. Aldrig tidigare har så få hanhundar använts till så många tikar som nu. Härtill har givetvis framför allt de förbättrade kommunikationerna bidragit. Det finns i vårt land flera raser, inom vilka praktiskt taget alla individerna är mer eller mindre släkt, och de är dessutom nära befryndade med rasens bästa företrädare i andra länder. Självfallet ökar homozygotin inom sådana raser, och recessiva anlag för för defekter av alla slag kommer fram. En i avel flitigt använd hanhund, som är bärare av en recessiv gen för någon allvarlig defekt, kunde på relativ kort tid åstadkomma sådana vådor, att de skulle bli synnerligen svåra att reparera.”

För snart sextiofem år sedan kände en insatt person alltså till runt 50 ärftliga sjukdomar hos hund. Vet ni hur många de är idag? Runt 700. Det beror förstås till stor del på att hundarna och raserna har blivit så många fler och på att kunskapsbasen har ökat ännu mera – kort sagt, det finns flera hundar att hitta genetiska problem hos och det finns flera kunniga människor som hittar dem. Men tyvärr finns en anledning till: inavelsnivåerna har ökat. Och när de gör det – vilket de måste göra så länge man avlar på sluten stambok – så måste med samma nödvändighet vanligheten av recessiva och polygena genetiska sjukdomar öka. Bertil Harrison förstod detta för många år sedan. Hur många uppfödare i den organiserade hundvärlden förstår det idag?

Det finns en viktig faktor till. Bertil Harrison såg den kanske inte, eftersom den just hade börjat verka och eftersom den verkade mitt framför hans näsa. Han skriver, som sagt, år 1957. Två saker hade börjat hända då. Den gamla adeln, titlarna i ledningen för SKK, var på väg att kliva ur hundsportstövlarna och ge sig av på jakt efter andra prestigeobjekt. Oftare och oftare ville på samma gång vanliga människor ha hund med stamtavla. Renrashunden höll på att bli lite folklig. Men inte renrasaveln! Fint var det fortfarande att föda upp hundar. Så uppfödare sprang benen av sig efter de finaste avelshundarna – ja, det var därför de användes till så många tikar! - och de finaste kennelnamnen med det allra adligaste anseendet...

… och i slutet på den vägen är vi alla idag – raser och hundar och hundägare. Om det fortfarande vurmas för England i vissa uppfödarkretsar, så är det inte för att landet exporterade halvt gudomliga hundar, utan för att de exporterade en halvt gudomlig uppfödarstatus och en helt dominerande utställningstradition som enda kriteriet på en bra hund. (Inavelstraditionen fick vi på köpet).

Makten och härligheten och en tätplats i säljligan.Vem vill inte kliva i så fina lediga stövlar?

Bodil Carlsson

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 4)

Man hör ofta det kravet ställas på domarna, att de skall ”döma efter standarden”. Att ett sådant krav ställs beror på bristande kännedom om vad en standard är och vad den kan användas till. Standarden är ingen konstruktionsritning som man kan mäta de utställda hundarna efter; den är ett ordmåleri föreställande idealhunden, om denna hade existerat.

Om man kritiskt läser standarden för vilken ras som helst, så märker man att den (bortsett från att enstaka standards anger maximi- och minimimätt eller d:o vikt) nästan inte innehåller någonting exakt och att den är högst ofullständig. Icke mätbara begrepp som ¨kort rygg” och ”mörka ögon” o s v kommer ständigt igen och dessutom förutsätter standarden att läsaren redan vet att en hund skall ha två öron, sju halskotor, fyra extremiteter och tretton revbenspar etc och nämner ingenting om hur det skall uppfattas om någon av dessa självklarheter fattas eller är felaktig. Kännedom om enbart standarden sätter alltså inte någon i stånd att bedöma en hundras. (Min kurs.)

Är detta Jemima Harrison med lien i högsta hugg? Vilken exteriörhatare döljer sig annars i denna radikala utläggning?

Ingen. Det är SKK:s Hundboken, 1957. Sidorna 462 - 463, om man skall vara noga. I redaktionskommitten satt dåvarande ordföranden i SKK, friherre Carl-Reinhold von Essen, friherre Carl Leuhusen, greve Björn von Rosen och generalsekreteraren i SKK, ryttmästare Ivan Swedrup. (Kapitlet om pälsvård skrevs förstås av en kvinna, men inte heller hon hette Svensson.)

Så hur förklarar man det evinnerliga refererandet till standarden för alltmera föränderliga hundar? Hur förklarar man att hundarna alltmera avviker från sina tidigare skepnader, när standarden inte har ändrat en bokstav? Är domare blinda eller omdömeslösa människor?

Absolut inte. Men de är människor, de också. Lika känsliga för grupptrycket och koderna inuti sociala bubblor som resten av oss. Lika illa rustade att stå emot det som kallas för de små stegens tyranni, förändringar som sker en bit i taget tills det som var konstigt och ovanligt igår blir först det acceptabla och sedan det önskvärda idag. På annat sätt kan man inte förklara FCI:s ordförandes prisrosett till den utmärglade ryska vinthunden (eller en oändlig rad priser från andra domare till deformerade hundar på andra utställningar).

Någon inom SKK sa: ”Om det som var extremt igår är normalt idag, vad är då normalt i morron?" Svaret på den frågan är det samma som på den här:

Hur lätt är det att som inbjuden till ett av många länder på flera kontinenter med resa och uppehälle betalda av inbjudande klubb och sedan, mött av förväntansfulla leenden från stolta hundägare, sätta ner foten och säga: ”Den där hunden är undernärd. Den där kan inte röra sig normalt. Den där kan inte andas!”

Det är inte alls lätt. De flesta av oss skulle inte göra något så obekvämt och pinsamt. Vi skulle inte falla ur ramen.Vi skulle hålla tyst och spela med och sedan övertyga oss själva om att vi gjorde rätt – för alla de andra, de kända namnen, kan ju inte ha fel.

Om, alltså, vi inte hade objektiva kriterier att falla tillbaka på.

Och det är exakt det som utställningsvärlden saknar. Så till den grad, tror jag numera, att om ett tryckfel drabbar nästa utgåva av standarden för collie, innebärande att bokstaven s i meningen ”The ears should be tipped” ramlar bort, så kommer vi att få se enörade collies prisas och på nästnästa årsmöte i rasklubben få veta att collien bara skall ha ett öra – för annars kan den inte höra fåren. Tycker ni att det var elakt sagt?

Då skulle ni ha läst en schäfermänniskas förklaring till att schäfrarna inte längre ser ut som de spänstiga, rakryggade hundarna från 1920 års foton av vinnare. Varför har de ändrat sitt yttre så till den grad, tror ni? Jo – det beror på att det har tagit etthundratjugo år av sluten stamboksavel att förmå hundarna att förverkliga sin standard.

Sanslösheten i dagens trendiga hundvärldssnack får vem som helst att uppskatta de gamla ädlingarnas torra klarspråk. 

 

Bodil Carlsson 

 

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 3)

 

Har ni sett färdigt på utgångsläget? Titta er då omkring på idag. Vad är annorlunda? Antalet hundar i stadsmiljö.Antalet icke arbetande hundar. Antalet raser och varianter. De är många gånger flera nu än för hundra år sedan, de är delade – schäfer mot vit herdehund; långhårig schäfer mot korthårig; chihuahua kort- och långhår; kinesisk nakenhund naken mot kinesisk nakenhund pälsad; tax, strävhårig mot släthårig; tax, normalstor, mot dvärgtax och kanintax; shar-pei meat mouth och bone mouth … var och en med egen fan club. Var och en med egen plats i ringen. Fler klasser och fler priser att dela ut. Och de raser som fanns då i början är inte längre de samma. Bull terrier har fått en huvudform som lättast förklaras av prematur slutning av de kraniala suturerna*. Kortnosarna har i en del fall näsöppningar i ögonens plan. Schäfer har fått ett gångmönster som får en medicinskt kunnig, hundintresserad men utställningsovan, person att fråga: ”Är de paraplegiker?”**

Vad skall man svara? Jag kan bara säga det jag tror. Ja, de är andningshandikappade, rörelsehandikappade eller skallmissbildade; ja, de har groteska hudveck. Men det är ju inte så man kan förstå hur de blev sådana - det var definitivt inte så de såg ut från början. De är inte hundar i första hand. De har gjorts om till produkter av en exteriörindustri som satsar på diversifiering och tänjda gränser – som alla andra konsumtionsindustrier, där man vill maxa marknaden genom att hitta nya nischer för köparna.

Och vilken är domarnas roll i detta? De är fortfarande med och fortfarande en del av hundorganisationernas ryggrad och inre kärna. Men nu har de blivit något mera - referensramen som legitimerar de tänjda gränserna.

 

Händelse för några år sedan – vardaglig, men fundera på vad som gjorde den möjlig!

Kompisen och jag står i en veterinärmottagning med en collie och två små hundar av blandad härkomst. Vi är på väg ut från ett rutinbesök, en vaccination. Entrédörren glider upp och in kommer med glada steg en ovanlig syn. En korthårscollie! Vi blir förtjusta – man stöter inte ihop med många collies längre.

Unga matte hänger efter i snöret när tiken tar sig fram till oss och hälsar, vänligt och med precis lagom mycket kontaktvilja. Det hala, blanka golvet bekymrar henne lika litet som den nya miljön. Hon trivs med livet.Unga matte trivs med henne. Bandet mellan dem är lätt att se. De där två hör ihop. Någon av oss säger ”Vilken fin hund!”Och då kommer svaret.

”Jo, alltså, jag vet ju att dom inte får ha såna öron, det vet jag, men hon är så fin och snäll och bra.... Så jag tycker om henne ändå!”

Hur långt in i huvudet på en bra ägare till en bra hund har exteriörindustrin ätit sig, när det har blivit normalt att inleda ett samtal med att be om ursäkt för sin hunds öron?

Bodil Carlsson

*prematur slutning av kraniala suturer: hundar som människor föds med icke hopväxta smala mellanrum, ”sömmar”, mellan plattorna i kraniets ben. Först när hjärnan börjar bli färdigväxt, sluts sömmarna. Sluts några av dem för tidigt, måste den växande hjärnan förskjuta de icke fastlåsta benplattorna för att få plats. Hos människa finns t ex en variant som kallas tornskalle, där kraniet skjuter uppåt.Min förstahandsmisstanke är att moderna bullterriers är en variant av tornskallar. En engelsman tog mycket illa upp, när jag nämnde detta. Hans åsikt var att just denna ras – en unik ras, självklart – använde sin huvudform för att använda skallen som ”ram”. Som murbräcka. Det visste han, som var både domare och uppfödare av den rasen sedan trettio år tillbaka. Vilket foto som helst av bullterriers för hundra år sedan borde ha räckt för att övertyga honom om att rasen då klarade livet utan att använda huvudet som murbräcka, kan man tycka, men här kommer poängen: domaren och uppfödaren har säkert sett fler sådana foton än jag och det räckte inte. Religiös övertygelse rubbas inte av fakta.

** paraplegiker: individ med hel eller partiell förlamning av ett extremitetspar p g a ryggmärgs- eller ryggradsskada. En svensk läkare ser alltså en video av en modern exteriörschäfer och hans förstahandsmisstanke är paraplegi i bakre benparet. Schäfern vann den utställningen. Hunden förlorade.

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN 2)

 

Titta hundra år bakåt! Vad ser vi? En liten grupp mycket välbeställda människor med tid och pengar att lägga ner på en ny prestigehobby. Prestigen handlade mindre om hundar än om den sociala vinsten i att visa upp dem för andra. Hundar var inte de första djuren i vågen av utvalda utställningsdjur; före dem fanns ädla stamboksförda kor, adelns ädla stamboksförda hästar och – förvånande nog för oss idag – ädla hönsraser. Men hundar lämpade sig bättre som följeslagare på promenaden i parken eller vagnsturen längs stadsgatorna. Kapplöpningshästar kräver mycket utrymme och mycket tjänstefolk och höns bajsar ner i trädgården. Hundar blev det!

De gick utmärkt att ställa ut, de också.

Nå – men vem skulle nu avgöra vilken hund som gav störst social prestige? För det behövs domare. Hur skall domaren döma för att visa sin sociala position?

För det behövs en standard.

Och på den vägen är det. Man skapade en standard. Den beskrev inte hundar som man hade känt, eller hundar som man hade sett och minst av allt hundar som man hade arbetat tillsammans med, för standarden skrevs ihop av människor som inte längre behövde hundar att arbeta tillsammans med. Standarden beskrev hur hunden skulle se ut för att vara värd att bli själv bli sedd med.

Det blir så väldigt tydligt, när man läser hundtidskrifter från sent artonhundratal eller tidigt nittonhundratal. Hundar var bättre folks hobby och då behövde de själva göras bättre för att platsa. Det var det tävlandet handlade om. 

Och på den vägen är det. Vi har bara glömt det.

Om ni inte tror mig, läs colliens första standard. Den beskriver inte en existerande hund eller hundtyp, utan är helt enkelt ett tävlingsprotokoll. Så och så många poäng för öronen, så och så många för kragen, så och så många poäng för allt annat.

Vem bestämde hur många poäng varje styckningsdel av en hund förtjänade och hur hög den sammanlagda poängsumman blev? Domaren.

Standarden skapade domaren. Vi är vana att tänka att domaren upprätthåller standarden, men det är tvärtom – standarden upprätthåller domaren. Utan standarden och dess detaljerade (och ofta godtyckliga) önskemål finns ingen domarstatus. Var gång ni läser ett domarutlåtande om en hunds ”vinklar”, fråga er själva om det inte finns enklare att avgöra hundars förmåga att röra sig. Till exempel – låt dem springa! Den som springer längst och fortast har nog alldeles tillräckligt bra vinklar. Vill ni absolut ha en vinkelauktoritet att hänvisa till, bjud in en veterinärortoped. I båda fallen skulle ni få tillförlitliga, icke godtyckliga och icke modepåverkade bedömningar. Så varför gör vi inte så?

Om vi gjorde så, skulle vi sopa bort det värde som vi tror att utställningarna har. Vi skulle sopa bort domarnas oproportionerligt stora inflytande. Utställningarna skulle vara kvar som folknöje, men vi skulle sopa bort deras bestämmande över aveln. På köpet skulle vi sopa bort den reggade extremaveln* – den är knappast tänkbar utan domarnas aktiva val och pådrivande hurrarop. På kort sikt skulle en del av kennelorganisationernas intäkter, en del av deras uppfödare plus mycket av deras invanda marknadsföring försvinna .

Men den delen som blir kvar kan mycket väl vara delen där framtiden ligger.

Bodil Carlsson

*och dess mer eller mindre legala skugga, den oreggade extremaveln, imitationerna, smuggelhundarna.

MAKTEN OCH HÄRLIGHETEN

I jämförelse med FCI framstår SKK och NKK som ett anständighetens klart skinande ljus. Men även de två har litet att ta tag i.

 

 NKK släpade sina cavalieruppfödaretill England för att få dem att försöka sluta producera hjärtsjuka hundar. Det gick inte. Läser man norska RAS för cavalier, så slås man av det diskret förtjusta dreglande som rasklubben visar inför engelska cavalierproducenters export till Japan. De är lite för smarta för att rent ut säga ”Varför ska inte vi få sälja till alla dessa japaner, när engelsmännen gör det?” men inte tillräckligt smarta för att utelämna den aspekten helt och hållet. Eller så handlar det bara om kärleken till ännu en unik ras. Det är förstås helt tänkbart. Det finns rätt gott om unika raser att älska numera.

 I vilket fall drar nu den största norska djurskyddsorganisationen NKK inför rätta tillsammans med rasklubbarna för Cavalier King Charles och engelsk bulldog. Jag förstår inte riktigt, varför NKK skall upp i rätten. Vad kunde de ha gjort mera – förutom att säga till cavproducenterna att antingen gör de som de är tillsagda, eller så får de avregistrera varenda hund de äger?

 Varför gjorde NKK inte det? Vad hade hänt, om de hade gjort det? Det är en intressant fråga. Den kan ställas i andra sammanhang också, till exempel SKK:s vägran att göra mer än att leverera ”rekommendationer” till collieuppfödare. ”Snälla ni, vi tycker faktiskt att ni kanske borde tänka lite på mentaliteten!” Mycket riktigt svarar en grupp enligt egna kriterier framstående collieuppfödare: ” Vi kommer inte att ändra något! Det är våra prioriteringar som gäller.” Det måste finnas anledningar till att SKK inte replikerar ”Vill ni vara med i SKK? Då är det våra prioriteringar som gäller. Hälsa och mentalitet först!”

Vilka anledningar kan det röra sig om?

Jag tror att det finns flera viktiga skäl till kennelklubbarnas tystnad - det finns också de som använder ordet "flathet" - inför uppfödargrupper. Det ena är att renrasorganisationernas historia och deras nutid glider in i varandra. Små sociala elitklubbar från igår fungerar som stora säljarmegafoner idag, men de små eliternas efterföljare vill inte släppa greppet. De är fortfarande en minoritet, av befolkningen och av hundägarna och av medlemmarna i organisationen, men en minoritet som har lyfts till höjderna av renrasavelns efterfrågansexplosion de senaste femtio åren. Varför skulle de vilja förändring?

 Det andra skälet handlar om organisatorisk inåtvändhet och inbyggd tröghet, sådant som finns i alla organisationer med några år på nacken; om maktbalanser och allianser inom och mellan organisationer. Det tredje handlar om obiologi. Ingen felskrivning: obiologi. Inget skäl handlar om hundar och inget om valpköpare. Jag tror, att det viktigaste skälet ser ut så här:

 Renrasavelns framgångar sprang iväg med renrasorganisationerna. De började som små klubbar för ett fåtal nyskapade raser. De slutar som organisationer inriktade på en stor köpstark marknad för hundratals raser, där traditionell inavel skapar växande hälsoproblem och där tilltagande extremifiering av raser skapar växande motstånd. Kennelklubbarna hamnade i en situation, som de inte var byggda för, inte kunde förutse och inte vet hur de skall hantera. 

 

 Bodil Carlsson