THE COLLIE SHANGIES

Som en kort kommentar till en helsidesannons i nya Hundsport om colliens själ, om skönhet och värdighet och om etthundrafemtio år av trohet mot rasens oföränderliga standard, ber vi att få presentera drottning Victoria älsklingscollie Sharp. Så här såg han ut. Så här betedde han sig.

 

"Sharp lived with Queen Victoria at Windsor Castle, accompanying her wherever she went.

He was named after a government minister favoured by The Queen and popularised the breed with Victorian dog-owners.

After Sharp's death he was buried in Windsor Home Park, Berkshire.

His tomb stone reads: "Sharp, the favourite and faithful Collie of Queen Victoria from 1866 to 1879. Died now 1879 aged 15 years."

According to Katherine Boyle, a spokeswoman for Bonhams, Sharp was known as an ill-tempered dog who frightened most of the royal entourage and who regularly fought with other dogs.

Queen Victoria wrote in her diary on Wednesday 6 September 1869: "At five minutes to eleven rode off with Beatrice, good Sharp going with us and having occasional 'collie-shangies' (a Scotch word for quarrels or rows) with collies when we came near cottages."

Queen Victoria constantly had Sharp by her side

Sharp's affection was reserved only for The Queen and John Brown, whose companionship The Queen depended upon after the death of her husband Prince Albert.

Collie dogs experienced a surge in popularity as a result of Queen Victoria's patronage."

 

 

 

 

 

 

 

I all hemlighet, kära läsare, vill jag anförtro er att Sharp inte alls ligger död och begraven i någon kungapark. Nuförtiden bor han hos en av mina grannar. Han heter Noppe, tituleras rasren reggad Aussie och har blivit en glad kille, som varken skrämmer hovfolk eller slåss med andra hundar. Åren har adderat en del vitt till hans ansikte, annars är han sig på pricken lik. 

The collie-shangies är sig också lika. Även om det inte mest är hundar, som deltar i dem längre.

 

Bodil Carlsson.

DIGITALISERAD DEMOKRATI? Del 2)

 

Föreningskommittén har under den gångna verksamhetsperioden drivit ett projekt för att öka möjligheterna till digitalisering av möten inom SKK-organisationen och har då konstaterat att möjligheterna även kan och bör omfatta Kennelfullmäktige. Dessa möjligheter kan på sikt leda till att vi får ett Kennelfullmäktige som är mer transparent och tillgängligt för fler av organisationens medlemmar.

(Ur KF-protokollet 2019)

Förra året fick Kennelfullmäktige alltså ett förslag att tänka på.

Föreningskommittén hade lagt fram fakta om SKK:s komplicerade organisationstruktur. Förutom de geografiska delorganisationerna, länsklubbarna, som bildar SKK – stora Stockholms kennelklubb och alla andra – finns många specialklubbar, några med ansvar för en enda ras, andra med ansvar för många. Det finns verksamhetsklubbar, som den för agility och så avtalsanslutna verksamhetsklubbar, som den för nosework. Det finns dessutom avtalsanslutna klubbar med ansvar för en enda ras. Vad är skillnaden mot en vanlig rasklubb? Som CS säger, är det inte lätt att få en överblick i snårskogen. Själv river jag mig i huvudet, när jag försöker få listan över alla specialklubbar, avtalsanslutna specialklubbar, verksamhetsklubbar, avtalsanslutna verksamhetsklubbar, länsklubbar och lokala kennelklubbar anslutna till länsklubbar att bilda något som liknar ett sammanhängande helt. Det går inte särskilt bra för mig.Det blir så många frågor. Någon försökte hjälpa mig och beskrev SKK som en hierarkisk, federativ organisation. Ett förbund av rangordnade delorganisationer – ja, det är inte svårt att förstå. Men då dök nästa fråga upp. En federation där varje delorganisations medlemmar har olika mycket att säga till om, är den möjligen för hierarkisk för sitt eget långsiktiga bästa?

Jag funderar på SKK:s medlemsantal. Inte ens det förstår jag. Hur många gemensamma individuella medlemmar har de olika klubbarna? Kan en och samma person samtidigt ha ett medlemskap i specialklubben för tibetanska raser med 346 medlemmar, i verksamhetsklubben för agility (1 242 medlemmar), i den avtalsanslutna verksamhetsklubben för nosework ( 3 043 medlemmar) och i den regionala SKK-länsklubben? Det måste väl gå bra – men hur många gånger räknas den personen då i SKK:s medlemsredovisning? En gång? Eller fyra? Avtalsanslutna har ingen rösträtt på KF, så röstmässigt är medlemskapet i noseworkklubben bortkastat, men hur många sammantagna rösträtter inom SKK har denna medlem i specialklubben för tibetaner, i länsklubben och i agilityföreningen – en röst? Eller tre?

Tre, förstås. Så om den individen röstar på sina föreningars årsmöten har hon eller han mycket större betydelse än en annan hundägare, som är aktiv i den avtalsanslutna klubben för portugisisk vattenhund och i den avtalsanslutna verksamhetsklubben för nosework, men inte hör till någon länsklubb eller specialklubb? Den sistnämnda personen dyker upp två gånger i medlemsräkningen, men kan rösta noll gånger? Är det så? Är det vad CS ville rätta till?

Eller fattar jag alldeles fel?

Har specialklubben för tibetanska raser med sina 346 medlemmar samma tyngd på KF som spaniel- och retrieverklubben med 22 636 medlemmar? En avtalsansluten rasklubb, som den för lagotto romagnolo med 1 522 medlemmar, har ingen rösträtt alls på KF – men det har en annan rasklubb, t ex specialklubben för Cavalier King Charles med 1 723 medlemmar? Hur blev det så här? Det är inte solklart för min del. Det enda solklara i sammhanget är vad CS själv sa till kennelfullmäktige. Så vi tar det en gång till.

”De fjorton minsta specialklubbarna har tillsammans drygt 5 000 medlemmar och lika många representanter i KF som SBK med 62 000 medlemmar.

Vidare har en specialklubb med några hundra medlemmar rätten att sända delegat till KF, medan en avtalsansluten klubb med nästan tiodubbelt medlemsantal helt saknar demokratisk representation.”

Bodil Carlsson

 

DIGITALISERAD DEMOKRATI ? Del 1)

 

I sitt remissvar i november till regeringskansliet på förslaget om ny konsumentköplag presenterar SKK sig själv som alla hundägares riksorganisation med 275 000 medlemmar. I protokollet från KF 2019 tackar ordföranden SKK:s 15 000 uppfödare för deras arbete. Det finns alltså nästan 20 gånger fler hundägare än uppfödare bland medlemmarna (hundägarna får också ett tack i förbifarten, ifall ni undrar). Listan över auktoriserade svenska exteriördomare har runt 240 namn. Det är mindre än en promille av medlemmarna, men av de åtta ordinarie ledamöterna vid sidan av ordföranden är i dagens CS tre, inklusive SKK:s 1:e och 2:e vice ordförande, exteriördomare. Av suppleanterna är 2 av 4 domare. Man kan inte säga annat än att utställningsintresset är väl representerat. Hur är det med andra intressen?

Hur är deras inflytande viktat? Hur är medlemsmajoriteten representerad?

Hur fungerar demokratin?

Det är inte lätt att bli klok på, om man har sina rötter utanför hundvärlden. Det tyckte tydligen inte 2019 års CS heller.

§ 35Centralstyrelsens förslag att göra en översyn av hur SKKs specialklubbar är organiserade samt regler för antalet ledamöter på Kennelfullmäktige

SKKs Föreningskommitté har under den gångna verksamhetsperioden gjort en genomlysning av hur SKKs specialklubbar är organiserade. Generellt kan sägas att specialklubbsorganisationen med tiden blivit något snedvriden ur ett demokratiskt perspektiv och att dess klubbar beskrivs med begrepp som är svåra att härleda till klubbarnas respektive funktion.

Av ovan skäl har SKKs Centralstyrelse (CS) funnit att det finns behov av att mer ingående utreda hur SKKs specialklubbar är organiserade och vad som kan förbättras för att uppnå en mer rättvis och logisk demokratisk struktur. Eftersom ett förslag att förändra specialklubbsorganisationen med nödvändighet kommer ha inverkan på reglerna för representation vid Kennelfullmäktige bör även förutsättningarna och formerna för fullmäktigemötet omfattas av utredningen.Utredningen föreslås ha tre grundläggande mål:

En demokratisering av SKKs organisation.

Det är i nuläget svårt att finna logik i hur inflytande i SKK-organisationen fördelas. De 14 minsta specialklubbarna samlar idag dryga 5000 medlemmar och har tillsammans samma antal delegater som Svenska Brukshundklubben med drygt 62000 medlemmar. Vidare har en specialklubb med några hundra medlemmar rätt att sända delegat till Kennelfullmäktige, medan en avtalsansluten klubb med nästan tiodubbelt medlemsantal helt saknar demokratisk representation. För att undvika att någon eller några medlemsorganisationer på egen hand kan styra organisationen måste nuvarande minoritetsskydd behållas i någon utsträckning, men det demokratiska inflytandet inom SKK bör i första hand styras av klubbarnas medlemsantal. (Ur KF-protokollet 2019, min kursivering)

Om CS menade allvar, är revolutionen här. Revolutionen ser ut som 2000-talet, kan man tycka -  allmän rösträtt digitaliserad. SKK:s kommittéer har namn som uppfödarkommittén, domarkommittén och kommittén för uppfödarsamverkan. KF själv heter just kennelfullmäktige. Det finns ingen kommitté för valpköpare, ingen för hundägarsamverkan och det har aldrig funnits något hundägarfullmäktige. Namn speglar ursprung. En gammal kärna av uppfödare, domare och utställningsfokus var ursprunget till kennelklubben, här som i andra länder. Men SKK förändrades. SKK växte sig stort för att hundägarna anslöt sig. Förmodligen vill man behålla dem. Det är inte den gamla kärnan som talar i CS förslag till kennelfullmäktige för två år sedan.

Kan det vara självbevarelsedriften?

Bodil Carlsson

OM NI HADE BOTT DÄR VI BOR...

… så hade ni också sett förändringen.

Runt vår gård på landet fanns jakthundar. Inne i den lilla stan vid Vättern fanns inte många hundar alls och de få som fanns, var de traditionella - en schäfer, någon boxer. En storpudel, en tax eller två. Så var det då, för tjugo år sedan.

Sedan hände något. Det tog kanske tio år – så fanns många fler hundar. De flesta var små, dvärgpudel och shihtzu och bichon frisé och jack russel. En adopterad irländsk lurcher sågs utanför ICA. Sensation! Hemma hos grannen blev de tyska jaktterrierhanarna gamla och dog. Deras ersättare var en trevägs brukshundskorsning, som såg ut och betedde sig som en bra småvuxen schäfer med vit bringa.

Vi flyttade till utkanten av en större stad. Hundarna var häpna – de hade aldrig förr mött så många andra hundar och aldrig så många små hundar! Nu var det plötsligt inte bara shih tzu och dvärgpudel och bichon frisé och chihuahua och jack russel och papillon och nakenhund, utan alla upptänkliga korsningar dem emellan och på den vägen är det. Stora hundar finns, även om de inte alls är lika många - oreggad amstaff eller pitbull eller något däremellan; den enstaka schabradoren, en klassiker som redan känns lite omodern; unghunden som är hälften flat och resten bordercollie och alltså sällan ses med mer än två tassar i marken samtidigt... och så förstås varghybriden. Visst är han en hybrid, gissningsvis mellan husky och golden och lika mycket färsk varg som min gamle katt, men namnet hämtade säkert hem en skaplig summa åt uppfödaren. Och varför inte? Sagor om ursprung har dragit in pengar genom renrasvärldens hela historia. Varför bli förvånad, när företagsamma blandrasuppfödare hoppar på samma tåg?

Varghybriden är född ute på landet några mil härifrån. Framför näsan har jag inte smuggelvalpar och fulimporter, utan svenska hundar. Här finns tre unga omisskännliga engelska bulldoggar. Två är oreggade Olde English, den tredje avsiktligt utkorsad för att säkra andningsförmågan. Alla är hemmasnickrade.

Häromveckan träffade jag min första schamstaff - inte det man skulle  rekommendera som förstahund i en barnfamilj, men hon är född i trakten. Ett föräldrapar med barnvagn ute i vackert söndagsväder går med glada, lättbyggda, spänstigt svansviftande hundar, som jag först tar för svarta jaktlabbar. När de vänder sig om, lyser en stor vit fläck i bringan på den ena hunden. Den unga tiken är så lik honom att hon troligen är hans dotter. Importer? Icke. Femmånadersvalpen som jag har turen att träffa i rastgården ibland är född i närheten. Oansenlig till det yttre med sin grådaskiga schäferfärg och alldeles normala ländrygg blir hon vacker, när hon springer. Hennes ägare är stolta, när de sträcker fram mobilen med fotona av hennes schäfermamma och hennes vitaherdehundspappa.

Den där lilla blir en bra hund.Vore jag herdehundsmänniska, hade jag bett att få mönstra in henne. För tio år sedan hade tanken inte dykt upp i mitt huvud, men nu gör den det. För tio år sedan förstod jag inte de verkliga inavelsnivåerna i många av våra raser. Nu gör jag det.

Så där håller det på. Saker förändras, CS. Människors tänkesätt förändras.Om ni hade bott där jag bor, så hade ni sett det hända och ni hade sett hur fort det har hänt. Vilka är de renrasiga valparna här och nu? Några trendhundar. Kortnosarna som snörvlar när de går och snarkar när de springer, men de är redan färre idag än de var för några år sedan. Ett par nykomna dansk-svenska gårdshundar. Den tunga schäfervalpen med sina djupa, lysande färger och sin krökta rygg svajar i bakstället, när hon går: exteriörschäfer. Om ni hade bott där jag bor, hade ni sett andra hundägare titta på hennes rörelser. Det är inte beundran som syns i blickarna.

De yngre renrasiga hundarna här är ofta ändamålshundar. Goldenvalpen köptes som glad sällskapshund. Livsglädjen och påhittigheten i den kroppen får hans ägare och oss andra att skratta. Border collien köptes som lydnadshund, labbevalpen för att bli assistanshund åt ett barn. Beaglehanen köptes för viltspår. Stövaren köptes för att jaga. Senaste rådjursjakten sprang han två mil i terräng alldeles utan något domarbetyg som talade om för honom att han är rätt byggd för att klara det. De är sällskap och vänner resten av tiden, varenda en. Jämthunden som jag mötte förra älgjakten köptes också för jakt, men när matte inte är i skogen med bössan, jobbar hunden och hon på samma äldreboende.

Utställningsmänniskor pratar om dual purpose. Många av oss har dual purpose-hundar, men vi menar något annat med det. Det hade ni också sett, CS, om ni hade levt där de flesta av oss lever. Och kanske hade allt det här - den här stora förändringen - varit lättare att se, om valen till Kennelfullmäktige hade skett genom någon form av direktdemokratisk medlemsröstning.

SKK har runt 300 000 medlemmar. Kennelfullmäktige 2019 hade 167 röstande deltagare. Jag har varit på årsmöten i min rasklubb med fler deltagande än KF 2019. Kennelfullmältige väljer CS. Vem representerar CS?

Bodil Carlsson

 

PUDEL&RAPPAKALJA

Kära läsare!

En kort blänkare, men det här kan jag bara inte undanhålla er. Det är Magnus Jensen, som förklarar varför han begärde sin reservation noterad i protokollet från CS- mötet den 4-5 november. Det här verkar vara en man, som kallar en pudel för en pudel och rappakalja för rappakalja. Behöver ni ännu ett skratt som lyser upp  decembermörkret och på köpet lämnar en gnista förhoppning om framtiden - så läs!

www.jaktojagare.se/kategorier/hundar/skk-pudlar-om-slopad-provmerit-20201202/?fbclid=IwAR0HmBzP6KosGenJFBx9184sYIuVNHOy0eTkKDpOoCJ7vhsrBlLM7pjeRwg

 

Tack en gång till, Magnus Jensen. Och alla vi andra - alla vi som menar att bevisad funktionsförmåga, dokumenterad hälsa och dokumenterad mentalitet skall komma först i avelsarbetet och rena utseendesaker därefter - låt oss fundera på hur vi kan slå oss ihop! 

Det lär inte vara sista försöket från de intressen, som kommer till tals i Utställningskommitténs förslag. Efter näsbrännan från CS kom kommittén fram till att man visserligen måste skjuta på saken, men återkomma med något mera "pedagogiskt" längre fram.

Man måste nog vara utomordentligt pedagogisk, om man skall få jägarna att glömma att jakthundar behöver kunna jaga och att splittring mellan exteriör och funktion inte har medfört något gott för någon ras. Jägarna behöver sina hundar, det är därför de reagerar. Här är en nyhet till Utställningskommittén!

Även vi som inte jagar behöver våra hundar.

Bodil Carlsson

 

 

DAGSLJUSDOSEN

 

Vi klev omkring i skogen och var halvvägs in i den ordinerade tretimmars dagsljusdosen, när telefonen ringde. CS-protokollet utlagt!

Inte är det ofta ett protokoll framkallar skratt, men nu hände det. Först ett hjärtligt garv, när den som ringde läste upp texten för mig, och sedan ett stort smil. Och sen, förstår ni, kom grannens hund – vars mopsförälder gav henne kroppsform och pälsfärg, medan chihuahuaföräldern bestämde hennes storlek och andningsvägar – forsande i ett oväntat anfall bakifrån. Snabbt gick vi över till livets väsentligheter: rejs i blåbärsris mellan omaka men lyckliga hundar!

Vad framkallade skrattet? Den påstådda enigheten i CS:s beslut om Collieutredningen. CS var så oenigt, att det inte gick att fatta något beslut. ”Intensiva diskussioner”, kallas det i protokolltexten; det brukar heta kattslagsmål på svenska. SKK:s ordförande och SKK:s VD fick till sist i uppdrag att till CS-mötets andra dag författa något som var så formulerat, att man kunde sluta vara oense. Det gjorde de och det är de formuleringarna vi medlemmar har fått. Det vi saknar är en redogörelse för vem som sa vad under de intensiva diskussionerna, hur tankarna gick, vad man var så fruktansvärt oense om och hur man tänker sig fortsättningen. CS kanske tror, att grälet om collie och mentalitet är över nu? Det tror inte jag. Hälften av våra uppfödare kommer att följa CS lösa rekommendationer och mera därtill; inte för att CS rekommenderar, utan för att de redan har gjort så länge. Andra halvan kommer att strunta i vad CS rekommenderar, precis som de har struntat i mentalitetsproblemet under alla dessa år, och reggsiffrorna kommer att fortsätta falla. Om inte någon bestämmer sig för att göra det som CS inte kunde, eller inte ville, genom att satsa på att göra något själv.

En bra sak med icke-beslut är att de lämnar öppet för egna initiativ.

Där var det slutskrattat. Hemma infann sig smilet. SKK:s utställningskommitté, befolkad av bl a SKK:s 2:a vice ordförande, hade lagt fram ett förslag. Det gick ut på att den ”bästa” hunden ska vinna cert på utställning, vare sig den kan jobba eller inte. Ulf Uddman kallar i senaste numret av Hundsport detta förslag ”kontroversiellt” och väntar sig diskussioner. Frågan är, om han hade väntat sig att diskussionerna skulle komma på CS eget möte. Men det gjorde de och slutet blev en näsknäpp till kommittén, en blixtrande reservation från en CS-medlem och en ljuvlig anmärkning av sekreteraren.

"e)Överklagan från ett antal klubbar –UtstK nr 6-2020, § 114b)regelrevidering UtstK har tagit beslut om att möjligheten att på vissa raser sätta krav på provmerit för att ta emot certifikat på utställning ska tas bort i särbestämmelserna.Många och starka reaktioner har kommit på beslutet. Bl.a. ifrågasätts beslutsgången och avsaknad av remissförfarande innan beslut.CS förde en mycket lång och bitvis animerad diskussion.CS beslutadeföljande:Att godkänna UtstKs protokoll nr 6 2020, förutom § 114 b) Att återremittera ärendet till UtstK. UtstK uppmanas att återkomma till CS med en konsekvensbeskrivning som ska godkännas och även ska följa med vid en remissbehandling. Att en remiss ska skickas ut till berörda specialklubbar om UtstK håller kvar vid sin ståndpunkt Att ett eventuellt nytt förslag ska ha god förankring hos berörda specialklubbar. Magnus Jensen lämnade avvikande åsikt:

Magnus Jensen lämnar i protokollet en avvikande åsikt gällande § 114b, om att ta bort krav på provmeriter för att erhålla certifikat på utställning, eftersom UtstK inte kan ge en godtagbar förklaring varför denna ändring ska ske. Majoriteten av jakthundklubbarna, Svenska Brukshundklubben och Svenska Polarhundklubben m.fl., som skulle beröras av detta förslag har tydligt visat sin mening genom inkomna skrivelser. Detta förslag riskerar att allvarligt skada förtroendet för, såväl som rasera relationen mellan SKK och många av de klubbar som berörs av provmeriter. Därför bör detta avfärdas från UtstK agenda.

(Vid sitt möte den 10 november 2020 beslutade UtstK att frågan om certifikat skjuts på framtiden, sekr. anm.)"

Jag vet inte, vem Magnus Jensen är – kan han vara jägare, tro? - men han har gjort sig förtjänt av ett stort, djupt känt tack. Inte bara för att han har så alldeles rätt i sak, utan för att han vågar stå för det han tänker och ser till att få det satt på pränt med sitt namn under.

Det hade inte skadat förtroendet för SKK, om fler hade haft det modet. Ingen organisation har dött av insyn. Dagsljus är en bra sak.

Bodil Carlsson

NÄR MAMMUTARNA KOMMER

 Cavalier King Charles-hundarna hade dubbel otur. De råkade ut för två olika följder av utseendeinriktad släktskapsavel. Den ena är en anatomisk avvikelse, som har ansetts beundransvärd – den förkortade bakre skallen skapar förutsättningen för syringomyeli. Hjärtklaffssjukdomen, vackert kallad ”biljud” eller ”blåsljud”, syns inte utanpå och har aldrig valts med avsikt. Men den massiva förtätningen av ett sådant anlag är otänkbar utan intensiv släktskapsavel. Människorna som sysslade med aveln på CKCS har själva skapat ett problem, som deras efterföljare inte vet hur de skall hantera och inte riktigt vill kännas vid, så de håller så låg profil som möjligt i den frågan och pratar hellre om annat.

Att läsa förhalningsbesluten i protokollet och sedan i norska RAS se tuffa krav på icke verifierade, självrapporterade gentester för två recessiva mutationer (som i princip kan vara tagna på kennelägaren själv, eller på grannens katt, eller inte tagna alls) känns som att se någon försöka skymma anfallande mammutar genom att hålla upp ett ex av Kalle Anka. Gör man så, har man inte förstått läget. Jag tror, att den norska rasklubbens passivitet till ena halvan orsakas av att man inte har förstått och till andra halvan av den gamla vanliga mänskliga benägenheten att tro, att det som har gått bra länge, måste fortsätta gå bra.

Det konstiga är något annat: fjorton säljares beslutstyngd viktad mot 14 000 ägare till hundar med hög sjukdomsrisk och den överordnade organisationens acceptans av läget.

Var är legitimiteten i de besluten ?

Vilken slagkraft har en sådan organisation ?

Uttryckt på annat sätt: varför överlät NKK till en djurskyddsorganisation att pröva en avelspraxis inför domstol, när man kunde ha gjort det själv?

Jag förstår, att NKK har insett och arbetat med problemen hos cavalier. Jag förstår, att man kontaktade FCI och tog med sig norska cavalieruppfödarrepresentanter på en resa till rasens ”hemland” i hopp om att få uppfödarna att fatta reson och få med dem på tåget. Det gick ju uppenbarligen sådär. Vad gör en kennelklubb då?

Kanske kunde den förklara för sina uppfödare, att ingen organisation står över nationell lag. I skarpt läge har FCI:s och KC:s regler och synpunkter samma relation till verkligheten som sedlarna i Monopol har till riktiga pengar. Norska hundars hemland är Norge. I Norge gäller norsk lag.

NKK hade kunnat säga till de fjortons rasklubb något i den här stilen.

Antingen gör ni som vi säger och då hjälper vi er med allt ni behöver. Eller så måste vi tyvärr pröva er sak rättsligt innan någon annan gör det. Skulle en norsk domstol komma fram till att avel så som ni bedriver den strider mot gällande lag, så kan varken FCI eller engelska kennelklubben hjälpa er. De har ingenting att sätta emot, förstår ni. Och vi - vi kommer att kasta ut er.

Är det vad ni vill?

Bodil Carlsson