SOU2020:51 OCH SLUMPEN

Igår flammade ljuset i osannolika färger – himlen djupblå, allt annat djupgrönt eller gyllene rött. Vatten porlade i bäcken mellan svarta jordvallar. Svart jord stack upp i råbocksbök. Om biologiskt liv hade en egen flagga, skulle den bära de färgerna. Själva gräset lyste, medan vi jagade kastboll och tränade inkallning på en träningsplan tillhörande en förening som bjuder hundfolk på fritt tillträde. Då ringde telefonen. Hundarna fick ägna sig åt att valla robotgräsklipparen och lapa bäckvattnet en stund, medan jag pratade med en vänlig själ på regeringskansliet, som visade sig också ha hund! Det blev ett långt samtal, som slutade med att kanslirådet och jag tackade varandra för en intressant diskussion och önskade varandra en trevlig helg. Sverige är fantastiskt. Människor jag känt som kom från Chile, Argentina och Syrien hade aldrig tänkt tanken att ringa sina regeringskanslier och begära att få veta var man kan läsa ett lagförslag. De hade inte vågat tala in sina namn och telefonnummer, om personen de sökte satt i möte, och de hade garanterat aldrig blivit uppringda tillbaka – de var vanligt folk som jag. I deras länder ringer inte artiga regeringstjänstemän upp vanligt folk för att fråga hur de kan vara till hjälp. Möjligen hade helt andra instanser hört av sig som tack för påringningen och i värsta fall hade det kunnat bli nattligt hembesök. Det var därför de kom hit. De visste, vad som väntade den som stack ut näsan. Det enda som väntade på mig, när vi kom hem, var kanslirådets mail med länkar till lagförslaget, som jag hade frågat om. Som sagt, Sverige är fantastiskt. Eller som en chilensk vän sa: vi som alltid har bott här kanske inte uppskattar det så mycket som vi borde.

Idag regnar det småspik över grå bakgrund. I enstaka solglimtar lyser den sista blomman på en artonhundratalsros, annars är det mesta mörkt och vått. Kökssoffan är bästa platsen. Lagförslaget känns visserligen mindre motigt att läsa än thrillern, som jag nappade åt mig i hast uppe på biblioteket och som visade sig vara en rad monologer av en seriemördare, men det är långt: 381 sidor. Turligt nog är det väl skrivet och överraskande lätt att hänga med i och ännu mera turligt slutar det med sammanfattning på bara nitton sidor – vilket jag vid det här laget hade önskat seriemördaren också, för det skulle ha gjort den storsäljande boken om hans bedrifter mera uthärdlig. Men varför lägger man ner en regnig dag på ett lagförslag? Jo, Hundsport ramlade ner i brevlådan i veckan och visade sig innehålla ett inlägg av Ulf Uddman, som gjorde mig nyfiken. ”Nytt förslag ökar kravet på köparen”. Vad kan menas med det? Lagförslaget SOU2020:51 handlar om den nya konsumentköpslagen, som väntas börja gälla från januari 2022. I den finns förslag om undantag för försäljning av vissa levande djur. Inte alla! Djur som kostar mera än en tiondels basbelopp – idag 4 730 kronor eller över - alltså i stort sett hästar, hundar och raskatter, förväntas ha särskilt kunniga köpare, skriver Uddman. Lagförslaget har redan skickats på remiss till ett femtiotal organisationer. Säljarna representeras av allt från jättar som H&M till IKEA och Schibstedt, Facebook Sverige och företagarorganisationer. På djursäljarsidan hittar vi LRF, Hästnäringens Nationella Stiftelse, SKK och Sveriges Kattklubbars Riksförbund. Det finns inga organisationer för köpare av djur att skicka lagförslaget till, ungefär som det inte existerar någon Kommitté för valpköparsamverkan hos SKK, men väl en Kommitté för uppfödarsamverkan som – säkert av en ren slump – tillsattes under samma tid som lagförslaget arbetades fram. Jordbruksverket, Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden liksom veterinärförbundet och advokatförbundet skall få säga sitt, liksom en hovrätt, en länsstyrelse och en djurskyddsorganisation. Ordet är dessutom fritt för alla: ”även allmänheten har rätt att lämna synpunkter”, som regeringens sida påpekar för oss. Remisstiden är kort – synpunkter skall vara inlämnade senast den 11 november. Så vad går det här ändringsförslaget ut på? Bodil Carlsson

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING

Efter en del diskuterande i en hundgrupp lägger jag ut den här texten från sommaren 2018 igen. Det är berättelsen om hur man upptäckte vitsen med en gen som heter MDR1 och tyvärr också historien om en bit typisk renrasavel. Idag används DNA-tester för MDR1-mutationen ibland som ett bevis för kunskap och seriositet hos collieuppfödare. Det ser bra ut för valpköparna, säkert, men vad betyder det egentligen? Är det MDR1-genen vi skall stirra på - eller andra saker?

Jag skulle vilja be de exteriörinriktade uppfödarna tänka på en sak. Hundrafemtio års fokus på utseende, inte minst de "korrekt tippade öronen" med det så eftertraktade "söta uttrycket", slog ut en gen från en stor del av vår ras. Genen MDR1 i fungerande version är i stort sett borta ... men anlaget för "lätta" öron är kvar. 

Vad säger det er? Att ni skall tänka över era baskunskaper och era prioriteringar?

 

 

 

 

KNOCKOUTEN

 

 

1989 var året då någon för första gången avsiktligt lyckades omintetgöra en enskild gen hos en annan levande varelse. Offret var som vanligt en laboratoriemus och hjälten fick nobelpriset i medicin 2007. Då, åtta år senare, var experimenterandet med s k knockoutmöss redan i full gång i labben runtom i världen. Varenda gång man lyckas slå ut en gen, har man ju skaffat sig möjligheten att upptäcka vad genen är till för. Vad händer med dem som inte har den?

Det är bara att vänta och se.

Någon gång i början på 90-talet gjorde några forskare just detta. De hade lyckats plocka bort en speciell gen från ett antal möss och stod förväntansfulla framför burarna i forskningslabbet. Vilket ont öde skulle drabba mössen? Hemska missbildningar? Sjukdomar? Ofruktsamhet? Korta och ömkliga liv?

De blev kanske lite besvikna, forskarna. Mössen utan genen levde lika bra och lika länge som mössen i originalversion i buren intill. De åt, sprang omkring, umgicks, parade sig och fick ungar lika prompt som grannarna, så experimentet såg inte ut att leda till någon uppseendeväckande ny insikt om varför möss bär omkring på just den genen. De levde skapligt bra utan den och så höll det på till den dag då labbet fick ohyra. Som alla labb hade det här labbet fastlagda rutiner för hur man åtgärdar ohyran och följde sina rutiner – man rengjorde och skurade och så avslutade man med att spraya burarna med ett ganska nytt preparat, som hade lagts till i rutinen.

Nästa dag var alla de genmodifierade mössen döda. Deras hjärnor hade halter på upp till 100 gånger mer av det nya medlet än grannarnas hjärnor.

Preparatet var ivermectin och det var så man upptäckte poängen med genen som vi nu kallar MDR1.

Rapporten om den här händelsen publicerades 1993. Den följdes snabbt av hundratals studier av MDR1 och det protein som den producerar. En veterinärmedicinsk forskare insåg, att det som hände med knockoutmössen påminde om det som hade hänt vissa hundar, som behandlats med ivermectin eller liknande nya preparat. Tio år efter ivermectinets intåg hade amerikanska veterinärer redan hunnit få ett nytt talesätt: ”White feet – don´t treat!” Avmaska inte de vittassade vallhundsraserna med Ivomec, för de kan dö på kuppen. Men varför reagerar just de så, när andra hundar inte gör det?

De som kan dö har en defekt variant av genen MDR1 – i dubbel upplaga. Det kallas MDR1 -/-, dubbelminus, när man är homozygot för mutationen till skillnad från normalvarianten MDR1+/+, dubbelplus, homozygot för den fungerande versionen. Så här lät det 2008:

Adverse drug reactions

Jill E Maddison, Stephen W Page, in Small Animal Clinical Pharmacology (Second Edition), 2008

P-glycoprotein

P-glycoprotein (P-gp) or multidrug resistance protein 1 (Mdr1) is a member of the ATP binding cassette (ABC) superfamily of transmembrane transport proteins and in the dog is encoded by the gene Mdr1. P-gp is an important drug efflux transporter that has a significant impact on the gastrointestinal absorption, distribution, metabolism, excretion and toxicity of its substrates. Mutations of Mdr1 have been observed in 10 dog breeds (see Table 3.5), with dogs that are homozygous for the mdr1-1Δ allele displaying nonfunctional P-gp. The pharmacological impact of homozygous mutants is the ability of ivermectin to pass the blood–brain barrier and achieve toxic concentrations within the brain two orders of magnitude higher than in dogs with functional P-gp. The identification of this mutation in collies and related breeds finally explains the well-known sensitivity of these breeds to the macrocyclic lactone class of parasiticides.

Proteinet som genen producerar kallas P-glykoprotein. Det finns hos möss, hundar, hamstrar, människor och väldigt många andra arter, inklusive svampar och bakterier.  Om man inte har genen, har man förstås inget P-glykoprotein alls och om man har en muterad version av genen, riskerar man ett icke-fungerande P-glykoprotein. Då kan man vara illa ute, som labbmössen upptäckte den dag då deras hem sprayades med ivermectin.

P-glykoprotein är lättast förstådd som en utkastare, en sådan som bättre nattklubbar håller sig med – jobbet är att upptäcka och handgripligen avhysa ovälkomna besökare i de egna cellerna. P-glykoprotein står på vakt i tarmcellerna, i moderkakan, i gallgångarnas celler, i njurarna, i cellerna som omger hjärnans blodkärl. Där fångar det upp och kastar ut ett antal ämnen, som det ser som främmande och farliga. De vi känner till är ivermectin och dess släktingar, hjärtmedicinen digitalis, HIV-mediciner, cellgifter, diarrémedicinen Imodium och några till. De åker tillbaka ut i tarmen, ut i gallan, bort från hjärnan och tillbaka ut i blodet till njurarna för sluttransport ut ur kroppen med urin eller avföring. Det finns tumörceller som använder sitt P-glykoprotein som skydd mot cellgiftsbehandling och det finns mikroorganismer, som kan använda P-glykoprotein som skydd mot antibiotika.

Varje levande cell har nytta av en utkastare – någon som känner igen intränglingar och avvisar dem. Evolutionen har lagt ner många år på att skaffa fram P-glykoprotein hos alla de celler som finns i alla de kroppar som bildar alla dessa olika arter. Det ovanliga med den molekylen är att den är så mångsidig. Den fångar och sopar ut inte bara ett främmande ämne med vissa igenkänningstecken eller kemisk struktur – den tar många, sinsemellan väldigt olika, ovälkomna besökare i cellen. Det borde inte gå bra att vara utan den molekylen.

Men det gör det, för det mesta. 

                       Stora träd börjar gulna i hettan.. Genmanipulerad hund håller färgen. 

                         Paus efter kort lekpass.

Medan man läser listan över mediciner som är farliga för vittassar, blir man alltmera fundersam. Varken hundar eller människor utvecklade MDR1-genen för att försvara sig mot mediciner som dök upp på 1980-talet. Förutom att man kan dö av Ivomec som de MDR1-lösa labbmössen gjorde och som vissa hundar har gjort – vad kan man mera dö av, om man saknar den genen i original?

Det verkar inte finnas något övertygande svar på den frågan.

Kan det vara en gammal goding som Listeria, bakterien som finns överallt? Jag hittar en artikel, som jämför MDR1 -/- möss med MDR1+/+ möss och finner, att minusvarianterna – de som saknar P-glykoproteinet – är sämre på att stå emot en listeriainefektion i tarmen. Jag hittar en annan, som säger att -/- möss oftare utvecklar inflammatorisk tarmsjukdom. Annars råder en förvånande torka i rapporter om tråkiga saker hos minusvarianten. Varför går det så pass bra att vara utan den?

Listeria är en av anledningarna till att man skall tvätta händerna, innan man lagar middag. Den finns i jord, i vatten, i tarmen hos andra djur, särskilt hos får, i foder, den dyker upp lite varstans och vi blir rejält magsjuka av den, om den får chansen att växa till sig i vår mat. Immunsvaga individer kan drabbas värre än så – de kan dö i hjärnhinneinflammation och sepsis. Nu kan man lätt tro, att kombinationen av MDR1-/- och en enda fattig immunförsvarsallel i DQA1*009:01 är illavarslande för collies, men eftersom i stort sett alla collies har den enda allelen, medan många har -/-versionen av MDR1-genen och ingen collie kan ha undgått någon form av närkontakt med Listeria ( eller tusentals andra bakteriearter och tusentals andra olämpliga ämnen i omgivningen), blir frågan: var är alla döda hundar?

Det finns bara två tänkbara förklaringar till frånvaron av döda collies. Antingen är den tillstökade, förkortade versionen av P-glycoprotein hos -/- varianten trots allt till stor del fungerande.

Eller – mera sannolikt - så finns andra gener som gör i stort sett samma jobb. Evolutionen är sällan mycket för att satsa allt på ett enda kort. Möss har 3 hittills hittade MDR-gener, människor har 2. Vad har hundar?

                                                         * * *

En rapport från Storbrittannien 2012 bekymrar mig mera än följden av den muterade MDR1-genen, inte minst för att den upprepar och bekräftar andra rapporter från andra länder. Det här är vad den hittar, när den går igenom 642 brittiska hundar.

The MDR1 mutation was found in six breeds (rough, smooth and Border collies, old English and Shetland sheepdogs, and Australian shepherd dogs), which are all pastoral breeds of collie descent.

(Table 1). The allelic frequency of the MDR1 mutation varied between these breeds; it was highest for rough (71 per cent) and smooth

(73 per cent) collies, followed by Australian shepherd dogs

(46 per cent), Shetland sheepdogs (36 per cent), old English sheepdogs

(11 per cent) and Border collies (2 per cent).

Homozygous mutant MDR1 alleles were found in 52 per cent of the rough collies, 45 per cent of the smooth collies, 25 per cent of the Australian shepherd

dogs and 12 per cent of the Shetland sheepdogs.

(PDF) Frequency of the mutant MDR1 allele in.... Available from: https://www.researchgate.net/publication/228070833_Frequency_of_the_mutant_MDR1_allele_in_dogs_in_the_UK

Ni kan se frekvenserna för MDR1-mutationen som ett släktskapsbevis mellan raserna. Andra genetiker har gjort beräkningarna och kommit fram till att den muterade genen är IDB, identical by descent, i collie, sheltie, aussie, OES och border collie. Det fanns en gemensam hundförfader, som levde före tiden då de vallande gamla lantrashundarna började splittras upp i raser med var sin stambok. Före mitten av artonhundratalet, med andra ord. MDR1-mutationen fungerar som ett släktträd för collieraserna.

Ni kan se en annan sak också. I vilket land man än letar, hittar man samma fördelning av MDR1-mutationen. Den muterade genen finns i enkel upplaga hos en andel av hundarna i varje ras, men den är alltid ojämförligt högst hos collie. Den finns som homozygot gen i varierande andel, lägre självklart än den heterozygota andelen, men även där leder collie stort.

Givetvis har ingen någonsin medvetet aktivt selekterat för MDR1-förlust. Ingen visste ens att mutationen existerade, förrän ivermectin dök upp på åttiotalet och några hundar dog. Ingen verkar heller veta exakt vilken skada förlusten av den normala genvarianten annars gör: så länge man undviker Ivomec och några andra mediciner, lever -/-collies så vitt vi vet lika länge och lika bra som +/+ collies och andra hundar med normalversionen i behåll.

Det man kan lära sig av siffrorna är två saker. För det första – har man som mål att få bort MDR1-mutationen, då är det bara utkorsning som återstår. Rasen har så få homozygota normalgener att ingen annan lösning är tänkbar. Man kan inte slå ut hälften av sin avelsbas för att göra sig av med ett genetiskt problem som visar sig efter intag av vissa mediciner; då kommer man att få andra genetiska problem i stället.

För det andra – Nobelpriset 2007 gick till fel mottagare. Det borde ha tilldelats tidiga collieuppfödare. Räknat i procent var de inte riktigt lika framgångsrika som forskarna som hundra år senare helt klippte bort en gen hos några laboratoriemöss, men de kom väldigt nära. Saxen de använde var exteriörinriktad släktskapsavel. De visste inte vad de gjorde då heller, men ihärdiga var de.

Bodil Carlsson 

 

PAPPSKALLEBRIGADEN: IBLAND UNDRAR MAN JU...

 Ibland undrar man ju över sina val. Världen brinner, rent bokstavligt, om än en bit bort från Västmanland den här gången – Australien förra året, Amazonas och nordamerikanska västkusten i år. Fattigt folk drunknar på Medelhavet och rikt folks regeringar satsar på att hindra dem från att fly över vattnet. 12 000 sover under bar himmel på Lesbos och rikt folks regeringar satsar på att hålla dem kvar där de är. Världen har flera på flykt nu än sedan andra världskriget.Torka och temperaturstegringar är en del av anledningarna; förekomsten av vapen en annan. Åt anledningarna till flykten gör rikt folks regeringar ingenting. Det är de som säljer vapnen. Vad kommer mina barnbarn att säga om vad jag gjorde medan allt detta pågick?

” Jo, alltså, mormor, hon la ner den tid hon hade på en lyxhobby och sen tog tiden slut”.

Det sägs att en femtedel av världens köttproduktion går åt till de rika ländernas hundar och katter. Till sällskapsdjur, som hålls i städer. I Sydkorea köps hundblöjor – så slipper man ju omaket att ta med hunden ut. Som andra ordentliga hundägare är jag utrustad med bajspåsar vart jag går. Sedan jag flyttade till stan har jag gjort av med runt 5 000 såna i icke återvinningsbar svart plast. Är det hållbart? För pengarna som jag lägger ner på foder, försäkringar och veterinärkostnader varje år kunde jag ha tredubblat slanten till ett sjukvårdsprojekt i en by i Sierra Leone, där ungarna annars stryker med av malaria och/eller giftiga örtmediciner, som deras föräldrar tvingar i dem i hopp om att rädda deras liv. Är det försvarbart?

Den franska rasklubben för fransk bulldogg producerar ett brev till FCI så fullt av svammel och lögn att jag tänker bespara er detaljerna. Pappskallenationalistiskt och patetiskt illa skrivet säger det, att fransk bulldogg inte har andningssvårigheter, för det finns andra hundar som har sjukdomar, och om fransk bulldogg har andningssvårigheter, så beror det på att den gulbruna pälsfärgen blev accepterad, och om de holländska franskabulldoggsuppfödarna producerar ofranska franskabulldoggsvalpar som inte stämmer med hur de franska franskabulldoggsuppfödarna tycker att franskabulldoggsvalpar ska va, så får de holländska franskabulldoggsvalparna inte kallas franska bulldoggsvalpar. Hängde ni med?

För riktiga hundvänner är raser inte utbytbara, förklaras det: själva föredrar de fransk bulldogg så som andra föredrar möbelstilar döpta efter Ludvig XIV framför IKEA- grejer. Först långt, långt ner i texten sticker en halvdränkt sanning upp näsan ovanför ordramsornas virvlande yta. Rasen säljer bra på den internationella marknaden för hundar, inte minst i Japan och Brasilien!  

Den franska rasklubben för den trinationella trubbnosversion som döpts till fransk bulldog* gör mig på dåligt humör. Vill jag bli det? Så ofta? Är det försvarbart att lägga ner sin tid på att vada motströms i en oupphörlig flod av snicksnack från folk som ständigt måste låtsas att de sysslar med något nobelt, när det de egentligen vill är att fortsätta kränga valpar utan att bli störda?

Det där går jag och funderar på, när vi för tredje gången möter irländaren. Första gången var i början på sommaren. Då var han nykommen från fosterhem på Irland, en åttaårig gatuhund med okänd livshistoria. Det som var lätt att se – förutom att någon hade satt ett stort chihuahuahuvud på en ordinär jackrussellkropp – var att den livshistorien inte var rolig. Helt virrig i sin nya omgivning och glömsk av människan i kopplet rusade han från långt håll emot mina hundar och hade attackerat med chihuahuans aggressivitet och terrierns beslutsamhet, om det inte hade funnits en större kropp som höll emot i andra ändan av snöret. Det var vad han väntade sig av ett möte med okända hundar på deras territorium – att behöva slåss för sitt liv.

Andra gången var han nyfiken, men försvarsberedd. Han hotskällde som ett uppfödarskrå, när lagstiftare närmar sig: Kom inte hit, för då! Den här dagen i september vågar han sig nästan ända fram. Mina tikar är noga med att låtsas som om de inte märker honom – den ena ligger ner, den andra sitter, båda med ryggen åt honom. De vet hur rädd han är. Han nosar på deras svansspetsar. Förskräckt över sin djärvhet far han sedan baklänges och hotskäller igen. Han måste vara på den säkra sidan.

Matte sätter sig på huk. Gatuhunden hoppar upp i hennes knä. Han tystnar. Han ser upp mot hennes ansikte och lägger kinden mot hennes arm. Nu vet han var den säkra sidan är: där hon är. Där är hans hem. Han vågar vittra försiktigt mot de två stora. Blicken djupnar. Något nytt rör sig därinne. Han är inte ensam längre. Världen är kanske inte så farlig, när man är en flock?

Jag funderar på varför det känns som om magen är full av varm bomull, när vi vandrar vidare. Så kommer jag på det. Att se en tilltufsad själ börja läka är vackert, men det jag såg var mera än så. Jag såg ögonblicket då vargen blev hund. Jag såg ögonblicket, då människan blev människa. Att ty sig till den andra och ge hjälp åt den som behöver gjorde oss till det vi är.

Det där ögonblicket har upprepats oändligt många gånger de senaste femton eller trettio tusen åren; det kommer att fortsätta upprepa sig långt efter att kennelklubbarnas århundrade är över. Är det hållbart? Det får vi se till att det blir.

Är det försvarbart att hålla sig påmind om en av poängerna med livet? Ja, jag tror det. För annars finns varken ork eller anledning att försvara det som är bra.

Bodil Carlsson

* Drygt hundraårig population med genomgående tilltalande temperament, hopskarvad av småvuxna engelska bulldoggar, småvuxna franska terriers och storvuxna amerikanska ståndöron; därigenom fransk nationalras.

VART SKA BOLLEN RULLA?

Tack alla läsare som fortsätter droppa in! Jag har inte mera information om Collieutredningens kommande öde än vem som helst, inklusive de som i två år arbetat med den, och har ingen aning om vart just den bollen kan tänkas rulla; men efter mycket trötthet och leda har jag bestämt mig. Jag lägger inte ner bloggen. Någon läser, så någon måste försöka skriva. Och i väntan på att en eller annan påläst journalist tar upp hundvärlden får väl jag fortsätta harva vidare med dess egendomligheter. Man kan inte bara stå och vänta på att någon annan ska sparka bollen.

Roligt – och litet förvånande – är att gamla artiklar blir lästa igen. Nyfikna?

De här har dragit läsare sista tiden:

ATT GÖRA EN PUDEL 2015 09 15

 PUDELNS KÄRNA       2015 09 16

Fler av er får gärna titta in på artiklarna om storpudelns historia från hösten 2015! Det är berättelsen om en duktig, engagerad uppfödare som älskade hundar, men gjorde allt en enskild individ kan göra för att sprida sjukdom inom sin ras. För att hon var girig eller ansvarslös? Absolut inte. Tvärtom! Hon gjorde det man skulle göra. Hon gjorde som hon hade blivit lärd. Hon var övertygad om att hon gjorde precis rätt och det var det som var katastrofen.

Dopad på den kraftfullaste av alla steroider, hoppet om ära och pengar, sprang en internationell pudelklan benen av sig efter henne och resultatet blev ett skräckexempel för genetiker. Det finns inte många levande storpudlar i något land som är utan den kennelns bidrag till rasen och det finns inte många raser, som inte har liknande exempel. 

 

          När det alltid är någon annan som skall bestämma vart bollen rullar och vem som får springa med vem...
 

Nu skall jag anförtro er läsare en hemlighet. Någon sa häromdagen i all vänlighet till mig, att mina åsikter uppfattas som ”radikala” -  originella och lite extrema – i hundvärlden. Här kommer hemligheten!

Inte bara genetiker och veterinärer utan allt flera hundintresserade människor både inom och utanför hundorganisationerna tänker ungefär som jag. Det vi tänker är på väg att bli mainstream.

Det är hundvärldens traditioner och toppar, som håller på att bli radikala i majoritetens ögon. De träffar sällan på oss andra i sammanhang där vi säger vad vi tycker. Det är därför de tror, som FCI:s ordförande, att de är majoriteten.

Planeringen är därför att framöver återanvända några gamla inlägg från de här elva åren och däremellan berätta om hundar och hundägare, som jag möter dagligdags. De fanns inte för bara femton år sedan, men de är många nu. Blandrasköparna är också på väg att bli mainstream. Vad de har att säga om saker som detaljer i rasens standard, eller om vilket land som äger den, eller om hur avgörande det är att höra till FCI för att kunna ställa ut internationellt, vill ni inte veta. Ord på fint papper intresserar inte de här hundägarna och utställningar ännu mindre. I den mån de tävlar alls, så tävlar de saker som agility och nosework. Hundar intresserar dem, men eftersom den traditionella renrasaveln inte har satsat mycket tid eller möda på att lära upp sina uppfödare finns ingen allmän kunskapsbank för vanligt folk heller: de har inte mycket att luta sig mot, när de köper. Så de nya hundägarna går på skruvade försäljningsargument och hittepå i nästan lika hög grad som de gamla hundägarna. Det som hette ”fint” förr och såldes till tre gånger priset för en blandrasvalp heter ”allergivänligt” idag – och säljs till upp mot tre gånger priset för en renrasvalp. Blandrasmarknaden är en spegel av den renrasmarknad som fanns igår och som krymper nu.

Alla hundar är värda bättre. Alla hedervärda uppfödare också. Så även om jag ofta blir less på att känna mig som en nött grammofonskiva, fortsätter jag skriva. Varenda en av oss måste försöka påverka vart bollen ska rulla härnäst, för renrasaveln har försatt sig i en situation som den kommer att få svårt att ta sig ur om den skall gräva ner sig i samma gamla planhalva.

 

      ... kan det kännas frestande att göra så här. Men att dra iväg för sig själv löser sällan gemensamma problem!

Bodil Carlsson

P S: Fotona är tagna på en träningsplan ägd och skött av en organisation där alla är välkomna.

OM GUD, BLANKA GOLV OCH ASFALT

 FCI:s ordförande lägger ut ett foto. Bilden visar en äldre man med käpp och liten hund. Hunden sitter ner med huvudet lyft och ser sin husse i ögonen. Mannen böjer sig över hunden. Så mycket förtroende, så mycket ömsesidig tillgivenhet fångade i ett enda kameraknäpp!

FCI:s ordförande tog själv det fotot – på Cruft´s. Hunden är en mops. Mannen är en utställare. Golven är putsade. Inget är en slump. Hunden är gissningsvis kvalificerad för den platsen genom en lång karriär, men FCI:s ordförande talar om Gud. Gud, säger allas vår ordförande – om det nu är det han är, för hur många av oss valde honom? – skapade och välsignade bandet mellan människa och hund. Så vilken rätt har the outside world att lägga sig i den kärleken? Vem ska komma och tala om för hundar hur deras huvud ska se ut, när de inte själva har bett om åsikter?*

Häromkvällen inträffade något i min lilla förortsby: fotot tog om sig själv. FCI:s ordförande var tyvärr inte där med sin kamera, när grannen och jag kom med våra hundar upp mot busshållplatsen med den koll vi alltid har på spottloskor och grillbensflisor på asfalten. Vi möter två nya bekantskaper - en äldre man och hans rufsiga, blekbrunfläckiga hund. Hunden är bara fjorton veckor gammal, liten som två garnnystan; mannen lite över över sextio år.

Valpen stannar och tvekar inför de tre mötande, stora hundarna. Mannen böjer sig över henne och talar lågt. Valpen ser upp mot honom, fattar mod och närmar sig. De vuxna hundarna nosar vänligt. Största collien lägger sig ner och vänder kinden till. Valpen slickar ödmjukt den erbjudna mungipan, studsar av glädje, pussar på de andra och bjuder till sist upp till lek. Mannen ler. Han står beskyddande över henne och hans ögon lyser, när han ser henne dansa.

Den nu helt ostyriga lilla varelsen är en maltapoo, säger han när vi blir nyfikna och frågar. Hon rör sig fritt, hennes päls släpar inte över asfalten och hon kommer aldrig till Cruft´s.

Vi går åt var sitt håll några minuter senare, för det är sent på dagen för en lillvalp; hon behöver komma hem. Över axeln ser jag två andra på kvällspromenad, en människa och en halvvuxen gul labrador, som vi känner. Byskvallret förtäljer att valpen har en stamtavla med champions, men det var inte var därför han valdes. Han skall bli hjälp och stöd åt ett barn med ett neurologiskt problem. ”Vi hoppas han blir en bra apportör”, säger familjens mormor. Hon har haft labbar sedan hon själv var barn och vet vad man kan ha en apporterande hund till. Den valpen kommer heller aldrig till Cruft´s.

Icke vet jag vem som skapade bandet mellan FCI:s ordförande och den kommersiella hundindustrin. Men jag är ganska säker på att det inte är en slump att Vår Herre just nu kallas in som stödtrupp åt fanclubben för extremtrubbnosade hundar. Den känner sig hotad och vill ha någon som lutar sig över den.

Och medan dumheterna pågår, så fortsätter en bild att skapa sig själv överallt. De där två fotona, det som FCI:s ordförande tog med sin kamera och det som jag såg när vi mötte blandisvalpen vid busshållplatsen - det är samma bild. Den visar ömsesidighet. Bandet mellan människa och hund är en följd av samevolution. De hundar som slöt sig till människor och hjälpte oss fick mat och överlevnad och de människor, som tog hundarna till sig och lärde sig kommunicera med dem, fick samma sak tillbaka. Säkrare födotillgång, bättre överlevnadschanser och den känslomässiga behållningen av en annan sorts flock.

Avståndet från asfalten till Cruft´s är långt. Ibland undrar jag, när the inside world skall inse hur liten och konstig den ser ut för oss som betraktar den på håll .

Bodil Carlsson

* FCI:s ordförande uttrycker sig faktiskt så. Det är inget skämt från min sida och, tyvärr, troligen inte från hans sida heller.

INTE BARA ORD PÅ PAPPER

 

Hundarnas framtid är lika sammanknuten med vår som deras historia har varit. De följde med oss från den gamla världen, där varje hundtyp hade ett jobb och fick mat så länge de skötte det, in i den urbaniserade versionen av verkligheten, där många människor har arbeten som håller oss borta hemifrån stora delar av dygnet, men där inga arbetsuppgifter finns för hundarna. Större delen av världens befolkning bor idag hopträngda i städer och inflyttningen fortsätter. Risken för smitta från vilda och tama djur ökar. Konkurrensen om resurser ökar. Hur anpassar vi hundar och raser till den värld de måste dela med oss idag? Hur kommer den världen att se ut i morgon? Vad behöver vi göra för att det skall fortsätta att finnas en plats för dem?

Renrasavelns organisationer har inte varit bra på att ställa de frågorna eller komma med några svar. Inte vi vanliga medlemmar heller. Vi har alla varit fångade i vardagens oändliga rad av ögonblick. Under det långa gyllene ögonblick som har varit renrasorganisationernas tid har det blivit många ord på papper och de har alldeles för ofta sagt mera om människorna än om hundarna.

Hur kommer orden på papper att stå sig? Kanske är det dags att vi börjar tänka bortom dem, om vi vill se en framtid för egenskapsavlade hundar. Finns en framtid?

Det tror jag att det gör. Kanske bara inte i den form vi har blivit vana vid de senaste hundra åren. En organisatorisk överbyggnad är ett självändamål bara för den som har sin plats i överbyggnaden. Organisationspåbud, gruppindelningar och rasstandards har befallande kraft bara så länge som tillräckligt många tycker att det finns anledning att bry sig om dem.

Som kontrast till klagoropen i sociala medier och i olika öppna brev om regeringars påbörjade förintelse av hundar med adelsmärke får ni detta att börja er söndag med. Det handlar om en hund, som fanns på riktigt. Ingen standard, ingen grupptillhörighet, ingen organisation – bara hund. Det skrevs 1808 av någon, som var bättre än hundorganisationer på att tala klart och skickligare med språket än FCI:s president och damerna i vissa rasklubbar för trubbnosar. Orden finns i mångas minne den dag som är, för det här är en av de mest kända dikterna på det engelska språket.

Lord Byron, sjätte baronen av Rochdale för den som imponeras av adelsmärken, skrev. Raderna står inristade på gravstenen över hans hund Boatswain, som dog fem år gammal av rabies. Byron var inte guds bästa barn, men han älskade sin hund. Han vårdade Boatswain till hundens sista andetag fast han kände till risken att själv bli biten och smittad.

Near this Spot

are deposited the Remains of one

who possessed Beauty without Vanity,

Strength without Insolence,

Courage without Ferocity,

and all the virtues of Man without his Vices.

I fri översättning:

Här intill

ligger kvarlevorna av den  

som ägde skönhet utan fåfänga,

styrka utan arrogans,

mod utan grymhet

och människans alla förtjänster utan hennes brister.

Det finns en framtid för den som vi tänker så om. Och hur många av oss har begravt en enda av våra hundar utan att tänka så?

Bodil Carlsson

LÄSNING FÖR LUNCHRASTEN

 CS har säkert ett mastigt sammanträde med flera viktiga beslut att ta. Får man föreslå lite läsning under lunchpausen?

En utredning skulle tygla problem med hundavel genom övervakningskriterier och etisk delegation

2. september 2020

Enligt en utredning som Naturresursinstitutet (Luke) har gjort tillsammans med jord- och skogsbruksministeriet (JSM) och Livsmedelsverket vill man med hjälp av övervakningskriterier gallra bort hundavel som orsakar djuret lidande och ärftliga sjukdomar. För en del hundraser skulle kriterierna utesluta en stor del av hundarna från avel. I utredningen rekommenderas också att det inrättas en etisk delegation för avel och att veterinärernas anmälningsskyldighet utökas. 

 

Det här kom från Finland igår. Just den här gången rör det extremtrubbnosaveln. Det hade lika gärna kunnat handla om hjärtfelsavel. Eller något annat, som rör vårt förtroende för vilka och vad som prioriteras. Samma läxa. Om renrasaveln inte klarar av att fatta behövliga beslut, kommer någon annan att göra det åt den.

 

Bodil Carlsson