INTE BARA ORD PÅ PAPPER

 

Hundarnas framtid är lika sammanknuten med vår som deras historia har varit. De följde med oss från den gamla världen, där varje hundtyp hade ett jobb och fick mat så länge de skötte det, in i den urbaniserade versionen av verkligheten, där många människor har arbeten som håller oss borta hemifrån stora delar av dygnet, men där inga arbetsuppgifter finns för hundarna. Större delen av världens befolkning bor idag hopträngda i städer och inflyttningen fortsätter. Risken för smitta från vilda och tama djur ökar. Konkurrensen om resurser ökar. Hur anpassar vi hundar och raser till den värld de måste dela med oss idag? Hur kommer den världen att se ut i morgon? Vad behöver vi göra för att det skall fortsätta att finnas en plats för dem?

Renrasavelns organisationer har inte varit bra på att ställa de frågorna eller komma med några svar. Inte vi vanliga medlemmar heller. Vi har alla varit fångade i vardagens oändliga rad av ögonblick. Under det långa gyllene ögonblick som har varit renrasorganisationernas tid har det blivit många ord på papper och de har alldeles för ofta sagt mera om människorna än om hundarna.

Hur kommer orden på papper att stå sig? Kanske är det dags att vi börjar tänka bortom dem, om vi vill se en framtid för egenskapsavlade hundar. Finns en framtid?

Det tror jag att det gör. Kanske bara inte i den form vi har blivit vana vid de senaste hundra åren. En organisatorisk överbyggnad är ett självändamål bara för den som har sin plats i överbyggnaden. Organisationspåbud, gruppindelningar och rasstandards har befallande kraft bara så länge som tillräckligt många tycker att det finns anledning att bry sig om dem.

Som kontrast till klagoropen i sociala medier och i olika öppna brev om regeringars påbörjade förintelse av hundar med adelsmärke får ni detta att börja er söndag med. Det handlar om en hund, som fanns på riktigt. Ingen standard, ingen grupptillhörighet, ingen organisation – bara hund. Det skrevs 1808 av någon, som var bättre än hundorganisationer på att tala klart och skickligare med språket än FCI:s president och damerna i vissa rasklubbar för trubbnosar. Orden finns i mångas minne den dag som är, för det här är en av de mest kända dikterna på det engelska språket.

Lord Byron, sjätte baronen av Rochdale för den som imponeras av adelsmärken, skrev. Raderna står inristade på gravstenen över hans hund Boatswain, som dog fem år gammal av rabies. Byron var inte guds bästa barn, men han älskade sin hund. Han vårdade Boatswain till hundens sista andetag fast han kände till risken att själv bli biten och smittad.

Near this Spot

are deposited the Remains of one

who possessed Beauty without Vanity,

Strength without Insolence,

Courage without Ferocity,

and all the virtues of Man without his Vices.

I fri översättning:

Här intill

ligger kvarlevorna av den  

som ägde skönhet utan fåfänga,

styrka utan arrogans,

mod utan grymhet

och människans alla förtjänster utan hennes brister.

Det finns en framtid för den som vi tänker så om. Och hur många av oss har begravt en enda av våra hundar utan att tänka så?

Bodil Carlsson