OM GUD, BLANKA GOLV OCH ASFALT

 FCI:s ordförande lägger ut ett foto. Bilden visar en äldre man med käpp och liten hund. Hunden sitter ner med huvudet lyft och ser sin husse i ögonen. Mannen böjer sig över hunden. Så mycket förtroende, så mycket ömsesidig tillgivenhet fångade i ett enda kameraknäpp!

FCI:s ordförande tog själv det fotot – på Cruft´s. Hunden är en mops. Mannen är en utställare. Golven är putsade. Inget är en slump. Hunden är gissningsvis kvalificerad för den platsen genom en lång karriär, men FCI:s ordförande talar om Gud. Gud, säger allas vår ordförande – om det nu är det han är, för hur många av oss valde honom? – skapade och välsignade bandet mellan människa och hund. Så vilken rätt har the outside world att lägga sig i den kärleken? Vem ska komma och tala om för hundar hur deras huvud ska se ut, när de inte själva har bett om åsikter?*

Häromkvällen inträffade något i min lilla förortsby: fotot tog om sig själv. FCI:s ordförande var tyvärr inte där med sin kamera, när grannen och jag kom med våra hundar upp mot busshållplatsen med den koll vi alltid har på spottloskor och grillbensflisor på asfalten. Vi möter två nya bekantskaper - en äldre man och hans rufsiga, blekbrunfläckiga hund. Hunden är bara fjorton veckor gammal, liten som två garnnystan; mannen lite över över sextio år.

Valpen stannar och tvekar inför de tre mötande, stora hundarna. Mannen böjer sig över henne och talar lågt. Valpen ser upp mot honom, fattar mod och närmar sig. De vuxna hundarna nosar vänligt. Största collien lägger sig ner och vänder kinden till. Valpen slickar ödmjukt den erbjudna mungipan, studsar av glädje, pussar på de andra och bjuder till sist upp till lek. Mannen ler. Han står beskyddande över henne och hans ögon lyser, när han ser henne dansa.

Den nu helt ostyriga lilla varelsen är en maltapoo, säger han när vi blir nyfikna och frågar. Hon rör sig fritt, hennes päls släpar inte över asfalten och hon kommer aldrig till Cruft´s.

Vi går åt var sitt håll några minuter senare, för det är sent på dagen för en lillvalp; hon behöver komma hem. Över axeln ser jag två andra på kvällspromenad, en människa och en halvvuxen gul labrador, som vi känner. Byskvallret förtäljer att valpen har en stamtavla med champions, men det var inte var därför han valdes. Han skall bli hjälp och stöd åt ett barn med ett neurologiskt problem. ”Vi hoppas han blir en bra apportör”, säger familjens mormor. Hon har haft labbar sedan hon själv var barn och vet vad man kan ha en apporterande hund till. Den valpen kommer heller aldrig till Cruft´s.

Icke vet jag vem som skapade bandet mellan FCI:s ordförande och den kommersiella hundindustrin. Men jag är ganska säker på att det inte är en slump att Vår Herre just nu kallas in som stödtrupp åt fanclubben för extremtrubbnosade hundar. Den känner sig hotad och vill ha någon som lutar sig över den.

Och medan dumheterna pågår, så fortsätter en bild att skapa sig själv överallt. De där två fotona, det som FCI:s ordförande tog med sin kamera och det som jag såg när vi mötte blandisvalpen vid busshållplatsen - det är samma bild. Den visar ömsesidighet. Bandet mellan människa och hund är en följd av samevolution. De hundar som slöt sig till människor och hjälpte oss fick mat och överlevnad och de människor, som tog hundarna till sig och lärde sig kommunicera med dem, fick samma sak tillbaka. Säkrare födotillgång, bättre överlevnadschanser och den känslomässiga behållningen av en annan sorts flock.

Avståndet från asfalten till Cruft´s är långt. Ibland undrar jag, när the inside world skall inse hur liten och konstig den ser ut för oss som betraktar den på håll .

Bodil Carlsson

* FCI:s ordförande uttrycker sig faktiskt så. Det är inget skämt från min sida och, tyvärr, troligen inte från hans sida heller.