OM GUD, BLANKA GOLV OCH ASFALT

 FCI:s ordförande lägger ut ett foto. Bilden visar en äldre man med käpp och liten hund. Hunden sitter ner med huvudet lyft och ser sin husse i ögonen. Mannen böjer sig över hunden. Så mycket förtroende, så mycket ömsesidig tillgivenhet fångade i ett enda kameraknäpp!

FCI:s ordförande tog själv det fotot – på Cruft´s. Hunden är en mops. Mannen är en utställare. Golven är putsade. Inget är en slump. Hunden är gissningsvis kvalificerad för den platsen genom en lång karriär, men FCI:s ordförande talar om Gud. Gud, säger allas vår ordförande – om det nu är det han är, för hur många av oss valde honom? – skapade och välsignade bandet mellan människa och hund. Så vilken rätt har the outside world att lägga sig i den kärleken? Vem ska komma och tala om för hundar hur deras huvud ska se ut, när de inte själva har bett om åsikter?*

Häromkvällen inträffade något i min lilla förortsby: fotot tog om sig själv. FCI:s ordförande var tyvärr inte där med sin kamera, när grannen och jag kom med våra hundar upp mot busshållplatsen med den koll vi alltid har på spottloskor och grillbensflisor på asfalten. Vi möter två nya bekantskaper - en äldre man och hans rufsiga, blekbrunfläckiga hund. Hunden är bara fjorton veckor gammal, liten som två garnnystan; mannen lite över över sextio år.

Valpen stannar och tvekar inför de tre mötande, stora hundarna. Mannen böjer sig över henne och talar lågt. Valpen ser upp mot honom, fattar mod och närmar sig. De vuxna hundarna nosar vänligt. Största collien lägger sig ner och vänder kinden till. Valpen slickar ödmjukt den erbjudna mungipan, studsar av glädje, pussar på de andra och bjuder till sist upp till lek. Mannen ler. Han står beskyddande över henne och hans ögon lyser, när han ser henne dansa.

Den nu helt ostyriga lilla varelsen är en maltapoo, säger han när vi blir nyfikna och frågar. Hon rör sig fritt, hennes päls släpar inte över asfalten och hon kommer aldrig till Cruft´s.

Vi går åt var sitt håll några minuter senare, för det är sent på dagen för en lillvalp; hon behöver komma hem. Över axeln ser jag två andra på kvällspromenad, en människa och en halvvuxen gul labrador, som vi känner. Byskvallret förtäljer att valpen har en stamtavla med champions, men det var inte var därför han valdes. Han skall bli hjälp och stöd åt ett barn med ett neurologiskt problem. ”Vi hoppas han blir en bra apportör”, säger familjens mormor. Hon har haft labbar sedan hon själv var barn och vet vad man kan ha en apporterande hund till. Den valpen kommer heller aldrig till Cruft´s.

Icke vet jag vem som skapade bandet mellan FCI:s ordförande och den kommersiella hundindustrin. Men jag är ganska säker på att det inte är en slump att Vår Herre just nu kallas in som stödtrupp åt fanclubben för extremtrubbnosade hundar. Den känner sig hotad och vill ha någon som lutar sig över den.

Och medan dumheterna pågår, så fortsätter en bild att skapa sig själv överallt. De där två fotona, det som FCI:s ordförande tog med sin kamera och det som jag såg när vi mötte blandisvalpen vid busshållplatsen - det är samma bild. Den visar ömsesidighet. Bandet mellan människa och hund är en följd av samevolution. De hundar som slöt sig till människor och hjälpte oss fick mat och överlevnad och de människor, som tog hundarna till sig och lärde sig kommunicera med dem, fick samma sak tillbaka. Säkrare födotillgång, bättre överlevnadschanser och den känslomässiga behållningen av en annan sorts flock.

Avståndet från asfalten till Cruft´s är långt. Ibland undrar jag, när the inside world skall inse hur liten och konstig den ser ut för oss som betraktar den på håll .

Bodil Carlsson

* FCI:s ordförande uttrycker sig faktiskt så. Det är inget skämt från min sida och, tyvärr, troligen inte från hans sida heller.

INTE BARA ORD PÅ PAPPER

 

Hundarnas framtid är lika sammanknuten med vår som deras historia har varit. De följde med oss från den gamla världen, där varje hundtyp hade ett jobb och fick mat så länge de skötte det, in i den urbaniserade versionen av verkligheten, där många människor har arbeten som håller oss borta hemifrån stora delar av dygnet, men där inga arbetsuppgifter finns för hundarna. Större delen av världens befolkning bor idag hopträngda i städer och inflyttningen fortsätter. Risken för smitta från vilda och tama djur ökar. Konkurrensen om resurser ökar. Hur anpassar vi hundar och raser till den värld de måste dela med oss idag? Hur kommer den världen att se ut i morgon? Vad behöver vi göra för att det skall fortsätta att finnas en plats för dem?

Renrasavelns organisationer har inte varit bra på att ställa de frågorna eller komma med några svar. Inte vi vanliga medlemmar heller. Vi har alla varit fångade i vardagens oändliga rad av ögonblick. Under det långa gyllene ögonblick som har varit renrasorganisationernas tid har det blivit många ord på papper och de har alldeles för ofta sagt mera om människorna än om hundarna.

Hur kommer orden på papper att stå sig? Kanske är det dags att vi börjar tänka bortom dem, om vi vill se en framtid för egenskapsavlade hundar. Finns en framtid?

Det tror jag att det gör. Kanske bara inte i den form vi har blivit vana vid de senaste hundra åren. En organisatorisk överbyggnad är ett självändamål bara för den som har sin plats i överbyggnaden. Organisationspåbud, gruppindelningar och rasstandards har befallande kraft bara så länge som tillräckligt många tycker att det finns anledning att bry sig om dem.

Som kontrast till klagoropen i sociala medier och i olika öppna brev om regeringars påbörjade förintelse av hundar med adelsmärke får ni detta att börja er söndag med. Det handlar om en hund, som fanns på riktigt. Ingen standard, ingen grupptillhörighet, ingen organisation – bara hund. Det skrevs 1808 av någon, som var bättre än hundorganisationer på att tala klart och skickligare med språket än FCI:s president och damerna i vissa rasklubbar för trubbnosar. Orden finns i mångas minne den dag som är, för det här är en av de mest kända dikterna på det engelska språket.

Lord Byron, sjätte baronen av Rochdale för den som imponeras av adelsmärken, skrev. Raderna står inristade på gravstenen över hans hund Boatswain, som dog fem år gammal av rabies. Byron var inte guds bästa barn, men han älskade sin hund. Han vårdade Boatswain till hundens sista andetag fast han kände till risken att själv bli biten och smittad.

Near this Spot

are deposited the Remains of one

who possessed Beauty without Vanity,

Strength without Insolence,

Courage without Ferocity,

and all the virtues of Man without his Vices.

I fri översättning:

Här intill

ligger kvarlevorna av den  

som ägde skönhet utan fåfänga,

styrka utan arrogans,

mod utan grymhet

och människans alla förtjänster utan hennes brister.

Det finns en framtid för den som vi tänker så om. Och hur många av oss har begravt en enda av våra hundar utan att tänka så?

Bodil Carlsson

LÄSNING FÖR LUNCHRASTEN

 CS har säkert ett mastigt sammanträde med flera viktiga beslut att ta. Får man föreslå lite läsning under lunchpausen?

En utredning skulle tygla problem med hundavel genom övervakningskriterier och etisk delegation

2. september 2020

Enligt en utredning som Naturresursinstitutet (Luke) har gjort tillsammans med jord- och skogsbruksministeriet (JSM) och Livsmedelsverket vill man med hjälp av övervakningskriterier gallra bort hundavel som orsakar djuret lidande och ärftliga sjukdomar. För en del hundraser skulle kriterierna utesluta en stor del av hundarna från avel. I utredningen rekommenderas också att det inrättas en etisk delegation för avel och att veterinärernas anmälningsskyldighet utökas. 

 

Det här kom från Finland igår. Just den här gången rör det extremtrubbnosaveln. Det hade lika gärna kunnat handla om hjärtfelsavel. Eller något annat, som rör vårt förtroende för vilka och vad som prioriteras. Samma läxa. Om renrasaveln inte klarar av att fatta behövliga beslut, kommer någon annan att göra det åt den.

 

Bodil Carlsson

 

 

ÖPPET BREV: LÅNG FÄRD MOT VÄGS ÄNDE

Till SKK:s centralstyrelse

BÄSTA CS!

Det som följer är ett lång text, men jag ber er läsa den innan ni fattar beslut om Collieutredningens förslag till åtgärder mot ett välkänt problem.

Rykten är seglivade. Det är sanningen bakom dem också ibland. Efter trettio år med collie får jag samma kommentar från veterinärer och från andra hundägare. ”Så lugna de är! Det är ju inte så collies brukar vara!” Idag frågar yngre människor ofta ”Vad är det där, nån sorts border collie?” Registreringssiffrorna för vår ras faller. Inte lika drastiskt som i hemlandet, men de faller även här. Collie håller på att bli ovanlig. Om man inte förstår, att ryktet om dåliga nerver har en grund och är en viktig anledning, utan hellre vill tro att det beror på att rasklubben tar upp problemet för att kunna göra något åt det, då lever man i ett slutet rum. Det är inte en väl vald plats att fortsätta vistas i, när omvärldens intresse tynar.

Lika länge som jag har haft collie har samma bittra bråk om rädslor pågått inom rasklubben. Varför just här? Vår tradition är annorlunda. Här är vi tillräckligt många som har vant oss vid våra collies som fungerande familjehundar och - för de intresserade - agility- och brukshundar. Det var som användbar ras den kom hit en gång och det är så många av oss har levt med den. Vi vet, att ljudskräck och ängslighet inte är ”rastypiska drag”, därför att tillräckligt många av oss har haft både/ och – både orädda, fina, vänliga hundar som var med oss på allt och så den där lika fina, vänliga hunden som kissade på sig av skräck om ett skott small i skogen en kilometer bort och som sedan i fjorton dagar vägrade gå åt det hållet. Vi är tillräckligt många som har upplevt skillnaden mellan rädsla och orädsla hos samma ras. Tror ni att vi älskade den rädda hunden mindre? Det gjorde vi inte. Men de orädda hundarna lärde oss något.

OBEFOGAD RÄDSLA ÄR INTE MERA RASTYPISK FÖR COLLIE ÄN HJÄRTFEL FÖR CAVALIER KING CHARLES.

I många raser har en avelstradition konstruerad för att säkra och förtäta egenskaper skapat genetiskt grundade problem. Golden fick en ofarlig mjällbildning, följden av en klassisk recessiv nedärvning vars skyldiga gen kan hittas med ett enkelt DNA-test, om man anser det behövligt. Cavalier fick en anhopning av ett potentiellt dödligt hjärtfel och collie en anhopning av benägenheten för överdrivna rädslereaktioner. Hur många gener som är inblandade i dessa två och exakt hur nedärvningen ser ut är inte klarlagt ännu, men ärftligheten är lika tydlig som för en annan polygen hälsorisk, som SKK lagt ner möda på att reducera - HD. Flera gener bidrar med sin lilla bit och när de sammanträffar, är resultatet lidande för hunden.Vi vet inte vilka generna är, men vi vet hur man undviker dem. Hälsoprogrammen för polygena sjukdomar följer samma linjer. Man väljer helt enkelt att avla på de minst drabbade.

Den svenska rasklubben för collie är stor. Många medlemmar är vanliga hundägare och majoriteten har varit på rasklubbens sida under alla år som den har försökt få uppfödare att enas om att problemet med rädslor både existerar och behöver åtgärdas. 2009 vände sig rasklubben till sist till SKK, lade fram colliens MH-resultat och bad om hjälp. Rasens MH-genomsnitt var helt enkelt sorgligt – inte bara jämfört med andra bruksrasers utan också jämfört med rena sällskapshundars - och berättelserna från lessna valpköpare många.Vi hade helt enkelt för många rädda hundar. Ryktet hade en grund.

SKK tog rasklubbens oro på allvar. Man anlitade två forskare från SLU, Per Arvelius och Katja Nilsson, för att kartlägga situationen. Arvelius och Nilsson började med att skapa en enkät om hur collieägare upplevde sina hundar i vardagssituationer. Gensvaret var enormt. Arvelius och Nilsson kommenterade efteråt, att collieägarnas engagemang i hur deras hundar hade det i vardagen var så stort – svarsfrekvensen var ovanligt hög och folk inte bara svarade på frågorna, de skickade in foton och videos för att visa sina hundars reaktioner. Själv minns jag hur glada många av oss var. Äntligen lyssnade någon! 

 

När enkätsvaren sedan gicks igenom, var överensstämmelsen mellan beteende i vardagen och beteende på MH tydlig. Det var ärftligheten också. Hundar som var stabila i vardagen var stadiga i nerverna på MH och de var mera släkt med varandra än med rädda hundar. Hundar med kraftiga rädslereaktioner i vardagen hade samma rädslereaktioner på MH och de var oftare släkt med varandra än med orädda hundar. Hundar med bättre värden på egenskapennyfikenhet/orädsla hade mindre risk än andra för skotträdsla, ljudrädsla och social rädsla. Utifrån detta skapades mentalindex, som förutsäger risken för överdriven rädselebenägenhet hos en kull utifrån föräldrarnas och de nära släktingarnas resultat på samma sätt som HD-index förutsäger risken för höftledsfel.

Allt detta arbete ingick i Projektet Mentalt Sund Collie, som SKK tillsammans med rasklubben och SLU startade och investerade både stöd och pengar i. Medlemmar i rasklubben bidrog också: många skickade in pengar och utanför rasmontern på MyDog stod collieägare med insamlingsbössor. Vi hoppades så mycket på en förändring. Motståndet från vissa uppfödare fortsatte ändå. De ville inte ändra sina prioriteringar. Från 2016 får ingen längre avla på brutna MH:n, men det går bra att avla på femmor på skotten och lågt värde på nyfikenhet/orädsla – och det gör man, ungefär som engelska cavalieruppfödare använder möjligheten att avla på mycket unga hundar, eftersom inga regler hindrar dem.

När rasklubben till sist begärde åtgärdsprogram, gick förslaget igenom hos SBK och hos SKK:s Avelskommitté och fortsatte sedan vidare till CS för beslut. CS tillsatte 2018 en utredningsgrupp, som efter långt arbete lade fram sitt resultat. Nu är det dags för CS att fatta beslut.

Att tillsätta utredningen var klokt. Överväger man regler, som kommer att tas emot med tacksamhet av många men framkalla protester från inflytelserika uppfödare, måste man ha bra på fötterna. Med Collieutredningen har man fått det. Man har det underlag man behöver och ett välgenomtänkt förslag till åtgärder.

Åtgärderna följer samma grundprinciper som hälsoprogram för cavalier och för HD. Man väljer de minst drabbade. Inga avelsdjur slås ut, men kombinationerna förändras. För cavalier betyder det åldersgränser för avel. Gränserna har funnits på plats i närmare tjugo år och skärptes ytterligare 2017; för den rasen var SKK föredömligt snabb att agera. För collie betyder det bara, att varje parning skall resultera i kullar med mentalindexvärden för en enda egenskap, nyfikenhet/orädsla, som successivt närmar sig rasens genomsnitt och som över ett antal generationer slutligen skall lyfta genomsnittet. I vilken riktning? 

 

I riktning mot den där normalt stabila, glada hunden som de allra flesta valpköpare vill ha och förväntar sig att få, när de köper från SKK:s uppfödare. Det finns en anledning till att svenska SKK både har gott rykte internationellt och stor andel reggade hundar här hemma: intresset för bra hundhållning, öppenheten om fakta och omsorgen om hundarnas hälsa har ett utrymme och en handlingskraft som inte finns överallt.

Vår tradition är annorlunda. Den är värd att vi vågar stå för den. Gör det, CS! Tillräckligt många år har gått förbi, men än finns tid för vår ras.

Skövde den 30 augusti 2020

Bodil Carlsson

medlem i Svenska Collieklubben och i SKK

Kopia för kännedom till SBK:s FS

LÅNGT OM LÄNGE

Tack alla läsare, som har orkat hänga med på den här  resan! Det blev långt om länge – en översiktsbild av renrasavelns historia, de återkommande konflikterna inom den och den möjligen växande konflikten mellan renrasaveln och omvärlden.

Sommaren igenom har inläggen tagit upp olika aspekter på renrasaveln, på hur omvärlden reagerar på den och hur olika uppfödargrupper och kennelklubbar väljer att agera, när något blir ett uppenbart problem i en ras och när uppfödarnas prioriteringar och kunskaper samtidigt skiljer sig åt så mycket åt som de faktiskt gör. Man blir inte glad, när man läser FCI:s uttalanden om trubbnosavel och inte alltid när man försöker få en bild av andra länders kennelklubbar heller. Ibland undrar jag, om hundorganisationerna saknar förmågan att känna marken flytta sig under deras fötter.

Nästa inlägg på bloggen handlar om bakgrunden till SKK:s Collieutredning, där beslutet  efter lång väntan troligen kommer i veckan. Inlägget kommer att skickas som ett öppet brev till CS och till SBK:s förbundsstyrelse i morgon och därefter publiceras här.

Bodil Carlsson

HJÄRTESORG OCH ILSKA

Det finns fortfarande amerikanska cavaliermänniskor, som kommer ihåg Lennart Swensons föreläsning och minns ett långt samtal över kaffet efter middagen om hur man lägger upp ett avelsprogram för en ärftlig sjukdom med flera gener inblandade. De hälsar att de hoppas att han vet, att tiden gav honom rätt.

Åren har gått, vattnet har runnit under broarna, vanligt folk vet mera idag än då och i flera länder har rasklubbarna för cavalier king charles antagit hälsoprogram i linje med Lennart Swensons förslag till de amerikanska cavlieruppfödarna på det där mötet 1998. Hjärtundersök! Dokumentera! Undvik unga hundar, de är osäkra kort. Välj hundar som hinner upp i åren innan de får blåsljud! För den svenska rasklubben har SKK sedan 2017 ett hälsoprogram på nivå 3. Det betyder tvingande regler. Formuleringarna är rakt på, innebörden klar:

Vill ni regga valpar hos oss? Då gör ni så här!

Hälsoprogram för Cavalier King Charles Spaniel
Resultatet efter hjärtundersökningen registreras centralt för cavalier king charles spaniel
Följande bestämmelser gäller fr o m 2017-01-01 vid registrering av valpkull:
Registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur som saknar officiellt intyg om hjärta u.a. Intyget får ej vara äldre än 12 månader vid parningstillfället. Lägsta ålder för officiell undersökning är 3 år. Avelsdjur vars föräldradjur saknar intyg om hjärta u.a. vid lägst 5 års ålder måste dock själv uppnå en ålder av lägst 5 år före parning och vid denna ålder ha intyg om hjärta u.a. Hanhund som är ID-märkt och som vid lägst 8 års ålder har hjärta u.a. men senare får blåsljud kan användas i avel.
Registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur som får blåsljud före 5 års ålder (föräldradjuret själv avelsspärras). Redan producerad avkomma efter föräldradjur som får blåsljud före 5 års ålder får ej användas i aveln (avelsspärras).
Registreringsförbud för avkomma efter hanhund, yngre än 6 år, som redan använts till 5 kullar. Hanhund, som vid en ålder av lägst 6 år, vid förnyad undersökning har officiellt intyg om hjärta u.a tillåts ytterligare kullar förutsatt att giltigt hjärtintyg finns.

Så ser det inte ut i rasens hemland. Hälsorekommendationerna finns, de ser ut ungefär på samma sätt, men engelska KC vägrar att göra rekommendationerna till krav. Med hänvisning till att ärftlighetsgången för hjärtfelet inte är exakt känd; att ingen vet precis vilka gener som är ansvariga och att alltså inga DNA-tester finns; med hänvisning till att ingen då kan garantera att en enskild valp född i just den eller den kullen blir hjärtfrisk och då skulle det ju kunna hända, att någon köper den valpen och sedan rentav startar oreggad avel på den och då skulle ju hjärtsjuka valpar kunna hamna hos den omisstänksamma allmänheten – vilket förstås vore väldigt, väldigt illa; och med hänvisning till att man inte vill skrämma bort uppfödare från KC-registrerad avel – vilket möjligen är det i resonemanget som stämmer med verkligheten...

Med hänvisning till allt detta, alltså, kan man inte tänka sig annat än rekommendationer. Inga regler! Man vill hellre satsa på frivilligt uppfödarengagemang och samarbete. Och hur har det gått?

Jo, tack! Den engelska cavalier som 2020 blev Best of Breed på Cruft´s var knappt två år. Han hade då redan tretton kullar efter sig och några av dem kom till världen innan han hade hunnit fylla ett.

Uppgiften om den vinnande cavven på Cruft´s kommer från Cavaliers Are Special Det är en nätbaserad grupp som driver kravet att engelska kennelklubben skall införa tvingande avelskrav avseende hjärtfel och syringomyeli på cavvar i England. Uppropet har varit igång sedan 2014 och har nu 60 000 namn. 2017, samma år som svenska rasklubben införde sina tvingande regler, hade det närmare 30 000 underskrifter, som högtidligt överlämnades till en KC-representant under självaste Cruft´s. Antagligen var det inte det lyckligaste ögonblicket för den representanten på det årets Cruft´s.
Samma år publicerar Cavaliers Are Special också en genomgång av 114 toppvinnande utställningscavvar i England. Här är en sammanfattning av vad de kom fram till . Det är nästan svårt att ta in, men det här är vad aktionsgruppen säger om hur rasklubbens rekommendationer följdes. Läs en mening i taget!

Från 2012 till och med 2016 producerade dessa utställningsvinnande 114 cavaliers 755 kullar.

Av dessa kullar föddes 345 (46%) upp av medlemmar i rasklubbens styrelse eller valphänvisning.

Det fanns 229 kullar (30% av alla) där en eller båda föräldrarna var under 2,5 år.

Av de 345 kullar som föddes upp av personer med viktiga positioner inom rasklubben hade 135 kullar – 39% - en eller båda föräldrarna yngre än 2,5 år.

Rasklubbens ledande uppfödare och valphänvisare födde alltså själva upp nästan hälften av de förmodligen attraktiva kullarna efter exteriörvinnare. I 39% av deras kullar var en eller båda föräldrarna yngre än den lägstaålder, som rasklubbens egna rekommendationer anger. Inte många av de framgångsrika exteriöruppfödarna verkar ju ha varit bra på att följa de rekommendationer som på kort sikt ökar chansen för individerna i varje kull att få leva längre och på lång sikt ökar chansen för rasen att få leva längre – och rasklubbens kärna var sämre än resten. Så vilken sorts uppfödare har inte tid att lägga ner på tålamod? Vem tar valpar efter en ettåring ?

Den som har egna prioriteringar.

Mellan 2001 och 2019 mer än tredubblades genomsnittspriset för en cavaliervalp. Det steg från £400 till £1434. Priset för en valp efter en BOB-vinnare på Cruft´s får man gissa sig till, särskilt som en av hans valpar blev Bästa Valp på samma Cruft´s. Engelska kennelklubben tycker kanske, att det är bättre att deras reggande uppfödare säljer riskvalpar än att andra gör det, men vad tycker allmänheten?

De säljer tyvärr inte bara hundvalpar, de där rasklubbsledande uppfödarna. De säljer misstro mot renrasavelns organisationer. De säljer sorg.De gör folk arga.

Det skall vara lätt och roligt att vara uppfödare, sägs det. Så kan man förstås se på saken. Alternativt kan man se det så här: ibland är det klokare att inte lyssna på vad folk och organisationer säger, utan titta på vad de gör. Jag lyssnar på vad engelska KC säger, men det jag ser dem göra för cavvarna och deras ägare är fegstrunt och förhalning. Är den kennelklubben mera rädd för sina egna uppfödare än rädd om renrasavelns rykte?

Även inom hundavel gäller att människor med positioner att bevaka och pengar att tjäna sällan kan lämnas att helt efter eget tycke få göra just det. Det brukar inte bli bra. I slutändan är det alltid någon annan, som får betala.

Därför behöver även hundaveln regler.

Bodil Carlsson

HJÄRTESORG

Mitralisklaffen gör sitt jobb i däggdjurshjärtat som svängdörr mellan vänster förmak och vänster kammare. Om den inte klarar det jobbet har man inte mycket till liv kvar, varken i längd eller i kvalitet.

Svängdörren öppnas för att släppa fräscht syrerikt blod från lungorna från vänster förmak in i vänster kammare. Sedan slår den igen för att blodet inte skall läcka tillbaka in i förmaket. Den där skvätten färskt blod från lungorna är i varje ögonblick den värdefullaste kortsiktiga tillgång som en däggdjurskropp har. Att hålla den på rätt plats är en fråga om överlevnad.

Om dörren inte stängs bakom blodet, svischar det tillbaka in i förmaket, pumpas in i kammaren igen, läcker tillbaka, pumpas ut igen och så håller det på – i varje ögonblick. Rundgången mal sönder hjärtats styrka och uthållighet. Man dör en sorts lång kvävningsdöd. Hjärtat kämpar i det längsta; ork och andningsförmåga försvinner litet i taget. Man kan ha tur – svängdörren står bara lite på glänt – och då är andnöden och tröttheten lindriga och kommer sent; eller så kan man ha otur. Har man riktig otur, så kollapsar hela dörren.

Mitralisklaffel av olika slag, men med samma konskevenser, finns hos både människor och hundar. Just den variant som finns hos Cavalier King Charles, MMVD, är inte alls ovanlig hos gamla hundar av alla raser – något måste ju även hundar dö av. Det speciella med cavalier är är att det händer så ofta och så tidigt. Engelska kennelklubben anger, när den 2018 äntligen tillkännager ett nytt hälsoprogram för rasen, att hjärtfelet finns hos mer än 40% av alla cavaliers. Det dyker upp redan hos de unga – det är alltså de med otur. Sedan blir det vanligare för varje år som hundarna lever. Det har en solklar ärftlighet, men ännu vet ingen exakt hur den ärftligheten ser ut eller vilka gener som är inblandade. Däremot vet man detta: valpar efter föräldrar som utvecklar sitt blåsljud sent blir som föräldrarna. De lever längre. De kan rentav leva så länge, att de med ålderns rätt hinner dö av något annat.

MMVD hos cavalier har varit känt länge. 1998, tjugo år före engelska KC:s nya avelsprogram, hölls ett möte för cavalieruppfödare i USA. Det organiserades av den ursprungliga rasklubben - alltså den som inte tillät att dess uppfödare sålde valpar till djurbutiker. Två amerikanska och två brittiska veterinära hjärtspecialister och en inbjuden svensk genetiker, Lennart Swenson, föreläste. Hjärtspecialisterna förklarade själva hjärtfelet och undersökningsmetoderna som används för att hitta det. Lennart Swenson lade fram ett förslag till åtgärd. Han sa, att flera gener var inblandade och att en av dem troligen var en värsting, som ställer till det så att hjärtklaffsfelet kommer så tidigt hos så många cavvar. Så vad kunde man göra?

Jo – man undersöker hundarna varje år. Alla hjärtan har blåsljud, men en skadad mitralklaff ger ifrån sig ett speciellt blåsljud. Om man hittar det blåsljudet hos en mycket ung hund, utesluter man den från avel. Ju yngre hunden är när blåsljudet börjar höras, ju mera illavarslande för den hundens framtid och för den hundens valpar. Hundar skall inte gå i avel förrän de har hunnit bli två och ett halvt år utan blåsljud. Hundar efter föräldrar som har hunnit bli fem år gamla utan blåsljud prioriteras i avel.

Om man gör så, kommer värstinggenen att elimineras på några generationer. Man väljer helt enkelt bort de hundar som har den och då försvinner den ju. Man väljer andra avelsdjur till sin tik eller hane i stället för den som har ett omisskännligt blåsljud redan i tvåårsåldern. Man väljer äldre hanar. Man prioriterar om.

Då kan man skjuta debuten av klaffsjukdomen högre upp i åldern för varje hundgeneration. Då minskar man andelen man unga döda och ökar andelen långlevare. Det tar några hundgenerationer att förskjuta den genetiska bördan åt rätt håll. Men när man gör så, undviker man värstinggenen utan att ens behöva veta vilken den är.

Det var alltså förslaget från Lennart Swenson och det blev rasklubbens rekommendation till sina uppfödare. Det var en kompromiss – rent genetiskt skulle man ha lagt åldersgränsen för avel till fem år utan blåsljudsdebut - men man ville inte slå ut delar av rasens avelsbas med drastiska begränsningar och man ville inte heller att för många uppfödare skulle backa ur.

Svårt att förstå? Knappast. Rasklubben antog förslaget på stående fot. Det som hände sedan är svårare att förstå. Eller så är det tvärtom sorgligt lätt.

MAJORITETEN AV CAVALIERUPPFÖDARNA STRUNTADE I REKOMMENDATIONEN.

Kommentar från en amerikansk klubbmedlem som deltog: ”De hade inte lust att hålla hundar i två och ett halvt år innan de fick ta en kull. En känd uppfödare sa rakt ut att han för sin del inte tänkte vara med på såna rekommendationer. Han gillade att ta första kullen på sina tikar medan de fortfarande höll på att växa, för dräktighet vidgar deras bröstkorg.”

Man kan förstås inte veta, om uppfödaren verkligen trodde på det där, eller om han bara tyckte att han hade hittat ett snyggt svepskäl för sitt intresse av snabbavel. Blandrasuppfödaren i mitt grannskap som har bråttom till nästa kull säger också rätt konstiga saker om hundar ibland. Skillnaden mellan dem är att den kände amerikanske uppfödaren senare av uppskattande kollegor valdes till nästa ordförande i rasklubben.

Swensons rekommendation föll delvis i glömska. Information plockades bort från hemsidan. Den nybildade konkurrerande cavalierklubben, AKC:s skyddsling, hade inte mycket att säga om genetikerns åtgärder mot hjärtklaffsfelet. Det den säger idag på sin ”informationssida” är i mina ögon pinsammare än tystnad. Den packar in informationen om hjärtundersökningar i påståenden om hur genetiskt sjuka blandrashundar är och hur bra cavvar kan leva med sitt hjärtfel. Men på senare år har även den rasklubben börja förespråka hjärtkontroller och uppfödare har börjat följa rekommendationerna. Resultat? Färre unga hundar drabbas, säger min källa i USA, och kanske, kanske ser man en ökning av medellivslängden. Men tiden som gick medan man inte gjorde något är samma tid som kunde ha skapat en bättre situation för hundarna och deras ägare idag.

Om alltså uppfödarna hade velat vara med på tåget. Finns det seriösa uppfödare av cavalier i USA? Självklart. Några har alldeles frivilligt hela tiden gjort som Lennart Swenson föreslog för alla dessa år sedan. Men jag avundas dem inte, för det verkar ha funnits gott om lediga platser på tåget och det måste ha varit en stor sorg att se vad som tilläts hända deras ras.

Bodil Carlsson