VAD HUNDAR GÖR

En ljus senvinterdag med snö var vi på väg hem, min hund och jag. Vi var på väg till ett tomt hem, på väg tillbaka från ett av våra besök på ett boende. För den som vi hälsade på höll tiden på att rinna ut. Hunden visste det lika bra som jag. Hon hoppade inte längre upp i sängen hos honom, hon slickade inte hans kinder och händer, hon gick bara fram och nosade på den nästan okontaktbara människa, som hade varit hennes snälla husse. Sedan lade hon sig tyst i ett hörn av rummet och såg bort.

Vi hoppar av bussen några hållplatser för tidigt för att åtminstone få en promenad hem genom vintern. På en öppen yta med översnöade odlingslotter och buskar mellan hyreshusen stöter vi ihop med en liten familj. Två unga föräldrar leder en flicka på kanske fyra år instoppad i en för stor vinteroverall. Ärmarna på mammans jacka är för långa.

Den lilla skopar upp snö och får till en boll, som hon försöker kasta mot hunden. Pappan rycker förfärad tag i hennes arm – tänk om den stora hunden eller den svenska tanten blir arg! - men lillan lyckas slänga snöbollen.

Den landar en bra bit ifrån oss. Jag tar fram hundens kastboll ur jackfickan, den där bollen som alltid är med, visar den för flickan och kränger av halsbandet. Nu blir båda föräldrarna rädda. Den stora svarta hunden är lös! Lilltjejen tultspringer i sin otympliga overall till mamma och gömmer sig bakom hennes ben. Hur skall detta sluta?

Den röda bollen far iväg och landar i snön.

Hunder flyger som en tiger i luften efter bollen, hon gräver fram den, hon apporterar den, hon vänder och springer redan innan jag hinner kasta igen. Hon studsar och snön yr. Hon ägnar inte de tre främmande ett ögonkast, fast hon mycket väl vet att de finns där och stirrar. Hon vet vad jag vill att hon skall göra, så hon gör det. Hon showar för dem.

Vi skrattar. Hunden skrattar, jag skrattar och den syriska flyktingfamiljen skrattar snart också. När jag kopplar upp hunden och stoppar tillbaka bollen i fickan ler föräldrarna mot mig. Och så böjer de sig ner mot barnet, pekar på hunden och mig och säger något. Flickan lyssnar. Blygt tittar hon åt vårt håll, vinkar och ropar som hon blev tillsagd: ”Bye, bye!”

Jag hoppas att de nykomna människorna i skänkta kläder kände sig lite mindre främmande på sin nya plats efter den där lilla konversationen på bruten engelska, internationellt teckenspråk och hundiska. Jag vet att jag kände mig mindre sorgsen. Det gjorde hunden också.

Hundar gör något med oss. De lär oss att förstå språket i ordlösa situationer, för det är deras språk; det lindrar sorg och minskar främlingskap.

Bodil Carlsson

Del 3): COLLIEUTREDNINGENS ARBETSLISTA

”Utredningsgruppen har, utifrån det av SKK/CS givna uppdraget enligt ovan, delat upp arbetet i följande huvudrubriker:

1.Colliens mentala status –med SKK/CS betoning på djurskyddetoch intentionerna med avelsarbetet inom SKK-organisationen (se sidan 29)

2.Colliens genetiska variation –har rasen ”råd” med restriktioner?(sidan 30)

3.Hur kan ifrågasättandet av MH minskas?(sidan 31)

4.Hur kan samsynen inom rasklubben öka?(sidan 33 ”

Vi börjar med punkt 1, för det är vad hela utredningen handlar om. Colliens mentala status!

Vad har arbetsgruppen att komma med? Den börjar med att berätta en historia.

1973 blev godkänt karaktärsprov ett krav för att en collie skulle kunna delta i utställningarnas s k segrarklass. Utredningen säger inget om bakgrunden till det kravet, men nämner att ”meningarna redan på den tiden var delade och debatten livlig”. Det gamla karaktärsprovet ersattes av Mentalbeskrivning Unghund 1989 och sedan kom Mentalbeskrivning Hund, MH, 1997. Tre år senare begärde SBK att avelshundar inom de raser, som SBK har avelsansvar för, skulle ha känd mental status, d v s ha genomfört MH, oavsett resultat, för att deras valpar skulle få registreras. Och så blev det – från 2002 måste valpar ha föräldrar med ”känd mental status”för att reggas. Så vad menas med ”känd mental status”? Det har ändrats lite genom åren.

”Som känd mental status avsågs att hunden genomgått en fullständig MH alternativt att beskrivaren avbrutit beskrivningen. Om föraren avstod skott ansågs hunden ändå ha känd mental status. Från och med 2017-01-01 ändrades MH-regelverket så att föräldradjur födda fr o m 2016-01-01 måste ha genomgått en fullständig MH med kryss i alla 33 positioner för att erhålla känd mental status för avel. Hund som förare eller beskrivare avbryter anses därmed inte ha känd mental status för avel. Om föraren avstår skott anses hunden även fortsättningsvis ha känd mental status för avel.”

En sak som är bra att veta om de nyaste reglerna är detta – när föraren avstår skott, får hunden en femma, alltså den beskrivs som rejält skotträdd. Men känd mental status är känd mental status, så det betyder inte att hunden inte får användas i avel. Något annat som är bra att ha i minnet är det här: regler gäller inte retroaktivt. Så för en hanhund, som  bröt sitt MH före 2017, gäller fortfarande den gamla regeln om att användas i avel – det får han visst! Så länge han lever går det bra. Det tas inte upp i utredningen, men det är så det har varit.

Så hur har det gått för vår ras?

Sett över tid minskar andelen av varje årskull långhåriga collies som går MH. För korthåren är det tvärtom. Hur representativt blir då MH just för långhårig collie? Om inte så många och för varje år färre ur de långhåriga årskullarna går MH – kan man då säga något om rasens mentalitet och om hur mentaliteten eventuellt har förändrats?

Det finns skäl att tro att man kan det, men att svaret kanske inte är det man först tänker sig. Utredningen tittade på hur olika uppfödare av collie har kommit till MH med sin uppfödning. Hur ser det ut?
(Läsarna kan förhoppningsvis ursäkta den usla bildkvaliteten.)

Det ser ut så, att uppfödarna med högre värden än genomsnittet för N/O i sin uppfödning mellan 2000 till 2017 skickar fler och fler till MH. Det är den orange linjens uppfödare i diagrammet här ovan. Den blå linjens uppfödare, kennlarna med lägre värden, skickar färre och färre. Från början är skillnaden inte så stor, men den växer kraftigt med tiden.

Ni förstår vad det innebär? Att rasens verkliga genomsnittliga N/O och rädsla kan vara sämre än det som vi ser i rasspindeln. Uppfödarna med högre värden dominerar antalsmässigt på MH. 
De andra dyker inte upp.

Bodil Carlsson

AT OUR LEISURE: grälens historia

När CS i sitt uppdrag till Collieutredningen säger att bakgrunden är en långvarig konflikt, som i många år delat rasklubben och väckt starka känslor på båda sidor, så är det något av ett understatement.

Det slog mig häromdagen, när jag var som mest utless på detta gräl, att det har gått drygt femtio år sedan jag började arbeta inom sjukvården. Ett antal sjukhus, vårdavdelningar, öppenvårdsmottagningar och olika versioner av akutmottagningar har det hunnit bli genom åren och en och annan personalkonflikt med höjda röster och röda ansikten också; men något så långdraget och förbittrat (och emellanåt så fult) som grälen inom hundvärlden har jag aldrig varit i närheten av. En tänkbar förklaring är förstås, att den som beter sig så på sin arbetsplats riskerar att snart inte ha någon arbetsplats längre. Hundgräl är som hejdlösa släktfejder om ett arv – något vi engagerar oss i på vår icke övervakade fritid.

Om det är till någon tröst: det bråkas inte bara i Sverige, inte bara inom vår rasklubb och det är framförallt absolut inget nytt. Tvärtom – det är riktigt gammalt! Sedan åtminstone 1880-talet har det krigats om hur utställningar och modeinfluenser förändrade cocker spanieln, dandiedinmontterriern, bulldoggen, settern, frallan, mopsen, många andra och förstås – eftersom den var så populär och så uppmärksammad i rashundsavelns begynnelse – collien. Ända sedan de moderna raserna skapades, alltså sedan det vi idag menar med hundraser blev till, har det bråkats om samma två saker. De har klätts i olika ord och fraser och sällan sagts rakt ut, men det har alltid handlat om dem.

För det första – när vi flyttar hundarna bort ifrån deras ursprung och deras arbetsuppgifter och tar dem med oss in till städerna, vad gör vi med dem? Hur och hur mycket vill vi förändra dem? Vad ska vi ha dem till nu?

För det andra – vem bestämmer vad aveln skall inriktas på?

               Vad vi har dem till nu: senaste rashundstrenden 1889 enligt tidskriften Punch samma år.

Den stora skillnaden mellan då och nu är kanske var bråkandet syns. På den gamla tiden förekom reportage och heta strider om hundar dels i specialtidningar för hundfolk, dels i stora dagstidningar och kända tidskrifter. Engelska Punch var på sin tid en mycket uppmärksammad och läst tidning. Även Graphic, som avbildar the Collie Dog Show i självaste Westminster 1888, hade stor läsekrets bland människor som ville ha koll på vad som rörde sig i bättre kretsar. Ni noterar damernas klädsel?

     Graphic om 1888 års Westminster. Den sorgsna hunden på  bilden överst i mitten har förlorat och säljs till  reducerat pris. Hunden i mattes famn är "bortskämd" - kvinnors sätt att hantera hundar var inte alltid uppskattat.       

Hundutställningarna och renrasägandet var först de superrikas nya sport, den tidens Bugatti Veyron att bli sedd och beundrad i; sedan medelklassens statusmarkör. Nytt var dessutom något som kunde väcka både uppseende och hån – kvinnorna tog sig in och tog plats. Hela företeelsen väckte allmän uppmärksamhet.

Var diskuteras hundavel idag? Inte i de stora dagstidningarna, sällan i TV. Renrasiga hundar har blivit vardag, en lite halvtöntig hobby för vanligt folk, mestadels kvinnor, och inget för seriösa journalister att öda tid på. Globalt är det en växande mångmiljardindustri, lika inriktad på att sälja tillbehör som på att sälja djur, men en industri som siktar in sig på vanliga människor. Det är inte de få förmögna som bär upp intresset längre, utan de väldigt många vanliga. Så de allvarliga diskussionerna förs inom hundorganisationernas skyddande väggar och de högljuddaste i slutna grupper på facebook, där arvet från ett guldkantat förflutet och friheten att hata sina motståndare får stora proportioner. Mittemellan står uppfödarna, dränkta i erbjudanden om gentester som de inte kan bedöma, slitna mellan drömmar om framgång och krav från sina organisationer. Så tänker jag ibland.

Sedan tänker jag på de hedervärda uppfödare jag har känt. Och så tänker jag på mina hundar och på hur de varje dag påminner mig om livets väsentligheter. Ni vet – saker som att förtroende och respekt är ömsesidiga och att grannens Bella har börjat löpa.

Är de värda att ta en fajt för? Många gånger om.

Men det hindrar ju inte, att det skulle kännas bra om just den här fajten på den här platsen och tiden äntligen får ett slut.

Bodil Carlsson

Illustrationerna är hämtade ur Worboys, Strange, Pemberton: The Invention of the Modern Dog. Mycket lärorik bok om hundrasernas (och vår) kulturhistoria. Rekommenderas! 

P S: Serien om Collieutredningen fortsätter. Det här var bara ett litet mellanstick för perspektivets skull.

COLLIEUTREDNINGEN del 2): VILKET VAR UPPDRAGET?

Varför startades Collieutredningen? I vår rasklubb har alla redan hört bakgrundshistorien – rentav till leda – men även om striden om mentalitet är känd långt utanför klubben, är detaljerna kanske inte lika välkända för alla.

Bakgrunden är i korthet den, att rasklubben för collie i åratal kämpat för åtgärder som skulle medföra en förbättring av de rädsleproblem (skotträdsla, rädsla för höga ljud i alla former, allmän ängslighet/osäkerhet) som uppfattats som alldeles för vanliga och som ett problem för hundägarna likaväl som ett lidande för hundarna.

2017 vände sig rasklubben till sist till SBK och begärde stöd för ett s k hälsoprogram på nivå 3, vilket för vissa raser innebär att avelsdjur måste vara frikända från en viss sjukdom (inte bara undersökta med känt resultat) för att få användas. För t ex schäfer handlar det om blödarsjuka, för Cavalier King Charles om hjärtsjukdom: hundar som visar tecken på någon av dessa får inte användas i avel. De slås ut. I vår ras skulle det betyda något helt annat. Avelsdjur – vilka två avelsdjur som helst - måste bara ha sådana resultat att deras förväntade gemensamma kullar får ett mentalitetsindex på eller över rasens genomsnitt för nyfikenhet/orädsla. Vilket innebär att inga hundar slås ut – bara att de måste kombineras med andra hundar, som har högre mentalindex. SBK delade rasklubbens åsikt. Det gjorde SKK:s Avelskommitté också.

Men när begäran gick vidare till CS, sa CS nej. Varför?

”CS konstaterade att frågeställningen har delat klubben med mycket starka åsiktsskillnader som funnits under många år. Vidare konstaterade CS att ett hälsoprogram med krav på erforderlig IT-utveckling tidigast kan starta 2021. CS ville därför utnyttja tiden till att säkerställa en större samsyn rörande befintligt och föreslaget hälsoprogram.” (Citerat ur Collieutredningens text om uppdraget från CS)

I stället för att rakt av ta beslut om åtgärd och i stället för att bara rakt av säga nej, tillsatte CS en arbetsgrupp, som skulle utreda frågan. Här har ni CS motivering, även den hämtad från Collieutredningens beskrivning av bakgrunden till arbetet. Kursiveringar är mina.:

”CS utgångspunkt är att colliens mentala status, i likhet med alla andra hundraser, ska ha en sådan mentalitet att den kan fungera i dagens samhälle utan t ex överdrivna rädslereaktioner i en för hunden vardaglig situation. SKK/CS vill poängtera att Kennelfullmäktige har uttalat att bland annat ur djurskyddssynpunkt är frågan om mentalitet mycket viktig och CS ser med oro och allvar på colliens situation./.../ Mentalbeskrivning Hund, MH, används som instrument för att beskriva rasens mentala status i Sverige. I den konflikt som finns bland rasens uppfödare och collieägare har även MH ifrågasatts. Arbetsgruppen ska föreslå åtgärder för att minska ifrågasättande av MH. Arbetsgruppen ska som ett resultat av sitt arbete föreslå om,och i så fall vilka, avelsåtgärder som bör beslutas om som ett resultat av arbetet. Detta kan ske genom rekommendationer, regler eller andra lämpliga åtgärder.”

CS säger: collie likaväl som andra hundar skall kunna fungera i den värld de flesta av oss lever i. Det är en djurskyddsfråga. CS säger dessutom, underförstått, att om colliens MH-resultat skiljer sig från andra rasers, så är lösningen inte att påstå att MH inte fungerar för collie. Om man inte ser så på MH för collie, blir inte följdfrågan i uppdraget -  hur minskar man motståndet mot MH? Vilka åtgärder kan tänkas för att ändra på avelns inriktning?

När jag först hörde talas om CS beslut att avstyrka förslaget om hälsoprogram på nivå 3 och i stället tillsätta en utredning, erkänner jag att jag tänkte att det rörde sig om beslutsångest eller förhalningstaktik. Nu har jag läst uppdragsformuleringen. Jag tycker inte så längre. CS uppdrog åt arbetsgruppen att ta fram det som behövs för att få en tydlig bild av läget och för att komma fram till vettiga åtgärder. Arbetsgruppen har kämpat med detta i två år. Det ser ut att ha varit väl använd tid.

Det är kanske inte läge att komma med tacksamhetsbetygelser i ett referat, men jag gör det ändå.

Tack, alla ni som har ansträngt er med detta stora arbete – och tack, CS för uppdraget!

Bodil Carlsson

VAD SÄGER COLLIEUTREDNINGEN?

Del 1)

Collieutredningens rapport till CS är uppbyggd som rapporter och forskningsrapporter brukar vara. Först kommer slutsatserna och förslagen, så att alla kan ta en snabb överblick och se vad man kommit fram till. Sedan kommer en bakgrund – hur kom det sig att man startade genomgången? - och så en längre del om det som slutsatserna bygger på. Finns det ett problem? Hur ser problemet ut? Vad vet vi idag? Vilken statistik finns? Vilka resultat har andra hittat, när man tittat på detta?

Den korta delen på första sidan ger en sammanfattning av hur utredningsgruppen tycker att en fråga skall lösas. Den långa delen visar hur man gjorde, när man tittade på problemet. Hur mycket fakta har man gått igenom och vilka fakta?

Så här börjar första sidans slutsatser:

”1) Utredningsgruppen föreslår att SKKs Centralstyrelse uttalar en stark rekommendation till uppfödare och hanhundsägare av collie, lång-och korthår. Rekommendationen, som bör gälla direkt efter taget beslut, ska påtala vikten av att uppfödarna tar hänsyn till mentalindex vid ett avelsbeslut. Rasens medelvärde för Nyfikenhet/Orädsla, N/O,förskjuts gradvis i positiv riktning så att det närmar sig, och i förlängningen överstiger, ett kullindex för N/O större än 100. SvenskaBrukshundklubben, SBK, tillsammans med Svenska Collieklubben, SCK, bör samtidigt uppdras att redovisa årligt utfall till SKKs Avelskommitté, SKK/AK,och SKKs Kommitté för hundars mentalitet, SKK/KHM, utifrån satta uppföljningsmål, tabell 4 sidan 34 .Ett beslut om rekommendation medför att Svenska Collieklubben även fortsättningsvis publicerar mentalindex för rasen på sin webbplats. Sveriges lantbruksuniversitet bör därmed uppdras, formellt och mot ersättning, att skatta mentalindex 4-5 gånger per år för rasen så att uppdaterade avelsvärden finns tillgängliga inför avelsbeslut. ”

Detta är alltså första förslaget i Collieutredningens förslag till SKK:s Centralstyrelse. Vad är det de säger?

Utredningen vill att CS kraftfullt rekommenderar alla collieägare som håller på med avel att använda sig av mentalindex när de bestämmer sig för vilka hundar de skall avla på. Den rekommendationen börjar gälla så snart CS fattat beslutet att tillstyrka utredningens slutsatser.

Vad skall hända sedan?

”Utredningsgruppen utgår från att de uppfödare som redan följer rekommendationerna i RAS, att kombinationer som görs ska ha ett kullindex för Nyfikenhet/Orädsla på lägst 100,fortsätter med det.

För de uppfödare som inte når målet i RAS blir uppföljningsmålen (tabell 4 ) en kompromiss som förhoppningsvis kan accepteras samtidigt som kombinationer med låga index stegvis minskar i antal. Värt att komma ihåg i sammanhanget är att index 100 motsvarar dagens medelcollie i fråga om nedärvning av egenskapen Nyfikenhet/orädsla.”

Alltså: alla de uppfödare som idag använder mentalindex och prioriterar N/O 100 eller högre fortsätter med det de redan gör. De håller sina kullar på eller över det som i dag är rasens genomsnitt på MH för de collies, som kommer till beskrivning.

Andra uppfödare börjar använda sig av mentalindex, men ett steg i taget. De startar från sina egna utgångsvärden och siktar uppåt. Inga krav på mentalindex på eller över rasens genomsnitt idag, eller i morron, men siktet är inställt på att nå dit och man får några år på sig för att göra det.

SLU anlitas för att regelbundet uppdatera mentalindex. Rasklubben publicerar resultaten på sin hemsida. Uppfödare får därmed den information de behöver för att kunna följa rekommendationen från CS, när de väljer avelsdjur. Rasklubben och SBK informerar varje år SKK:s Avelskommitté och Kommittén för hundars mentalitet om hur det hela går.

Hur har utredningen kommit fram till detta? Vilka uppgifter bygger man sin slutsats på?

Fortsättning följer!

Bodil Carlsson

COLLIEUTREDNINGEN

Häromdagen blev jag på riktigt gott humör och jag var inte ensam. Folk hörde av sig och var glada. Alltsammans var Collieutredningens förtjänst. Äntligen var den levererad – och den var bra.

Första genomläsningen tog tid – många sidor! - men det var den värd. Omfattande utan att vara långrandig, väl dokumenterad med ett vettig slutförslag. Lågmält och sansat språk med en stillsam beslutsamhet bakom orden. ”Så här är läget, detta är vad vi tycker skall göras. Gör så och sedan får det vara slutkrigat!”

Mycket glad över utredningsgruppens insats och lika glad över våra organisationer vandrade jag iväg med hundarna ut i solen. På fotbollsplan vid lekplatsen låg ungar på knä i den halvfrusna gyttjan och hojtade åt varandra på bruten svenska, medan de bröt upp is från en jättepöl med bara händer och vadade i smältvattnet i sina sportdojor. Gud tröste deras mammor, när de kom hem!

Valpen är överallt lika hungrig och lika missunnsam. För henne är is gratisglass, mystiskt nedfallande från en god himmel och det har inte varit mycket av den varan detta år.Varför skulle dessa ungar ha fri tillgång och inte hon? Jag känner henne, så inte förrän längst bort i andra ändan av planen släpptes hon och den vuxna att fira eftermiddagsljuset och frosten med fritt spring efter kastboll. Fort gick det!

Men så avvek den missunnsamma – vilket jag borde ha förutsett - och for iväg mot pölen. Ungarna flydde upp i rutschkanans översta del och stod där tätt sammanpackade. Inkallning! Valpen kom i flygande sporrsträck med sin isbit i munnen och det enda tack hon fick, stackarn, förutom att hon hann tugga i sig isbiten, var att bli kopplad. Livet är tufft.

Vi gick till barnen i rutschkanan.

- Hörni ungar, är ni rädda för hundar? Största killen tog ett steg framåt där uppe. Jo, de var rädda. Jätterädda!

- Men varför det?

-Dom kan dödda oss!

Han var helt övertygad om det. Vet ni hur det slutade? Killen vågade sig ner efter en stunds småprat. Visad hur man gör, när man undviker kontakt med hundar gjorde han precis det – stod stilla och tittade åt andra hållet. Då gjorde hundarna likadant. Visad hur man gör, när man bjuder en hund att ta kontakt, gjorde han precis rätt – satte sig på huk, vände ansiktet lite åt sidan och höll fram handen. Två stora hundar, farliga varelser i hans värld fram till det ögonblicket, nuddade hans hand med nosen.

Han log.

Jag önskar att ni hade sett ansiktena hos hans kompisar, som stod och stirrade ner på honom med uppspärrade ögon. De såg en hjälte. Minsta tjejen höll sin hand för munnen inför det förväntade dödande anfallet och när hon lät handen sjunka, såg hennes läppar ut som bokstaven O i blekrosa. Men ännu mera önskar jag, att ni hade kunnat se den lille killens leende, när han första gången vågade stryka en hund över huvudet.

Det finns många bra skäl att ha hund. Att ständigt kriga om dem är inte något av de bra skälen.

Collieutredningen är allt som allt 74 sidor lång. Första sidan innehåller en kort sammanfattning; resten berättar om hur man kommit fram till slutsatserna i sammanfattningen. Bitvis är det lättläst, andra sidor är tyngre att ta sig igenom. Erling Strandbergs resonemang om inavelsgrader och släktskapsindex är jätteintressant, men inte alltid helt enkelt för oss som inte är insatta.

Det finns inget bättre sätt att lära förstå sig något än att skriva om det. För att bättra på kunskaperna för egen del och eventuellt ge ett handtag åt andra kommer Collievänner framöver att publicera en serie korta texter om det som står i utredningen. Det blir inga försök att övertyga någon. Syftet är att återge det som utredningsgruppen kommit fram till. I mina ögon talar den för sig själv.

Texterna om Collieutredningen kommer att varvas med andra texter. Om krigande inte är ett bra skäl att ha hund – varför håller vi på?
Jag tror att det hänger ihop med inlåsningseffekten. Grupperingar med delvis oförenliga målsättningar och intressen samsas inte väl på samma stängda utrymme. De kommer att slåss som två katter i en för liten pappbox tills någon sätter ner foten.
Eller låter dem slippa ut.

Bodil Carlsson

EN LITEN ORDLISTA OCH ETT FÖRSLAG

Varje organisation gör med nödvändighet två saker samtidigt. Dels gör den det som är dess målsättning och mening; dels bevakar den stabilitet när det gäller intäkter och positioner. Utan det första finns inget existensberättigande, utan det andra finns ingen överlevnad. Varje organisation måste sätta gränser för vad medlemmar får säga och göra: annars blir organisationen en sandlåda. Varje organisation måste också tillåta att medlemmar granskar den: annars blir organisationen ett slutet skrå.

Det ärende i Disciplinnämnden som varit uppe till debatt handlar om balansen mellan dessa olika nödvändigheter. Utan den balansen blir en organisation lätt både sandlåda och skrå.

Läsarantalet för Tystnadens mörka fläclar och Barfota? närmar sig ett tusen. Fortfarande droppar läsarna in i sakta mak, gissningsvis för att se, om det kommer något svar från Ulf Uddman. En uppfödare med många års erfarenhet hör av sig och undrar, om det finns möjlighet att få en domstolsprövning av Disciplinnämndens utslag. Det vet ju inte jag; jag är ingen jurist. Det  jag känner till är hur noggrant avidentifierade patientärenden rutinmässigt publiceras i min strikt sekretessbelagda bransch för att alla skall kunna se, hur de handlagts. Ingen tycker att det är kontroversiellt.

Samtidigt blir jag uppmärksammad på ett inlägg i sociala media, som tycks handla om Eva Schömers debattartikel i Dagens Juridik och min replik till Ulf Uddman i Barfota?

För den händelse ovana läsare skulle ha hittat hit, från Dagens Juridik eller andra platser utanför hundbataljernas värld, erbjuds härmed en ordlista som sammanfattar det inlägget.

Hetsjakt, påhopp, hetsare, jägare = en person skriver i Dagens Juridik ett inlägg om ett ärende i SKK:s Disciplinnämnd. SKK:s VD replikerar. Ytterligare en person skriver ett blogginlägg, som kommenterar repliken. SKK:s VD erbjuds replikrätt. Diskussionen handlar om på vilka grunder och med vilka medel en ideell organisation kan begränsa sina medlemmars yttrandefrihet, om transparens och om proportionalitet.

Smutskastning av SKK = samma som ovan. Diskussioner är smutskastning. Att komma med invändningar är att smutskasta.

Att avla för förväntade egenskaper bättre än rasens genomsnitt = samma som ovan, bortsett från att smutskastarnas antal plötsligt har blivit väsentligt större än två. Nu är det alla uppfödare, som tillsammans vågat uttrycka sitt stöd för det avelsmålet. De är därmed delaktiga i smutskastningen av SKK.

Omtanke om rasens avelsbas = ni som smutskastar SKK ska inte tro att ni får använda någon av mina hanhundar!

Inget av detta ökade min förståelse för hur den här personen tänker. Det gjorde däremot begreppet sense of entitlement: känslan av att tillhöra en så utvald grupp, att man kan dra till med vad som helst och vänta sig applåder.

                                                                      * * *

För perspektivets skull - låt mig berätta om något som hände under en skogspromenad förra hösten. Någon halvmil hemifrån hörs på avstånd först ståndskall och en stund senare det typiska ljudet från ett jaktgevär. Två skott och en hund som har tystnat! Det var mitt i älgjaktstiden och jägarna var uppenbart inte långt borta. Jag kopplar collien, som har tillräckligt med ursprungsanlag för att kunna komma på tanken att stoppa eller följa en flyende älg och så går vi vidare, men vi håller oss på skogsvägen för att vara synliga. I en vändzon står bilar parkerade. Vi väntar, för nu vindvittrar min hund med spetsade öron. Något är på väg mot oss.

Snart kommer fyra svettiga karlar mödosamt släpande en älgkalv över tuvorna.Efter kommer i sakta mak skytten med bössan över axeln. Det här är Sverige: skytten är en kvinna.

•  Har ni lösa hundar kvar? ropar jag. Hon ropar lugnande tillbaka att alla hundar redan är tillbaka i bilarna. Killarna behöver en stund för att baxa upp älgkalven på släpkärran, så vi pratar. Hennes hund visar sig vara en jämte. Och eftersom det här är Sverige, kan ni vara säkra på att den är renrasig, SKK-registrerad, troligen höftledsröntgad, har gått jaktprov och kanske rentav ställts ut också. Jakthundars anatomi är viktig för jägare. Deras hundar måste orka springa långt.
• Och vad gör en jämte när den inte jagar? frågar jag. Det svar jag väntar mig är förstås skogspromenader, men kvinnan med geväret är uska på ett äldreboende och har hunden med på jobbet. De boende tycker om hunden. De mår bättre av att den finns där. Hunden tycker om människor. Kvinnan tycker om att kunna ha den med.

Tillbaka hemma läser jag jämthundsklubbens avelsmål. Man vill att det avlas på hundar som ligger bättre till än rasgenomsnittet. Det är så det brukar gå till, när man vill behålla bra egenskaper hos ett djurslag och det verkar inte vara kontroversiellt för jägare.

Var finns framtiden för renrasiga hundar? Hos folk, som använder deras förmåga och dessutom har social nytta av dem? Eller hos folk som inte kan tåla ett replikskifte mellan två hundägare och SKK:s VD utan att råka i affekt och komma med påtryckningar?

Ulf Uddman och jag må vara oense i sakfrågan, men jag övertygad om, att SKK:s VD är fullt kapabel att svara för sig själv, när han blir tilltalad. Om han avstår från att lägga ner sin tid på att replikera på en blogg med begränsad läsekrets, är han i sin fulla rätt. Det är förståeligt. Kanske svarar han hellre någon annanstans? Kanske skulle, eftersom detta är generella frågor och eftersom landets hundägare är väldigt många och finns lite överallt, andra än bara Dagens Juridik vara intresserade?

Jag har ett förslag till Ulf Uddman. Låt oss tillsammans kontakta en debattredaktion för någon av de större dagstidningarna och fråga!

Något bättre sätt att punktera alla misstankar om tystnadskultur kan väl knappast hittas.

Bodil Carlsson