SKÄRMDUMPAR

Från flera olika håll kommer meddelanden om en diskussion, som förts på en sluten fb-sida. De återgivna meddelandena är delvis hjärtslitande, delvis häpnadsväckande. Ja, det handlar om hälsan hos en hund. Ja, det rör sig om en av de raser som varit i strålkastarljuset ett tag.
Och jadå - skribenterna är inte helt okända personer inom den rasen och i de diskussioner, som ägt rum hittills.
Vi för vår del befinner oss mitt i en annan liten diskussion  med Journalistförbundet och Myndigheten för radio och TV  om vad som är lagligt och olagligt att publicera.
Vi återkommer.

Bodil Carlsson

VARUMÄRKEN - DEL 2

Fråga:  Hur länge har det varit möjligt att avla på hundar vars varumärke är så stora valphuvuden, så platta ansikten, så trånga bäcken och så nedsatt syresättning att lyckad  normal förlossning är en chansning?

Svar: lika länge som det har gått att rutinmässigt göra kejsarsnitt och ändå sälja valparna med vinst.

Det där skrev jag i ett fb-inlägg och fick omgående höra hur oförskämt det var att säga så. ”Plumpt!”skrev någon. Ungefär som om det hade varit en grov sexuell anspelning. Vem som helst kan se att det är enkel företagsmatematik. I en mindre känslomässigt laddad bransch hade alla nickat medhåll åt självklarheten. I hundvärlden orsakar den blodtrycksstegring.

Fråga: hur länge har de nationella kennelklubbarna vacklat mellan att försvara hundarnas hälsa och att hålla sin finansiella bas, de reggbetalande uppfödarna, på gott humör?

Svar: inte riktigt lika länge som det har gått att göra rutinkejsarsnitt. Extremaveln kom först. Kennelklubbarna behövde lite tid på sig för att vakna. Länge var de betalande uppfödarnas intressen det enda som kennelklubbarna försvarade, ofta under mycket tal om renrasighetens självklara fördelar (och mycket litet tal om dess självklara risker). Per-Erik Sundgren hade en del motvind att kämpa mot här hemma och andra genetiker och veterinärer har haft likadana uppförsbackar i andra länder. Men nu har det gått så långt, att från toppen ser man annalkande stormmoln och försöker varna. Kennelfullmäktige 2011 innehöll alltså ett uttalande från dåvarande ordföranden Nils Erik Åhmansson om hundrasernas hälsoläge. ”Denna fråga är viktig för i första hand våra hundars och deras ägares skull, för att vi inte ska hamna i en situation där ras efter ras förbjuds p g a ohälsa med tillhörande djurskydds- och djurvälfärdsproblem.” ”SRD har blivit ett bra verktyg för att få en fungerande kommunikation mellan domarkollektivet och berörda rasklubbar för att sätta fokus på de exteriöra överdrifter som i för många raser har lett till hälsoproblem.” (mina kursiveringar). Så här låter det från den svenska och engelska kennelklubbens respektive ledning nuförtiden. Frågan är om insikterna rinner neråt och om något verkligen förändras i domar- och uppfödarkollektivet. Det ser väl inte så ut, när sjukvårds- och försäkringsbolagens gemensamma organisation är de som idag förverkligar SKK:s tankar om att hejda extremaveln... genom att offentligt varna valpköparna. Inte genom att resonera med de berörda uppfödarna. Har branschorganisationen slutat hoppas?

Den extrema exteriören, alltmer frikopplad från normal hundanatomi, börjar bli så uppseendeväckande i sina konsekvenser att den väcker bestörtning. Inte minst hos försäkringsbolagen. Och hos de arma veterinärerna, som ensamma ska förmedla den kunskap som djurägarna ofta inte har och som uppfödarna ofta tror att de inte behöver skaffa sig. Likadant är det med följderna av den internationella inavel som renrasuppfödarna har ägnat sig åt. Antalet upptäckta genetiska sjukdomar ökar och det gör i värsta fall vanligheten också, beroende på släktskaps- och matadoravel.

Utanför varje berörd ras drar andra hundmänniskor efter andan för varje nyhet. 90% andningsbesvär hos extrema trubbnosar, för oavsett vad SKK säger i sin kommentar till Svensk Djursjukvårds kampanj finns det resultat som pekar på att SKK har fel; genen för ichtyos närvarande hos 40-50% av alla europeiska golden; livsförkortande dilaterad cardiomyopati (sjuklig hjärtförstoring) närvarande hos runt 25% av alla irländska varghundar... Det är ett högt pris vi låter hundarna betala för att vara standardiserade varumärken. Och det är ett högt pris vi väntar oss att valpköparna skall fortsätta betala för varumärkenas frånsida. Men vi låter det bero: det är inte vår ras. Det händer i ringen intill.

Vanligt folk googlar på ”rassjukdomar”, skakar på huvudet och – köper blandras. Folk med ambitioner köper specialproducerade designerhundar. Kennelklubbarnas traditionella renrasuppfödare får snart se upp! De kan vara på väg mot en situation, där deras krympande marknad består av de minst informerade spekulanterna. Så länge köparna tror, att en hund med amputerade luftvägar köpt från en domarbelönad kennel är friskare än en hund med lika amputerade luftvägar köpt ur bakluckan på en bil, så kanske de går med på att betala dubbla priset.

Men sen?

Bodil Carlsson

VARUMÄRKEN - DEL 1

Vi väntar på godkännande att översätta och lägga ut en text av en kanadensisk veterinär. Tills vidare och med anledning av att branschorganisationen för djursjukvård och djurförsäkringar går ut och i dagspressen gör det SKK borde ha gjort - komma med rak information till valpköparna - ber vi er hålla till godo med detta.

Det går inte att förstå företeelser, om man inte förstår de bakomliggande krafterna. Det underlättar att se att valpköpare till stor del är en global, växande urbaniserad grupp utan större hundkunskap. Annars är det inte lätt att fatta hur egyptisk, indisk eller kinesisk medelklass kan välja att betala bra pengar för anatomiskt mycket märkliga varelser, som de tror är schäfervalpar. Egentligen är det inte svårt. Mönstret ser ut så här: det som bara rika människor hade igår, vill alla människor ha idag.

Och det som rika människor här hade för att synas igår, vill rika människor här inte ha idag. De vill ha ny design för att synas. Paris Hilton-kopiorna vill inte ha schäfer i handväskan. Paris Hilton-kopians pojkvän å andra sidan, vill inte bli sedd med chihuahua. Han vill ha mastiff. Övre medelklassfolk i England och USA väljer designerdogs för att visa sin medvetenhet. Övre medelklassfolk i Kina, Egypten och Indien väljer schäfer.

Det går inte heller att förstå tonläget i t ex den pågående debatten om extremtrubbnosar, eller extremhudhundar, om man inte har en aning om bakomliggande intressen hos dem som deltar. Visst är sällskapshundar en marknad som omsätter mycket pengar – ett antal miljarder årligen bara i vårt lilla hörn av världen – men de genomsnittliga uppfödarna som grupp tar inte störst del av kakan. Det gör tillbehörsindustrin och djursjukvården. Däremot kan inkomsterna och prestigen som hänger ihop med uppfödningen vara av stort värde för den enskilda uppfödaren, fast det sägs sällan rent ut. Om man t ex läser inlägg i en  facebookdiskussion om extremtrubbnosars hälsa, hur insatt måste man vara för att veta  att en av deltagarna  har fött upp drygt 220 valpar av en av de debatterade raserna och att valpproduktionen växte i kapp med efterfrågevågen? Personen nämner inte sitt kennelnamn, så sammanhanget är inte självklart för den oinvigde. Man får leta fakta en stund för att upptäcka det. 

  Sätt snittpriset för en valp till 15 000 – vilket är en mycket försiktigt hållen siffra för den här rasen nu - och multiplicera  med 220. Fram kommer en rätt ansenlig summa. Så vad försvarar egentligen den, som hävdar att hen försvarar sin ras? Bara rasen (som den ser ut idag) - eller något annat också? T ex antalet inköpta eller egenuppföda avelsdjur i produktiv ålder? Om det finns fem inköpta tikar hemma och inköpspriset ligger på 18 000 per lovande tik, är det ingen liten investering i pengar. Om man dessutom antar, att de fem plus de fem egenuppfödda tikarna har tagits med till ett antal utställningar för att få rätt bedömning av kända namn, är det ingen liten investering i tid heller. Är det troligt att någon i den situationen skulle hoppa av tåget, säga ”Ojdå! Nu har jag förstått forskningsrapporterna om trubbnosars andniongsvägar och DET var inte roligt.”... och sedan pensionera  alla de lovande tikarna för att starta om?

När man läser ett frätande angrepp på ”felfärgade fulimporter” av en annan extrem trubbnosras från en ledande brittisk rasklubbsrepresentant - tänker man då omedelbart att efterfrågetrycket uppenbarligen ökar snabbare än de brittiska uppfödarna kan leverera och att det då kan vara läge att berätta hur importvalpar av "fel" pälsfärg bär på sjukdomsanlag?

Eller tänker läsaren spontant att det är bra timing att visa omtanke om rasens  hälsa och trygga valpköparval just i dagsläget, när det börjar komma tidningsrubriker om andningsproblemen? I en mindre känslomättad och mer funktionsinriktad bransch skulle antagligen många tänka precis så. Om Volkswagen i morron klippte till med en påkostad serie reklaminslag om sina nya fantastiskt säkra barnbilbälten - då skulle många av oss dra på mun och säga syrliga saker om ett möjligt samband med något litet problem med avgasmätning. Inte i hundvärlden. Där blir man – beroende på vem man är, förstås - trodd på sitt ord. Det finns inte mycket oberoende granskning av vad det ordet är värt. Eller i vilka sammanhang det framförs.

Om hundvärlden hade samma krav på att uppge jävsförhållanden, egenintresse och källor som vetenskapliga rapporter har, så skulle många rasklubbars hemsidor, väldigt många rasers uppgivna historia och många inlägg på sociala medier vara annorlunda än de är idag. Det är det första man behöver veta för att förstå den lättväckta aggressiviteten i diskussionerna. Den som är alldeles ovan vid att möta besvärliga frågor och har intressen att försvara brukar bli arg.

Det andra man behöver veta är inte heller svårt att förstå. Hundrasernas förändring mot det extrema började, när vi slutade behöva dem. Folk som var beroende av sin vallhund/ jakthund/ räddningshund kunde inte roa sig  med att göra om den till en noslös, benlös eller hårlös extremvariant. De hade inte råd med excentricitet. När hundarna blev prydnader, när de började säljas stort som fritt valda fritidsaccessoarer – först då började gränserna mot det groteska luckras. Det är därför och inte av någon annan, mystisk anledning som extremaveln började skjuta fart för fyrtio-femtio år sedan. Raserna slutade vara hundar. De blev varumärken. Allt mer standardiserat lika varandra och allt mera släkt inom varje ras; allt mera olika  andra raser. Och hundarna blev dessutom varumärken på en globaliserad marknad, som styrs av den internationellt växande stadsbefolkningen. Den genomsnittlige valpköpande stadsbon inte bara saknar behov av arbetande hundar. Hen orkar dessutom sällan med så besvärliga varelser - har inte tid, har inte utrymme, har inte sysselsättning för dem. Så receptet för att kunna sälja på den växande marknaden har varit: skruva ner så mycket mental särprägel och drive som möjligt ur raserna – medan du skruvar upp exteriöra särdrag allt du kan.

Och prata framför allt aldrig om pengar!

Bodil Carlsson

VETERINÄRT KLARSPRÅK 1)

Den här lilla korta snutten ur senaste Hundsport Special kan man läsa flera gånger. Den sveper i några rader över grundproblem på samma sätt som en kulspruta - tar med sig mycket i en skur, fast kanske inte alldeles träffsäkert. Men begrunda gärna sista hälften av klippet en gång till!
Det handlar om en fråga som också kan formuleras så här:

Är oreggade hundar  köpta av okunniga människor som vill ha den för året häftigaste rasen

                                         VERKLIGEN   SJUKARE

 än reggade hundar köpta av okunniga människor som vill ha den för året häftigaste rasen?

Och svaret, så gott det går att utläsa för det ledande försäkringsbolagets chefsveterinär/SKK:s ordförande, var inte det som extremavlarna brukar vilja höra (och raka motsatsen till vad de brukar påstå). Det är helt enkelt inte lätt att få fram så mycket mera  ohälsosamt än de  svenskfödda, stamtavleförsedda och ofta nog prisbelönt utställda produkter som extremuppfödarna säljer till allmänheten. Om kroppen är täckt av ett veckbildande hudöverskott, eller buken släpar i backen, eller andningsvägarna i stort sett saknas - då är hunden en gående sjukdomsrisk oavsett var och hur den är född.
Oseriös uppfödning kan man utmärkt väl ägna sig åt under flashiga kennelnamn.

Mera veterinärt klarspråk i nästa artikel, där jag väntar på tillstånd att översätta och publicera. Den handlar om veterinärernas dilemma och den är så bra skriven att den förtjänar en bra översättning.

Bodil Carlsson

VAD DRIVER DEM?

Vad driver dem?
Pengar! säger de flesta kommentarerna. Det här svaret – apropå en annan diskussion, om extrem exteriöravel och obligatorisk utbildning i anatomi för uppfödare – skickade en svensk veterinär, X, till mig. X har en befattning som både ger god inblick i praktisk hundavel och goda möjligheter att förmedla sina erfarenheter till beslutsfattare. Detta är hur X ser hunduppfödare:

Min erfarennhet som kliniskt arbetande veterinär är att de flesta uppfödare idag redan vet väldigt mycket, i synnerhet de som föder upp mops och sharpei som du nämner, men så fort det finns pengar med i bilden så har folk en tendens att vända sina kunskaper och erfarenheter till sin egen fördel.

Personligen tror jag faktiskt inte att det oftast är pengar som driver oss att göra dumheter. Den värsta valutan är inte pengar, utan bekräftelse, berömmelse och beundran.


Det här skrevs i mars 2012; inlägget heter Vad driver dem? Resonemanget utgick från ett par kända brittiska kennlar, som gjorde vad de kunde för att öka riskerna för medfödd allvarlig njursjukdom på sin ras, boxer, genom att köra hårt med samma anlagsspridande avelshane. Medan de mörkade genom att mässa vackert om hur viktigt det var med genetisk variation och rasens standard. Det fortsatte med hälsan hos den moderna, västerländska, kommersiella varianten av shar-pei. Rasen mops fanns inte på min karta vid den tiden - jag hade nog aldrig träffat en enda extremtrubbnos då - så den fördes inte på tal av  mig, utan av X.
Vad har hänt sen dess?
Den marknadsinriktade hundaveln har inte ändrat sig. 
Jag tror inte att X har ändrat sig heller. Han har samma befattning och sannolikt inte någon drastiskt annorlunda bild idag. Särskilt inte, skulle jag tro, av mopsarnas situation.
Jag däremot har ändrat mig. Pengar är en fullt ut lika förblindande valuta som bekräftelse.

               
                                                          *   *   *

Från pseudonymen "Bertil Karlsson" har vi fått en sista kommentar. I den blir jag ombedd att till ägaren av en viss mops framföra budskapet om att hundens dagar är räknade. Det tänker jag inte göra.
Jag föreslår att "Bertil Karlsson" - som nog har bättre kännedom om prisbelönta extremtrubbnosars bakgrund än jag - tar på sig att till hundens uppfödare framföra ett annat budskap.
Att den hunden hade kunnat se fram emot ett normallångt, bra liv, om dess uppfödare hade låtit den födas med andningsvägar som aldrig hade behövt några kirurgiska ingrepp överhuvudtaget.
Svårare är det inte. Det måste vara mycket pengar och mycket bekräftelse med i spelet, om man inte ser det.

Upplagd av Collievänner kl. 16:34

Bodil Carlsson

DENNA HETS SOM ÄR

Kan du inte åtege historien om mopsen X* istället? Det vore mycket mer värt för den stora breda massan att ta del utav. En stackars liten mopsflicka som ägarna övertalats att operera, eller som de själva säger lurats till att operera, som idag mår så fruktaqnsvärt mycket sämre än innan operation? Den första gjordes idag på dagen för två månader sedan, sen har hon tvingats till en korrigerande operation till då det blivit sammanväxningar i halsen på henne. Däretill har hon genomgått tunga antibiotikabehandlingar pga lunginflammationer, spyr och kräks, kan knappt hålla igång tre minuter utan att få andnöd, hostar och rosslar och harklar sig flera gånger dagligen. Det är det ett nyhetsvärde i - men tänker vi på individen, hunden i denna hets som är? på GOMORRON!


Det ni nyss läste var en kommentar till gårdagens inlägg på bloggen,  inskickad av någon som inte gillar tanken på att göra en Dog World med namns nämnade för egen del och som därför den här gången kallar sig "Bertil Karlsson". I många former trivs det sköna. Eller, som  Shakespeare sa, a rose by any other name is still a thorn.Däremot har personen inte mycket emot att namnge andra, som ni strax får se.
En annan version av samma insändare är nämligen samtidigt inskickad till en av de veterinärer, som tog initiativ till trubbnosuppropet.  Många av landets veterinärer skrev på- senast en, som upptäckte att han stod på den "trubbnoskompetenta listan" och som svarade med att begära att omgående få sina kontaktuppgifter borttagna därifrån. Och som dessutom tog tillfället i akt och talade om för Mopsorden vad han ansåg: att deras agerande förlöjligade dem själva och rasen.
Min åsikt är att den veterinären hade fel i en sak. Man kan inte förlöjliga en hundras. Eller tycka illa om den. Däremot börjar det bli ganska lätt att tycka illa om det som de extrema trubbnosrasernas hundar utsätts för av människor, som borde skydda deras hälsa och bevara deras livskvalitet.
I stället för att ägna sin tid åt sådant som det här, som vidarebefordrades till mig igår från ytterligare en veterinär:

•  Mail från Anki Hagberg ......Är det inte dags att ställa skalpellmaffians överprästinna Marita Asp Tauni till svars nu - och alla hennes okunniga wannbees i din vederstyggliga grupp? Denna stackars mops utsattes för SEX samtidiga ingrepp i sitt lilla huvud. Djurplågeri - och inget annat. Du kan ju översätta detta och skicka till din "vän" Jemima Harrison - och glöm inte Tok-Bodil Carlsson, för all del... Sen en vädjan. Kan du bara inte vara så hygglig att kliva av som admin i XXX* och utse några som har alla paddlar i kanoten? Eller, ännu bättre, lägga ner hela skiten?
  
  Sedan följer i detta mail ett påstått citat från ett annat mejl, enligt uppgift från ägaren till en opererad mops. Det är fyllt av förtvivlan och ni får läsa det i starkt förkortat skick  av hänsyn till den som skrev det. Om det är äkta, är det sannolikt kopierat från någon hundhälsogrupp, men slängs här i ansiktet på mejlets mottagare för effektens skull. Huruvida den citerade mopsägaren överhuvudtaget är tillfrågad om att bli citerad i detta sammanhang framgår inte. Hur många utanför nätgruppen som - med eller utan avsändarens medgivande - hittills har fått ta del av det framgår inte heller.
  
  "Hej! Är det någon som har opererat sin mops - svalg/näsborrar etc och den inte blivit bättre? /.../ Bakgrunden till denna operation var att prognoserna såg dåliga ut i det skick hon var. (Enligt veterinär som utgav sig för att vara specialist) Blev övertalad att allt annat än operation var en plåga för min hund. Upplever dock att hon är sämre idag än innan operationen./.../ Känner oss så jävla lurade då vi blev lovade en helt "ny" hund..."  
  
  Om ni tittar på det som skall föreställa sakligt innehåll, så står det så här:
  1) en namngiven veterinär med svensk legitimation, titulerad skalpellmaffians översteprästinna, ägnar sig åt djurplågeri. 
  2)Det påstått citerade mejlet används för att specificera att veterinären (någon annan kan ju knappast avses), som utgav sig för att vara specialist, har övertalat ägarna till ingreppet genom att lova en helt "ny" hund. 
  
  Rakt upp och ner framför alltså någon som en sanning,styrkt genom en lessen djurägares utsaga, att denna namngivna veterinär sysslar med djurplågeri. Dessutom gör hon det genom att hävda en kompetens som hon inte har ("utgav sig för att vara specialist") och därmed "övertala" till en operation, vars goda effekt hon har "lovat".
  Därmed har veterinären begått sammanlagt fyra handlingar, som bör anmälas till granskning av veterinärernas ansvarsnämnd. Omgående.
   Alternativt så har någon annan tagit ett mycket stort steg över gränsen för vad som är anmälningsbart någon annanstans. För min del skickar jag en kopia av det här inlägget direkt till SKK:s Disciplinnämnd. Hade jag varit den namngivna veterinären, så hade jag vänt mig till polisen.
  
  Det här är vad veterinären har att säga om saken. Notera fokus och tonläge.
  
  Marita Asp Tauni
  

  Låt oss alla vara överens om att det bästa sättet för dessa hundar att inte utsättas för lidande är att från början när de föds, ge dem anatomiska förutsättningar för att slippa lidande. Förhoppningsvis kommer information och utbildning nå fram både till domare uppfödare och framtida valpköpare så att framtidens hundar föds med bättre förutsättningar.
  
  Vilken av de två försvarar den enskilda hunden och alla de trubbnosade hundarna? I vems intresse agerar dessa två mycket olika personer?
  Och vem fortsätter ihärdigt med att stampa fram denna hets som är?

   
  Bodil Carlsson
  
  X= hundens namn, borttaget här.
  XXX=namnet på en facebookgrupp, borttaget här.
  

GOMORRON!

Catalogue advert causes breed show furore

AN ADVERTISEMENT in a show catalogue has prompted a protest by exhibitors.

  They want the Kennel Club to take action after the judge involved broke down in tears at the Great Joint Dachshund Association championship show.

  She had seen Zena Thorn Andrews’ ad which said, ‘Sadly we will not be exhibiting at this year’s show due to the choice of judge…’.

  She went on to say she was proud of her kennel’s record of wins ‘at this fabulous show’, listing Drakesleat’s wins at the event.

  She also placed a copy of the advertisement on her Facebook page.

  Judge Janet McLeod did not see the advertisement until it was pointed out to her after she had completed her appointment; it is understood she was so upset she immediately went home.

  There is history between the two women. A few years ago Mrs McLeod placed Mrs Thorn Andrews’ dog Ch Drakesleat Win A Lot second in open; shortly afterwards Mrs Thorn Andrews sent Mrs McLeod a letter offering to mentor her and enclosing photographs of the winner of the open class and of Mrs Thorn Andrews’ dog.

Saxat från Dog Worlds nätupplaga den 16 november. Veckans mest populära artikel: två kvinnor som slåss. Eller snarare: en som kör armbågen upp i ansiktet på en annan. Inte för att det är ovanligt, och inte är det bara kvinnor heller. För ett tag sedan fanns en annan, för utomstående vansinnigt rolig, gravallvarligt skriven  artikel i samma tidning om ett slagsmål mellan två bulldogguppfödande män, båda utställare och en av dem domare, som började i utställningshallen och slutade ute på parkeringsplatsen. Jadå, det handlade om utställningsresultat, som hade gått emot den argaste mannens hund. Engelska KC såg mycket allvarligt på det hela och det blev, minsann, påföljder för den argaste.  Fysiska påtryckningsmedel för att få som man vill går inte för sig - särskilt inte om de tillgrips framför näsan på allmänheten. 

Vi får väl se hur det går med annonser, listor, mejl och andra mera okroppsliga påtryckningsmedel här hemma.  

Hundfolk som går över gränsen för det lämpliga är ju inget ovanligt. De är ovana vid gränser och vana vid att kunna föra sig som de vill i sin lilla värld. Men det finns en intressant sak med den här artikeln. Namnen på de inblandade lämnas rakt av utan omskrivningar.

Det skulle aldrig ha hänt i Sverige, där de anonyma mejlen står som spön i backen och ingen rapport från Disciplinnämnden någonsin skulle nämna ett namn.  Hundsport kommer aldrig att namnge de personer, som kommit med hot mot två av veterinärerna bakom trubbnosuppropet, eller som dränkt och fortfarande dränker dem och andra i mejl fulla med tillmälen. Taxuppfödaren i Dog World huttlar inte om orsaken till vreden: hennes fina uppfödning vann inte.  Inget enda inlägg som jag läst på sociala medier här berättar om hur hur mycket inläggsskrivaren har investerat i sin pågående uppfödning. Eller ens att inläggsskrivaren faktiskt är uppfödare och kan tänkas ha ett visst intresse av att hälsoläget inom en ras beskrivs på ett pietetsfullt sätt.

Det är det första, som slår den naive betraktaren från Sverige. Det andra är avsaknaden av kränkta kommentarer. Mrs Thorn Andrews säger icke ett ord i kommentarsfältet om artikeln i Dog World.

Hon hävdar inte att hennes ras har hängts ut. 

Hon hävdar inte ens att hon själv har hängts ut.

Kanske mera van vid raka puckar än våra svenska motsvarigheter?

Eller helt enkelt litet lägre bortskämdhetsfaktor?

Den här bloggen har hittills aldrig publicerat namn eller kennelnamn på nu levande och aktiva personer. Vad skulle hända, om vi ändrade policy?
Om vi gjorde en Dog World ?

Bodil Carlsson