COLLIEN OCH KÄRLEKEN

Efter alla år borde man veta bättre än att misstro en spårande hund, men icke. Den här dagen började som alla dagar – hö ut i hagen. Colliebusen sitter och spanar lite längtansfullt åt Jägartorp till, för han har hört Lilla Vackra skälla.
Lilla Vackra är en beagle på sådär två år, tolv kilo och kompetent näsa: duktig jakthund, säger husse. Colliebusen mötte henne första gången nos mot nos när hon var ett halvår drygt och gjorde en ansats att löpa. Andra gången var hon ett år och på väg in första riktiga löpet. Sedan dess är det kört: Colliebusen vet att Lilla Vackra alltid löper. Det är därför hon heter som hon heter i hans tankevärld. Var gång han hör jaktskallet från skogen bortom Jägartorp lystrar han och lägger huvudet lite på sned och får ett särskilt ansiktsuttryck. Var gång jag hör samma sak, sneglar jag på stängslets höjd.

Idag försvann Lilla Vackra. Hon var på promenad i skogen i sele och koppel. En gren stack sig in under en selrem, hunden krängde till och plötsligt var hela selen av och hunden i hög fart på väg åt nordost. De ringde från Jägartorp precis när vi hade kommit hem från förmiddagspromenaden.
Två timmar senare var Colliebusen och jag precis på det klara med var hon hade rört sig och var hon inte fanns kvar. Det är rätt gles skog bakom Jägartorp, djup grönmossa som har frusit sig segmjuk och inte mer fallande snöpuder än att grenar, stenar, hålor och stubbar syntes, så vi höll skaplig fart. Vi sprang förbi ett trehåligt rävgryt och där satt hon inte fast, för Colliebusen slängde inte mer än ett öga på det innan han fortsatte framåt. Vi rusade rakt över ett vildsvinsbök – där hade hon inte alls gått. Vi hoppade över den halvfrusna bäcken som avgränsar den stora beteshagen och där hade hon överhuvudtaget inte satt sin tass. Spåret löpte i skogen på norrsidan om hagen, sa hunden bestämt. Åter dit! Rakt nordost igen! Upp över en kulle och ner mot frusen sankmark – men det började skymma och matte har inte bästa lokalsinnet och var (om sanningen ska fram) rätt andfådd, så vi bröt och vände söderåt.
Vi tog oss över bäcken en gång till och gick molokna tvärs igenom hagen och ut på en av skogsvägarna. Plötsligt sätter Colliebusen nosen i backen och svansen rakt i vädret - mitt på vägen finns hundspår! Älskansvärdspår! Ljuvlighetsspår! Nerför slänten i livsfarlig fart och in på en annan skogsväg som löper bakom stora granngården. Här fick matte akut tvivelsjuka, för hur skulle tiken då ha rört sig?
Hem gick vi och ringde Jägartorp och sa lite förläget att Colliebusen påstod att...

...hon hade rört sig i en jättestor hästsko och sedan vänt tillbaka mot nordost igen. Vilket hon hade gjort, för när Lilla Vackras matte ringde stora granngården så hade de tre timmar tidigare sett beagletiken dra förbi precis där collien sa att han hade spårat henne.
Det kan inte finnas en bättre kombination än en hundnos och lite kärlek. Beagletiken är inte hemma ännu, hon finns nånstans därute i kolmörkret och collien vet det, för efter mer än fyra timmars sammanlagd marsch i skogen vill han fortfarande ut och leta.


Bodil Carlsson

HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT: BUDORDEN

Johan tror att mentalitetstilläggen i FCI alla rasstandards hänger ihop med den växande – MYCKET växande! - uppmärksamhet som hundaggressivitet får i de mer och mer hundtäta delarna av världen.
Det tror inte jag. Möjligen, kanske och högst eventuellt, och i så fall alldeles på slutet och i trängt läge. Kom inte och skyll på oss, vi petade minsann in aggressivitet som diskvalificerande fel i var och varannan standard (ovanpå de fjorton eller så andra ) så fort vi fick en stund över!
Vad gjorde FCI resten av tiden, från sin början fram till nu? Sysslade med standarden: beskrev den patenterade hunden.
Jag vet inte om jag riktigt tror på att FCI talar om de faktiska hundarna som lever inpå faktiska människor i icke-arrangerade miljöer, ni vet bostadsområden och trappuppgångar och joggingspår och trottoarer och parker och en massa andra oglamorösa platser, där vi kommer lommande med våra bajspåsar beredda för att inte få skäll eller sura insändare från de faktiska grannar i tillvaron som – faktiskt! - tycker det är jobbigt med så mycket hund överallt; särskilt om de är stora och ser tuffa ut.
Så vad kan då vara FCI:s fokus? Begrunda organisationens


GENERAL PROVISIONS

som är tre stycken. Först och viktigast är att uppmuntra och stödja avel på och bruk av renrasiga hundar vars funktionella hälsa och fysiska egenskaper överensstämmer med den standard som bestämts för varje ras.span>
Det står så: ”purebred dogs whose functional health and physical features meet the standard set for each respective breed”. FCI åtar sig alltså att stödja renrasiga hundar med så mycket funktionsduglighet och hälsa som standarden medger.
Rimligen betyder det att om standarden föreskriver sådana fysiska egenskaper som platt nylle, så får hunden vara nöjd med den funktionsförmåga som standarden tillåter och inte vänta sig att kunna gå omkring och andas hur som helst. Ja, det är väl precis vad plattnosraserna fick hålla till godo med utan att FCI la två strån i kors under många år?
Första generalparagrafen uttrycker inte omsorg om hundhälsa. Kärnorden är inte hälsa. Kärnorden är ”standard som bestämts”.
Du skall inga andra gudar hava jämte standarden, uppfödare! Standarden bestämmer hälsan.
Och vi bestämmer standarden.
Säger FCI.


Bodil Carlsson

THE WHY OF IT

Kvällen då blötsnön kom gick jag med hundarna för att titta till Jägartorp. Ibland står huset tomt och vi har inget emot att se efter det: vår granne är en av de respektabla jägarna, en sån som forslar överblivet grönt från sin närbutik ut till skogen om vintern; som tjärar en tallstam för att vildsvinen ska ha något att skrubba ryggen mot.
Sedan vildsvinen dök upp här har det varit min dröm att få se dem, inte bara följa spåren som de lämnar. Så vi smög iväg och på långt håll sa hundarna att det fanns vilt på plats bakom torpet, i skogen där den tjärade tallen står. De markerade en doftradie med huvudrörelser och prickade till sist med en nosnick in var i doftradien som viltet fanns – och dit drog de med mig: den som har hund har fått fler och större sinnen.

Och så hey presto! En lätt kropp sprätter iväg och flyr! Icke var det gris – de är alldeles för skickliga för att låta sig tas på bar födosöksgärning av ett så klumpigt och hörbart ekipage som tre hundar släpande på människa. Hundarna hade så bråttom i spåret att det inte var lätt att få syn på vilket spår det var. Galoppsprång med två lite större och längre framfötter, som smala hundtassar, och så efter ett par hundra meter singletrack-trav. Yep, räv! Som gissat av hundarnas reaktioner: inget annat djur gör dem så uppbragta som räven, som om det var en oförskämdhet av den att finnas till.

Så där forsade vi fram över den nersnöade tuvängen och fort gick det. Ficklampan är inte mycket att ha i det läget, ljuskäglan hoppar och svänger så att man blir som en harpalt framför billyktorna: man ser allt som ljusstrålen faller på, men inget vid sidan av förutom en svart vägg. Alltså litar man till snöljuset och försöker sätta ner fötterna där hundarna just har satt sina fötter och hoppas på att man iallafall kommer att ramla mjukt!

Donald McCaig skrev en bitvis vansinnigt rolig (och bitvis skrämmande) bok* om hur bordercolliefolket i USA försökte hindra amerikanska kennelklubben från att annektera – kidnappa är nog ordet som McCaig skulle ha valt – deras ras. Boken blev en mindre storsäljare. Den börjar med en vallhundstävling – han och hunden väntar på sin tur och medan hunden är ivrig, känner McCaig som om han håller på att dö. Han svär över sin dumhet: varför ska han utsätta sig för det här?
Jo, efter de nio minuternas insats med hunden och fåren tackar han sin tik Gael: i nio minuter gjorde de något tillsammans som fick honom att känna sig hel. Odelad uppmärksamhet. En enda sak i fokus, allt annat borta. Hel!
Jag har inte hund för att ha något att kamma på. Jag har hund för den stora glädjen att få springa så fort jag orkar över en äng i nysnö och mörker och skita i både ficklampan och benbrottsrisken för tanter i min ålder och i några minuter få känna mig som en enda varelse med fyra kroppar och med luktsinne och hörsel som jag aldrig annars ens hade anat mig till kunde finnas!
Jag har hund för att de drar med mig på vägar som jag aldrig skulle ha gått utan dem. Jag har hund för allt nytt de lär mig. Jag har hund för allt som de får mig att se.

Bodil Carlsson


*Donald McCaig, The Border Wars

HUNDRA ÅR AV ENSAMRÄTT

Igår kväll sprang hundarna som galningar längs stängslet och skällde in mot skogen. Det gör de jämt framåt nattkröken sedan ett tag. På mornarna forsar de ut som en insatsstyrka och ställer upp sig på jordkällarkullen med högrest svans: första skiftet på vildsvinsvakten.

I morse var det nypandes kallt. Det gör inget, det är ändå så mycket bättre än att skumpa runt inuti en dyblöt kolsvart säck som november har slängt över axeln och stolpar iväg med. Vi bär ut hö. Russlar om så att hödamm och mögelsporer från förra årets regnsommar ska dansa bort i vinddraget – det sägs att djur har dött av mögeldammförgiftning norröver, där skördevädret var värre än vårt. Vi bär hett vatten, ångande, så att får och hästar ska kunna skölja ner sin mat. Vi bär försiktigt, för skållhett vatten ner i stövelskaften är ingen bra idé. Hästarna borstas av lite innan de leds ut och det är inte för att de ska se fina ut, det är för att inte nästa omgång väta ska hitta svettfläckar och kissfläckar och halmstrån som leder in vattnet mot huden; ett tunt fettskikt fördelat över hårremmen är borstens idé.
Vad är FCI:s idé?

Jag vet inte riktigt, men jag försöker lära mig. Det är inte alldeles enkelt för någon som är snudd på utomjording i sammanhanget. Men det är intressant. FCI firade hundraårsjubileum förra året. Ett hundra år av europeisk hundhistoria – det är väl värt en titt?
Inga hundars historia går att skilja från samhället omkring dem. Från vår gemensamma start åt hunden det som blev över när vi hade ätit färdigt och hjälpte oss dessemellan med ett och annat. Det var så den slutade vara varg och började bli hund och på den vägen är det fortfarande. Det är innehållet i maten vi ger dem och innehållet i det vi får hjälp med och förväntar oss av dem, som har förändrats på senare år.
Och så antalet hundar, förstås. Det har verkligen förändrats!

I mån av tid och ork blir det några inlägg framöver med rubriken Hundra år av ensamrätt om FCI och hundorganisationernas historia. Ja, rubriken är en liten blinkning åt en bra roman* och nej, det är kanske inte hela vägen som hundorganisationerna får rosaromantisk belysning över sig. Det är inte alltid som de imponerar.
Hundar är imponerande. Hundar behöver inte rosa skimmer och fantasier för att verka bra. De är bra: ärligt talat är de fantastiska. Massor av det som påstås (av hundorganisationer och rasklubbar och enskilda med och utan säljintresse) om hundar och deras bakgrund och deras egenskaper och hur de ska skötas och uppfostras säger mindre om hundarna än om oss. Hundorganisationernas upplägg verkar bestå av två delar, som egentligen inte är blandbara. Den ena sidan säger något som kan sammanfattas med Fint folk köper fina hundar! och den andra sidan säger – typ – Dogs make a life good.
Alla vet ju redan vilken sida jag föredrar. Mina collies har de sämst skötta pälsar jag vet och mer muskel än de flesta. De är (för det mesta) vänliga själar. De behöver inte övervakas för att inte bita ihjäl grannens ögonsten, den oreggade pappen som hälsar på ibland – fast inte skulle jag lämna fjärilshunden ensam med Lilltiken, om det fanns en favoritplats eller en bit favoritgodis att bli svartsjuk över: hundar är hundar, inte gullenuttar, och svartsjuka är Lilltikens bästa distans. Storleksskillnaden skulle kunna bli livsfarlig i ett bråk.
Grannfrun har papper på att hon äger ögonstenen. Det är bra, för annars skulle ögonstenen ha varit på foder och mamma åt en kull mer eller mindre blandade pappevalpar vid det här laget. Hon blev moster nyss, när ettåriga kullsystern drog sitt strå till familjekassan. Jo, det var mitt förslag att grannen köpte loss henne. Det där lilla fladdrande knippet är en bra hund. Hon skall inte vara kassako i trendaveln.
Inga andra hundar heller: oavsett om det finns papper eller inte och oavsett vem som säljer. Det är inte stamtavlan och rasklubben och kennelklubbarnas paragrafer som gör en bra hund. Det är tvärtom – det är för den bra hundens skull som allt det andra behövs.


Bodil Carlsson


*Hundra år av ensamhet, G M Marquez

Och hur mår hunden?

Under jul- och nyårshelgen har jag läst om åtminstone tre fall där hundar blivit ihjälbitna av andra hundar. Ett av dessa fall beskrevs i vår tidning: En liten pudel blev attackerad av en schäfer som skadade pudeln så svårt att den måste avlivas.
Händelsen blev till ett helt uppslag i tidningen och diverse intervjuer gjordes:

Ordföranden för ”Stora Hundklubben” uttryckte vikten av att gå valp- och lydnadskurser eftersom det är viktigt att lära sig så mycket som möjligt om sin hund, dess interaktion med andra hundar och hur man kan förhindra händelser som denna.

Ett gäng som dagligen rastar sina hundar tillsammans var chockade och enades kanske till slut om att stora hundar nog bör ha munkorg.

Och schäferägaren?
Jo, hon var förtvivlad över att inte ha kunnat hålla tillbaka sin schäfer, en hund som hon enligt egen utsago både tränar och tävlar med. Just denna händelse kunde hon inte hitta någon förklaring till. Hon hade inte sett några tecken på att det skulle hända. Men det gjorde det.

Det är förstås en tragisk händelse för alla inblandade, ingen tvekan om det. Och man kan förstå hundgängets hummande om munkorg på stora hundar, de hundar de själva hade var modell mindre (i alla fall de som var med på bild). De känner ett hot, befogat eller inte får vi låta vara osagt. Men det säger något om strömningar inom hundvärlden: Stora hundar = farliga hundar. Det är förstås en sanning med modifikation men om dessa teorier även finns i övriga Europa, då kan jag förstå FCI:s små tillägg i en mängd rasstandarder. Det ter sig dock ganska uddlöst, för det borde ju vara självklart från början att INGA raser ska visa överdriven aggressivitet eller asocialitet.
Men om de gör det – vems fel är det? Hundens?

Johan Nilsson

KARABASH?

Detta hände för snart fyrtio år sedan i det som vi kallar för östra Turkiet. Många av dem som bor där kallar det för Kurdistan. Den som berättade det för mig använde det namnet.
När han var sju, togs han ifrån sin familj och flyttades till en internatskola ihop med andra små kurdiska killar. De fick inte vara kvar hemma. De fick inte tala sitt eget språk och de fick ingen vänlig behandling. Det var hårt för den lille killen, men han var en beslutsam människa redan då. Så han drog. Han rymde. Han gav sig iväg hem: till fots och ensam och det var vinter.
Det var några mil att gå och han höll på hela dagen med att ta sig fram, längre och längre upp i bergen där familjen hade sitt hus i en kurdisk by. Kurderna hade trängts dit upp av turkiska jordbrukare och godsägare. De drog sig fram på små jordplättar och på vad de kunde livnära av får och boskap: bete högt upp på bergsängarna vår och sommar, ner till byn igen för vintern. De hade hundar, förstås, för att skydda sig mot vilda djur och ovänliga människor och vilken variant av de stora herdehundarna det här var vet jag inte. Det visste säkert inte han som berättade heller.
När kvällen kom den där dagen strävade han fortfarande på i snön och försökte hitta hem. Det blir kallt i de trakterna om vintern och han var ensam och liten och orken började ta slut. Han hade börjat fundera på att lägga sig ner en stund, när han plötsligt hörde en röst som han kände igen.

- Jag hörde vår hund ropa. Då jag ropade tillbaka!

Och tonen i hundens skall ändrades, så familjen därinne förstod att något annat än ett vilt djur närmade sig. De sprang ut i mörkret och hittade pojken och bar honom in i värmen.
Den här mannen hade sett en hel del mer av livets hårda sidor trettio år senare, när han berättade för mig. Han lät oberörd, när han pratade om tvångsskolan och om vandringen hemåt. Men när han kom till ögonblicket då han hörde hunden skälla, då grät han.


Om jag hade levt den familjens liv, då hade jag också haft den traktens variant av herdehund. Jag hade inte behövt FCI:s utläggningar för att förstå värdet av vaksamhet och mycket skarp hörsel.
Trevlig helg till alla – och till Aydin, var du än finns idag, ett bra liv!


Bodil Carlsson

ÅSSÅ ÄNNU EN OVTJARKA!

Kaukasisk ovtjarka var på tapeten i ett Tv-program för ett par år sedan. Det gav reportern chansen att med rullande ögon och tung andhämtning förklara att det finns hundar – åsså finns det farliga hundar... ÅSSÅ FINNS DET OVTJARKA!

Ja, ovtjarkan gör sig kanske inte bäst som gräsmattevaktare i svenska villaträdgårdar och frågan är vad den överhuvudtaget har där att göra och hur den kom dit. FCI:s beskrivning, standard 328 från mars 2011 i engelsk översättning från vad jag gissar är en entusiastisk orginalstandard på ryska, följer traditionen in i trist detalj. Rasen har alltså vansinnigt uråldriga rötter, användes för att vakta och försvara centralasiatiska folkslags vandrande hjordar och första omnämnadet av stora molossoida hundar hänger ihop med den armeniska tsaren Tigran II från första århundrandet före kr. Sedan fortsätter det med ett diskret, raskt hopp fram till ”selection of the breed in USSR” på 1920-talet. Därefter följer den vanliga oändliga uppradningen exteriöra detaljer, bit för bit av hundens kropp a la styckningsschema, och den vanliga korta skönmålningen av temperamentet: cirka tio vackra adjektiv. Det är det klassiska standardtugget av saker som låter bra, men som ingen vet vad det betyder. Sedan har FCI varit där på slutet och tryckt in det allestädes närvarande mantrat om diskvalificerande fel – jodå, aggressive or overly shy plus any dog showing, etc – som tillägg till de FJORTON ANDRA diskvalificerande felen i den ursprungliga standarden och de NITTON SVÅRA felen.
Abrupt stop, stora ögon, stora öron, tanfärgsinslag, genetiskt brun pälsfärg – finns någon ogenetisk brun färg? - entropion, bettfel och svart färg, plus annat. Huller om buller och allt lika diskvalificerande och svårt.
Varför ska hundar finna sig i detta dravel?

För att FCI inte har mandat eller kurage att ta fram rödpennan. Det är nog hög tid att skaffa sig en: en stor, bestämd, oberoende rödpenna. Läs svenska ovtjarkaklubbens sansade, korta texter och jämför raspresentationerna och deras respektive värde för intresserad valpspekulant!

Bodil Carlsson