Med fjolårets möte i hyfsat färskt minne fanns farhågan inför årets möte om ännu en långbänk. Men se, det slapp vi! Det hela löpte lugnt och odramatiskt och de 69 röstberättigade som var närvarande avlade sina röster i varje fråga.
Ett nytt vandringspris delades ut till den MH-testade kull där hundarna visat minst kvarstående rädsla vid aktuella moment. Motiveringen för priset lästes upp av en lillhusse som berättade om den collie de hade - men bara i två och ett halvt år. Den collie som älskade sin familj, och vars familj älskade den, men var så rädd för att gå över golvet för att kunna vara med dem och därför förblev stående på en matta i hallen, klagande och oerhört olycklig. Ingen ska behöva uppleva det med sin hund och därför instiftades priset.
Detta pris ser åtminstone jag som mycket betydelsefullt och viktigt. Vi vill alla ha en collie som fungerar i vardagen, som inte är så rädd att den inte kan leva ett värdigt hundliv tillsammans med sin flock.
Heder åt er som instiftade detta pris!
Och heder åt lillhusse som klev fram inför alla och berättade sanningen om sin hund!
Det känns skönt att vi ännu ett år har en styrelse som så aktivt arbetar för colliens välmående, både fysiskt och psykiskt.
Ha ett gott och fruktbart år, styrelsen!
Johan Nilsson
lördag 6 mars 2010
onsdag 3 mars 2010
DET FÖRFLUTNAS FÅTÖLJ
När Dog World berättade om engelska KC:s nya databas med hälsouppgifter och parningsrekommendationer, blev det förstås en del kommentarer på webbsidan.
Några av den sort man har lärt sig förvänta:
Detta är världens undergång! Vilket attentat mot oss uppfödare! Hela tjusningen med vår sport har ju varit att vi har kunnat avla på vem och vad vi har haft lust med och följa våra egna önskemål!
Margaret Carter, kvinnan som födde upp och ställde ut upp Cavalier King Charles i trettio år och som bidragit mycket till allmänhetens kännedom om den rasens två vanliga och farliga sjukdomar, svarar kort och enkelt:
Margaret Carter är en person som man får stor respekt för. Hon talar sanning om sin ras och om sin uppfödning. Hon har fått ta mycket stryk för det, men ger sig inte. Hon får hinkvis med de vanliga, arroganta replikerna över sig, men återkommer med sakliga svar utan att tappa humöret. Det kan vara så, att hon älskar sin hundras mer än hon älskar sig själv och sin position – kort sagt, är en hedervärd människa.
Och så kan det för all del vara så, att hon har förstått en sak som den ylande rösten på webbsidan och hans meningsfränder i England och här hemma inte har fattat alls.
Ingen kan välja att sitta kvar i det förflutnas fåtölj.
I hundvärlden som överallt annars gäller att den som inte är beredd att ta till sig nya kunskaper och metoder är dömd att bli förbisprungen och förpassad till glömskan. Det kan man leva med, när det handlar om en del av traditionerna inom renrasaveln. Risken är bara att de rena hundraserna följer med på kuppen. Folk väljer hellre blandras.
Margaret Carter är en modig människa. Lyckligtvis är hon inte den enda av sitt slag! Inom varje ras finns hedervärda uppfödare. De inbillar sig inte att en hundras är deras privata revir. De ser inte en rasklubb som ett ständigt slagfält för olika kuppförsök och maktkamper. De accepterar diskussion om rasernas förtjänster och problem. De kör inte renrasuppfödningens anseende i botten med att babbla på om hur en rosett i syntetiskt siden är det enda beviset på att en hund är genetiskt frisk och stabil och bra och överlägsen och fulländad på alla sätt och vis. De ser inte veterinärer och genetiker som fiender. De respektabla uppfödarna vill ta fram friska, fungerande hundar idag och de vill att den ras de tycker om ska finnas kvar i morgon.
TÄNK OM DE SLÅR SIG IHOP!!!
Bodil Carlsson
Några av den sort man har lärt sig förvänta:
Detta är världens undergång! Vilket attentat mot oss uppfödare! Hela tjusningen med vår sport har ju varit att vi har kunnat avla på vem och vad vi har haft lust med och följa våra egna önskemål!
Margaret Carter, kvinnan som födde upp och ställde ut upp Cavalier King Charles i trettio år och som bidragit mycket till allmänhetens kännedom om den rasens två vanliga och farliga sjukdomar, svarar kort och enkelt:
Ni gjorde som ni ville väldigt länge.
Hundarna fick ta konsekvenserna och hundägarna fick betala
veterinärräkningarna. Det brukar ni glömma att berätta.
Margaret Carter är en person som man får stor respekt för. Hon talar sanning om sin ras och om sin uppfödning. Hon har fått ta mycket stryk för det, men ger sig inte. Hon får hinkvis med de vanliga, arroganta replikerna över sig, men återkommer med sakliga svar utan att tappa humöret. Det kan vara så, att hon älskar sin hundras mer än hon älskar sig själv och sin position – kort sagt, är en hedervärd människa.
Och så kan det för all del vara så, att hon har förstått en sak som den ylande rösten på webbsidan och hans meningsfränder i England och här hemma inte har fattat alls.
Ingen kan välja att sitta kvar i det förflutnas fåtölj.
I hundvärlden som överallt annars gäller att den som inte är beredd att ta till sig nya kunskaper och metoder är dömd att bli förbisprungen och förpassad till glömskan. Det kan man leva med, när det handlar om en del av traditionerna inom renrasaveln. Risken är bara att de rena hundraserna följer med på kuppen. Folk väljer hellre blandras.
Margaret Carter är en modig människa. Lyckligtvis är hon inte den enda av sitt slag! Inom varje ras finns hedervärda uppfödare. De inbillar sig inte att en hundras är deras privata revir. De ser inte en rasklubb som ett ständigt slagfält för olika kuppförsök och maktkamper. De accepterar diskussion om rasernas förtjänster och problem. De kör inte renrasuppfödningens anseende i botten med att babbla på om hur en rosett i syntetiskt siden är det enda beviset på att en hund är genetiskt frisk och stabil och bra och överlägsen och fulländad på alla sätt och vis. De ser inte veterinärer och genetiker som fiender. De respektabla uppfödarna vill ta fram friska, fungerande hundar idag och de vill att den ras de tycker om ska finnas kvar i morgon.
TÄNK OM DE SLÅR SIG IHOP!!!
Bodil Carlsson
söndag 28 februari 2010
ANDRA BULLAR FRÅN ENGLAND!
Liten kaka till kaffet?
Nytt recept från alla kennelklubbars urmoder på hur man gör pudelpaj av en stor stygg schäferklubb!
Engelska kennelklubben sa till de engelska schäferklubbarna: Sluta avla på onormala rygglinjer! Sluta visa hundar vars hasor kolliderar med varandra! Lär era domare att känna igen en normalbyggd hund! Och sluta för fasicken med er doublehandling! Skriv under ett kontrakt med oss om detta, om ni ska vara med på tåget till certen!
Engelska schäferklubbarnas råd till engelska kennelklubben: Lägg er inte i! Vi har inget problem med rygglinjen på våran ras!
Engelska kennelklubben till schäferklubbarna: Nu får ni sluta förneka sånt som vem som helst kan se! Hur ska ni ha det med kontraktet? Ni har till slutet av mars på er att bestämma er...
Engelska schäferklubbarna till KC: Den saken blir vi två om! Vi ska minsann hålla möte, vi, och sen ska ni få se...
Nu har de hållit sitt möte, alla 25 schäferklubbarna i England.
5 har redan beskedligt skrivit på sitt kontrakt med KC. 12 väntar på resultat från medlemsomröstningar. Och resten verkar be KC om förlängd betänketid.
Fråga mig inte varifrån gamla KC har fått tänder helt plötsligt, men här kommer nästa variant av andra bullar från England.
Engelska Kennelklubben annonserar att man startar upp en stor databas, som gör att uppfödare, veterinärer ”och andra” - lägg märke till det! - kan dokumentera och ta del av hundars hälsoläge, inklusive vilka operationer de kan ha genomgått, och vilka undersökningsresultat (HD-röntgen etc) som finns. Engelska kennelklubben säger att den därmed kommer den att få mycket bättre möjlighet att förstå dels enskilda hundars hälsoproblem och dels i vilken omfattning de nedärvs inom respektive ras.
Från databasen kommer KC sedan att utveckla ett rekommendationsprogram för val av avelspartner till hunden, Mate Select, som jag förstår det med information om inavelsgrad vid tilltänkt parning. Inte nog med det! Databasen kommer också att tilldela hundar ett estimated breeding value, uppskattat genetiskt avelsvärde, baserat på hälsa.
Englands veterinärer måste vara glada nu. Nick Blayney, tidigare ordförande i landets veterinärförbund, var mycket nöjd: ”This sort of knowledge should be central to any breeding decision.” Och KC:s vetenskaplige rådgivare Jeff Sampson påpekade, att den här databasen inte bara talar om för uppfödarna vilka hundar som ska väljas för att man ska få de friskaste kullen – utan också vilka parningsval som har den bästa effekten för det allmänna hälsoläget i en hel ras.
Låter som definitionen på en win/win-situation, inte sant? Bättre hälsa för hundarna. Bättre framtid för raserna. Bättre informationsläge för valpköpare och uppfödare. Och mycket, mycket bättre anseende för engelska kennelklubben!
Way to go, KC!
Bodil Carlsson
Nytt recept från alla kennelklubbars urmoder på hur man gör pudelpaj av en stor stygg schäferklubb!
Engelska kennelklubben sa till de engelska schäferklubbarna: Sluta avla på onormala rygglinjer! Sluta visa hundar vars hasor kolliderar med varandra! Lär era domare att känna igen en normalbyggd hund! Och sluta för fasicken med er doublehandling! Skriv under ett kontrakt med oss om detta, om ni ska vara med på tåget till certen!
Engelska schäferklubbarnas råd till engelska kennelklubben: Lägg er inte i! Vi har inget problem med rygglinjen på våran ras!
Engelska kennelklubben till schäferklubbarna: Nu får ni sluta förneka sånt som vem som helst kan se! Hur ska ni ha det med kontraktet? Ni har till slutet av mars på er att bestämma er...
Engelska schäferklubbarna till KC: Den saken blir vi två om! Vi ska minsann hålla möte, vi, och sen ska ni få se...
Nu har de hållit sitt möte, alla 25 schäferklubbarna i England.
5 har redan beskedligt skrivit på sitt kontrakt med KC. 12 väntar på resultat från medlemsomröstningar. Och resten verkar be KC om förlängd betänketid.
Fråga mig inte varifrån gamla KC har fått tänder helt plötsligt, men här kommer nästa variant av andra bullar från England.
Engelska Kennelklubben annonserar att man startar upp en stor databas, som gör att uppfödare, veterinärer ”och andra” - lägg märke till det! - kan dokumentera och ta del av hundars hälsoläge, inklusive vilka operationer de kan ha genomgått, och vilka undersökningsresultat (HD-röntgen etc) som finns. Engelska kennelklubben säger att den därmed kommer den att få mycket bättre möjlighet att förstå dels enskilda hundars hälsoproblem och dels i vilken omfattning de nedärvs inom respektive ras.
Från databasen kommer KC sedan att utveckla ett rekommendationsprogram för val av avelspartner till hunden, Mate Select, som jag förstår det med information om inavelsgrad vid tilltänkt parning. Inte nog med det! Databasen kommer också att tilldela hundar ett estimated breeding value, uppskattat genetiskt avelsvärde, baserat på hälsa.
Englands veterinärer måste vara glada nu. Nick Blayney, tidigare ordförande i landets veterinärförbund, var mycket nöjd: ”This sort of knowledge should be central to any breeding decision.” Och KC:s vetenskaplige rådgivare Jeff Sampson påpekade, att den här databasen inte bara talar om för uppfödarna vilka hundar som ska väljas för att man ska få de friskaste kullen – utan också vilka parningsval som har den bästa effekten för det allmänna hälsoläget i en hel ras.
Låter som definitionen på en win/win-situation, inte sant? Bättre hälsa för hundarna. Bättre framtid för raserna. Bättre informationsläge för valpköpare och uppfödare. Och mycket, mycket bättre anseende för engelska kennelklubben!
Way to go, KC!
Bodil Carlsson
fredag 26 februari 2010
TRERÄTTERS MENY EFTER ÅRSTIDEN
Vintern har hakat upp sig. Samma oföränderliga vita varje ny dag. Enda förändringen är att snön blir tyngre. Vilt och småfåglar svälter. Stallkatten fryser. Stärkande blandningar bereds runt om i stugorna. Här är några recept. De två första är bra grejer. Det tredje är gjort på gamla ingredienser som inte blir bättre av att malas om och om igen, men verkar gå hem som stående tilltugg i en del kretsar ändå.
1.Kattsoppa.
Hämta in stallkattens porslinsskål och värm den försiktigt i rinnande vatten. Låt under tiden 2 dl vatten sjuda upp. Lägg sedan några msk burkfoder samt två msk rå fläskfärs i skålen. Toppa med en handfull torrfoder för valp. Rör om. Häll över ½ dl vispgrädde och låt sedan det sjudande vattnet långsamt rinna ner i massan.
Har du gjort rätt – vilket kraftfulla trampande, lapande, smaskande och kurrande ljud talar om för dig – är detta en varm, fettrik måltid serverad på hett porslin som på alla bättre restauranger. Efter några månader har katten ökat flera nummer i storlek. Välkomstgrinet som möter dig i stalldörren också.
Upprepas tre ggr dagl vid temp under -10. Jäkligt tjatigt, men det är vintern också.
Recept 2. Viltkompott.
Hacka allt du har råd med av råa morötter. Lägg till ett par äpplen, lite överbliven vitkål eller isbergssallad, gärna en banan. Lite mjuknande rå potatis eller kiwi går också bra. En liten brun fläck gör inget, men ingredienserna får inte vara mögliga. Lägg massan i konsumkasse. Blanda ner 4 -6 skivor brutna knäckebrödsskivor, ½ l havregryn och ngn msk strösocker. Skaka om! Fyll på med magert ängshö tills påsen är knökfull. Serveras i kvällningen på snöbädd genom att påsen vänds uppochner.
Obs! Samtliga ingredienser ökas gradvis i mängd. Har du gjort rätt, är allt borta och spår efter gästerna studeras nästa morgon. Finns inga spår och allt är kvar, har restaurangen varit stängd under natten p g a snödjupet. Hundarna tar då hand om brödbitarna och shettisarna sköter resten.
Recept 3.Klassiskt snömos.
Sväng ihop vad du kan få tag på av påståenden som faller dig i smaken. Anything goes! Traditionellt har rätten dock bakats på två huvudingredienser, båda mögliga vid det här laget. Dessutom skär de sig med varandra, men det gör inget. Snömoset tas emot med smaskande ändå av de som gillar blandningen
1)En hunds beteende på MH säger inget om hur den fungerar i vardagen.
2)MH är för hårdhudade bruksbestar och ser det bra ut där, så ser det illa ut i vardagen.
I oktober 2008 gjorde Frida Johansson vid institutionen för zoologi, Stockholms universitet, färdigt sitt examensarbete. Effekter av olika avelsmål på mentalitet hette uppsatsen och handledare var ingen mindre beteendevetaren och docenten Hans Temrin.
Ett avsnitt jämförde hundens beteende på MH med ägarens upplevelse av hur hunden betedde sig i vardagen. Ägarens beskrivning fick man genom en enkät, en svensk version av ett internationellt ofta använt frågeformulär för hundägare.
Här har ni några direkta citat ur avsnittet som heter
”Överensstämmer hundens beteende i vardagen med beteendereaktionerna på MH?”
”När det gäller rädsla i vardagssituationer kan man generellt säga att hundar som är mycket rädda för främmande människor i vardagen visar mindre socialitet och nyfikenhet på MH.
Hundar som är mycket rädda för höga eller plötsliga ljud i vardagen, t ex dammsugare eller tappade föremål, visar större rädsla på MH, bl a i momenten Ljud Rädsla, Överraskning Rädsla och Skott. ””Ser vi till sist på socialitet så visar sociala hundar i vardagen mer socialt beteende under MH, men de visar också mer lekfullhet och nyfikenhet än mindre sociala hundar.”
Ett litet recept på vad som är värt att kolla upp inför valpköpet, kanske?
Bodil Carlsson
1.Kattsoppa.
Hämta in stallkattens porslinsskål och värm den försiktigt i rinnande vatten. Låt under tiden 2 dl vatten sjuda upp. Lägg sedan några msk burkfoder samt två msk rå fläskfärs i skålen. Toppa med en handfull torrfoder för valp. Rör om. Häll över ½ dl vispgrädde och låt sedan det sjudande vattnet långsamt rinna ner i massan.
Har du gjort rätt – vilket kraftfulla trampande, lapande, smaskande och kurrande ljud talar om för dig – är detta en varm, fettrik måltid serverad på hett porslin som på alla bättre restauranger. Efter några månader har katten ökat flera nummer i storlek. Välkomstgrinet som möter dig i stalldörren också.
Upprepas tre ggr dagl vid temp under -10. Jäkligt tjatigt, men det är vintern också.
Recept 2. Viltkompott.
Hacka allt du har råd med av råa morötter. Lägg till ett par äpplen, lite överbliven vitkål eller isbergssallad, gärna en banan. Lite mjuknande rå potatis eller kiwi går också bra. En liten brun fläck gör inget, men ingredienserna får inte vara mögliga. Lägg massan i konsumkasse. Blanda ner 4 -6 skivor brutna knäckebrödsskivor, ½ l havregryn och ngn msk strösocker. Skaka om! Fyll på med magert ängshö tills påsen är knökfull. Serveras i kvällningen på snöbädd genom att påsen vänds uppochner.
Obs! Samtliga ingredienser ökas gradvis i mängd. Har du gjort rätt, är allt borta och spår efter gästerna studeras nästa morgon. Finns inga spår och allt är kvar, har restaurangen varit stängd under natten p g a snödjupet. Hundarna tar då hand om brödbitarna och shettisarna sköter resten.
Recept 3.Klassiskt snömos.
Sväng ihop vad du kan få tag på av påståenden som faller dig i smaken. Anything goes! Traditionellt har rätten dock bakats på två huvudingredienser, båda mögliga vid det här laget. Dessutom skär de sig med varandra, men det gör inget. Snömoset tas emot med smaskande ändå av de som gillar blandningen
1)En hunds beteende på MH säger inget om hur den fungerar i vardagen.
2)MH är för hårdhudade bruksbestar och ser det bra ut där, så ser det illa ut i vardagen.
I oktober 2008 gjorde Frida Johansson vid institutionen för zoologi, Stockholms universitet, färdigt sitt examensarbete. Effekter av olika avelsmål på mentalitet hette uppsatsen och handledare var ingen mindre beteendevetaren och docenten Hans Temrin.
Ett avsnitt jämförde hundens beteende på MH med ägarens upplevelse av hur hunden betedde sig i vardagen. Ägarens beskrivning fick man genom en enkät, en svensk version av ett internationellt ofta använt frågeformulär för hundägare.
Här har ni några direkta citat ur avsnittet som heter
”Överensstämmer hundens beteende i vardagen med beteendereaktionerna på MH?”
”När det gäller rädsla i vardagssituationer kan man generellt säga att hundar som är mycket rädda för främmande människor i vardagen visar mindre socialitet och nyfikenhet på MH.
Hundar som är mycket rädda för höga eller plötsliga ljud i vardagen, t ex dammsugare eller tappade föremål, visar större rädsla på MH, bl a i momenten Ljud Rädsla, Överraskning Rädsla och Skott. ””Ser vi till sist på socialitet så visar sociala hundar i vardagen mer socialt beteende under MH, men de visar också mer lekfullhet och nyfikenhet än mindre sociala hundar.”
Ett litet recept på vad som är värt att kolla upp inför valpköpet, kanske?
Bodil Carlsson
onsdag 24 februari 2010
Varkatten
Varulvar är visst på modet nu. Varför? frågar man sig. Vad är poängen med ett så korkat förvandlingsnummer? En klok kvinna blir - Varkatt!
Tänk bara... Oframkomlig gårdsplan. Timmars jobb med skoveln för att frilägga gångar till stall, fågelautomat, kompost och grind. Allt snöar igen.
Minus femton. Evinnerliga vändor med hetvattenhink till hästar. Hotande mulnar himlajäveln. Mer snö på takvinklarna nu, inser man, så bågnar det gamla virket som ett plattak på en malmöskola, och vad hör man från SMHI när man rycker upp dörrn för att slänga på ännu en gryta med vatten?
”Ett nytt snöoväder med blötsnö väntas dra upp över de södra delarna av landet...”
Då bryter varkatten fram. Lagren av sunkiga, svettiga underställ sprängs och ut ur alla värkande muskelfibrer och frosttoviga hårtestar kommer varkatten! Den kämpande kroppen rullar på hallgolvet...
...och uppstår igen. Förvandlad. Perfekt.
Första paret sockfötter som djärvs gå förbi kör jag mina vällustiga klor i.
Ansträngningslöst hoppar jag sedan fem gånger min egen höjd upp på köksbänken för att inta min middag. Därefter hoppar jag fem gånger min längd över till kökssoffan och tillbringar dagen med att avnjuta den utsökta känslan av att ligga med sträckta framben och hoprullad bakkropp...när jag inte begrundar den djupa upplevelsen av utsträckta bakben och behagfullt böjda framtassar.
Sedan vaknar jag och prövar olika föraktfulla ansiktsuttryck.
Om det blir tråkigt, tuggar jag krukväxt. Då brukar det hända saker.
De hjärnlösa drumlar som är mina livvakter motioneras i snön av den hjärnlösa nolla som är min betjäning. Idag igen! På det sättet förflyter deras hjärnlösa liv. Ibland funderar jag på varför.
När jag blir trött av att tänka på dem och pröva föraktfulla ansiktsuttryck lägger jag omkull den betjäning som har den största och mjukaste magen.
Den allra bästa kökssoffa blir bara ännu bättre av en levande, behagfullt draperad värmedyna.
Värmedynan tror att ljudet som jag ger ifrån mig är ett tecken på uppskattning. Om han var bättre på att lyssna, skulle han höra att jag rytmiskt upprepar:
KKKKK......RRR!
Cattus Rex.
Katten är kung!
Tjejer, jag vill bli varkatt. Men eftersom jag inte har räknat ut hur man gör är jag än så länge en vanlig oförtrollad kärring. Vi har försökt få ner snö från taken sen i morse och jeans, sockor och stövlar är rätt blöta och kalla, men det är ändå en jäkla massa snö kvar på taken och SMHI vågar vi inte ens lyssna på.
Fast hundarna har varit änglar.
Bodil Carlsson
lördag 20 februari 2010
Renfaran
En sak jag fick stifta bekantskap med när jag flyttade till Norrland var - renar. Riktigt fina djur, faktiskt. Godmodiga och saktfärdiga. Det sistnämnda kan vara lite påfrestande när man sitter i bilen på väg någonstans och vägen är full av dem. Dessa struntar nämligen fullkomligt i att du vill komma fram. De lever livet i sin takt. Sympatiskt drag i och för sig, men ibland är de lite väl mycket av ett trafikhinder.
"Varning för ren på väg" består av två svarta sopsäckar i varsin pinne på varsin sida av vägen. Första gången jag såg detta undrade jag faktiskt vem som gjort sig omaket att traska iväg på en landsväg för att knyta fast en sopsäck på en pinne... Sörlänning - jajamen!
Idag tog vi våra fyrbenta vänner och stannade till vid just sådana påsar på pinnar: Nu skulle hundarna titta på ren!
Kyligt var det, ca -20 och en naggande vind gjorde det hela till ett småkallt äventyr. Men vi fick lön för mödan. Efter bara några hundra meters traskande så såg vi första renen.
Hanen stannade och fokuserade benhårt på djuret en bit bort. Inte ett ljud kom ur hans mun. Som en staty av hårdaste granit stod han fast på sin punkt och rörde inte en fena.
Tiken, (vi kallar henne jaktcollien!) såg samma ren och vrålade rakt ut: ETT DJUR! JAGA! Renen sprang fort därifrån, förstås.
Sedan såg vi en liten flock av utspridda renar en bit in i skogen. Tiken var uppvarvad och talade om precis vad hon ville göra: Utforska renstammen - nu! Hennes skall fick till följd att renarna snabbt bildade en tät flock och de stod absolut stilla. "Tillsammans är vi starka" måste deras motto vara.
Hanen klättrade upp i en snödriva och tittade under tystnad. Intresserad men avvaktande och fortfarande alldeles tyst och starkt fokuserad.
Efter fler skall från tiken satte renarna iväg, och med vilken fart! Snabba djur må jag säga.
Nu ryckte det i kopplen, hanen verkade tycka att det skulle vara kul att springa med de där djuren. Tiken, ja, hon ville nog helst bärga hem en färsk renfilé... Åtminstone lät det så.
Av samma ras är de, våra vänner, men olika som natt och dag. Det har sin charm, absolut!
Johan Nilsson
"Varning för ren på väg" består av två svarta sopsäckar i varsin pinne på varsin sida av vägen. Första gången jag såg detta undrade jag faktiskt vem som gjort sig omaket att traska iväg på en landsväg för att knyta fast en sopsäck på en pinne... Sörlänning - jajamen!
Idag tog vi våra fyrbenta vänner och stannade till vid just sådana påsar på pinnar: Nu skulle hundarna titta på ren!
Kyligt var det, ca -20 och en naggande vind gjorde det hela till ett småkallt äventyr. Men vi fick lön för mödan. Efter bara några hundra meters traskande så såg vi första renen.
Hanen stannade och fokuserade benhårt på djuret en bit bort. Inte ett ljud kom ur hans mun. Som en staty av hårdaste granit stod han fast på sin punkt och rörde inte en fena.
Tiken, (vi kallar henne jaktcollien!) såg samma ren och vrålade rakt ut: ETT DJUR! JAGA! Renen sprang fort därifrån, förstås.
Sedan såg vi en liten flock av utspridda renar en bit in i skogen. Tiken var uppvarvad och talade om precis vad hon ville göra: Utforska renstammen - nu! Hennes skall fick till följd att renarna snabbt bildade en tät flock och de stod absolut stilla. "Tillsammans är vi starka" måste deras motto vara.
Hanen klättrade upp i en snödriva och tittade under tystnad. Intresserad men avvaktande och fortfarande alldeles tyst och starkt fokuserad.
Efter fler skall från tiken satte renarna iväg, och med vilken fart! Snabba djur må jag säga.
Nu ryckte det i kopplen, hanen verkade tycka att det skulle vara kul att springa med de där djuren. Tiken, ja, hon ville nog helst bärga hem en färsk renfilé... Åtminstone lät det så.
Av samma ras är de, våra vänner, men olika som natt och dag. Det har sin charm, absolut!
Johan Nilsson
DRAR VIDARE!
Igårkväll sent hade vi skottade gångar och några decimeter fint skiktad snö på uthustaken. I morse hade vi dubbelt så mycket snö på taken och meterdryga drivor överallt där man måste fram.
Icke en kvadratfot röjd för en tik att kissa i! Icke den smalaste stig till ett träd för en hanhund att lyfta benet mot!
Första dagen på sju och ett halvt år som inga shettisar kommer ut. Det tog en timma att skotta sig fram till stalldörren och få upp den på glänt såpass att man kunde trycka sig in i sidled och lirka in hinken med hett vatten. Det tog en timma till att skotta sig fram så att det gick att mocka. Då hade de röjda stigarna redan yrt igen. Den shettis som tas ut denna dag tas troligen inte in igen.
Hundarna har motionerats lösa på byvägen, för intet motordrivet tar sig fram denna dag – bilfritt&riskfritt. Enda stället med bara två decimeter lös snö att få upp farten i, där inte drivsnön har bildat klätterhinder. Enda mötet var grannens son, som kom klivande till fots in ifrån stan för att hjälpa gamla föräldrar med ved och skottning i stormen. Kängor vinner stort över hjul, när snödrevet gömmer vägen.
Efter att ha motionerat oss väl drar snöstormen nu vidare norrut för att hitta andra att straffa för deras synder.
Här börjar vi om igen med skoveln.
Bodil Carlsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)