Det här är en berättelse, som kommer att göra många arga. En olaglig handling, ett övergrepp som utsatte småvalpar för svår och utdragen smärta, en person, som ansåg att hon var i sin fulla rätt att göra det hon gjorde, men som i efterhand försöker skylla ifrån sig. Ett domstolsprotokoll.
Att bli arg på något som hänt är lätt och fort gjort. Att tänka efter hur och varför det kunde hända tar tid.
Som i alla skräckromaner finns en förhistoria. Den här handlar om en gen. Den handlar också om hur långt vi kan gå för att hålla oss kvar på platsen där vi får glänsa.
Rasen Australian Shepherd har många hundar födda med natural bobtail, NBT: medfödd stubbsvans. De bär på en missbildningsgen. Valparna föds med färre svanskotor än de borde ha och ibland har svansen också en knyck. Den valp som föds med normal svans, eller med halvlång oknyckt svans, har inte några problem. Men ju kortare svans, desto större risk för missbildningar även innan svansen börjar. Icke sluten ryggrad, till exempel. Eller ingen ändtarmsöppning.
Genen är det som kallas ausomalt dominant – den nedärvs utan könsskillnad till tik- som till hanvalpar och den hund som bär den visar den också. Däremot är genen för stubbsvans inte tyckmycken när det gäller HUR kort svans den ställer till med. Det kan bli en mycket kort, en halvlång eller en nästan normallång svans. Det där kallas för ofullständig penetrans (eller genomslagskraft) och den vanligaste anledningen till den beteckningen är, att det finns andra gener med i spelet också. Genen C1896 bestämmer att det ska bli stubbsvans, men är troligen inte ensam om att bestämma hur mycket.
Om en hund med den genen i enkel upplaga parar sig med en annan hund som också har den i enkel upplaga - två hundar, som vi skulle kalla natural bobtails - blir resultatet i genomsnitt följande. En valp av fyra har inte genen alls – normal långsvans. Två valpar av fyra har genen i enkel upplaga – stubbsvans, mer eller mindre. Den fjärde valpen finns inte.*
Den som har fått genen för stubbsvans i dubbel upplaga föds inte. Den dör och sugs upp i livmodern. Någon mycket enstaka klarar sig fram till förlossningen, men föds med sådana missbildningar i bakkroppen att den inte överlever.
Varifrån stubbsvansgenen kom och hur länge den har funnits bland de hundar, som med tiden blev rasen aussie, vet jag inte. Jämförande genundersökningar som gjordes 2017 av hur olika hundtyper hänger ihop visar i vart fall, att aussien är nära släkt med collie och border collie, men också med den stubbsvansade Old English Sheepdog. Aussien är en av de nutida grenarna av de gamla vallande brittiska hundarna, ifall någon behövde en genetisk kartläggning för att se det uppenbara. De hundarna följde med jordbrukare till Nordamerika. Aussien utvecklades i USA, trots namnet, och var en vallare.
På den gamla tiden kuperades alla aussiesvansar. Folk trodde både att de kortsvansade sprang fortare och att de löpte mindre risk att bli trampade på svansen av boskapen. Idag räknar amerikanska rasklubben med att bara runt tjugo procent av alla aussies har medfödd stubbsvans. Men stubbsvansen har, som man uttrycker det, blivit till ett kännetecken för rasen – dess ”signatur”. Så vad gör man?
Man kuperar alla. Normallånga som halvlånga kuperas för att få den längd som de mest kortsvansade, de tydligaste bärarna av C1896, har.
Skälen som framförs har anpassats i takt med att hundarnas användningsområde har ändrats. Aussien har ökat i USA och ligger nu på trettonde plats bland poppisraserna. Som de flesta andra gamla arbetande raser har de blivit sällskapshundar. Att prata om risken att bli trampad på svansen av framfusiga får går inte längre hem som försäljningsargument. Därför måste man bjuda på mera urbaniserade anledningar att kupera. Så här, till exempel:
Aussies behöver stubbsvans, för annars kan de få tovor i svanspälsen och då är det inte kul att kamma. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan taggiga frön fastna i svansen, när de springer ute. Aussies behöver stubbsvans, för om de blir väldigt glada och viftar på svansen, så kan de göra sig illa. Aussies behöver stubbsvans, för annars kan avföring hamna i pälsen, när de bajsar. Hur ohygieniskt blir inte det i TV-soffan?
För att rättfärdiga sin praxis hävdar amerikanska uppfödare, att småvalpar föds utan nervsystem. De känner inte att det gör ont, när man klipper av svansen med en sax eller snör av den, så att den dör i kallbrand. Med tiden ramlar den ruttnande spetsen av. Man kan förstå, att det känns bättre att prata om bajs i pälsen och om hjärnlösa valpar än att säga ”Jag gör det för att alla andra gör det och de blir snyggare så och att det gör ont tror jag inte på och om det gör det, så vill jag inte veta.” För vår självbilds skull är vi benägna att tona ner den smärta vi tillfogar andra, särskilt om deras smärta blir vår vinst.
Det är mera sällan man hör det uppenbara skälet till stympning av valpsvansar. Det amerikanska veterinärförbundet, som är motståndare till kupering men knappast kan kallas djurrättsaktivister, beskriver kupering som en fördel för människor, en ”human benefit: The primary reason for tail docking appears to be maintenance of a distinctive appearance for a particular breed, and to take part in an ongoing tradition.”
Kortsvansade aussies ses som mera kosmetiskt tilltalande och rastypiska. De visar upp sin signatur och fångar domarnas öga.
Det säger man inte. Men det var därför som en svensk uppfödare i början av innevarande månad fälldes för djurplågeri i en svensk domstol.
Bodil Carlsson
*Obs! texten korrigerad! ursprungligen en felskrivning - rättad nu. Tack till den läsare som uppmärksammade!
Ur FCI:s standard. ”TAIL: Straight, naturally long or naturally short. When docked (in countries where this practice is not forbidden), or naturally short, not to exceed 10 cm.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar