Någon skickar mig ett utdrag ur SKK:s domarkompendium för Australian Shepherd. Vettiga, rimliga ord. Sunt förnuft.
"I rasen finns alla svanslängder, från så kort att det kan anses vara avsaknad av svans till hellång. Rasstandarden baserar sig på ursprungslandets standard där kupering fortfarande är regel. Därför bör vare sig svanslängd eller form på svansen påverka bedömningen i högre grad då det inte är möjligt att i bedömningssammanhang värdera svanslängder i förhållande till varandra och var kort övergår i lång. Funktionsmässigt finns det ingen längd som baserat på fakta anses bättre än den andra."
Någon annan skickar mig samma dag foton på närmast svanslösa svenska valpar, som går bra i ringen. Andra kontaktar och berättar, att kortsvansar döms fram överallt; när jag ögnar igenom foton av vinnande aussies på internationella utställningar i andra länder ser jag många hundar, men ingen svans. Knappt en ansats till svans, för att vara ärlig. Den enda långsvans jag hittar satt på hunden, som vann agility på Crufts förra året och han var inte där för sitt utseendes skull. Är varenda en av exteriörvinnarna antingen född extremstubb, importerad från USA eller funnen i något av de få europiska länder, som tillåter kosmetisk kupering? Jag får inte ihop det.
Det finns saker, som jag inte förstår i historien om den kuperade valpen heller. Annat är bara alltför lätt. En muntlig källa berättar till exempel, att valpens ägare inte var särskilt intresserad av att agera på uppgifterna om kupering. Veterinären hittade avslöjande ärrvävnad, men ägaren ville ta det lugnt. Ägaren ville att tiken skulle gå MH, för annars gick det inte att ta valpar på henne och med en olaglig kupering bakom sig får ingen hund gå MH och då går det inte att ta valpar. Alltså var det bäst att hålla tyst. Jag kan inte gå i god för uppgifterna, men finner källan trovärdig. Händelseförloppet är dessutom inte svårt att föreställa sig. Någon köper en valp, upptäcker en sak som kan ställa till bekymmer, men tänker att gjort är gjort. Varför grusa sina egna förhoppningar? Varför störa relationen med uppfödaren? Kanske var det helt enkelt så det var. Tiken gick i vart fall sitt MH och hennes valpar föddes sommaren 2021. Pappan är en hane som bor på kenneln, där tiken själv föddes. Hans ena förälder kommer från FCI-domarens kennel. Gissning: välbekant mönster. Hundvärldens personliga bindningar och kärlek till fina namn har skapat tystnad i fler raser än den här genom åren.
På något sätt kom det ändå fram, detta med den olagliga kuperingen. Någon gick till polisen och resten av historien känner ni till. Vad görs, när detta blir känt? Tikens MH stryks ur rullorna och hon beläggs med avelsspärr.
Det där är en av sakerna som jag inte förstår. Olaglig kupering är inte ärftlig. Ett MH är ett MH oavsett hur den hund som genomförde det har fått sin svans hanterad, men hunden står längst ner i den här näringskedjan och är väl lättast att markera mot. Stryk uppfödaren ur rullorna! Läxa upp ägaren. Gå ut offentligt, SKK, och låt alla veta att ni sätter ner foten. Lev upp till domarkompendiet! Ni skulle få många med er. Vad förändras av att ni sätter ner foten mot en hund?
Ingenting. Det är inte på den nivån man åstadkommer förändring. Disciplinnämnden har legat länge på det här ärendet och kommer säkert att agera vid första sammanträdet, nu när domen har fallit. På så sätt kommer man åt en person. Vad gör man åt de andra? Vad gör man åt en modetrend som ringen har skapat och som folk kommer att hålla på med, så länge de ser den som en väg till framgång?
Man kan se smygkupering både som djurplågeri och som bedrägligt förfarande, eftersom det försätter domarna lika väl som valpköparna i en omöjlig sits. Ingen av dem kan rimligen veta vad de tittar på. Köparna vet inte vad de köper, domarna vet inte vad de dömer. Skall valpköparna ta med förstoringsglas i handväskan och leta efter färsk ärrbildning för att slippa undra om de stöder ett brott vars straffvärde ligger på fängelsenivå? Skall domarna släpa med bärbar röntgenutrustning till ringen för att vara säkra på att de inte premierar olagligheter? Ja, jag förstår att folk är arga. Hela historien är på en gång absurd, vardaglig, sorglig och hjärtlös. Man skulle kunna dra på mun åt människors benägenhet för självhävdelse och anpasslighet – om det inte hade varit för skriken från valplådan. Det är mycket lätt att bli arg, när man läser om dem. Men titta en gång till på FCI:s standard! När blev någon arg över den?
”TAIL: Straight, naturally long or naturally short. When docked (in countries where this practice is not forbidden), or naturally short, not to exceed 10 cm.”
Ser ni vad det står? Svansen hos aussies kan ha olika längd, naturligt lång eller naturligt kort. Inget konstigt i första meningen, bortsett från att de halvlånga verkar ha försvunnit ur bilden. Det konstiga kommer i andra meningen. En kuperad eller medfödd kort svans skall vara kortare än kort. Den får inte vara längre än maximal genomslagskraft för en defekt gen. Så överallt där det är lagligt att fejka, fejka kortkort. Medfödd stubbsvans på 14 cm? Kupera till mindre än 10. Medfödd halvlång? Kupera till mindre än 10. Medfödd hellång? Kupera till mindre än 10. Premiera det extrema!
Självklart påverkas man av det man ser vinna, om vinnandet har blivit livets mening. Den extrema detaljen fångar blicken; den är lättare att se än helheten. Självklart springer några domare efter trenden hos en ras på uppgång. Självklart springer några andra efter domarna. Självklart kommer någon att frestas att ta till gummibanden för att nå platsen, där man får glänsa. Och självklart åker en och annan dit för det – men hur får man resten att acceptera en hund så som den är och förstå att godtycklig dumhet inte är något som man måste böja sig för?
Hur svårt hade det varit för FCI att ändra sista meningen? ”Domare skall i sin bedömning inte ta hänsyn svansens längd. En hund med naturligt kort, lång eller halvlång svans skall bedömas utifrån sina övriga exteriöra meriter.”
Det hade kanske räckt för att förhindra ett stympningsmode.
Man kan se SKK:s domarkompendium som en lågmäld replik till FCI, men lågmäldhet går nog inte hem i den organisationen. Jag tror att det som behövs är något i stil med ett långfinger. Eller en hel, stor pekande hand. Pekar inte kennelklubbarna, så kommer någon annan att peka.
Tidigare i år fick en svensk bulldoggsuppfödare uppleva vart den alternativa handen pekade. Nu i november fälldes en aussieuppfödare för djurplågeri. I veckan startar rättegången i Oslo mot Norska Kennelklubben, rasklubbarna för engelsk bulldogg och Cavalier King Charles samt några av deras uppfödare. Det är, såvitt jag vet, första gången som den organiserade hundvärlden – inte enskilda personer - prövas mot ett lands djurskyddslag. Men det är nog fullt möjligt, att det inte är sista gången. När det inte längre bara är hundarna som får betala för modenyckerna, utan organisationerna bakom hunduppfödningen - då blir det kanske äntligen ändring.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar