EFTERORD

Tack, alla läsare som orkat följa med i inläggen om årets Kennelfullmäktige! Jag hoppas att de har varit mindre jobbiga att läsa än de var att skriva. Jag skrev inte allt det här för att jag tyckte det var roligt, utan för att jag tror att utan påverkan från oss vanliga medlemmar kommer ingenting att förändras. Och det finns en del saker, som skulle må bra av förändring.

Timmar och dagar av läsande av motioner, protokoll och annan redovisning har gått åt. Somligt har rent ut sagt gjort mig förskräckt och annat var sorgligt och svårt att skriva om, till exempel berättelsen om bulldoguppfödaren, som skickade foton på sina utställningsvinster till Länsstyrelsen för att visa dem hur fel de hade. Annat, däremot, är så mycket bättre än jag visste om.

”Sedan några år tillbaka erbjuder SKK raser som har tillräckligt med hundar som har ett HD- resultat tillgång till ett HD index vilket 44 raser har idag. Indexet uppdateras veckovis och presenteras på SKKs avelsdata. AK har beviljat ekonomiska medel för att utveckla ett gemensamt HD-index för Sverige och Norge. Avsikten är att möjliggöra gemensam avelsvärdering för HD i de berörda länderna. 2020 redovisade Försvarsmakten sina avelsframgångar genom att aktivt ha använt HD-index väsentligt kunnat minska frekvensen av hundar med sämre HD resultat än åren innan. ”

(Ur SKK:s verksamhetsberättelse 2019 – 2020, s 18)

Det som ryms i de där meningarna fanns inte på kartan, när jag skaffade min första valp för drygt trettio år sedan. Det har runnit mycket vatten under broarna på en enda hundägargeneration!

Sommaren 2019 kom hantverkare hit och reparerade uthus. Medan de hamrade och donade, pratade vi hund. Den ena killen hade bestämt sig – han hade funderat länge och nu ville han bli hundägare. Stort, snällt och musklat var det som gällde, pitbull var hans förstahandsalternativ och han hade redan börjat kolla annonserna på Blocket. Han visste inte ett skvatt om SKK mer än namnet. Han fick reggnumret på min collie och sedan följde mailkonversation över ett antal dagar. Med min tik som exempel lärde han sig hur man hittar Hunddata, hittar föräldrarna och deras föräldrar, ser kullsyskonen, tittar på deras veterinärdata och deras MH eller BPH, hur man hittar sin rasklubb och använder RAS för att få en uppfattning om vilka hälsoproblem man ska se upp för och hur man vet om en uppfödare är seriös – det är förstås den, som har många hälsoundersökta och dessutom är svårflörtad ! – och att man aldrig ska köpa en valp utan att ha träffat minst en av föräldrarna. Han mailade tillbaka: ”Herregud! Det är en hel värld att sätta sig in i!”

Han satte sig in i den ändå, därför att han tyckte att det var mödan värt. Till slut köpte han sin efterlängtade valp. Inte en som jag skulle ha valt - både rasen och risken för HD är för stor för min smak - men det var den sortens hund han ville ha och nu visste han det han ville veta. Han gjorde ett informerat val. När jag stötte ihop med honom igen i våras var han mer än nöjd, både med SKK:s information och med sin hund (och, vill jag tillägga, med sin uppfödare). Hur många blandrasuppfödare hade kunnat ge honom samma möjlighet?

Hur många kennelklubbar?

Här finns något värt att försvara.

En av de saker, som blev sorgligt påtagliga i genomläsning av motioner och protokoll från SKK:s egna kommittèer var skillnaden inte bara i kunskap, utan i själva inställningen till kunskap inom organisationen. SKK har folk, som kan leverera en statistisk överblick över HD-felens frekvens i olika raser före och efter att röntgenreglerna infördes. I samma organisations ledning (om än inte i samma kommitté) finns folk som på allvar ifrågasätter, om höftledsfel är ett problem och om röntgenreglerna har gjort någon skillnad. Personerna i den ena kommittén vet vad de talar om och kan visa varifrån uppgifterna kommer. Grannkommittén har åsikter och tycker att det räcker: fakta behöver man inte ta reda på. Det finns anställda hos SKK med god kännedom om rasrelaterade hälsoproblem och genetik. I samma organisation finns andra, som högt och tydligt talar om att dessa anställda är en snara om foten. Man undrar ju i sitt stilla sinne, vilken av grupperna som är ett arbetsmiljöproblem för den andra.

Hur en organisation skall kunna lösa såpass stora inbyggda motsättningar är svårt att förstå. En stark ledning med förmåga och vilja att tala om var skåpet ska stå är väl en förutsättning – men om högsta ledningen domineras av den ena gruppen, var hamnar skåpet då?

Vem som bestämmer är viktigt. Det avgör hurdana hundar resten av oss ska kunna köpa och hur vi kan veta, vad vi köper. Det är därför vi hundägare borde vara med och baxa skåpet på plats.

Det nya läget, när blandraser föds upp i varannan trappuppgång, när hundar importeras lagligt eller olagligt och när exteriör extremavel drar till sig hänförda applåder från ett håll och växande ogillande från ett annat - det läget kan inte hanteras genom att hundorganisationernas topp sluter sig i defensiv ilska inför verkligheten. En organisationskultur, som missleder människor så till den grad att de inte förstår att när Länsstyrelsen knackar på är utställningsrosetter inte är värda mer än det syntetmaterial de är gjorda av, kommer i slutändan att demolera de människornas självbild och livsinnehåll. Och vilka valpköpare vill SKK ha – de som man snyter åt sig ur flocken av trendkänsliga impulsköpare på Blocket eller de som väljer informerat och håller fast vid sitt val?

Vilka hundar vill man ha?

Nej, det här var inte alltid roligt att skriva om. Det var rätt jobbigt. Ibland tog jag extrapromenad med hundarna hellre än att fortsätta skriva. Men jag skrev ändå, för jag vet inte någon annan som gör det. 

Tack för att ni följde med!

Bodil Carlsson

Även detta avslutande inlägg är skickat till SKK:s CS och till SBK:s generalsekreterare för kännedom.