Hundvärlden är liten. Rykten och ilska sprids snabbt i sociala medier och även utanför aussiefolket har den här bedrövliga historien redan blivit känd. Den kommer att dras i opinionsdomstolarna på facebook långt innan den hamnar i Disciplinnämnden. Det tar emot att skriva, att känna som om man ger ett bidrag till ryktena, och jag har tvekat mycket. Delvis därför att historien är motbjudande och delvis för att den så lätt fokuserar på en enskild person. Om jag nu ändå skriver, är det för att det inte handlar om en enskild person. Den som gjorde det här levde i en bubbla. Men hon har inte skapat bubblan själv och hon är inte ensam i den.
Vid sin sida har hon många andra i en alltmera internationaliserad del av hundvärlden, som slår igenom ett sätt som den inte gjorde förr. Gränserna är öppnare, transport och kommunikation enkla och snabba; hundar forslas från ett land till ett annat och hem igen med nya rosetter och med nya personliga kontakter, intryck och värderingar i ägarens bagage. Bedlingtonterriern som nyss vann World Dog Show i Tjeckien ägs av en rysk kennel och har på sex år vunnit 107 CACIB runt om i europeiska länder. Han är väl snarare en livsstil (eller en karriärstege) än en hund.
Vi importerar inte bara hundar. Vi får med något annat på köpet. Det är ingen slump, tror jag, att båda föräldrarna till de stympade aussievalparna som hamnade i domstol är importer med mycket kort stubbsvans. Naturlig? Går inte att avgöra, inte utan röntgen, DNA-test och/eller tillförlitligt veterinärintyg från valplådan. Kuperade i hemlandet, lagligt eller olagligt? Samma sak. Går inte att avgöra.
Det är inte heller någon slump, tänker jag mig, att personen som nyss fälldes för olaglig kupering på sin facebooksida nämner en sydeuropeisk FCI-domare, som under ett glamourfoto av sin aussie kommenterar att hundens enda problem är hans svans. Han har nämligen en. Utan den hade han blivit BIS. FCI-domaren verkar tycka att det är synd på rara ärtor, men hanen är ändå så bra i typ och temperament att den som vill använda en svans i avel är välkommen att höra av sig. Någonstans här börjar en overklighetskänsla komma krypande.
När man tittar in på den svenska kennelns hemsida och kollar bakgrunden, blir känslan gradvis starkare. Hemsidan är fint upplagd med anslående fotografier av hundar och den berättar på ett förtroendeskapande sätt om en liten uppfödning.
Faktakoll: uppfödning startade 2015. Därefter har kenneln hunnit med 86 valpar. 37 av dem har satts till världen av en och samma tik. Beräknad bruttointäkt, om man sätter ett lågt beräknat pris per valp till 15 000, blir runt 1,1 miljon. Inga enorma belopp, men inte obetydliga heller. Idag annonserar kenneln 5 hanar, varav en från FCI-domarens uppfödning, och 9 tikar – varav en från FCI-domaren. Liten uppfödning? Gissning: hundintresserad person ser en inkomstkälla och bestämmer sig för att satsa.
Hemsidan presenterar en kennel, som till sina valpar söker ägare där de får vara aktiva, som hon själv är med sina hundar. Faktakoll: det hundrelaterade som visas på uppfödarens facebooksida är utställning efter utställning i och utanför Sverige, foton av kortsvansade hundar med prisrosetter och hopade prisrosetter utan hund, salighet över vinsterna och andäktig tacksamhet inför kända domares vänliga ord. Gissning: hundintresse av viss sort.
Under 2019 ställer uppfödaren ut ett antal gånger. I september visar hon en hanhund, som fötts upp och ägs av FCI-domaren; den gången är hon handler. Samma månad ställer hon ut en valp, som blir BIS-valp. FCI-domarens hane är pappa. Valpen blir Best of Breed, bara 4 månader och 2 dagar gammal enligt uppfödarens tillkännagivande. Nästa dag vinner ett kullsyskon, en annan svanslös valp, sin utmärkelse. Vad hände 4 månader och 2 dagar tidigare?
Då föddes kullen där några svansar snördes av.
Den blev inte riktigt som uppfödaren hade hoppats. Till rätten säger hon senare, att hon var besviken på tiken, som inte lämnat den färg hon hade önskat sig och därför inte tittade till valparna så ofta. Domstolen satte ingen tilltro till det påståendet:
”/uppfödarens/förklaring om att hon vid just den aktuella tiden inte brydde sig om de nyfödda valparna eftersom de hade ”fel” färg och hon därför var besviken på tiken framstår som synnerligen märklig. Tingsrätten anser att /uppfödarens/ uppgifter saknar trovärdighet.”
Tiken
är den som bidragit med 37 valpar till kennelns finanser. Möjligen handlade
besvikelsen i själva verket om att två korta stubbsvansar ibland kan lämna ett par
långa. Men fundera på en sak: hur formades den världsbild som tror
att ”fel färg” är en giltig ursäkt inför domstol?
Uppfödarens
f d sambo, som vid tiden för valparnas födelse delade hem med
henne, till rätten:
"Omkring två dagar efter att valparna hade fötts satt /uppfödaren/och han i en soffa och han kunde då höra ljud av valpar som ”skriker utan stopp”. Han hade aldrig hört dem skrika så tidigare. Han bad /uppfödaren/ att gå och titta till valparna men hon svarade att det inte var någon fara. Till slut gick han själv in till valparna. Han såg en gummisnodd längst in på svansen på /en tikvalp/ och motsvarande på två andra valpar. Han blev ”jättearg och besviken” och var på grund av detta osams med /uppfödaren/i flera dagar efter upptäckten. /Uppfödaren/hade tidigare lovat att hon inte skulle bli som andra uppfödare som håller på med ”sådana saker”. Han gjorde inte någon egen ansträngning för att ta bort gummisnoddarna. Han hoppades att /uppfödaren/ skulle göra någonting men insåg att det nog var för sent."
Man kan tycka att sambon borde ha gjort något, men han hade förmodligen rätt. När det ihållande skrikandet har börjat är den avsnörda vävnaden redan på väg att dö. Det enda som kan göras då är kirurgisk kapning. För att få till en operation skulle sambon mot uppfödarens vilja ha behövt ta med sig tre nyfödda valpar, som han inte ens ägde, till veterinär. Det skulle - förutom storbråk hemma - ha slutat med polisanmälan och Länsstyrelse, vilket han troligen insåg. Inte många av oss skulle ha handlat annorlunda än han i den situationen. Däremot kan man ju undra över, hur många uppfödare som handlar likadant som den här.
Kenneln fortsätter med sin verksamhet. Nästan ett år senare ringer sambon upp en av valpköparna från 2019 och berättar om avsnörningen. Valpköparen hittar ärrbildning i unghundens svansspets och går till veterinär, veterinären konstaterar stympning och det slutar i tingsrätten. Domstolens utslag:
”12. Straffvärdet ligger på fängelsenivå. /.../
15. Den omständigheten att /valpen/orsakades ett lidande som var helt omotiverat och vars enda förklaring kan sökas i, av /uppfödaren/ uppfattade, estetiska skäl innebär att antalet dagsböter inte kan stanna nära minimum. Tingsrätten anser att straffvärdet motiverar att antalet dagsböter bestäms till 90.”
Så slutar den uppfödarens bana. Hon blev upptäckt, därför att någon berättade. De oupptäckta fortsätter.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar