Först tar vi något
annat. Minns ni Gunnar Axén? Jag snubblade över hans namn
häromdagen. Gunnar Axén försörjde sig i sexton år som
riksdagsledamot för Moderaterna och måste ha håvat in den s k
inkomstgarantin från riksdagen ett bra tag därefter. Sedan blev han
styrelseordförande i Allra – just det, det
Allra. Allra som tog emot stora pengar från pensionssparare och
använde dem till att förse sina grundare med flotta bilar och
exklusiva hus. Axén blev frikänd i domstol nyligen. Honom blev blev
jag påmind om, när jag på jakt efter något annat ramlade över en
tweet från i höstas : han kallade en uska som ville ha värnskatten
tillbaka för en parasit, som vill sko sig på
andras arbete. Sug på den, undersköterskor!
Så talar en man i världens centrum.
Gunnar Axén är
fortfarande ordförande och styrelseledamot i ett antal företag.
Wikipedia kallar honom för styrelseproffs. Själv kallar han sig för
riskkapitalist och där får man ge honom rätt, för det var mycket
risk involverad i Allra - fast inte för honom, förstås. Allra går
kanske inte lika bra längre, inte vet jag, och vilka styrelseposter
Axén i så fall förtjänar sitt levebröd på numera vet jag
förstås inte heller. Men jag vet en sak, som Gunnar Axén inte
försörjer sig på.
Han säljer inte valpar
ur bakluckan på en bil. Killar som han har bättre sätt att tjäna
pengar på.
Lucy bakom den nya lagen
kom inte ur en baklucka. Lucy var en cavalier i en valpfabrik i
södra Wales större delen av sitt liv. Där levde hon inspärrad i
en bur, födde den ena kullen efter den andra, fick epilepsi och drog
på sig en felställning i ryggraden – baktassarna och framtassarna
snuddade varandra, när hon skulle stå upp. Fem år gammal slutade
hon att bli dräktig och då hade hon inget värde för valpfabriken
längre. Hon omhändertogs av den walesiska djurskyddsorganisationen
Many Tears, som hittade en familj åt henne. Familjen fick lägga ner
mycket tid på att förbättra hennes hälsa och ännu mera tid på
att lära Lucy leva som en hund. Veterinären som lärde känna henne
säger att hon var den tappraste lilla själ han träffat. Hon blev
åtta år.
Veterinären och Lucys
familj bestämde sig för att göra något för hundar som hon.
Tillsammans med tidningen Daily Mail drog de igång en
kampanj och efter några år fanns ett lagförslag. Nu i april 2020,
har lagen
alltså trätt i kraft. Den förbjuder helt enkel mellanhänder som
zoobutiker och internethandlare att sälja valpar och kattungar. Den
brittiska regeringen beskriver den som ett första steg på vägen
mot att stänga ner valpfabrikerna i landet.
Det finns en del
valpfabriker i just södra Wales. BBC kallar rentav Wales för
landets ”puppy farm capital”, valpfabrikernas huvudstad. Folk i
utbygderna i Wales är sällan styrelseproffs. De lever i periferin.
Kolgruvorna slog igen, jobben försvann, den allmänna
utbildningsnivån är låg, arbetslösheten hög; många barn lever
under fattigdomsgränsen. Och nästgårds finns de som vill köpa
hund och kan betala.
I Storbrittannien finns
gott om hundar,. Räknar man med att de i snitt blir tio år gamla,
behövs några hundratusen nya varje år för att fylla platserna
efter dem som dör. Brittiska uppfödare kan inte leverera det
antalet. Efterfrågan finns på hemmaplan, pengarna att betala med
finns, men de har inte tillräckligt mycket att sälja. Så varifrån
kommer alla de nya? Från periferin: från inhemska valpfabriker i
landets låginkomstdelar och från valpfabriker i EU:s
låginkomstländer. En rapport från den skotska
djurskyddsorganisationen OneKind 2018 säger att en fransk
bulldogsvalp, som säljs för mindre än 400 engelska pund i
Tjeckien, går för nästan 1 600 pund om man kan leverera den i
Storbrittannien. Chansen att tjäna pengar är svår att stå emot.
På förhösten 2019,
ungefär samtidigt som Gunnar Axén twittrade, stoppades en walesisk
valpfabrik. Hundar hittades i eländigt skick – skitiga, instängda,
avmagrade. Drivande i verksamheten var en ung kille, som var nitton
när han startade sin affärsverksamhet och tjugofem, när han åkte
dit. Som hjälpreda hade han sin jämnåriga flickvän. Tillsammans
drog de på sex år in 150 000 pund (ungefär 1,6
miljoner i svenska pengar) på att sälja valpar. De använde en
sida i stil med Blocket, där de poserade som småskaliga
familjeuppfödare förtjusta i hundar. Förmodligen stod flickvännen
för valpannonserna, för killen kan inte läsa eller skriva.* Kan ni
komma på många andra branscher, där personer med samma
utgångsläge som de här två walesiska ungdomarna hade haft en
chans att dra in sådana belopp?
De anmäldes till sist och
det blev rättegång. Fotona från inspektionen är förfärliga.
Påföljd? Han får sex månaders fängelse, hon får villkorlig dom,
de får båda ett femårigt förbud mot djurinnehav och åtgärder
inleds för att beslagta de intjänade pengarna.
Och precis där har ni den
springande punkten. På ett ställe, i ett ekonomiskt centrum, finns
pengar att köpa för – eftertraktade i en värld där klyftorna
mellan länder och inom länder bara ökar, både när det gäller
jobb och hushållsinkomster. På nästa ställe, i den ekonomiska
periferin, som rent geografiskt inte ligger så långt borta, finns
chansen att komma åt de pengarna genom ganska lättorganiserade
aktiviteter. Tack vare nätet möts pengarna och säljarna behändigt
och snabbt. Och om något går fel, så är konsekvenserna
överlevbara för säljarna.
Coronaepidemins följder
har bara börjat bli synliga. En tacknämlig följd är väl att det
för tillfället har blivit mindre rumsrent att kalla undersköterskor
för parasiter. Vilka blir följderna för efterfrågan på hundar,
om arbetslösheten och inkomstosäkerheten ökar i det som varit
ekonomiskt centrum? Ökar den – eller minskar den?
Bodil Carlsson
*Källor: WalesOnline, BBC
Wales)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar