”Men folk vill inte ha
såna hundar!”
Det är den vanligaste
invändningen när vi pratar aktiva, energiska collies – och det
ligger något i den. Inte så mycket för just colliens del, för en
ovanligt energisk collie är bara en vanligt energisk hund
och inget värre.
Men så här. De gamla
hundraserna avlades för att göra något.
Det var deras
existensberättigande, det var därför man såg till att ha råd att
föda dem.De skulle
vakta. Eller jaga. Eller valla. Eller apportera ätbar fågel. Eller skydda
oss mot våld på gatan, som en skatteindrivares hopkokade ras – de
var vassa jyckar en gång i tiden, Dobermanns gäng!
Vi
vill inte ha dem så idag. De flesta bor i packade stadsmiljöer där
människor och andra hundar trängs på trottoarerna och grannarna
ringer polisen, om vår hund ses jaga en hare över fotbollsplan.
Våra liv är fysiskt begränsade på sätt som de inte var förr.
Vi sitter inte upp på hästen och tar med oss våra kroppsvallare ut
i terrängen för att hämta hem femhundra får innan snön kommer.
Vi ger oss inte av en mil ut i skogen med vår hund för att hugga
timmer och se om vi hittar en tjäder i snaran, när vi ändå är
där. Vi stoppar in oss i bilen, spänner fast oss med bälten,
låser in hunden i bilburen och åker den milen för att komma till
motionsspåret, där vår kopplade hund springer fot intill oss. Det
vi inte vill är att hunden reagerar som Karl Dobermanns hundar
skulle ha gjort, om en annan motionär kommer springande mot oss. Och
om det är den dagen, då skolan har kommenderat ut sina klasser för
ett löpvarv, då vill vi inte att vår kroppsvallare ska dra iväg
efter ungarna, stanna dem med imposant kroppspråk och skall och
driva dem mot oss - för att nu inte tala om hur ogärna de flesta
av oss vill att hunden skall ägna sin kroppsvallartalang åt att
driva älgen mot oss. Lika lite vill vi att vår cairnterrier gräver
upp grannens rabatter på jakt efter möss.
Många
av de gamla egenskaperna har blivit obehövliga och rent av oönskade.
Vi vill gärna, att hundarna ska se ut som
de gjorde (eller som vi tror att de gjorde) i sin början och vi
älskar att berätta historierna om deras förflutna. Men vi vill
oftast inte, att de skall vara de
hundar de var då – i alla fall inte fullt ut. Kan vi vara överens
om det?
Att
kalla en spade för en spade är början till all problemlösning. Så
låt oss göra det! Det här, påstår jag, är anledningen till att
SKK intresserar sig för mentalitet. Hur bantar vi ner rasernas
typiska drag för att få dem att passa idag utan att avla bort
rubbet? Hur håller vi kvar de drag vi vill ha?
Att
avla fram hundsorter, som intensivt ägnar sig åt ett visst beteende
i en viss situation – ta vallning – men inte i andra
situationer är inget lätt jobb. Generationer före oss la ner sin
tid på det, långt innan hundarna blev raser, och de som inte höll
måttet – som inte vallade alls, eller som inte hade betthämning
mot fåren utan jagade och skadade dem – sorterades bort. Man slog
ihjäl dem eller sköt dem bakom lagårdsknuten.
Att
avla för att behålla mindre av de egenskaperna, ha kvar lite grand
men inte mera, eller vissa av de gamla egenskaperna men inte andra,
är inte heller något lätt jobb. Det är faktiskt precis lika svårt! Men vill man föda upp hundar
idag, är det det jobbet man måste ägna sig åt och just den
ömtåliga, lätt tippande balansen som man måste upprätthålla.
Annars får man hålla sig till raser som är så små, att ingen tar
deras rädsla och ilska på allvar – man lyfter bara upp dem och promenerar vidare. Ni har alla sett det hända med chihuahua och kanske en eller
annan bilvallande sheltie; ingen har sett det hända med rottweiler.
I de olyftbara raserna måste kontroll av beteendet sitta i huvudet
på hunden.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar