Vanlig
hund förr: Vanlig hund idag:
jaga/vakta/valla:
jobba! inte kräva aktivitet!
skälla
för att varna inte skälla!
hålla
främmande borta inte ogilla främmande!
springa
omkring lös inte springa lös!
fick
komma in ibland får komma ut ibland
Missförstå mig rätt –
både vi och hundarna har liv som på många sätt är obegripligt
mycket bättre än de var för bara femtio år sedan. Maten har
blivit så mycket bättre. Vi bor bättre, både folk och fä. Vi är vaccinerade, har färre
infektioner och inga parasitsjukdomar; vi möter mindre fara, vi
lever längre och vi får mycket mindre stryk. Ingen tror idag att
barnuppfostran handlar om örfilar och ingen trycker längre ner
valpens ansikte i kisspölen för att den ska bli rumsren. Hundar får vård.
När min släkts gamla jakttax fick ett huggormsbett i nosen kom
veterinären farande i bil och tvingade i honom en rejäl dos konjak.
Alla såg den behandlingsmetoden som räddningen och skrattade gott
när hundstackarn sedan vinglade runt på gårdplan med uppsvullen
nos, full som en alika.
Konstigt nog överlevde
han.
Ändå... hade han ett
dåligt liv? Den hunden togs på allvar. Han rörde sig fritt, stack
iväg till granngården när tiken där löpte, ägnade annars
dagarna åt att gräva sig ner i musbon på åkern, drev bort räven
från hönshuset och skrek av glädje när bössan lyftes ner från
sina krokar på väggen i köket. Han visste att han skulle få
jobba! På söndag hörde han högmässan i radion och ylade till allas förtjusning i kapp med psalmsången. Någon gång om året,
när han dök upp täckt av hönsskit eller komockor efter sina
förehavanden på egen hand, badades han i den stora vedeldade
kopparkitteln i brygghuset, där annars både kläder och folk
gjordes rena. Hans bevekande nödrop hördes på långt håll, men
det hjälpte inte; han skrubbades med grönsåpa ändå. Det var
hans värsta ögonblick.
På nätterna sov han i
husbondfolkets säng. Man skulle inte låtsas om det inför besökande, men det gjorde
han. Han blev gammal och dog och de grät. Medelålders, hårt
arbetande människor, som hade nackat uttjänta hönor och
hemmaslaktat grisar i hela sina liv, satt och grät när de trodde
att ingen såg dem.
En användbar hund för längesedan. Cirka 100 år gammalt foto. Tidaholms museum. Den vilande kvinnan skulle kunna vara en
tuberkulospatient. Har hon hjälp av sin hund?
Här i vårt nya grannskap
finns två dvärgtaxar. De promeneras i koppel tre gånger varje
dag; regnar det, är promenaderna korta och täckena på. Jag gissar
att de regelbundet badas med hundshampo och pälsbalsam. Söta och
beskedliga visar de underkastelse för min collie; den äldre lägger
sig på rygg och visar magen som en valp. De kommer aldrig att stöta
på varken huggorm eller räv och de kommer aldrig att tvingas dricka
konjak. Mycket mera troligt än konjak är specialfoder med högt proteininnehåll och lite fett för att undvika övervikt.
Deras ägare kommer också
att gråta, när de är borta, för hundar är inte mindre älskade
idag. Men ibland tänker jag på hundarna jag möter här i
stadsmiljön som INTE-hundar. De ska inte dra i kopplet, inte stanna
och nosa för länge på alla de intressanta kissfläckarna, inte
hälsa på andra hundar, helst inte ens notera andra hundar, inte
reagera på katten som korsar gatan, inte skälla, inte göra ansats
att dra iväg efter en hare, inte promeneras så mycket att de får
för sig att kräva motion, än en gång inte skälla, inte dröja alltför länge
med att stadga sig i sin diskreta vuxenroll. Och så ska de framför
allt inte skälla.
Om man inte har en
INTEhund, så har man inte fattat det här med att ha hund. Då har
man en problemhund. Då får man skämmas lite. Alternativt är man
en hejans hundtränare, som klarar att hantera en hund som inte är
en INTEhund...
... utan en hund. Som en
del av oss ser det.
Min barndoms jakttax hade
inte platsat i taxdamernas hem och de hade inte haft någon roll att
fylla i hans. Den stora skillnaden mellan honom och taxdamerna är
inte kroppens dimensioner. Det är personlighetens. Taxdamerna har
lite av allt, som han hade massor av – utom försiktighet, för där
slår de honom med många taxlängder – och många av hundägarna
har, som jag ser det, rätt lite av något, som folk på landet hade massor av: förmågan
att läsa djur. Gissa om de där två hänger ihop?
Vem krävde mest
av sina människor och sin miljö? Japp, den bestämde gamle
jakttaxen. Det är nog alla överens om.
Men vem gav mest tillbaka?
Det beror på vem man frågar.
En hel del av grälen inom
rasklubbarna tror jag är enkla att förstå, om man kallar en spade
för en spade. Vilken del av marknaden skall man rikta in sig på?
Den stora, som efterfrågar lätthanterliga hundar, eller den som
efterfrågar användbarhet?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar