ATT BLI GLAD FÖR DET LILLA

Vätan som omväxlande trummade och smattrade mot verandataket igår övergick mot kvällen till ett fjunlätt men ihållande tassande. Femton efterlängtade millimeter på en dag! Tjugofem på två dagar! Hunden har vägrat gå ut för annat än nödfall, legat på soffan och skickat mig den sortens blickar som meddelar, att hon anser att allt är mitt fel.

Ett lass texter är äntligen skickade – jobbet skulle ha tagit några dagar, tänkte jag mig i starten, men tog fyra veckor – och nu återstår nagelbitande väntan på redaktionens beslut. Duger att publicera eller inte? Köksbordet är en kökkenmödding av tidningar, anteckningar och nerklottrade siffror; underst ligger en ännu oläst hundbok som skall recenseras. Alla golv behöver vaskas, ett lass farligt taggförsedda grenar från monsterrosor måste på något sätt transporteras bort från trädgården innan någon kommer till skada och markeringarna för specialsök måste tränas mera. Nyhetsflödet smattrar på lika ihållande som regnet mot verandataket och strösockret är slut. Australien väntas ge tillstånd för kolbrytning i området med landets största underjordiska vattendepå och bjussar gruvföretaget på rätten att använda vattnet för att tvätta kolet. Den första svenska tidningen har skrivit om sällskapsdjurens ekologiska fotavtryck – de är större än man tror! - och min gissning är, att det kommer vi att få höra mera om framöver. Mycket mera. Gamla konflikter ser ut att vakna upp igen på Nordirland, om det blir en hård Brexit. Klimataktioner planeras i 490 städer i 57 länder den 15 mars. I Latinamerika dödas människor som försvarar ursprungsbefolkningarnas tillgång till sin mark och dess resurser. Globala utsläpp väntas nå rekordnivå under året. Jag får ont i magen. Mitt i allt ringer Amnesty och ber om en akutunderskrift i en namninsamling. En kvinna har använt sin yttrandefrihet till att protestera mot utbredda sexuella trakasserier och nu är hon inspärrad – i ett land där redan femton andra har dött av misshandel i fängelser i år.

Så ser världen ut. Är man galen om man blir lättad och glad över beskedet att SBK återtar avelsansvaret för collie ?

OK, jag är galen. Jag firade med att i småregn och mörker gå ut och kalka gräsplätten. I droppande svarta regnkläder och med en halvdöd ficklampa till hjälp för att grannarna inte skulle se mig.

Idag ska jag köpa strösocker. Så ser våra liv ut. Samma mix av smått och stort, av snabb vardag mitt framför näsan och långsammare skeenden, som är svårare att se. I femtio år har antalet hundar ökat. Det finns ett fenomen, som händer när en marknad växer. Ekonomerna kallar det för diversifiering: fler och fler varianter av varan erbjuds för att mätta varje tänkbar nisch. Blir det väldigt poppis med frukostflingor i stället för hemlagad havregrynsgröt i vart hem, så kommer vi snart att ha många olika varianter av frukostflingor att välja mellan i hyllorna. När renrasiga hundar blir vanliga som frukostflingor, vad händer då? Många fler sorter och inom varje sort också ökande skillnader: smått blir mindre, stort blir tyngre, långpälsat blir jättepälsat, trubbnosigt blir andningsproblem och bland de arbetande sorterna kommer en skillnad mellan den gamla oflashiga varianten och den exteriört särpräglade sällskapsvarianten. Numera kan man med ett ögonkast se om det är en jaktgolden eller en sällskapsgolden man har framför sig, en cockerspaniel eller en jaktcocker, en ”bruksschäfer” eller en ”exteriörschäfer”. Vi hittar på alla möjliga förklaringar till det här, vi pratar om vad som är finast och rättast och mest typiskt för just vår frukostflinga, men vilken student på Handels som helst skulle kunna tala om att det handlar om marknadsanpassning. Det handlar om vilken kundgrupp man siktar in sig på. Det handlar om vad man tror att köparna vill ha.

Vad är konstigt med det?

För min del tror jag, att diskussionerna inom alla rasklubbar skulle bli mera sansade, om vi började kalla en spade för en spade.

På tio år har andelen renrasiga reggade hundar i Sverige krympt från sådär 90% till 66%, om jag minns rätt. Det är fortfarande en nästintill unikt hög siffra för reggat och renrasigt i en internationell jämförelse, men det är en siffra som minskar. På listan över mest populära raser ligger fortfarande några stora raser i topp; men de stora, krävande hundarna tappar allt mera mark till de små, mera bekväma. Om man

vill behålla efterfrågan på sin stora ras, vad gör man?

Avlar ner förmågan. Det är inte ens särskilt svårt. I den gamla världen var det rasernas arbetsförmågan som gjorde dem värda att ha. I den nya världen, stadsvärlden, är det socialt beteende och snygghet. Det räcker med att man slutar avla för saker som arbetslust, spårintresse, apporteringslust, jakt eller vallanlag – så bleknar de bort. Kvar finns – hoppas uppfödarna av rena sällskapshundar – bara sällskaplighet och utsida. Tyvärr är det inte alltid de har rätt. Ibland är det andra saker, som finns kvar. Då kan det bli problem. Varför satsar SKK på mentalitet?

Bodil Carlsson