NÄR MARKEN RÖR SIG

The challenges of pedigree dog health: approaches to combating inherited disease

• Lindsay L Farrell
• Jeffrey J Schoenebeck,
• Pamela Wiener,
• Dylan N Clements and
• Kim M Summers kim.summers@mater.uq.edu.au

Canine Genetics and Epidemiology20152:3
https://doi.org/10.1186/s40575-015-0014-9

Det som följer är min egen översättning av slutet på rapporten, vars titel och författare ni ser ovan. Originaltexten kan ni hitta själva genom att googla på titeln, eller enklare ändå genom att klicka pålänken ovan. Läs och tänk efter vilken bild som skymtar fram i de lite omständliga meningarna!

Det finns två påståenden, som fick mig att stanna upp. Jag har satt dem i fetstil. Var har renrasaveln hamnat, när det inte står i en kvällstidning med halvbra rykte utan i en vetenskaplig studie att nästan hälften av de brittiska veterinärerna avråder folk från att köpa renrasigt? Det är svårt att tro, att svenska veterinärer skulle göra likadant. Vissa raser, ja – extremtrubbnosar framför allt. Men som allmänt råd? Då har marken börjat röra sig under fötterna på rasklubbarna i hundavelns hemland på jorden.

Det finns kanske en anledning.

Jag tänker på vad jag lärde mig om den engelska och den svenska versionen av engelsk setter. Skulle ni våga köpa engelsk setter av en brittisk exteriöruppfödare med kenneln full av champions? Jag skulle det inte. Inga vinnande förfäder har skyddat en hund mot arvet av HD-fel och sjukdom. Utställningsrosetterna må vara uppfödarens intresse och prioritering, men det är inte per automatik valpköparnas. Det är inte titlar från igår, som delar mitt liv idag. Det är en livs levande hund!

Skulle jag våga köpa valp av ordföranden i den svenska rasklubben, som drar siffrorna för de vanligaste sjukdomarna telefon och berättar om det svåra i att få rätt balans mellan jaktiver och dresserbarhet? Japp. Behövde jag en fågelhund, skulle jag köpa setter av Åsa Vilson på hennes ord.

Inte bara för att hennes ord handlar om vänliga, rimligt friska hundar – precis det som de flesta valpköpare är ute efter oavsett ras – utan därför att hennes ord kan jag kolla upp. Den skandinaviska traditionen är annorlunda än den engelska.

Den andra meningen i fetstil kräver eftertanke. Den handlar inte om länders olika uppfödartraditioner, utan om hur de stängda stamböckerna slutar. Den säger att i en ras med litet eller krympande hundantal räcker inte inavelskoefficienter: man måste komplettera med individuell gentypning innan man väljer partner till sin hund. För att alla de framväxande gentestlabben skall dra in mera pengar?

Tyvärr ser det ut att att vara mera än så. Fortsättning följer. Men här har ni själva texten!

”Den renrasiga hundens framtid

Försäkringsbolag som erbjuder försäkring för renrasiga hundar registrerar hur ofta hundarna inom varje ras utnyttjar sin försäkring och av vilken anledning de gör det och detta avgör försäkringspremiens storlek. För många hundägare kan en försäkring för en hund av viss ras innebära, att man betalar en mycket högre premie än för en blandras. I Storbrittannien kan kostnaden för en basförsäkring för en liten renrasig hund ligga i storleksordningen £300 per år (cirka 500 U S dollar) och kostnaden ökar avsevärt för storvuxna raser och för raser, som är kända för sin benägenhet för ohälsa. I Storbrittannien är enbart 42% av alla hundar, renrasiga eller inte, försäkrade; visserligen finns välgörenhetsorganisationer, som PDSA, som ägnar sig åt att bidra till sjukvårdskostnader för sällskapsdjur, men även de nekar i ökande utsträckning hjälp åt renrasiga hundar. PDSA:s policy är för närvarande att det får finnas en renrasig hund registrerad per hushåll /som söker bidrag för veterinärvård, min anm/. En färsk studie har funnit att 48% av smådjursveterinärerna avråder sina kunder från att köpa renrasiga hundar p g a nedärvda sjukdomar.

Förslag har framförts om att vi för största möjliga välbefinnande hos kommande generationer borde överge de mest predisponerade raserna (de med sämst hälsoprofil och högst antal genetiska sjukdomar) och samtidigt mjuka upp de genetiska barriärerna mellan återstående raser för att främja genetisk variabilitet. En sådan strategi för bevara majoriteten av hundraserna, om än inte alla, är något som skulle säkra att hundraser i allmänhet långsiktigt överlever, men det innebär också att vissa utsatta raser går förlorade och att man överger de strikta kännetecknen för specifika raser genom att korsa dem.

En mera realistisk lösning för att hantera de mest sjukdomsutsatta raserna skulle vara att korsa med flera individer från en nära besläktad ras för att återinföra genetisk variation och att kombinera den strategin med avelsprogram för att avla bort ifrån de mest sjukdomsbenägna individerna för att säkra mera genetisk differentierade framtida generationer. Som i fallet med den tidigare diskuterade dalmatiner/pointerkorsningen skulle detta tillåta ett genetiskt nytillskott, men ändå fungera för att bibehålla rasens standardsärdrag. För raser utan liten eller krympande populationsstorlek skulle det vara välgörande, om kennelklubbar världen över införde begränsningar för antalet avkommor per avelshane och därigenom minskade matadoravelseffekten, medan man ökade den genetiska variabiliteten över hela populationen. Sådana restriktioner finns redan på plats för tysk schäfer. För sällsynta raser och raser med liten eller krympande populationsstorlek bör ansträngningar göras för att para hanar och tikar som är så obesläktade som möjligt genom att man tar hänsyn till släktskapskoefficinterberäknade från stamtavlorna, men också genom att man inbegriper gentypning som bastest för varje registrerad hund för att inavelsgraden skall kunna övervakas på individnivå.”

Den här rapporten säger på sitt lågmälda sätt, att flera raser närmar sig slutet på de stängda stamböckernas tid. Många av oss har nog haft ett hum om bakgrunden, men åtminstone för min del var den värre än jag anade. Det var ett av ögonblicken, när marken flyttade sig lite.

Bodil Carlsson