EN ENSTAKA ARTHUR: stamtavlans tragiska historia

Alla minns väl Arthur? Gatuhund och gatukorsning från Ecuador, redan en bit in i medelåldern – hemlös, kanske misshandlad, med sårskador på ryggen, tunn, skitig som synden. Arthur hittade en vänlig hand som räckte honom en köttbulle och bestämde sig: denna människa var hans att följa genom skog och vatten. Så var saken klar för båda två. Först slog de följe på resan och nu delar de samma hem.

Och där har ni, gissningsvis och i förbifarten sagt, nötskalsversionen av berättelsen om hur vargen blev hund.

Är Arthur en bra hund? Titta på filmsekvenserna. Med den bakgrunden, med de livserfarenheterna, efter en lång flygresa och sedan fyra månader i karantän, kommer han i gott skick med svansen viftande in i en främmande miljö framför ett främmade uppbåd med kameror framför ansiktena. Alla stirrar på honom. Han ler.

Om Arthur hade varit en renras, hade hans rasklubb gnuggat händerna och väntat på efterfrågeexplosionen. Man hade sagt att hans goda egenskaper – fysisk uthållighet, intelligent anpassningsförmåga, stabila nerver och stort hjärta – var utmärkande för just den rasen. Som det är, kan man kasta tärning om vilken sorts blandning som skapade Arthur. Golden, en skvätt beardie, någon stor terrier, kanske lite schäfer? Arthur går inte att använda för att bevisa någon rasförträfflighet. Men en sak bevisar han: man behöver ingen stamtavla för att vara en riktigt bra hund.

Det är vi som behöver stamtavlan för att veta var vi hittar nästa Arthur.

Ni kommer att säga, att det inte är så stamtavlorna har använts. Det har ni rätt i, när det gäller hundar, och det är stamtavlans tragedi. Den har använts för allt möjligt annat än sitt egentliga syfte, sitt existensberättigande – som är att dokumentera släktskap och goda egenskaper, så att de kan föras vidare. Att stamboksföra och dokumentera egenskaper är ett språng framåt i tänkandet, som vår del av världen kan vara lite stolt över. Det var här det började för drygt tvåhundra år sedan. Att avla på bra djur – det har folk alltid gjort. Kunde man välja, så valde man förstås. Den starkare hästen hellre än den svagare, den fogliga hästen hellre än den farliga, den uthålligaste jakthunden hellre än den som gav tappt i spåret och den snälla kon som gav mycket mjölk hellre än den som knappt gav någon och som dessutom stångades – självklart! Så länge människor har varit beroende av sina djur, så har vi valt de bästa, de som vi hade störst nytta av. Men i den gamla världen var minnet kort och vägarna långa. Så på den tiden när folk i byarna runt om i Europa knappt visste namnet på sin egen farfar och när det kunde ta dagar att ta sig fram till nästa by, då tog man det som fanns till hands. Grannens tjur, byprästens häst eller den lokala adelsfamiljens jakthundshane. Hur länge kom man ihåg vilken parning som gav vad?

Att föra bok och mäta resultat gav en stor ökning i jordbrukets produktivitet. Man kunde följa linjerna bakåt. Man kunde över flera generationer se vad som gav vad. Man fick hästar som drog tyngre lass och mera djupgående plogar, kor som gav mera mjölk och kött, grisar som växte snabbare. Ungefär samtidigt började man få fram rasrena hundar, men det finns en viktig skillnad mellan hundarna och de andra djuren.

De som skapade stamtavlorna för hundar och stängde stamböckerna var de som inte längre var beroende av dem.

Colliens rasstandard skrevs ner första gången 1881 av människor, som aldrig hade behövt valla några får. De behövde inte komma överens om vad som gör en fårhund bra. De behövde bli överens om vad de skulle tävla om. Standarden ger maximalt 100 poäng och alla handlar om utseende. Högsta andelen poäng, 20 av 100, ges till coat with frill and ruff– päls med krage och krås. Pälsen skall vara så ymnig som möjligt, särskilt just kragen. Standarden beskriver inte vad den stamboksförda hunden har gemensamt med sitt ursprung – vanliga arbetande lantrashundar, som med tiden blev border collie – utan tvärtom vad som skiljer dem åt: krås och krage och ymnighet på den ena sorten, så lättavspolat som möjligt på den andra. Om ni någon gång har behövt rengöra era stövlar efter en promenad i en fårhage i regn, så vet ni varför man inte längtar efter massor av päls på en fårhund.

Det dröjde till 1910 innan colliens gamla arbetsområde första gången nämndes i standarden. Då var gapet mellan högstatushobby och lantbrukets vardag, mellan hund som välståndsmarkör och hund som arbetshjälp, redan så befäst att det gick att romantisera det förflutna.

Collie var inte den enda hunden, som råkade ut för detta, men det var kanske den första som i stor skala föradligades med hjälp av stamtavlan. Den första som adopterades av kungligheter, blev kungligt inavlad själv och uppfödd för att säljas till människor som betalade bra för att få äga en och på köpet känna sig smått adliga själva. Ni tror att jag överdriver?

Läs rasens tidiga historia. Brittiska kungligheter och amerikanska multimiljonärer om vartannat, folk som framgångsrikt försörjer sig som colliemäklare i en mycket lönsam hundexportindustri, hundar som säljs för belopp stora nog för ett hus på Manhattan, storuppfödare på båda sidor av Atlanten med hundra hundar i sina kennlar. Folk vars framgång lockade efterföljare och vars ord togs på djupaste allvar. (Ibland tror jag, att rester av den gamla glansen finns kvar i bakhuvudet på dagens collievärld som en sorts  genetiskt befäst minne.) Härifrån kommer stamtavlans ställning i hundaveln. I början, när bara fint folk och rashundar hade stamtavla, bevisade den hundens ädelhet. Sedan kom nittonhundratalets andra halva, då vanligt folk kunde köpa renrashund. Då visade stamtavlan, att man åtminstone inte hade skaffat byracka. Fortfarande dubblar själva papperet valppriset på marknaden för sällskapshund.

Men stamtavlan har ett mycket större värde än så. Varför är det sorgligt att Arthur saknar stamtavla? För hunden gör det ingen skillnad; inte för människan som hade turen att hitta honom heller. Men utan stamtavla vet ingen, om Arthur är en enstaka Arthur, en genetisk lyckträff som inte låter sig upprepas, eller tvärtom den typiska hunden från en hel släkt av bra hundar, som döljer sig någonstans i en by i Ecuador.

Det är synd. För den tidiga hundavelns sätt att använda stamtavlor har försatt oss i en situation, som för flera raser inte är hållbar på sikt. De verkliga inavelskoefficienterna är högre än vi vill veta och uppfödare börjar köpa DNA-tester för att jaga genetisk variation inom sin ras – nere på individnivå. När jag föreslås att betala för ett test, som talar om vilken av tre tänkbara hanhundar som är minst genetiskt lik min tik, är det dags att tänka till.

Men utan en dokumenterad stamtavla* kan vi inte tänka till. Då flyttar vi oss bara från en icke hållbar situation till en oförutsägbar. För tvärtemot vad de tror, alla de som köper papperslösa valpar till sällskap hos mina hippsomhappavlande grannar, har stamtavlan inte bara snobb- och prishöjarvärde. Rätt använd talar den om vad vi kan vänta oss.

Bodil Carlsson

* med dokumenterad stamtavla avses i den här texten en stamtavla, där individernas egenskaper (HD-status, ögonlysningsresultat, MH, jaktprov, vallanlagstest och vad det nu kan vara) redovisas.