DET FJÄRDE ARGUMENTET

Om man skall tro motståndarna till kravet på mentalindex om att ha lite äkta genetiska farhågor, så skall man kanske trots allt inte hänga upp sig på den enda befintliga genversionen i colliens HLA klass II. För den finns ingen annan bot än utkorsning med annan ras och fullt så drastiska i sin iver att förbättra den genetiska variationen skall man ändå inte skall satsa på att särskilt många är.

Man kanske i stället skall tänka sig, att huvudargumenten ser ut så här:

1. Det finns inget mentalt problem hos rasen.
2. Om det nu ändå skulle finnas, så är det inget som stör vanliga valpköpare. Folk vill inte ha krävande hundar!
3. Om det nu ändå finns och stör valpköparna, så beror det på att rasklubben och andra har pratat för mycket om saken.
4. Om det nu ändå både finns och är en starkt bidragande orsak till colliens fallande reggsiffror, så är det inget man skall försöka ändra på. Man måste tänka på avelsbasen!
5. Varje gång man försöker ändra på gener, så får man oavsiktligt med sig andra gener och till sist har man avlat fram något som man inte väntade sig och inte ville ha. Därför skall man akta sig för att avla för ändringar i mentalitet.

1), 2) och 3) har vi hört till leda. De blir inte mera övertygande för att de upprepas. Men hur är det med det fjärde argumentet?

I praktiken finns det två uppfödargrupper och två colliegrupper i Sverige. Alla collies är släkt med varandra beroende på tidigare generationers uppfödartradition – inte så många saknar Dazzler gånger många i sin stamtavla, till exempel - men somliga är mera släkt än andra även idag. Collies som ligger under rasens genomsnitt på mentalindex är genomsnittligt mera släkt med varandra: de har flera släktingar som ligger lågt än som ligger högt. Collies som ligger över rasens genomsnitt är också sett till helheten oftare släkt med varandra än med den första gruppens hundar: det är deras släkt, som ger det högre värdet på index. Hela tanken med index bygger ju på det, så det är inget konstigt.

Nu är det på det viset, att de uppfödare som prioriterar mentalitet kommer att fortsätta föredra hundar med högre MI. Det betyder tyvärr, att inom den gruppen kommer graden av genomsnittlig inbördes släktskap att öka.

Nu är det samtidigt på det viset, att uppfödare som lågprioriterar mentalitet och satsar på exteriör också kommer att föredra att fortsätta välja avelsdjur med MI under genomsnittet, helt enkelt för att det är de hundar de har. Det betyder samma sak för den gruppen – den genomsnittliga inbördes släktskapen i den gruppen kommer att öka.

Det kommer tjafset mellan grupperna också att göra.

            Den milda versionen av samtalen inom collieklubben de senaste trettio åren.

Så en gång till: här står jag med min tik som har MI på 90. Vilken hane skall jag para henne med, om jag vill bibehålla den genetiska variation som finns kvar inom rasen?

Tar jag hanen med MI på 80, som hon har flera gemensamma släktingar med? Eller den med MI på 110, som hon har färre gemensamma släktingar med?

Gissa!

Om jag verkligen vill ÖKA den lilla genetiska variation som finns och hålla mig inom rasen, så är det väl 110-hanen jag skall ta. Ett krav på att kullar skall ligga på eller över rasens genomsnitt för mentalindex medför, att uppfödare börjar avla över och inte inom gruppgränserna. På några generationer ökar då både den genomsnittliga variationen och genomsnittet för nyfikenhet och oräddhet – även kallat ”livsglädje” - för rasen.

Det kanske rentav slutar som så, att båda uppfödargrupperna får se att Andra Sidans hundar har helt acceptabla sidor?

                   Det kanske rentav kunde sluta så här? 

Bodil Carlsson