ATT FÖRVALTA EN RAS: JAG RINGER EN ORDFÖRANDE

”Som i andra jakthundsraser där hundarna betraktas som vackra är det ett problem att det finns uppfödare som enbart fokuserar sin uppfödning på utställning. När det gäller engelsk setter har detta utvecklat sig till två olika typer av hundar, särskilt markant är denna uppdelning i rasens ursprungsland, England.

Showlinjen representeras av hundar där aveln har medfört att storlek och exteriöra detaljer har överdrivits på bekostnad av bruksegenskaperna. Dessa skillnader är viktiga att känna till vid val av valp.”

Man läser detta på svenska setterklubbens hemsida och inser, att settern har mer än bara en sparsamt möblerad genpunkt gemensam med collien. Konflikten mellan utsida och insida går igen i ras efter ras. Och precis som collie har haft, har också settern en svensk rasklubb, som känner igen ett problem när de ser det och vågar berätta om det för valpköparna – även om setterklubben är mycket mera rakt på sak. Det finns inga exteriöruppfödare i den klubben.

Den svenska rasklubben för setter visar sig prioritera helt andra saker än de engelska uppfödarna. Man har hälsokrav på sina avelshundar och redovisar resultaten. Man håller ett vakande öga på inavelsgraden: räknad på fem generationer har den sjunkit från 2,8% 1980 till 0,6 idag. Ingen hane skall gärna ha fler än tre kullar. Kullstorleken ligger stadig runt 6. Man hämtar ofta avelsmaterial i Norge. Klubbbens ordförande planerar parningsresor till den italienska stammen, för att hon har varit där och tittat på hundarna och blivit imponerad av deras mentala egenskaper – deras fina temperament, deras vänlighet. Jägare vill självklart inte ha hundar, som flyr till grannkommunen när det skjuts; men lika lite vill de ha hundar, som använder sin fritid till att bita folk. När settern inte jagar ripa, då är den familjehund och så vill man ha det. MH ser man inte behovet av – man tycker inte att det säger tillräckligt om en jaktras. Men inom rasklubben har man diskuterat ett index för de mentala drag, som kallas jaktegenskaper. Bakgrunden är behovet att få till en balans mellan jaktlust och dresserbarhet. För litet av det ena och för mycket av det andra går ut över hundens användbarhet, som det brukar vara med arbetande hundar.

Man sysslar, kort sagt, med raka motsatsen till engelska exteriöruppfödare. Man förvaltar en ras, som skall vara både användbar och vänlig och man verkar inte se någon motsättning i det. Och hur går det med hälsan?

Det ser ut att gå riktigt  skapligt för den engelska settern – eller, som rasklubbens folk säger, den skandinaviska engelska settern.

Jag ringer Åsa Vilson. Hon är ordförande i den svenska rasklubben, har vuxit upp med arbetande engelsk setter och föder själv upp dem. Dessutom är hon veterinär. När jag berättar om den amerikanska studien, som visar att långhårig collie och engelsk setter båda har en enda genversion i sitt immunförsvars uppbyggnad, blir hon inte överraskad. Hon känner till rasens historia och forskningsstudier om den oändligt mycket bättre än jag.

Jag frågar om hennes ras har en stor översjuklighet i allergier. Hon säger att allergier förekommer, men inte särskilt ofta. Jag frågar om rasen har gott om autoimmina sjukdomar. Hon säger att klolossning är ett problem, men det förekommer i några få procent. Sköldkörtelsjukdom är vanligare, men ligger - gissar hon - runt 5%. Och visst händer det att en tik går tom, men det är inget som hon har hört uppfödare oroa sig över. Till sist tar jag mod till mig och ställer den dummaste av frågor: har hennes ras en märkbar känslighet för infektioner? Är det vanligt att de dör av det?

Då skrattar Åsa Vilson.

Sedan skickar hon mig Agrias hälsostatistik. Då skrattar jag. Det finns en överrepresentation av juvertumörer, men annars sticker den rasen inte ut särskilt jämfört med andra.

Nej, jag kommer inte att ringa och ställa frågor till dem, som stod upp på årsmötet och talade om colliens genetiska begränsning, färre och mindre valpar i kullarna och risken för massdöd i em smittsam sjukdom. Jag ställer frågan nu. Så här:

Alla renraser är genetiskt begränsade. Det är definitionen på en ren ras. Var hittar vi beläggen för att colliens genetiska begränsning på kort sikt skulle innebära en större fysisk hälsorisk än för andra raser? Var hittar vi beläggen för att just avel för mentalitet skulle innebära en farlig ytterligare begränsning?

Den amerikanska studien visade tre raser med en enda låst immungen på ett visst ställe i MHC-komplexet. Jag har tittat på två av dem, collie och de två grenar av engelsk setter som jag kunnat hitta information om.

Var är infektionskänsligheten? Var är anhopningen av autoimmuna sjukdomar? Var är alla allergierna? Var är den minskande kullstorleken? Var är de vanliga hälsoproblemen?

Ja, inte är det hos svenska collies i allmänhet och inte hos den skandinaviska stammen av engelsk setter heller.

Genetiskt betingade fysiska hälsoproblem är vanliga i en enda av de tre: den engelska före detta jakthunden show setter. Ingen ensam immungenvariant ställde till den röran. Det gjorde inavlande brittiska uppfödare i sin jakt på nästa vinnare.

Eller har ni en bättre förklaring?

Bodil Carlsson