"Autoimmune disorders, affecting a wide range of organs and tissues, are becoming increasingly common in pure breeds of dogs (17). The main reason for this increase is inbreeding with a decrease in genetic diversity within the various genes of the DLA complex. "
Om man undersöker genvariationerna i DLA-avsnittet på samtliga hundraser, så hittar man över 140 olika kombinationer, Men de flesta rena raser har bara en handfull av dem kvar och några raser har så litet som 4 till 8 genvarianter i hela populationen.
DLA-avsnittet av hundars DNA har som huvuduppgift att skilja mellan "jag" och "främmande". Immunförsvaret måste kunna identifiera varje proteinmolekyl som invaderar kroppen, vare sig den kommer från virus, bakterier, svamporganismer, parasiter etc som "icke jag". Främmande!
Omvänt måste kroppen kunna känna igen varje protein som ingår i dess egen uppbyggnad och låta bli att reagera på det. Allteftersom genetisk variabilitet förloras i DLA-avsnitten blir jobbet att skilja "jag" från "icke-jag" mera svårhanterbart. Till sist går det inte att klara och då startar kroppen en immunförsvarsattack mot sina egna vävnader. Det finns en misstanke om att autoimmuna sjukdomar ofta drabbar just körtelvävnad - pancreas, binjurebark, sköldkörtel och talgkörtlar - för att något eller några proteiner i körtelvävnadens celler påminner om främmande proteiner.
* * *
Jean Lyle var inte ensam. Inte ens hon kunde ha gjort det hon gjorde på egen hand. Det fanns ett litet antal andra amerikanska pudeluppfödare som gjorde henne sällskap. Kennelnamn som Bel Tor, Carillon och några till hoppade också på efterfrågetåget under perioden när ekonomin tog ett språng uppåt efter krigsåren och vanligt folk började få pengar över till rashundar. Det här var en storhetstid för pudeln, på ett sätt - pudel sålde som smör - och en genetisk istid, sedd från ett annat håll. För de andra kennlarna använde samma avelsmetoder, vägledda av samma tradition och samma läroböcker i hundavel - och de använde sig av Wycliffes hundar också, förstås. Kom ihåg: DNA var en ny konstig upptäckt gjord av ett par forskare som inte många hade hört talas om. Det tog Jean Lyle och hennes konkurrenter/kompanjoner i topposition tjugo år att få Wycliffe-generna fördelade över jordens yta. Det har tagit fyrtio år till att förstå varför Addisons sjukdom, talgkörtelinflammationen SA och andra autoimmuna sjukdomar blev vanliga hos pudel.
Ni ser den luftiga, inbjudande trappan på övre bilden? Det var inte svårt att ta sig upp till översta våningen. Det gick fort! Det som tog tid var att ta sig ett mödosamt steg i taget ner till stabil marknivå igen.
Men det är dit vi måste komma, om vi vill ha raserna kvar.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar