EN NISCH FÖR TJURSKALLAR

Så pudelstudien ställde en fråga och fick ett annat svar än man hade tänkt sig - men det var ett mycket tydligt svar.

"Vi påvisade att vanligheten av såväl Addisons sjukdom som talgkörterlinflammation hos storpudel ökade till följd av en konstgjord genetisk flaskhals, som involverade en liten grupp utställningsvinnande ursprungshundar från nittonhundratalets mitt. Flaskhalsen ledde till två årtiondens inavel med slutresultatet att mellan 50 och 60% av en genomsnittlig storpudels släktbakgrund kan spåras till några få linjer. Vi drar slutsatsen att ett antal genetiska drag hos rasens förfäder, kopplade till autoimmunitet - vissa gemensamma för både AD och SA och andra unika för respektive sjukdom - anhopades genom oavsiktlig selektion i förtätad inavel för ett  utställningsvinnande utseende."

Där har ni sammanfattningen i slutet av studien. Byt ut namnen på sjukdomarna och på rasen och fundera på om inte samma meningar kan tänkas stå i rätt många, ännu inte utförda, genetiska studier av andra raser - inklusive vår.
Det finns nämligen en gemensam bakgrund. Studien säger något, som jag aldrig tänkt på förut, men  kändes som en självklarhet så fort jag läste den textbiten. Den säger, att släktskapsbaserad avel på hund går mycket, mycket långt tillbaka i tiden. Vi startar aldrig från noll!
Någon gång för väldigt längesen, kanske hela 40 000 år bakåt i tiden, anslöt sig grupper av en småvuxen vargvariant till människor - och där börjar selektionen. Först var den säkert inte regisserad av oss, utan det blev så att de vargar som var mest nyfikna och minst rädda för oss överlevde oftare och fick flera överlevande avkommor. Sen rullade några årtusenden förbi och vi slog oss ner i byar och blev bofasta jordbrukare och mer eller mindre bofasta boskapsskötare. Och där börjar den aktiva  selektionen av hund. Vår selektion!
Vi valde förstås de som var till störst hjälp - som jakthundar, som vakthundar,som stridshundar, som vallhundar, som herdehundar och som sällskap. Långsamt, långsamt selekterar vi fram de hundtyper, som blir lantraser i olika delar av världen. Titta på de mastiffliknande hundarna som leds fram av soldater i romerska reliefväggar - och jämför med jakthundarna i vassen vid Nilen i ännu äldre egyptiska väggmålningar. Det är inte samma hundar, förstås. De representerar redan lång selektion för olika egenskaper. Eller  titta på de medeltida hundarna i en fiskarby vid atlantkusten! Där hittar ni  smarta, livliga vattenapportörer med lockig päls. En mil uppåt bergsslänterna finns de signalkänsliga fårvallarna med halvlång päls som skyddar mot vintervädret. De ser inte likadana ut. De beter sig inte likadant. Vardera hundtypen är resultatet av selektiv avel, som redan hade pågått länge. Och hade romarna och egyptierna kunnat studera DLA-typer, så hade de sett en skillnad  mellan stridshundarna och fågelhundarna på olika sidor om Medelhavet, precis som de medeltida fiskarna och fårägarna hade upptäckt att deras olika hundar hade olika immunförsvars-ID... och olika sjukdomsbenägenhet. Var det ett problem? Nej. Romarna och egyptierna hade fullt upp med brödfödan för dagen och försvar mot yttre fiender; hundar som blev sjuka eller inte dög gjorde man nog processen kort med. Som ordspråket säger, dog eat dog. Fanns det någon gång en eller annan livlig vattenapportör som  oförklarligt tynade bort och dog? I en vardag där oförklarlig död drabbar ens småbarn och inkvisitionen väntas på besök har man inte tid att bekymra sig om Addisons sjukdom på hund, ens om man hade känt till begreppet i stället för att fundera på förhäxning - och förresten fanns det lika bra hundar att hämta i grannens nya kull. Då slapp grannen ju slå ihjäl varenda en och blev bara glad för en höna i utbyte mot den valp som fick leva.
Och rätt som det var kom förstås en båt från en annan fiskarby och hade med sig en annan livlig vattenapportör, som visade sig vara lika bra på sitt jobb som ens egna, även om den nu var lite större eller mindre eller hade en annan färg eller päls. Blev det en eller annan kull efter den besökaren, så fick valparna leva och visa vad de dög till. Och en och annan gång kom en herde vandrande från andra sidan bergen och hade en annan sorts fårhund...
Så i många, många hundra år - i några tusen år - har vi sysslat med aktiv selektion av hundtyper för olika typer av aktivt arbete. Förmodligen har vi varit stolta över dem nästan lika länge och det har vi all anledning att vara: de möjliggjorde vår arts utbredning. Hunden med vallanlag som gick att utveckla kom först. De hanterbara flockarna av tamfår kom sedan. De gamla hundtyperna - lantraserna - var olika, inte bara beteende- och utseendemässigt. De var förstås olika genetiskt. Och, säger ni nu, det är ju självklart! Det är ju basen för all husdjursavel...

... att vi modifierar ett genom, så att vissa egenskaper förstärks och andra försvinner. Japp - och så att vissa sjukdomsanlag försvinner från just vår husdjursvariant, medan andra blir vanligare.  Men kom ihåg! Lantraserna var aldrig slutna - nytillskott kom vandrande över bergen eller steg i land från fiskebåtar och la till genetiska nyheter, som accepterades om de fungerade och rensades ut om de inte dög. Så fanns det ärftliga sjukdomar, som var vanligare än hos de småvuxna vargarna?
 Jo. Men vanligheten hölls låg. Det var inte romarna eller egyptierna och inte de medeltida européerna, som skapade hundratals  raser av ett befängt litet antal olika lantrashundar, stängde stamböckerna och växlade upp inaveln i hyperdrive.
Det var vi.

Bodil Carlsson