ATT GÖRA EN PUDEL 2) Pudelns kärna

THE PROBLEM WITH POODLES

Poodles are a great example of the damage that can be done to the gene pool inadvertently through unbalanced reproduction by a few star dogs.  In the 1950-1960s, 5 (inbred) dogs under the kennel prefix Wycliffe were extraordinarily popular, so popular in fact that many contemporary lines simply died out. Few of today's Standard Poodles are without a good dose of Wycliffe blood in their background.  In fact, today's Poodle breeders compute both Coefficient of Inbreeding (COI) and "% Wycliffe", which is the expected contribution of the Wycliffe dogs (% blood).  

(Institute of Canine Cenetics webbsida)

Jean Lyle var det som hände rasen pudel. Hela världspopulationen av hundar av den rasen påverkades av henne och det är ingen liten bedrift. När hon dog 1997 hade genetikerna  redan  börjat göra korstecken  när de hörde hennes namn, men under glansdagarna på   femtio- och sextiotalen var hon en framgångsikon. Jean Lyle var kennel Wycliffe. Hon fick fram 140 AKC champions i sin ras (och den enda pudelkennel som slog henne gjorde det delvis med hennes uppfödning) . Genetiker och veterinärer anser nog numera, att hon förtjänar ett alldeles eget championat för framgång i konsten att förstöra en avelsbas...
...men Jean Lyle var varken oseriös, obegåvad eller prestigeintoxikerad. Jean Lyle var en kvinna i Vancouver, hemmafru som de flesta gifta kvinnor då, som gillade hundar. Hon började ställa ut sin första hund, en boxertik, men det gick inte så bra som hon hade hoppats . Då bestämde hon sig för att satsa på lydnad i stället. Och på den tiden och den platsen var det så, att om du ville hålla på med lydnad, så var det pudel som gällde, ungefär som border collie äger scenen idag. Hon kontaktade en lydnadstränare för att få igång lydnadskurser i Vancouver och lydnadstränaren kom och höll kursen och råkade känna till en bra tik, samtidigt som mr Lyle började tycka att en pudel i huset inte skulle vara så dumt. Så tiken kom och Jean Lyle kom på idén att ta en kull.
Hon var ingen slarver, ingen som gjorde saker  halvhjärtat. Hon förberedde sig. Hon läste på. Och vad lärde hon sig? Alla böckerna hon läste övertygade henne om en enda sak: "The only sensible thing to do was line breed or inbreed and we were fortunate enough to have a closely related dog in the area", berättar hon många år senare, när hon redan är celebriteten med stort C på den internationella pudelavelns arena. I den allra första kullen på Wycliffe föddes tiken Wycliffe Jacqueline och hennes syster Michelle. Och där börjar en historia om en sådan grad av upprepad, benhård inavel att den är svår att läsa. Pudelkull efter pudelkull föds, ibland efter väldigt unga föräldrar, och de paras med sina systrar och mammor och mormödrar och pappor och bröder och farfäder, gång på gång, tills de siffror man kan läsa ibland hamnar på inavelskoefficienter på 60% eller mer - medan championtitlarna faller som manna över kenneln.
 Wycliffe är namnet på allas läppar. Andra uppfödare springer efter valparna. De kennlar som inte gör det lägger ner. Valpköparna springer också efter Wycliffs valpar; andra linjer efterfrågas inte, så de dör ut.   Valparna säljs  inte bara  till Canada och USA, där de förstås påbörjar framgångsrika avelskarriärer, utan snart också till många länder i Europa, där de gör precis detsamma, och till Australien, där man också vill kunna tala om att man har Wycliffe-hundar i sin uppfödning.  I slutet på 90-talet skriver John Armstrong, grundaren av Canine Genetics, att han tvivlar på att det existerar någon enda levande storpudel utan Wycliffe-påbrå.

Bodil Carlsson