Kylan kom ur ingenting och gjorde slut på hösten. Vinden tjöt runt knutarna en natt, så där som bara vintervinden gör - sommarblåst har aldrig det ljudet. Sommarvinden kan rycka och fladdra och ta tag. Men det är bara frostvinden som tjuter så vasst, när man lyssnar i mörkret och försöker somna. Nästa morron var träden nakna och det var knäpp tyst, bokstavligen, för enda ljudet var knäppandet när de sista bladskaften släppte taget och de sista löven dalade och samlade sig till alla som redan täckte gårdsplan i ett antal påminnande om USA:s budgetunderskott. Ni vet, större än den arma människohjärnan begriper. Vi vadade i löv.
Vackert så man häpnar, i vanlig ordning, men även det sköna får ha gränser. T ex får ponnies och folk inte halka på det!
Så idag har vi krattat.
Och krattat.
Och more of the same. Efter fem timmars jobb är lövmattan och lövbergen borta och det ser ut som en helt vanlig, slarvkrattad gårdsplan igen. Lilltiken njuter av att vara kroppsstrumpefri. Colliebusen njuter nog ännu mera: natten när han väckte hela flocken med sitt slickande, tuggande, gnyende och oroliga vandrande är inte så avlägsen. Matte raglade upp och fick tag i honom och visst - det luktade streptokocker. Inspektion i ficklampsljus: vidrig, vätskande, varig infektion på ställen där ingen individ med Y-kromosom skulle vilja ha den.
Efter några dagar med klådstillande och bakteriedödande salva och penicillin i hushållsost är det nästan läkt igen. Han kan springa utan att det gör ont. Han kan ligga ner hur han vill. Han luktar inte längre.
Han bjuder upp Lilltiken till lek och de skuttar runt en stund innan de lägger sig på var sin lövsamling och tittar på dårarna med krattor, som ödslar bort en vacker dag. De vettiga jägarna runt oss har vi ringt om rävskabben. Inte mest för deras hundars skull, utan för rävens. När man ser hur snabbt infektion och hudskada tar en frisk, välnärd hund, så hoppas man bara att räven har turen att bli skjuten.
Fort.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar