Det som hände i USA var
samma sak som hände här. Det hände bara i ett annorlunda samhälle.
Berättelsen om AKC börjar
som berättelsen om den engelska kennelklubben – eller den svenska.
AKC bildades 1884 i ett land, vars befolkning till största delen
levde på landet. Hårt slit för brödfödan, lite tid över för
annat, djur som man hade till mat eller arbete. Lappade kläder och
små marginaler – ni känner till den storyn. Då som nu fanns i
städerna folk med en annan sorts liv och där som här bestämde sig
några av dem för att i likhet med samma sorts folk i Europa bli
hundentusiaster. AKC grundades precis som den engelska och den
svenska kennelklubben av finare herrar i städerna – inte illa
ment, det var bara så det var - som antingen var hobbyjägare eller
utställningsintresserade* eller både och. De ville ha ett
trovärdigt register för sina stamböcker och enhetliga regler för
sina utställningar. Därför startades kennelklubbarna.
Det kennelklubbarnas
grundare inte var
intresserade av var sällskapshundar och de som deras hundar inte var
till för var vanligt folk. Herrarnas jakthundar togs med först.
Damernas kelhundar slank med i nästa svep. De var inte heller tänkta
för vem som helst.
Det
här är ingen elakhet från min sida, det är bara så det var.
Social prestige är smittsammare än något virus och smittar
uppifrån och ner. Den sprids med de snabbaste resvägar som ett
samhälle erbjuder – tidningar och transatlantiska båtar då,
internet och flyg nu. Det som började i England reste snabbt vidare.
Det är ingen slump att vi har en svensk jakthundras som döptes efter den greve Hamilton, som var SKK:s första
ordförande. Ingen slump att Mr. Shirley, den engelska kennelklubbens
grundare, efter sin far ärvde både en irländsk landegendom och den
retrieversort, som vi idag känner som flat coated retriever: Mr.
Shirley var en passionerad fågelskytt. Ingen slump att den
amerikanska kennelklubbens nio första reggade raser var spaniel-,
setter- och retrievervarianter. Några år senare tog sig andra
celebriteter från den europeiska elitens nya hobby in i AKC:s
raslista– collie, St. Bernhard och mops. J P Morgan, finansfurste i
detta tidiga USA, var inte född kunglig. Han köpte sig en bit egen
kunglighet genom att importera de finaste engelska collies som gick
att få för pengar. Ett hundratal av dem levde i hans kennel med
elektricitet och marmorbad. En ann är så god som en ann och kunde
drottning Viktoria, så kunde väl han.
Varför
är detta bra att veta? Om man känner till renrasernas och de slutna
stamböckernas tidiga historia är det lättare för ögat att se de
kvardröjande resterna av den gamla prestigekulturen. Den som
förvaltar något adligt, blir liksom lite adlig själv. Det är
ingen slump, tror jag, att ord som ”ädel” och ”stolt”
dyker upp i så många rasstandards, det är ingen slump att så
många raser har fått ett långt och nobelt förflutet – och det
är ingen slump att zombietankar om ”rent blod” och ”rena
linjer” gömmer sig under stenarna i den världen och kravlar fram,
så fort någon vågar nämna ordet utkorsning. Det finns inte så många
andra skrymslen kvar för de idéerna att gömma sig i längre, men i
hundvärlden har de överlevt nittonhundratalet med den äran.
På
det viset började den lilla och exklusiva värld, som idag är en
stor industri. Utanför den har prestigemarkörerna förändrats.
Förmögna personer visar inte upp sina rashundar längre, de flashar
yachts och egna golfbanor och privata flygplan. Det finns ingen
yrkesgrupp av mellanhänder med blick för hund, som letar fram
lovande utställningsvinnare och exporterar dem med god förtjänst
till köpare med jätteplånbok och sociala ambitioner. Det som
finns idag är en internationell marknad för sällskapshundar.
Renrasiga hundar är inte adliga längre, men de har blivit det
respektabla. De markerar att ägaren inte nöjer sig med vad som
helst. Ordentligt folk köper renras!
När
blev det så?
AKC
beskriver det riktigt bra själva i en arton år gammal rapport.
Rapporten handlar om vad som hände, när en traditionell kennelklubb
blev omkullsprungen av demografin, försökte rätta till läget och
som tack fick en smäll på näsan, när hundproducenter som hade
varit medlemmar i stället blev konkurrenter.
Fortsättning följer! Förhoppningsvis kommer ett svar på en fråga ställd till amerikanska jordbruksdepartementet om historien bakom pet shops.
Bodil Carlsson
* I
hundsammanhang var nöjesjakt den ena betydelsen av av det engelska
ordet sport . Tävlingar i exteriör var den andra. SKK:s
Hundsport heter Hundsport av en anledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar