THE AKC STORY: UNDERBART ÄR KORT

Mot femtiotalets slut satt AKC förmodligen och gnuggade sina händer. Amerikanska kennelklubben var ”ensam på marknaden”, som det rakt på sak uttrycks i rapporten om storproducenter av hund. I stort sett varenda människa som födde upp renrasiga hundar reggade dem hos AKC och fler än någonsin gjorde just det – födde upp renraser. Hundtidningar hade annonser från ”AKC.s rasentusiaster” och kommersiella uppfödare om vartannat. Den stora varuhuskedjan Sears&Roebuck, länge USA:s största varuhuskedja, sålde AKC-reggade valpar via sina kataloger – jo, ni läser rätt. Samma sak gjorde jätteföretaget Spiegel, ett postorderföretag som tillhandahöll konsumentkredit och i övrigt inte sålde annat än sina egna kataloger. Katalogerna fylldes med andra företags produkter – kläder, kosmetika, handväskor, heminredningsprylar och AKC-reggade valpar. 1960 hade Spiegel nästan 2 miljoner kreditkonton.

Utvecklingen på renrasfronten gjorde att intresset för utställningar också sköt i höjden och sammantaget skapades en ”makalös tillväxt i registret”. 1949 reggades 241 811 hundar hos AKC. Fem år senare, 1954, var det 346 525 och ytterligare tio år senare, 1964, nästan dubbelt så många, drygt 640 000. Därifrån fortsätter siffrorna att skjuta uppåt. 1970 låg man för första gången på över en miljon reggade hundar. (Källa: http://images.akc.org/pdf/archives/AKCregstats_1946-1955.pdf9. ) Vi kan tycka, att det är små siffror med tanke på antalet människor och antalet hundar i USA, men kom ihåg – utgångspunkten i den lilla exklusiva hobbyn var så mycket lägre. Det här var ett trendbrott. AKC hade med andra ord aldrig förr dragit in så mycket pengar eller fått så mycket uppmärksamhet.

Tyvärr är alla välsignelser blandade och det finns inget gott, som inte för något ont med sig. Här har ni en av kärnpunkterna i rapportens berättelse om vad som hände med registreringssiffrorna – fundera på ordvalet och vinklingen! /I/t also transformed AKC’s registry from one that was dominated by members of the sport to one overwhelmingly utilized by people outside the sport. *

Popularitetsexplosionen förvandlade alltså AKC:s stamboksregister från ett som dominerades av hundhobbyns egna fans till att bli något som till övervägande del användes av folk utanför den - folk med andra prioriteringar. De var inte AKC-are, de använde AKC som säljargument. Vilka som stod för den ”övervägande delen” av de nya reggavgifterna kan man spekulera om, men det var nog inte den där enstaka hemmafrun med villaträdgård, utan helt andra intressenter. Missväxt i Mellanvästern under efterkrigsåren ledde t ex till ekonomiska problem för bönderna där; USDA svarade med att föreslå dem att fundera på storskalig hunduppfödning som ett alternativ. Hade enbart hemmafruarna svarat för inkomstökningen, hade AKC kanhända sluppit upptäcka att det brukar finnas nackdelar med att bli beroende av oväntad tillväxt. Nu började problemen rada upp sig. AKC hade försökt hävda en mycket begränsad, traditionell roll för egen del, som stamboksregister och regelskapare och ingenting därutöver. Men något som började hända under sextiotalet gjorde till slut den rollen lite svår att stanna kvar i.

By the 1960’s, irresponsible dog ownership and breeding were becoming social problems. Even though AKC had tried to chart a very limited traditional role for itself as the governing body and registry for the sport of dogs, the public looked to AKC for help in dealing with a host of dog-related problems beyond this narrow scope. *

Koncist uttryckt, men vilken verklighet beskriver meningarna? Så här skildras den av tidskriften Scientific American 2011:

www.scientificamerican.com/article/pet-overpopulation-progress/.

Runt 1970 avlivades årligen uppskattningsvis mellan 12 och 20 miljoner hundar och katter av de beräknade 67 miljoner som fanns i landet. Termen ”pet overpopulation” började dyka upp i nyheterna. Självklart var det inte AKC, som skapade det problemet, men AKC uppfattades nog spä på det - och AKC förväntades bidra till att göra något åt det.

I rapporten Dog Population and Dog Sheltering Trends (Rowan och Kartal, 2018) hittar man ungefär samma uppgifter. Väldigt många hundar och väldigt många avlivningar. Och så en uppgift till, som gjorde mig mållös. Under sextiotalet uppskattas ungefär en fjärdedel av alla hundar ha varit ”frigående”. Även de som hade ägare sprang lösa och om de förr hade gjort det på landet, så gjorde de det nu i tättbefolkad stadsmiljö. De drev omkring på gatorna och skötte både sin sysselsättning och sitt kärleksliv själva! Klagomålen över farliga hundar och störande hundar ökade. Hemska bilder från valpfabriker skapade ursinne. Förfalskade AKC-reggpapper från valpfabrikanter dök upp. Media ringde i klockan, väljarna morrade och politikerna började vakna.

These problems escalated throughout the 1970’s and 1980’s, focusing attention on dangerous and nuisance dogs, pet overpopulation, “puppy mills” and fraudulent AKCregistration papers. Horrific news footage of “puppy mills” evoked public outrage and anti-breeder bills, many targeting responsible breeders along with the bad.*


Den okomplicerade lyckans tid var alltså över. Underbart är kort. Vad gjorde AKC?

Bodil Carlsson 

*Samtliga citat från s 6 i The High Volume Breeders Committee Report från 2002, se länk ovan.

THE AKC STORY forts: VILLA, VOLVO, VOVVE OCH LÄNGTAN

I november 2002 damp en rapport  images.akc.org/pdf/about/special_reports/HVBC_finalA.pdf  ner på bordet hos AKC:s styrelse. Rapporten kom från en kommitté som tillsatts samma år med ett allvarsamt uppdrag: att reda ut hur AKC skulle förhålla sig till det som lite diskret kallas ”high volume breeders” - storvolymuppfödare, storproducenter eller rätt och slätt valpfabriker. På sidorna 6 - 8 finns det mest lättlästa och samtidigt mest intressanta i hela rapporten: BACKGROUND.

Läs den! Språket är mera levande och lättläst än den träiga byråkratidialekten  på de andra 25 sidorna, där termer som ”högvolym”, "prioritering" och ”ansvarsfull” stolpar fram på tröttsamt breda fötter. Vem som än skrev bakgrundsskildringen hade inte bara hand med ord, utan en bra överblick att använda orden till. Emellanåt siktas en skugga av vemod bakom meningarna: den gamla goda tiden var okomplicerad på ett sätt, som nuet inte är. Då, för länge sedan, var AKC bara till för the sport of purebred dogs, med två verksamhetsfält – nöjesjaktmarker och utställningsring. Få människor, ett intresse. När rapporten skrivs är organisationen på en och samma gång urbaniseringens vinstlottsmottagare och offer. Massor med jaktmarker för en mängd intressenter i stället för den smala gamla enigheten. AKC ställs nu inför vägval, som den aldrig hade kunnat förutse i starten. Hur gick det till, undrar ni? Det är vad de tre sidorna förklarar.

Med början under fyrtiotalet och ännu mera under den ekonomiska boomen på femtiotalet ökade inflyttningen till städerna i USA likaväl som här. Många fick det snabbt så mycket bättre. Fler och fler ägde egna hus, fler hade tillgång till det som rapporten kallar ”masskommunikation” - bilar förstås, men ännu mera populära veckotidningar, film och TV som visade hur man kunde leva. Och så förändrades en sak till. I takt med att folk flyttade från landet till städerna, förlorade de för första gången den vardagliga kontakten med djur .

Det rapporten helt kort beskriver är förstås den amerikanska versionen av ”villa, Volvo, vovve” - bättre liv, större förhoppningar och pengar att handla för. Men den säger också en sak som är så uppenbar att åtminstone jag aldrig förr riktigt har sett den. Man brukar sent få upp ögonen för det som finns mitt framför näsan. Hur kom vovven med i ramsan om efterkrigstidens levnadsstandard? Jo -generationen som flyttade till stan var den första i historien, som saknade den dagliga kontakten med djur.

Det var en pusselbit, som ramlade på plats för min del. Jamenvisst! De nya stadsborna, villaägarna, de färska bilägarna - det var samma folk som såg filmerna om Lassie.De köpte inte hund bara för att de hade fått råd att göra som fint folk gjorde.

De skaffade hund för att de kände att något fattades.

Det var som att i en halv mening läsa en bit av sin egen generations historia. Visst! Därför är den dominerande hårfärgen på SBK-möten grå. Därför är de flesta hundägare med storvuxna renraser som jag möter på promenaderna människor i samma ålder som jag själv. Vi är ju barnen till dem som flyttade! Vi är de som satt med runt köksborden och fick höra historierna. Om den ohanterliga hästen som blev någons arbetskamrat och bästa vän och om hunden som kom och varnade när något illa hade hänt. Det var våra släktingar, de som gömde sig och grät, när grannen till sist fick komma med bössan och ge deras jakttax ett skott i nacken bakom lagårn. Det var vi, som såg barska gubbar bli blanka i ögonen, när en annan gamling berömde en häst som hade varit död i många år. Folk pratade om sina hästar och om sina hundar och deras bedrifter så som folk idag kan sitta och minnas en särskilt duktig fotbollsspelares bästa nick – med gemensam respekt och beundran.

Visst fanns de som var själaglada, när hästkraken äntligen kunde skickas till slakt och en okomplicerad traktor som aldrig krävde passning kom i stället. Men för var och en som mest såg befrielsen i att slippa slitet och bundenheten och lukten av koskit från overallerna i farstun fanns många andra.Tillräckligt många för att bli ett kollektivt minne av värdet i att leva med djur. Tillräckligt många för att vara en klangbotten.

Gissa om kennelklubbarna stötte på en tacksam marknad när transitgenerationen växte i köpkraft? Gammal vana vid djur möter förgylld tradition i ett nytt kommunikationsnät.

Vad händer?

”Soon, the demand for purebred dogs outstripped supply from all sources. The demand was so great that popular magazines urged housewives to get into breeding dogs for the pet market to earn extra money. Many followed the advice.* Although there were fears within the fancy that the emerging pet industry would monopolize dog breeding,3 some viewed the rising popularity of purebred dogs as a good thing, and a few produced puppies for the commercial pet trade themselves.”**

Bodil Carlsson

*En hemmafru som verkligen hoppade på tåget var Jean Lyle med kennel Wycliffe – se inlägget Att göra en pudel http://collievaenner.blogspot.com/2015/09/att-gora-en-pudel-2-pudelns-karna.html om inavelsproblem hos storpudel från september 2015!  Lyles första kull föddes på sextiotalet. Femtio år senare håller genetikerna på med att reda ut om det finns några nu levande pudlar, som inte bär på generna från kennel Wycliffes hårt inavlade succéhundar.

**Min översättning: "Snart sprang efterfrågan på renrasiga hundar ifrån utbudet från samtliga källor. Efterfrågan var så stor att populära veckotidningar uppmanade hemmafruar att slå sig på att föda upp hundar för marknaden för sällskapsdjur för att tjäna extrapengar. Många följde rådet. Även om det fanns en oro inom den traditionella hundvärlden för att den framväxande industrin för sällskapsdjur skulle ta monopol på hunduppfödning, såg  andra den stigande populariteten hos renrasiga hundar som en bra sak och några producerade själva valpar för den kommersiella handeln med sällskapsdjur."

THE AKC STORY

Det som hände i USA var samma sak som hände här. Det hände bara i ett annorlunda samhälle.

Berättelsen om AKC börjar som berättelsen om den engelska kennelklubben – eller den svenska. AKC bildades 1884 i ett land, vars befolkning till största delen levde på landet. Hårt slit för brödfödan, lite tid över för annat, djur som man hade till mat eller arbete. Lappade kläder och små marginaler – ni känner till den storyn. Då som nu fanns i städerna folk med en annan sorts liv och där som här bestämde sig några av dem för att i likhet med samma sorts folk i Europa bli hundentusiaster. AKC grundades precis som den engelska och den svenska kennelklubben av finare herrar i städerna – inte illa ment, det var bara så det var - som antingen var hobbyjägare eller utställningsintresserade* eller både och. De ville ha ett trovärdigt register för sina stamböcker och enhetliga regler för sina utställningar. Därför startades kennelklubbarna.

Det kennelklubbarnas grundare inte var intresserade av var sällskapshundar och de som deras hundar inte var till för var vanligt folk. Herrarnas jakthundar togs med först. Damernas kelhundar slank med i nästa svep. De var inte heller tänkta för vem som helst.

Det här är ingen elakhet från min sida, det är bara så det var. Social prestige är smittsammare än något virus och smittar uppifrån och ner. Den sprids med de snabbaste resvägar som ett samhälle erbjuder – tidningar och transatlantiska båtar då, internet och flyg nu. Det som började i England reste snabbt vidare. Det är ingen slump att vi har en svensk jakthundras som döptes efter den greve Hamilton, som var SKK:s första ordförande. Ingen slump att Mr. Shirley, den engelska kennelklubbens grundare, efter sin far ärvde både en irländsk landegendom och den retrieversort, som vi idag känner som flat coated retriever: Mr. Shirley var en passionerad fågelskytt. Ingen slump att den amerikanska kennelklubbens nio första reggade raser var spaniel-, setter- och retrievervarianter. Några år senare tog sig andra celebriteter från den europeiska elitens nya hobby in i AKC:s raslista– collie, St. Bernhard och mops. J P Morgan, finansfurste i detta tidiga USA, var inte född kunglig. Han köpte sig en bit egen kunglighet genom att importera de finaste engelska collies som gick att få för pengar. Ett hundratal av dem levde i hans kennel med elektricitet och marmorbad. En ann är så god som en ann och kunde drottning Viktoria, så kunde väl han.

Varför är detta bra att veta? Om man känner till renrasernas och de slutna stamböckernas tidiga historia är det lättare för ögat att se de kvardröjande resterna av den gamla prestigekulturen. Den som förvaltar något adligt, blir liksom lite adlig själv. Det är ingen slump, tror jag, att ord som ”ädel” och ”stolt” dyker upp i så många rasstandards, det är ingen slump att så många raser har fått ett långt och nobelt förflutet – och det är ingen slump att zombietankar om ”rent blod” och ”rena linjer” gömmer sig under stenarna i den världen och kravlar fram, så fort någon vågar nämna ordet utkorsning. Det finns inte så många andra skrymslen kvar för de idéerna att gömma sig i längre, men i hundvärlden har de överlevt nittonhundratalet med den äran.

På det viset började den lilla och exklusiva värld, som idag är en stor industri. Utanför den har prestigemarkörerna förändrats. Förmögna personer visar inte upp sina rashundar längre, de flashar yachts och egna golfbanor och privata flygplan. Det finns ingen yrkesgrupp av mellanhänder med blick för hund, som letar fram lovande utställningsvinnare och exporterar dem med god förtjänst till köpare med jätteplånbok och sociala ambitioner. Det som finns idag är en internationell marknad för sällskapshundar. Renrasiga hundar är inte adliga längre, men de har blivit det respektabla. De markerar att ägaren inte nöjer sig med vad som helst. Ordentligt folk köper renras!

När blev det så?

AKC beskriver det riktigt bra själva i en arton år gammal rapport. Rapporten handlar om vad som hände, när en traditionell kennelklubb blev omkullsprungen av demografin, försökte rätta till läget och som tack fick en smäll på näsan, när hundproducenter som hade varit medlemmar i stället blev konkurrenter. 

Fortsättning följer! Förhoppningsvis kommer ett svar på en fråga ställd till amerikanska jordbruksdepartementet om historien bakom pet shops. 

Bodil Carlsson

* I hundsammanhang var nöjesjakt den ena betydelsen av av det engelska ordet sport . Tävlingar i exteriör var den andra. SKK:s Hundsport heter Hundsport av en anledning.

HUNDENS FÖRKÄMPAR

Det är, som sagt, mycket med AKC som jag inte förstår. Nyanser uttryckta på ett annat språk än ens eget och från en annan tradition är inte enkla att läsa av och jag försöker hålla det i minnet varenda gång jag studsar till, men det hjälps inte. AKC låter som gamla tiders engelska kennelklubb i ny kostym av dollar.

2012 presenterade den floridabaserade utställningstidningen The Canine Chronicle namnet på de personer, som 2014 skulle tillträda som medlemmar i AKC:s Board of Directors. Så här lät de väsentliga delarna av presentationen av den blivande ordföranden.

The new Chairman of the American Kennel Board of Directors, Alan Kalter of Ann Arbor, Michigan brings a unique combination of experience in the world of purebred dogs, business, and marketing to the AKC Board. As an active breeder/exhibitor of Bullmastiffs for over 20 years, he has produced more than 150 champions including BIS, BISS, and five generations of group winners under the HappyLegs registered prefix.
HappyLegs began as the combination of two successful kennels of the 1980s, Bandog and Jubilee. Alan and the other half of HappyLegs, Chris Lezotte, are now in their eighth generation of line-bred HappyLegs dogs. HappyLegs had its first litter in 1986 and they finished their first home-bred champion in 1989.  They have since bred or owned approximately 100 champions which include BISS and All Breed Best in Show winners. They have had numerous Top 10 Bullmastiffs and numerous top producers. /.../
. Professionally, Alan was the CEO and owner of a multi-national, multi-billion dollar advertising agency employing 1000 people throughout 11 offices in three countries. As the head of Doner, Mr. Kalter has contributed pro bono marketing to the AKC, originating the “We’re more than champion dogs. We’re the dog’s champion.” tagline.”*

Den nye ordförandens kvalifikationer var alltså 1) att han på drygt tjugo år har producerat fler än 150 linjeavlade champions från sin kennel. Bra jobbat! Då vet man vad som går hem hos domarna. Alternativt så vet domarna vem man är.  2) Att han ägde och drev ett multinationellt mångmiljardföretag i reklambranschen och alldeles gratis hade varit hjälpsam med att marknadsföra AKC . Bland annat levererade företaget en så fyndig slogan som ”VI ÄR MERA ÄN CHAMPIONHUNDAR, VI ÄR HUNDENS FÖRKÄMPAR”.* Mannen som ägde företaget som tänkte ut ramsan blev alltså AKC:s ordförande. 2016 var han inte ordförande längre, men då blev han utsedd till Årets Uppfödare av AKC.
Gåvor och gengåvor gör vänskap lång, som det vackra gamla svenska ordspråket sa.



På kennel HappyLegs hemsida hittar ni dess  avelsfilosofi. Kenneln kör på ”starkt linjeavlade” kombinationer. Linjeavlad är vad vi skulle kalla ”rätt så inavlad” - farfar/sondotter-parning, till exempel, eller kusinparning. Håller man fast vid den strategin i några generationer, så skiljer sig resultatet inte från klassisk inavel.”Starkt linjeavlad” är nog vad vi skulle kalla...tja, inavlad. Det är den gamla engelska traditionen och de gamla engelska argumenten. Man vill behålla sin vinnande typ. Man vill vara säker på att man fortsätter att få det man har och framför allt vill man ”prägla” det man föder upp, så då linjeavlar man. Följden är höga inavelsnivåer och dito genetiska problem i många renraser, inklusive bullmastiff, men varför oroa sig över sådant? När avel handlar om prägeln, så blir det mindre intresse över för det levande material som prägeln skall forma.
På hemsidan finns också  för omplacering två  SecondHand Dogs, båda tikar. En av dem är tre år gammal. Hon har gjort sitt genom att bli champion och lämna ”två vackra kullar”. Nu efter sterilisering förtjänar hon att få lämna kennelns hundstall och hitta en familj. Det är också den gamla engelska traditionen. Slut med utställningsvinster och kullar? Nytt hem!
Både en engelsk studie och den svenska rasklubben anger medellivslängden hos rasen till sju år, en svensk hälsoenkät bland ägare sa under sex år – mycket beroende på att olika cancerformer är vanliga - men lite tid hinner man förhoppningsvis ändå få med treåringen, om man slår till genast. 






2014 presenterar AKC själv samma tillträdande ordförande i en press release. Det är lustigt nog till stor del precis samma meningar som i artikeln från 2012, som om texten hade legat i en byrålåda på AKC:s kontor i två år och bara väntat på att få komma till användning igen. Eller, för att vara noga, man har faktiskt gjort två ändringar. Ordet ”linjeavlade” är bortplockat. Och antalet producerade champions har gått upp till 165. 
 
Alan Kalter, of Ann Arbor, MI, brings a unique combination of experience in the world of purebred dogs, business, and marketing to the AKC Board. As an active breeder/exhibitor of Bullmastiffs for nearly 30 years, he has produced 165 champions including BIS, BISS, and five generations of Group winners under the HappyLegs registered prefix. /.../ Professionally, Alan was the CEO and owner of a multinational, multibillion dollar advertising agency employing 1000 people throughout 11 offices in three countries. 
 

Så kan man göra, om man vill spara in på arbetstimmar för en organisations kansli och för en tidningsredaktör i samma svep. Win/win! AKC får ut sitt budskap två gånger och den jäktade journalisten publicerar en text, som han ser ut att ha skrivit själv. Frågan är om man kan göra så, ifall man vill få vanligt folk att tro att även hundtidningar kan ha journalister med integritet och att en hundorganisation har annat än pengar och utställningsvinster i huvudet, när den väljer sin boss.

Men hur blev det egentligen så här? Varför välja chefen för ett stort reklamföretag till ordförande? Varför hyr AKC in en firma som årligen trålar efter  alla mediainslag om organisationen och redovisar dem för styrelsen? Varför har man en politisk aktionskommitté, där samme bullmastiffuppfödare för övrigt var första ordförande?

Vad var det som hände i USA?

Bodil Carlsson



.Engelska champion är inte bara ordet för en hund som vunnit en titel i ringen. Ursprunglig betydelse är ”förkämpe”, den som tar en strid för någon annan.

EN PLATS DÄR SOLEN INTE SKINER 2)

Mera från petshoppen...

"FREE AKC or AKC Partners Registration – If your puppy is already registered with AKC our service will register your puppy with your name and AKC. If your puppy is registered with another registry ie. ACA, ICA, APRI, or any other registry your puppy will automatically be registered with AKC Partners a separate division of AKC. For more information about AKC Partners click here: AKC Partners. Please note that you may still manually register your puppy’s original registration when you receive your paperwork. Separate registration fees may apply. Registering your puppy with the original registration will make your new puppy dual registered with AKC Partners and the other registry.

• FREE Online Puppy Training – As an extra value added service Petkey also offers a comprehensive puppy training video library. Simply login to view the video library.

• FREE Over The Phone Puppy Training – Also included is a hotline to call a certified AKC dog trainer with any questions you may have on training your new puppy."
  

Det står lika mycket om hjärtklaffsjukdom hos Cavalier i annonsen för Toby som det står om den lika dödliga och vanliga hjärtmuskelsjukdomen hos doberman i annonsen för Dagwood: ingenting. Det som står i ”garantierna” är att lindriga blåsljud på hjärtat inte brukar vara mycket att bry sig om hos småvalpar. Det stämmer ofta – hos mycket små kroppar hörs alla blåsljud, även de helt normala som bildas varje gång ett normalt hjärta slår. Men det stämmer inte för Cavalier King Charles, där blåsljud av de lägsta graderna redan hos unga valpar brukar vara följden av klaffsjukdomen, som förkortar livet hos så många av hundarna i den rasen. De riktigt högljudda illavarslande blåsljuden och själva hjärtfelet som skapar dem brukar göra sig påminda längre fram... när ettårsgarantin har gått ut. Likadant är det med hjärtmuskelsjukdomen hos doberman. I Dagwoods ålder finns den hos någon procent; i åldern 4 till 6 år har den ökat rejält och hos hundar över sex år ligger den på över 40%. Men då har – självklart – petshoppens garanti för ärftliga sjukdomar gått ut. Den upphör att gälla, när hunden blir fyra år. Petshoppen vet precis vad den håller på med. Det är bara valpköparna, som inte vet.
Men var trygga ändå, ni som tänker adoptera, för ni kan uppfostra och träna era valpar via telefon hos AKC-licensierade tränare och registrera dem hos AKC Partners, som - oavsett vad petshoppen påstår - inte alls är en ”separat avdelning av AKC”, utan ett annexregister. Det släpper in blandraser och oreggade renrasiga hundar så att de kan startas i AKC-arrangerade tävlingar som agility. ”Separata registreringsavgifter kan bli aktuella.” Jo, säkert. Känns det bra så?

Petshoppens sida är designad för att väcka känslor. Med mig lyckas den väldigt väl. Jag skulle vilja be säljarna stoppa upp sina garantier, sina stamtavlor och resten av sin bullshit någonstans där solen inte skiner.
Jag växlar mellan ovana ögonblick av viss förståelse för djurrättsaktivister och känslor av djup tacksamhet mot Jordbruksverket och SKK och SBK. För RAS och Hunddata och Avelsdata. För valpkurserna på alla lokala klubbar och den obligatoriska ID-märkningen och allt annat som gör, att vi inte har så många hundstall inom två mils avstånd här.
Tack för förbudet mot att hålla hundar uppbundna! Tack för förbudet mot att hålla hundar inlåsta i burar. Tack för att ni inte tillåter några ”licensierade hundtränare” att snacka licensierat strunt om småvalpars blåsmuskulatur på er hemsida för att lättare sälja burarna som de skall stängas in i för att bli rumsrena. Tack för att ni inte tar emot annonser från ett företag som säljer elhalsband som ”träningsprodukter” på hemsidan. Tack för de tappra försöken att få trubbnosuppfödare att förstå hundars behov av andningsvägar. Tack för Åke Hedhammar. Tack för Curt Blixt. Tack för Per-Erik Sundgren! Tack för...
Tack!






Jag skulle gärna ta hem varenda valpstackare på petshoppsidan för att se, om det går att få bassetvalpen att räta på sig och le mot livet och de irländska settertjejerna att gå upp i vikt och om det går att hitta ett bra dobermanhem åt Dagwood. Jag inser bara, att det finns så många andra som väntar på ställena som de här kommer ifrån att ingen kan köpa loss alla. Det här en stor business. Det krävs en stor organisation för att ändra den. Det jag inte alls förstår är varför den amerikanska kennelklubben låter sina uppfödare delta i den. Hur AKC kan låta sitt namn och sina anknutna tränare legitimera de här skojarnas affärer förstår jag inte heller. Det finns mycket med AKC, som jag inte förstår.

Men jag förstår att något som hände för mer än tjugo år sedan har konsekvenser för cavaliervalpar som Toby idag. Den ursprungliga, fristående amerikanska rasklubben för Cavalier King Charles hade ett strikt förbud mot försäljning av valpar via pet shops. Inga rasklubbsanslutna uppfödare fick sälja sina valpar så. Om man bröt mot det förbudet, åkte man ut. Den amerikanska kennelklubben ville ansluta rasklubben till sig. Det ville inte rasklubben. Den röstade om saken och 91% ville stå utanför AKC, så AKC slog sina lovar runt den lilla minoriteten och uppmuntrade dem att bilda egen rasklubb. Nioprocentsklubben utsågs omgående av AKC till den officiella klubben för rasen. Klubben fick AKC:s namn att luta sig mot, AKC fick sitt territorium utvidgat med en ras till och mera regginkomster. Så nu kan även AKC-anslutna cavuppfödare sälja via pet shops. Det är sånt som händer, när en organisation inte klarar av att se skillnaden mellan en hund och en plånbok. 

Bodil Carlsson 

EN PLATS DÄR SOLEN INTE SKINER

Jag besökte en amerikansk pet shop på nätet /puppiesforsaletoday.com/puppies-available/ sent häromkvällen. Där fanns ett femtiotal valpar att titta på. En liten bassettik står med svansen mellan benen och stirrar med rädda ögon in i kameran framför sin söta fotoshoppade bakgrund.. Hon finns kvar att adoptera idag. Det gör hennes två syskon också. Ingen av dem ser glad ut.Tre irländska settervalpar med samma födelsedatum finns också kvar. Som med bassetkullen presenteras de var och en för sig, skiljda åt av ett antal andra valpfoton, för att göra det svårare att se dem som en hel kull lämnad för leverans. I mina ögon ser de ut att vara äldre än den uppgivna åldern och för tunna för den ålder de påstås ha. En engelsk bulldogvalp född i mars, som gick för 6 295 dollar, är redan borta. Modehundar går förstås åt, men var inte lessna för det, för tre franska bulldogsvalpar har kommit till i stället; en av dem går för 6 459 dollar. Det blir 208 dollar per månad, om ni inte har råd med allt på en gång. För mycket pengar för er ändå? Håll till godo med en lågprisvalp, en collie. Den får ni för 1 995 dollar – bara 64 dollar per månad. Han finns kvar idag. Cavalier King Charles-valpen Toby från igår är försvunnen, liksom ett antal andra småvalpar, men presentationsrutorna för för de nya produkterna är redan fyllda. Sidan har skaplig omsättning på valpar. Varifrån kommer de? Ingen info till köparna. Var hamnar de? Ingen info till säljarna. Säljarna frågar om enda en sak: köparens kreditvärdighet.

Det går fort och lätt att adoptera valp i den petshoppen. Jo, det kallas så – att adoptera. Klicka på en knapp där det står Adopt me och din varuvagn fylls med en valp. Titta bara hur lätt ni adopterar produkten (eller dobermanvalpen) Dagwood! puppiesforsaletoday.com/product/dagwood/ Visst är han gullig? Levereras till er närmaste flygplats! Klickar ni på länken och inte får upp honom, så beror det på att han redan är på väg till den flygplatsen. Sent igår kväll fanns han kvar. Gör han inte det nu, så finns många andra att bläddra bland under Available puppies, uppradade som varor i hyllorna på Amazon.
2895 dollar kostar det att adoptera Dagwood. Eller 93 dollar per månad i avbetalning. Klicka på knappen Payment intill knappen Adopt me, så får ni veta mera. Finansiering tillgänglig - ingen kontantinsats! Ansök om lån! Blir ni inte godkända, så kontakta oss – vi kan nog lösa det.
Petshoppen avråder oss från att i dessa tider av nätbedrägerier använda sig av andra betalningsmöjligheter än deras rekommenderade låneföretag, USA Lending. Det är inte lika enkelt att få veta något om USA Lending som att trycka på Payment, men jag snokar vidare och hamnar på låneföretagets hemsida.* USA Lendings årliga räntesats ligger mellan 14,99 och 29,9% , så Dagwood kommer att kosta er en del innan han efter sådär två år till sist är er hund. Låneföretaget håller en mycket diskret profil på petshoppens hemsida, men på sin egen berättar de om en ”automatiserad” låneansökningsprocess – det ska gå fort att låna, även om det går sakta att betala tillbaka. Där ser man också USA Lending varmt rekommenderas av en begravningsentreprenör. Det är tryggt för begravningsfirmor att veta, att deras kunder kan få fram pengar till en anständig begravning och en plats på kyrkogården för sin familjemedlem när det behövs. Eller hur? Två kundgrupper med varsin starka känslomässiga drivkraft men samma behov av snabba pengar möts i en och samma företagsidé. Snygg kombo. Utmärkt affärsplan. Men hur var det nu med hundarna?

Det vi får veta om Dagwood på petshopsidan är att hans ras är ojämförligt orädd. Stolt på sin plats bland de finaste skyddshundarna i världen! Slut på info, over and out. Om Dagwood själv får vi inte veta ett skvatt, för ingen kontakt med uppfödaren erbjuds före köp. Ingen information om skyddshundens föräldrar och deras mentalitet. Inga uppgifter om hjärtsjukdom eller höftleder eller nackstabilitet hos hans släktingar. Däremot påpekar man på annan plats, noga men finstilt, att petshoppen inte garanterar mentalitet, exteriör, storlek, vikt, färg eller teckning för någon valp. Vilken nytta köparen då har av rastillhörigheten får ni räkna ut själva.

Var finns Dagwood nu, när hans foto ligger ute i en av bildraderna från petshoppen? Uppgift saknas, så er gissning är lika bra som min, men min är att han finns hos sin uppfödare eller i sin valpfabrik. Tills låneansökan är godkänd, petshoppen har fått sin första avbetalning, låneföretaget sin ränta, uppfödaren sin andel och Dagwood är redo att forslas till flygplatsen, medan banken i bakgrunden gnuggar händerna och väntar på sin bit av kakan.

Dagwood är inte ACK-reggad. Hans uppfödare eller valpfabrik reggar hos American Canine Association, ett konkurrerande register. AKC säger att de är störst i världen och ACA säger att de näst efter AKC är störst i USA, så lite betryggande känns det väl ändå. Petshoppen framhåller, att de också säljer ACK-reggade hundar. AKC-relaterade förmåner ingår i köpet.

Petshoppen är mycket för det seriösa.Valparna levereras avmaskade, vaccinerade och med veterinärintyg. De har en femtondagars garanti mot virussjukdomar – fundera på vad det kan stå för. De har rentav ett mikrochip och rymmer valpen, så behöver du bara ringa petshoppen – de lovar att meddela varenda hundstall inom två mils håll från ditt hem! Valparna kommer från ansedda uppfödare och med sig har de en fyra generationers stamtavla, som ”garanterar ingen inavel”. Skulle valpen ändå dö av en ärftlig sjukdom inom ett år, så får ni pengarna tillb... nej, vänta lite! Det får ni ju inte. Det ni får är kredit för nästa valpköp i samma petshop. Dör er valp i stället mellan två och tolv års ålder, får ni halva den summa ni har hunnit betala in som kredit för nästa valpköp från petshoppen. När ni har betalat för den obligatoriska veterinärmedicinska obduktionen av er hädangångna adoption, alltså, och om ni kan visa upp intyg från regelbundna veterinärbesök medan den levde.
Om man måste låna för att köpa valp, hur många veterinärbesök har man råd med?
Och har AKC något med det här att göra?
Fortsättning följer.

Bodil Carlsson

*Låneföretag lånar pengar av banker och flyttar dem vidare mot räntepåslag. De säljer alltså pengar till dem som inte har. Runt 75% av amerikanska arbetare och 10% av de relativt välavlönade hade inga andra resurser att ta till än att leva från en lön till en annan, pay check to pay check – och det var för tre år sedan, före coronaepidemin och permitteringarna.

.

WE THE PEOPLE...?

While the restrictions RvB placed on registering its breeds seem shocking, the sad truth is it shouldn’t be. A study of legislation over the years illustrates a trajectory of policy changes that forced limitations on breeders and breeder organizations. Registry restrictions were yet another step in a long series of incremental efforts to end the breeding of purebred dogs. 
The same kind of policy proposals in U.S. legislatures today are often supported and sponsored by legislators who don’t even realize the agenda they are supporting. They’re simply responding to the constituents who contact them. These laws can be stopped, but they need the efforts and support of all of us. Legislators need to hear from their constituents and know that responsible dog owners oppose radical infringements on breeder expertise and dog owners’ rights. They need to know we the people* care about these issues – even when they don’t seem to impact us personally … yet.

*Kursiverat i originalet

Så här, mina vänner, slutar AKC:s uttalande om Hollands sätt att se på hundar avlade för andningshinder. Ni hittar det på AKC:s hemsida, så det måste uttrycka AKC:s syn på saken. Det handlar alltså om hur långt det har gått med dessa fientliga ingipanden mot uppfödare och  hundar. Efter många års strävan att göra slut på uppfödning av renrasiga hundar, säger AKC:s ledning, så har aktivisterna nått dithän att Hollands regering går och fattar ett beslut om lagstiftning i sitt eget land!

Elegant glider texten sedan över till förhållandena i USA och hur nödvändigt det är att bevaka delstatslagar, så att inte samma sak händer där. Samma mörka krafter härjar ju bakom kulisserna i USA. De lagstiftande politikerna har icke en susning om den dolda agenda som de genomför. Nickedockorna reagerar bara, när väljare kontaktar dem. Här behövs påtryckningar från ansvarsfulla hundägare som inte gillar radikala inskränkningar i uppfödarexpertis och hundägarrätt.

We the people måste agera, säger AKC. Annars är det vår tur nästa gång!

Det här skriver samma organisation, som 2010 deklarerade att en operation som kapar stämbanden på hundar kan vara en bra metod att få dem att sluta skälla. Som 2018 motsatte sig förbud mot att hålla hundar tjudrade – det var ett intrång i ansvarsfulla hundägares rättigheter - och som 2019 tycker att instängdhet i bur är bra träning i rumsrenhet.

Så formulerar sig den organisation, som kraftfullt motsatt sig lagförslag mot att zoobutiker säljer valpar från AKC-uppfödare. Kan det hänga ihop med att det finns storproducenter av AKC-registrerade valpar, som använder zoobutikerna som mellanhänder? En del butiker säljer valp på avbetalning och samarbetar inte bara med AKC-uppfödare utan också med låneföretag, så den som impulsköper den gulliga renrasvalpen i skyltfönstret utan att egentligen ha råd med den kan få betala både länge och mycket för köpet. Win/win för låneföretagen, butikerna och så förstås för AKC. För oavsett hur sådana valpköp finansieras, och hurpass genomtänkta de är, så är AKC-registrerade valpar AKC-registrerade. Vem tar emot registreringsavgifterna? AKC.

Nu har AKC sedan ett par år en egen website för sina uppfödare, där man kan lägga ut kullar. Uppfödarna är glada. Det har blivit mycket lättare att sälja valp. Förhoppningsvis betyder det, att seriösa uppfödare får lättare att hitta seriösa valpköpare. Men vad kostar det att annonsera? Motsvarande 1 000 kronor per år i svenska pengar. När jag såg efter, låg mer än 900 annonser om valpkullar från enbart fransk bulldoguppfödare ute. Vem tar emot betalningen? AKC.

Orden We the people är förstås inte valda av en slump. AKC vill mobilisera människor och känslor. Det är inledningsorden i USA:s konstitution, som skrevs 1789 för att slå fast grundläggande demokratiska rättigheter för befolkningen. Konstitutionen handlade inte om rätten föda upp BOAS som nöje eller försörjning då. Det känns lite märkligt att tänka sig, att den skulle göra det idag, men man måste förutsätta att AKC:s styrelse står bakom det här synsättet. Vem är de? Som smakprov, se länk från 2014, då 2018 års nya styrelsemedlemmar utsågs. Deras CV och kvalifikationer framgår .www.akc.org/press-releases/akc-board-of-directors-class-of-2018-elected/

.

We the people...? Att AKC:s ledning uttrycker sig som de gör är kanske inte förvånande. Man kan tänka sig, att de som skriver utifrån sin bakgrund faktiskt tror på vad de säger om förslagna, organiserade djurrättsaktivister som hotar deras värld med dess ambitioner och dess pengaflöden. Det förvånande är att de väntar sig, att alla andra skall tro på det. För även om det är en ovan tanke för AKC, så är det inte storuppfödarna, championproducenterna och företagsledarna i AKC:s styrelse, som är hundvärldens ”We, the people”. Det är vanliga människor, som tycker om hundar. Utan oss finns inga uppfödare, inga hundorganisationer och inga organisationsinkomster. Och nu är det så, att väldigt många av oss är motståndare till den sorts frihet som skapar problem för hundarna.

Bodil Carlsson

EN HÖGST IDEELL ORGANISATION

Det är inte lätt för en utomjording att förstå sig på de internationella hundorganisationernas uppbyggnad. Antagligen speglar varje organisation traditioner och prioriteringar i just sitt land, så att en kennelklubb i det ena landet kan vara ganska annorlunda i sitt sätt att tänka och fungera än samma organisation i ett annat land. Men den amerikanska kennelklubben måste ändå vara i en klass för sig själv – hoppas jag.

Man kan inte bli medlem i AKC. Organisationen har inga individuella medlemmar - den titulerar sig ”klubbarnas klubb” . Den har 500 ingående medlemsklubbar, både rasklubbar och geografiska klubbar, med sisådär 5 000 ”affiliated clubs”. En paraplyorganisation, alltså? Kanske – eller en smart upplagd affärsdrivande verksamhet, som låtsas vara något annat.

With 125 years of experience in the study and welfare of dogs, the AKC is a leading expert on dog ownership, care, well-being and public policy issues that pertain to dog ownership. (Från AKC:s hemsida)

AKC omsätter en del pengar. Årsrapporten 2018 talar om 92,9 miljoner dollar i intäkter. Registreringsavgifternas andel samma år är drygt 33 miljoner dollar – en tioprocentig ökning jämfört med 2017. En rimlig gissning kan väl vara, att raser som fransk och engelsk bulldog står för en del av den förbättringen i bokslutet. Att posta iväg stamtavlorna till ägarna av dessa registrerade hundar drar in ytterligare 7,7 miljoner dollar. Under posten ”DNA-tester och andra produkter” finns intäkter på 5,2 miljoner dollar. Om ni läser den meningen och tycker att ni plötsligt förstår varför amerikanska uppfödare numera inte kan tala om hälsa hos hundar utan att börja prata DNA-tester, så har ni samma känsla som jag.

AKC har sedan ett par år en egen digital TV-kanal, där vanligt folk kan titta på gulliga valpfilmer,träningstips och hjärteknipande videosnuttar, medan de som AKC kallar sina ”kärnmedlemmar” kan se livestreamade utställningar i oändlighet:

The AKC.TV online library houses hundreds of hours of video on dog-specific topics. The wider pet-owning public is well served by AKC.TV, which features puppy videos, human-interest stories, training tips, and breed-specific information. Happily for our core constituents, AKC.TV also offers live-streaming coverage of dog shows and trials around the country, complete with expert commentary and top-quality production values. Fanciers can now watch dog shows anywhere they want, live or recorded.

Produktionsvärden av toppkvalitet? Om ni begriper vad de orden syftar på, maila mig. Lättare att förstå är åtskillnaden som görs mellan enkelt hundfolk och AKC:s "kärnmedlemmar".

AKC har skaffat sig en separat avdelning för Government Relations. Ett eget utrikesdepartement, om man säger så, med siktet inställt på lagstiftning. ”Tracking and reviewing legislation for potential impact on fanciers and the general dog-owning public” är vad GR-avdelningen sysslar med, att hitta och bedöma lagstiftningens potentiella effekt på fanciers (utställningsentusiaster, samma som ”kärnmedlemmarna”) och den vanliga hundägande allmänheten.

AKC har också skaffat egen PAC, en politisk aktionskommitté med 60 000 dollar i kassan, som ska hålla koll på lokala politiska kandidater inför valen. Inte för att man sysslar med lobbyism, förklarar man, absolut inte – lobbyister hyr man inte och det är förbjudet att lobba redan valda politiker i de lagstiftande församlingarna. Däremot vill man ju gärna i förväg veta hur hundvänliga kandidaterna är och om de har planer på att införa lagar, sådana som i Holland till exempel, som stryper uppfödarnas och hundägarnas frihet. Personen som leder AKC:s utrikesdepartement sitter i styrelsen. De som AKC vill rekrytera till sin PAC är fotfolket i klubbarna ute i kommunerna och delstaterna, som kan lyfta på luren och ringa politiker utan att belasta AKC med några lönekostnader.

Hur ser AKC:s utgifter ut? Intressant fråga. Intäkterna låg alltså på drygt 92 miljoner dollar för två år sedan. Största posten på utgiftssidan är just lönekostnader – drygt 42 miljoner dollar. Min gissning är att AKC:s styrelse inte behöver oroa sig för sin ålderdom.

Nästa stora utgiftspost är hyra. Det kostar att bo flott.

2017 flyttar AKC från sina lokaler på fashionabla Madison Avenue i Manhattan till ett hus på superfashionabla Park Avenue, genomfartsleden som är känd för ”höga fastighetspriser och sin rika befolkning”, som Wikipedia säger. På Park Avenue håller stora och välkända företag till, så AKC är i gott sällskap. Dess runt 100 anställda sammanträder och reggar i förtjust fotade och beskrivna lokaler. På bottenvåningen ryms Museum of the Dog – en stor konstsamling med målningar och skulpturer av hundar, dit allmänheten har tillträde för 15 dollar. För den som inte är allmänhet erbjuds något som inte går att få i AKC, nämligen individuellt medlemskap. Det enklaste kostar futtiga 60 dollar och heter inget särskilt. För 500 dollar får man ett Blue Ribbon-medlemskap, för 1 000 dollar ett Best of Breed, för 2 500 dollar ett Champion-medlemskap, för 5 000 ett medlemskap som heter Grand Champion och för 10 000 dollar det finaste av det fina – Best in Show! Skatteavdraget och andra förmåner för varje dyrare medlemskap anges noga. Best in Show-medlemskapet berättigar till ett skatteavdrag på 8 831 dollar plus gratisbiljetter till Westminster-utställningen plus en privat middag för 12 gäster med museichefen som värd plus möjlighet att använda museet för en privat tillställning.

Det där kan man skratta åt. Det skulle inte gå hem här. Men hur var det nu med årens samlade kunskap om hundar och deras välmående? I november 2019 lärde AKC:s hemsida ut hur viktigt det är att hundar tränas att ligga instängda i bur i sitt hem. En ”hundtränare” stod för råden. Ett par begripliga argument fanns – säkert med bur när man åker bil med hunden, praktiskt med bur om hunden har blivit skadad och måste hållas stilla – men de viktigaste argumenten handlade om annat. För det första – att vara instängd i en bur lär en valp att bli rumsren. Den vill ju inte kissa ner sin bädd. Eller hur? Argument nummer två: hund i bur skapar trygghet för hunden och sinnesfrid för ägaren. Vet ni vad buren dessutom gör? Den bygger upp musklerna i valpens urinblåsa och tarm, så du slipper städa upp så ofta. Och så lär den din hund att frihet är ett privilegium, som den måste förtjäna.

Dogs instinctively try to keep their sleeping areas clean. As such, the crate helps puppies learn to hold and strengthen their bladder and bowel muscles, making housebreaking less of a chore for you and your dog.

“When they’re puppies, the crate really is the major tool that will help you house train,” says trainer Heike Purdon. “It teaches them that freedom is a privilege and you get more space as your house training skills become better.”

Att valpar och småbarn behöver tid för att nervsystemet ska hinna få kontroll över reflexen som får en full blåsa eller tarm att tömma sig är rätt grundläggande kunskap. Det har inte ett skvatt med tjockleken på några muskler att göra. En liten valp kan lika lite som ettårigt barn förstå att om den håller sig, då meriterar den sig för rörelsefrihet i hemmet. Man behöver inte ha haft så många småbarn eller valpar för att veta det. AKC, hundkunnighetens frontorganisation, har tydligen inte den vetskapen. De hundratjugofem åren räckte väl inte till. Eller var det försäljningen av burar i nätbutiken, som var det viktiga?

Inlägget visade fint fotade hundar i snygga burar. Jag tittar på det idag och undrar fortfarande samma sak. Hur mycket sponsrade burtillverkaren AKC med för att få den  reklamen utlagd på AKC:s hemsida?

AKC är en non-profit-organisation – en ideell förening, skulle vi väl säga. I USA fungerar det så, att non-profit-organisationer är skattebefriade och donationer till en sådan förening berättigar till skatteavdrag för givaren. Många kyrkor i USA opererar under samma villkor. Inte så sällan leds de av pastorer, som bor i mångmiljonvillor och åker till sina gudstjänster i dyra bilar – när de inte säljer undergörande prylar via sina TV-kanaler. Mitt intryck är, att AKC drivs av samma sorts kärlek till hundar som pastorerna känner för Vår Herre. Men jag kan ju vara negativt påverkad av Donald McCaigs skildring av hur AKC tog över hundraser, förstås. Fårhundskillen hade inte mycket till övers för AKC och dess pretentioner ens när de huserade på Madison Avenue och hade inkomster på tio miljoner dollar mindre än idag. För min del är det så, att ju mer jag hör om AKC, ju tacksammare blir jag för SKK.

Och nu, med den här bakgrundsinformationen, som jag medger är smygpatriotisk, har ni AKC:s kommentar till Hollands regerings ingripande mot extremtrubbnosavel:

The key takeaway is that the underlying cause of the decision – passage of laws that advance radical animal rights/anti-breeder agendas under the guise of simple (but arbitrary and overreaching) “animal welfare” laws – represents an even greater and more universal threat for dog enthusiasts./.../ The laws were rooted in a radical animal rights/anti-breeding viewpoint already pervasive in Europe, and increasingly commonplace in the United States.

Alltså: det viktigaste att ta med sig är att den underliggande orsaken till beslutet – att man instiftar lagar som för fram radikala djurrätts – och antiuppfödarsynpunkter förklädda till enkla (men godtyckliga och alldeles för långtgående) ”djurskyddslagar” - utgör ett ännu större och mera universellt hot mot hundentusiaster./.../Lagarna har sina rötter i en radikal djurrätts/antiuppfödarståndpunkt, som redan är allmänt spridd i Europa och blir allt vanligare i USA.”

Jag tror, att det här är en organisation som är rädd att det totala självbestämmandet snart kan vara över. AKC och dess högljudda trubbnosuppfödare kommer säkert att sakna de goda tiderna, men det kommer inte de extremavlade hundarna att göra. Inte vi vanliga hundägare heller.

Bodil Carlsson

RENRASERI

Sugna på mera trubbnoseri i regnet under helgen? Längtar efter annat att titta på än alla leriga tasspår på golven?

        Detalj från känd  målning av Toulouse-Latrec 1888. Vilken ras gissar ni på?

Trubbnostokerier är inte någon bristvara på sociala medier och annorstädes just nu, men börja med det här. Det är inte så svårläst som man kan tro och det ger lite perspektiv. Framför allt är det sakligt och sansat. Det är den rapport*  med förslag till åtgärder, som den holländska regeringen redan i början av 2019 gav veterinärmedicinsk expertis i uppdrag att utarbeta för aveln av extrembrachycefala hundar i Holland. Åtgärderna som föreslogs då och som har antagits nu –förändringar i förhållandet mellan noslängd och skallens längd, näsborrarnas öppning, ögonhålans storlek och annat – har utarbetats av fem specialister i veterinärmedicin vid Utrechts universitet. Den sjätte specialisten är Dr. Marjan van Hagen vid Departement of Animals in Science and Society, också Utrechts universitet. Det är hennes namn, som står på rapporten, eftersom hon var den, som fick uppdraget att ta fram den. Marjan van Hagen har publicerat 20 vetenskapliga rapporter om sällskapsdjur, om designerkattraser, om boxer, om hundaggressivitet mot människor m m. Ingen av dem har jag läst och kan förstås inte bedöma Dr. van Hagens kvalifikationer. Men alla som tror, att den holländska regeringen väljer en person med klen veterinärmedicinsk kunskap till uppdraget att ta fram en rapport om hälsa hos hundar – särskilt en rapport, som man i förväg vet kommer att skapa stort rabalder – kan räcka upp en hand.

Ni kommer inte att känna er ensamma.

 

Med näven i luften sitter bland andra Hugh Gent, ordförande i Australian Kennel Council Ltd, en av många brevskrivare efter Hollands beslut att begränsa hur kortnosade kortnosade hundar får vara just i Holland, om deras uppfödare inte vill riskera att bryta mot holländsk lag. Mr. Gent skriver till den holländska kennelklubben och han är är djupt, djupt oroad. Oroad för att utkorsning kommer att medföra en ”förlust i genetik från många generationer av hundar” som har hälsotestasts utan hittade fel. Oroad för att ingen har förstått hur en genetisk flaskhals kommer att skapas av snabba förändringar i exteriör. Och oroad för att han, eller de han talar för, känner som att de har hittat ett allvarligt fel i rapporten. Det gäller – förstås, frestas man säga - noslängd i relation till skallens längd och den australiska kennelklubben avser att komma med ett ”forensiskt svar” på detta alldeles strax. Forensisk är ordet för det som hör till lag och rättsväsende - som i forensisk medicin, samma sak som rättsmedicin. En kennelklubb skall alltså leverera ett rättsligt svar på veterinärmedicinska mätningar som utgår från tre väl definierade anatomiska punkter på hundars huvuden.

Förstår Mr. Gent vad han säger? Jag gör det inte och inte de infödda engelskspråkiga hundmänniskor jag har frågat heller. Men, som en av dem sa – det blir säkert en spännande fortsättning. Medan vi väntar, titta på den här videon. Den europeiska veterinärorganisationen FECAVA postar den på facebook.

FECAVA

 Det kanske är så, att alla de där tidigare generationerna av hundar hälsotestades utan att några fel hittades, som Mr. Gent säger. Men så här såg det ut för den nu levande generationens hundar alldeles nyss  på den veterinära IVA-avdelningen i en holländsk stad under en värmebölja. Vilken ras gissar ni på?

För sex år sedan skickades en enkät ut till smådjursveterinärer på den södra halvan av klotet. Inte Australien, men New Zealand. Hur såg de på hälsan hos renrasiga hundar?

”The most commonly reported inherited disorders were hip dysplasia, brachycephalic syndromes and elbow dysplasia. Of 207 respondents, 100 (48.3%) had advised clients against purchasing a pedigree dog due to common inherited disorders and 183 (85.6 %) considered the health and welfare of some breeds to be too compromised to continue breeding.”*

Mr. Gents brev säger ingenting om att en sjättedel av grannlandets cirka 600 praktiserande smådjursveterinärer hade avrått sina kunder från att köpa renrasigt. Eller att nästan en tredjedel ansåg att hälsa och välmående hos vissa raser var så illa åtgångna, att det var ett hinder för fortsatt avel. Han nämner inte, att extremtrubbnosarnas problem i veterinärernas erfarenhet hamnade högst upp på listan tillsammans med armbågsfel och höftledsfel. Och minst av allt nämner han, att ingen uppfödare avsiktligt strävar efter fel i armbågar och höftleder – till skillnad från extremtrubbnosuppfödarna, som ihärdigt producerar just den anatomi, som skapar problemen. De vill ha rätten att fortsätta göra det och det är vad bråket handlar om.

Mr. Gent säger i stället, att inga problem existerar. Hollands regering har tagit till ”maskingevärsmetoden” mot dessa raser, där en majoritet, hävdar han, varken har andningsbesvär eller ögonskador orskade av formen på deras huvuden. Det är, som vi vet, inte riktigt vad veterinärerna i ett antal länder förutom Nya Zealand anser.

Om man på allvar tror, att utkorsning skulle vara en genetisk förlust för en ras som har avlats så hårt, att det inte finns tillräckligt många tänkbara friska avelsdjur kvar att välja på för den uppfödare som vill följa sitt lands djurskyddslag – vad har man då lärt sig under alla år som man har hållit på med hundavel? Om man inte ser den snabba förändringen i utseende som trubbnosraserna har gått igenom och inte förstår att den selektionen faktiskt skapade en genetisk flaskhals -alltså, om man inte förstår, vem som har försatt en ras i situationen att det i värsta fall inte finns tillräckligt många djur med fria andningsvägar kvar att avla på – på vilka meriter sitter man i styrelsen för en kennelklubb? Vem talar man för då?

Jag hoppas och tror, att det finns en framtid för renrasiga hundar, men den framtiden ligger inte i försvar av oförsvarlig avel. Det finns några mycket bra skäl att välja hund från en kennelsklubbsansluten uppfödare, men den lojalitetsdemonstration för extremaveln som pågår just nu är inte ett av dem. Och om ni tycker att Gents brev var pinsamt – då skall ni läsa vad den amerikanska kennelklubben kommer dragandes med. Mr. Gent må ha glömt bort, att de kortnosade hundarna inte alltid har sett ut som de gör idag. En gång såg de ut så här. Men AKC tar det hela några steg längre.

.

Den amerikanska kennelklubben hittar på en egen historieskrivning för att försvara uppfödarrätten att få dem att se ut som de gör idag.

                                             

Alla vi, som inte tycker om att se det här, eller vill höra snarkandningen från unga djur som rör sig i makligt promenadtempo - vi är organiserade djurrättsaktivister.

Bodil Carlsson

*Flera försök att få direktlänk att fungera misslyckas. Googla tills vidare på Marjan van Hagen+breeding+brachycephalic+dogs, så hittar ni det holländska originalet och den engelska översättningen.

**Farrow, Farnworth, Keown, 2014, publicerad i New Zealand Veterinary Journal

ETT BUDSKAP TILL BUBBLAN: SE UPP, VÄGGEN FINNS!

Brevet från presidenterna för amerikanska och kanadensiska fransk bulldogklubben fortsätter. Som förut är översättningen min, fettningarna mina (om inte annat anges) och rödmarkerad text mina kommentarer.

                            Mindervärdig hund? Fransk bulldog 1917.

” Regeringsdirektivet förbjuder inte oetiska uppfödare att fortsätta avla fram mindervärdiga hundar* /Ja, det står så: "inferior dogs"/. Det är bara de ansvarsfulla uppfödarna som registrerar* (fettning i originalet) sina hundar som av regeringen tvingas korsa sina hundar med hundar av annan ras*. /*Två osanningar i en mening. De nya reglerna gäller alla hundar födda i Holland, registrerade eller inte, renrasiga eller annat. Ingen tvingas att utkorsa. Men finns inget annat sätt att öka noslängden inom en ras, d v s finns inga andra avelsdjur inom rasen att ta till därför att alla avlats till att bli för extremtrubbnosade, får uppfödare MÖJLIGHETEN att använda sig av hund av annan ras./ 

 

”Detta utkorsningskrav ödelägger historiskt betydelsefulla raser.* / *Det finns inget utkorsningskrav, oavsett hur många gånger presidenterna upprepar det påståendet. Det blir inte mera sant för det. Inga sällskapshundar startade heller den franska revolutionen och det var inte hundraser, som ledde motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Alla hundtyper har varit historiskt betydelsefulla på olika sätt, annars skulle de inte ha funnits till. Som jakthundar, vallhundar, vakthundar, råttfångare etc hade de en plats i näringskedjan. Sällskapshundar dominerar hundägandet idag. men i slutet på artonhundratalet var fransk bulldog en fashionabel nyhet. Engelska bulldoggsuppfödare sålde gärna ovanligt små hundar av sin ras till franska uppfödare, som använde dem för att få fram den nya rasen. De hade redan korsats med råttfångande franska terriers och som häftiga nyheter blivit populära på två håll – dels bland societetsdamer, dels bland artister, konstnärer och prostituerade på caféerna i Paris. Förminskar man hundarna, om man håller sig till sanningen? Älskas de mindre av sina ägare då? Icke. Alla raser har en historia värd att veta, men inte alltid den som rasklubbarna drar till med. På vilket vis just trubbnosar var ”historiskt” betydelsefulla är svårt att förstå, men däremot är det lätt att förstå en annan sak. Idag är de ekonomiskt betydelsefulla för brevskrivarna och deras klubbkamrater: fransk bulldog ligger på fjärdeplats på listan över populära raser i USA./

Brevet fortsätter.

”I dagens värld kan vi dela genetiskt material världen över. Detta globala delande erbjuder möjligheter för ökad diversitet och bättre avelsprogram*.

/Det skulle det verkligen göra, om inte inavelsgraden och matadoraveln i ras efter ras har gjort att det inte finns så stora fickor av genetisk olikhet kvar  att hämta diversitet ur. Bra avelsprogram är inte beroende av globala flygresor. Bra avelsprogram skapas av förmågan att förstå vilka problemen i en ras är plus viljan att göra något åt dem./

” Den amerikanska kennelklubben (AKC) och den kanadensiska kennelklubben (CKC) har två av världens största register över fransk bulldog. Unilaterala förändringar av rasen hejdar global avelspraxis. I detta avseende skadas det globala utbytet och bilden av friska franska bulldogs komprometteras världen över.*/Mening kokt på ord med oklart innehåll. Kan betyda ”Holländska uppfödare kommer inte att köpa våra hundar längre för våra har för korta nosar” eller”Vi kommer inte att kunna exportera sperma till Holland ” eller ”Det här sabbar vår image!”

Eller allt på en gång./

Brevet fortsätter igen. Nu är det tid för begravningstal.

”Vi beklagar förlusten av de holländska uppfödare, som har givit världen ett antal excellenta champions vilka producerat friska valpar. Det gör oss sorgsna att deras år av hängivenhet har ödelagts av en regering, som inte är i besittning av alla fakta. Vi står fast i vårt engagemang för att bistå de holländska uppfödarnas ansträngningar för att eliminera denna föreskrift och återställa rasen till dess historiska essens.

Med anledning av detta holländska regeringsföreskrift tvingas FBDCA och FBCF nu petitionera såväl den amerikanska som den kanadensiska kennelklubben att inte (fettning i originalet) acceptera registreringar och stamtavlor från den holländska kennelklubben (Raad van Beheer). Vi beklagar djupt att vi måste ta till denna åtgärd.”

Och där slutar presidenterna äntligen skriva.

Hur hamnade Smith och Merkli i det här? De drogs förmodligen in i den bubbla, där alla som betyder något reser till samma prestigefyllda utställningar, hänger vid samma ringside, oooh!ar över samma hundar, använder samma ord och tänker samma tankar. De som tänker annorlunda är de, som inte betyder något. Veterinärer, allmänhet, djurskyddsövervakande myndigheter och annat löst folk.

Därav den chockerade upprördheten. Den kommer sig av att de som inte har något att säga till om till sist faktiskt sa till.

När en bubbla träffar en vägg, gör det mera ont i bubblan än i väggen. Chocken gör det tydligen logiskt att straffa den kennelklubb, som man just djupt har beklagat, genom att vägra acceptera dess stamböcker – för något som väggen i skepnad av en nationell regering har bestämt.

En gång till – varför förväntas vi köpa hund av folk vars kunskapsnivå och sanningskärlek ligger på den här nivån?

Bodil Carlsson