L STÅR FÖR DÖDLIG

”De senaste femtio åren har alla stamböcker i praktiken varit stängda, vilket har fått en del tydliga konsekvenser. Per Erik Sundgren, som var en av våra mest välrenommerade genetiker, hävdade återkommande att den släktskapsavel som förekommer inom alla raser successivt leder till en försämrad sundhet. Han skrev redan på 80-talet att ”till skillnad från vad de flesta tror är våra hundraser inte särskilt gamla som rena raser. Den mycket strikta rasaveln har i många fall inte mer än ca 50 år på nacken och bara i ett fåtal fall mer än 100 år. Flertalet hundraser är just i början av den tidsperiod då inavelsskador kan förväntas börja visa sig på allvar. Om inga planerade motåtgärder genomförs kommer med största sannolikhet problemen inom rasaveln att förvärras kraftigt de närmaste 10–20 åren.”

Citatet är hämtat ur en artikel publicerad i en specialklubbstidning 2018. (Artikeln kommer att återges i sin helhet senare.) Trettio år har gått sedan Per-Erik Sundgren gjorde sin förutsägelse. Slår den in?

I dagarna är det tio år sedan Pedigree Dogs Exposed visades. Fundera på om det var en slump att filmen om genetiska sjukdomar hos renrashundar slog ner som en explosion i hundvärlden just då - eller om det var en slump att svallvågorna efter den fortfarande finns kvar.

Det är mindre än månad sedan svenska SLU publicerade det här:

Överdriven exteriör och genetiska sjukdomar oroar

Senast ändrad: 22 augusti 2018

Enskilda länders kennelklubbar har stort inflytande över hundaveln. En enkät till 15 nationella kennelklubbar visade att de rangordnar överdriven exteriör och genetiska sjukdomar som viktigast att prioritera i sitt arbete den närmaste tiden.
Även om huvudsyftet för nationella kennelklubbar är ganska lika mellan många länder kan förutsättningarna variera. Lagar och regelverk, andelen hundar som är anslutna och synen på hundars välfärd skiljer sig åt, och detta kan påverka vad man tycker är mest prioriterat att arbeta med. För att undersöka vad man ser som de högst prioriterade problemen inom hundaveln och hur man arbetar med dessa skickade forskare från Sveriges lantbruksuniversitet tillsammans med internationella kollegor ut en enkät till nationella kennelklubbar. Forskargruppen fick svar från 15 länder, varav 11 i Europa.
Alla svarande kennelklubbar rangordnade överdriven exteriör och genetiska sjukdomar som högst prioriterat. Dessutom ansåg 14 av 15 att problem med inavel och förlorad genetisk variation var högprioriterat. Mer än hälften av länderna redovisade information om sjukdomar i stamtavlan och man gav rekommendationer om, eller hade krav på, sjukdomsfrihet före användning i avel för mer än hälften av sina raser. Bara fyra länder saknade helt information om inavelskoefficienter eller parningsguide via nätet. (min fettning)
Forskningsnyhet från SLU, publicerad i augusti 2018

 SLU illustrerar sin nyhet med ett porträtt av en mops, vilket väl kommer att leda till det sedvanliga ramaskriet från den officiella rasklubben; det är sällan något annat hörs från det hållet, när deras exteriörideal ifrågasätts. Det finns ingen illustration av genetisk sjukdom. Jag hade kunnat bjuda på en: ett foto av en bullterriervalp med den recessiva sjukdomen LAD, letal acrodermatit, taget strax före obduktionen. Jag tror bara inte, att ni hade tyckt om att se det. L står för dödlig, men vägen till slutet är inte rolig.

Rasklubbarna för bullterrier har överlag inte mycket att säga om LAD. Sjukdomen har varit känd sedan 1980-talet och talesmannen för den forskargrupp, som i början av året identifierade den ansvariga genen, kallar i en intervju genen för LAD ”alarmerande vanlig”. På direkt förfrågan om hur vanlig ”alarmerande vanlig” är, svarar han via mail så här på söndag morron att  i en på måfå utvald grupp om 166 finska bullterriers och miniatyrbullterriers utan sjukdomstecken visade sig 22% vara bärare av genen för LAD   och att genlabb i andra länder hittat lika hög eller högre frekvens. *

En sak som jag har funderat allt mera över sedan jag började den här lilla resan genom renrasavelns genetik är förhållandet mellan de nationella kennelklubbarna och rasklubbarna. Att delar av kennelklubbarnas ledning, åtmoinstone i Europa, numera inser att exteriöra deformiteter måste prioriteras på annat sätt än genom utställningsvinster och att genetiska sjukdomar i en sluten stambokspopulation med nödvändighet ökar i frekvens och kan komma att slå ut hela raser – det betvivlar jag inte. Men hur mycket förstår rasklubbarnas ledande uppfödare?

Frågar de sig någonsin hur en dödlig gen blev så spridd? Frågar de sig vilka gener som blir mera vanliga, om man använder ett DNA-test för att göra en gen mindre vanlig? Undrar de, om det värsta som kan hända en valp är att den har en sjukdom som kan upptäckas och avslutas på ett skonsamt sätt strax efter födseln, så att hunden slipper plågan och valpköparen sorgen?

Eller om det är värre i det långa loppet med gener som inte medför död – bara ett sämre och kortare liv?

Bodil Carlsson

Personligt meddelande från professor Tosso Leeb, institutionen för genetik, Berns universitet. Artikeln hittar ni här:



https://journals.plos.org/plosgenetics/article?id=10.1371/journal.pgen.1007264