HUNDARNA PÅ ISLE ROYAL: om rasers nytta av kennelklubbar

Alla  kanske inte känner till vargarna på Isle Royal, men alla har väl hört om  lundehunden? En liten norsk spetsvariant med sex tår. Lundehunden undergår en genetisk rekonstruktion, det är det nya med den, men dess historia är klassisk. Den går några hundra år tillbaka – inte som ras, men som hundtyp – som arbetsredskap och hjälpreda åt fattigt folk, som behövde kunna jaga lunnefågel för att få tag på mat och dun. Lunnefåglar har en jobbig vana att grotta in sig i sina nästen i branta klippväggar för att få skydd. Lunnehunden var följaktligen liten, men envis. Den hade en överrörlighet i nacken och axellederna som gjorde den smidig och vig – säkert en fördel om man skall borra sig in i håligheter i bergför  att sedan backa ut med fågeln – och alltså sex tår på varje fot. Lundehundsfolket trodde att de extra tårna gjorde att hunden fick bättre fäste i klippväggen och möjligen ligger det något i det, även om hundfolk i alla tider har varit suveräna på att hitta anledningar till att en genetisk tillfällighet passar väldigt bra på just deras hund. ( Det finns människor med sex fingrar, men vi brukar inte påstå att de är bättre pianister.) Det skulle mycket väl kunna vara så, att de sex tårna på varje fot markerar en tidig genetisk isolering – någon gång kom de där hundarna till, gissningsvis som blandat gods från andra småvuxna nordiska spetsvarianter, och sedan hölls de på sin ö utanför norska kusten och en mutation slog igenom, som kanske gjorde hunden till en bättre klättrare, men i vilket fall inte gjorde den sämre. Alltså fick den extra tån vara kvar och kom att ses som ett uppskattat kännetecken för just de hundarna.

Det som sedan hände är också klassiskt. Folk skaffade nät. Lunnefåglarna fångades lika bra med nät som med hund, nät behöver inte utfodras och alltså minskade hundarna i antal. Det gjorde med tiden lunnefåglarna också – så till den grad att fåglarna som hade jagats ett tag var lika utrotningshotade som hundarna, som hade jagat dem. Då blev det ännu färre hundar. Det lär ha funnits fem lundehundar kvar runt 1945 efter en valpsjukeepidemi. Stammen växte igen från den basen men då kom nästa omgång valpsjuka. Vad fanns kvar? Fem närbesläktade hundar, en mindre närbesläktad och så en liten grupp människor, som älskade sin ras. Där börjar nästa kapitel.

Det finns mellan 1 500 och 2 000 lundehundar i världen idag. De flesta i Norge, men nästan hälften i andra länder: Sverige, Finland, Danmark, USA, med enstaka spridda till andra länder. På sjuttiotalet exporterades ett litet antal hundar från Norge, på 80-talet kom det till utländska uppfödare och alla delar samma arv från (i bästa fall) sex hundar.

Vad hände med arvet? Det är också klassiskt. Fruktsamheten är låg och valpkullarna riktigt små, som i alla djurstammar med hög inavelsgrad; men den speciella sjukdom som hände lundehunden var intestinal lymfangiektasi. Namnet är så krångligt att det förkortas IL, men betydelsen av orden är att lymfkärlen runt tarmen inte ligger som de borde och inte fungerar som de ska. Livsviktiga ämnen läcker från dem ut i tarmen, medan kroppsvätska inte kan transporteras bort. Följden är en kombination av diarréer, proteinbrist och ödem, som ofta är dödlig. 30% av lundehundarna sägs dö i detta. ( Nej, det hindrar inte olika rasklubbar i länderna från att annonsera lundehunden som en ”frisk ras”. ) Lämnad åt sitt öde skulle lundehunden ha gått samma väg som de berömda vargarna på Isle Royal, som dog i sjukdomar och ömklighet efter många år av inavel på sin ö på gränsen mellan USA och Canada*.

Nu blev det inte så. Lundehunden är sedan 2013 föremål för organiserad utkorsningsavel. Inte en utan tre andra närbesläktade raser (norsk buhund, isländsk fårhund och norrbottenspets) används – likartade hundtyper med troligt delvis gemensamt ursprung. Norska kennelklubben ansvarar för projektet och norska universitet deltar med genetiska och tekniska kunskaper, liksom NordGen, som bevarar gamla tiders växtfröer och härdiga hönsstammar för framtiden. Det engelska uttrycket för detta är preservation breeding: bevarandeavel.

Knepet med det här projektet är, som ni ser, att blanda rätt. Ni bygger på de gener, som är gemensamma för lundehunden och de tre andra likartade raserna - misslyckas man med det, så förlorar ju lundehunden sin sin karaktär av liten spets. Nu är ju alla fyra omisskännliga spetstyper, så den risken är kanske obefintlig. Ni vill samtidigt inte tillföra för mycket av de gener, som gör islänningen till islänning, ger norrbottenspetsen dess norrbottnighet och buhunden dess buhundighet: ni vill ha lundehundens fenotyp kvar, både i utseende och beteende. Ni vill absolut inte att de sex uppskattade tårna förloras i blandningen... samtidigt som ni vill bli av med rätt många av de gener, som lundehunden har gemensamt bara med sig själv, inklusive de ännu okända gener som ger IL.

Och så vill ni förstås få uppfödarna med er på tåget. Både de inhemska och de utländska, stolta över sin urgamla, urnordiska, sällsynta, unika ras, som måste fortsätta finnas.

Jag vet ingenting om de diskussioner som föregick utkorsningsprojektet. Men på den norska rasklubbens hemsida finns ett milt tragikomiskt inlägg på engelska. Det tar upp frågor, som kommit från något annat land. Var det kanske så, att norska lundehundsklubben tvingades starta sitt utkorsningsprojekt efter påtryckningar från norska kennelklubben?

O nej! Inte alls! Rasklubben kom själv fram till sitt beslut under arbetet med RAS. Problemet med IL och de små valpkullarna avgjorde saken. Men, fortsätter svaret, det gjordes klart  från NKK att om vi i rasklubben inte gjorde något, så skulle det bli gjort utan oss.

Det finns många bra saker som hundar kan ha en kennelklubb till. 

Bodil Carlsson 

*Parvovirus, inte valpsjuka, slog ut dem och de få som överlevde var nära släkt. De två sista levande iakttagna vargarna på Isle Royal rapporterades vara halvsyskon och far och dotter samtidigt. Men deras inavelsgrad var ändå inte högre än lundehundarnas.