BÖRJAN TILL SLUTET

Vi närmar oss slutet på den här långa serien inlägg om inavelstraditionen inom hundaveln och dess följder. Den har inte alltid varit lätt att skiva och inte alltid varit rolig. Startpunkten var min egen förvåning över påståenden som kastades fram på den svenska collieklubbens årsmöte i mars. Där hävdades med eftertryck och allvar, att eftersom rasen collie har en enda immunförsvarsgen där det borde finnas flera, och eftersom någon upplevt få och små valpar, så är det ogörligt farligt att genomföra ett förslag som skulle leda till en stegvis minskning av ett väldokumenterat  problem med påvisbar arvbarhet och som bieffekt bredda den verkliga avelsbasen.

Om ni tror att ni nyss läste väldigt fel, så har jag full förståelse.

Hur är det möjligt att renrasaveln agerar på en sådan kunskapsnivå? Det korta svaret är enkelt. Hundra år av ständigt stigande efterfrågan har vant den vid framgång. Renrasavelns företrädare har fram tills nu inte haft många anledningar att reflektera över sina kunskaper; de har sålt bra ändå. Valpar, stamtavlor och image har haft god åtgång, liksom som sagorna om det uråldriga förflutna för djurstammar med knappt hundra år på nacken.
1920 fanns det runt 270 000 hundar i Sverige. En tiondel var renrasiga. Idag finns det ungefär 800 000 hundar i samma lilla land. Minst 70% är renrasiga. Vem har haft ett bra marknadsläge? 

 

Titta på det här fotografiet av hundar från nittonhundratalets början. Uppskattade nog att tas med till fotografen poserar de med sina ägare, som uppenbart tycker om dem. Det finns en slående sak till i porträtten av människor och hundar: bortsett från den omisskännliga mopsen  hade vi behövt känna  människorna för att kunna säga något om vilken bakgrund deras hundar hade. Vi hade inte kunnat säga något om vilken ras de var, för de var ingen ras alls. De var hundtyper.

1898 års hundar. Foto Signe Lidwall, eller närstående. Ingår i utställningen Hundar för hundra år sedan på Tidaholms stadsmuseum. Titta in, om ni har vägarna förbi!

Tänk er nu motsvarande foton från idag: folk i hemmiljöer eller utomhus. Vi hade kunnat rabbla rasnamn efter rasnamn utan att veta det minsta om människorna. Vi hade faktiskt kunnat radda upp fler rasnamn än för bara trettio år sedan. Hur känner vi igen våra grannar? Jo, det är ju hon med flatten. Nej, han med frallan! Menar du killen med den portugisiska vattenhunden eller han med nakenhunden? Därborta bor det några med pitbull, men där på hörnet bor chivavvorna och där borta en dansksvensk gårdshund.

Personerna på fotografiet från 1898  hade stått som frågetecken inför alla dessa namn. Att skapa och sälja  nya hundraser måste vara en av nittonhundratalets största marknadsframgångar. Den har medfört god självkänsla hos vinnarna i branschen, men  inte lika god förståelse för genetik, eller anatomi, eller mentalitet. Det har liksom inte hört till.

Det som händer nu är två saker samtidigt och de faller in över renrasaveln från var sitt håll. Genetiken går igenom en enorm kunskapsökning, som i mer eller mindre rätt uppfattad version börjar nå ut till många. Nittonhundratalets efterfrågeexplosion avtar – antalet hundar ökar inte längre och om marknaden (som det heter i affärsvärldens språk) börjar bli mättad, så betyder det rimligen att nischen i form av antal köpare för varje ras blir mindre.

Exempel: ni vill ha en  brukshund med rötter i kontinentala europeiska vallare? För fyrtio år sedan kunde ni välja mellan schäfer och schäfer. Idag finns schäfer, malle, terv, lakenois, holländsk herdehund i olika hårlag och ännu en nykomling, chodsky pes; den senaste, men kanske inte den sista, fräscha versionen av samma sorts hund.

Bara om efterfrågan generellt fortsätter att öka kan alla dessa varianter av den gamla europeiska vallhunden fortsätta öka i antal samtidigt.

Collie var den första och troligen den ojämförligt största framgångssagan i den moderna, kommersiella hundaveln – så stor, att minnet verkar leva kvar i form av bestående bestörtning över att inte lika många väljer rasen nu som då. Lassie kom hem! var bara den senaste versionen av ett antal böcker och filmer, som både levde på berättelsen om den romantiserade hunden och fortsatte förstärka den under de femtio första åren av nittonhundratalet. Författaren Albert Terhune,  född 1872, var själv uppfödare och skrev böcker med stor genomslagskraft om den ras han sålde. Han skrev om hunduppfödning u ett annat perspektiv också. Tidskriftsartiklarna ”The Dog is a Business Now” och ”The Collie: There is Money in Him”, skrivna runt 1911, framhåller bland annat att hunduppfödning är ett affärsområde där även kvinnor slår sig fram med framgång och god förtjänst. De gamla gossarna drog sig iallafall inte för att tala klarspråk, det erkännandet måste man ge dem. Man önskar emellanåt mera av samma sorts rättframhet idag.

Efter colliens dundersuccé kom sheltien, aussien, border collien, kelpien. Ni vill ha en  hund med rötter i de gamla brittiska vallhundarna? Varsågoda, för ni har ni inte längre bara en tilltalande ras att välja på utan flera. Men bara om efterfrågan generellt fortsätter att stiga, kan alla dessa raser fortsätta att öka i antal samtidigt.

Vad tror ni händer, när efterfrågan på renrasiga hundar inte längre fortsätter att öka och öka?

Det lämnar renrasaveln med ett oförutsett dilemma. Fler raser med färre individer och sinsemellan slutna stamböcker. Låter det som ett recept för framgång?

Det låter som ett recept för ökande gräl inom rasklubbar med beskyllningar om dålig reklam för rasen och rop om att slippa en massa krav som sätter käppar i hjulet för uppfödarna: blir man bara av med insyn och avelsreglering, så blir nog allt som förr igen. 

Om det känns bekant, så är det ändå det mindre bekymret. Fler raser med färre individer och slutna stamböcker betyder stigande inavelsgrader om aveln fortsätter som den har gjort. Hundarna från för hundra år sedan hade många saker att sörja över jämfört med hundarna från idag. Men det fanns helt klart en svart sida av livet, som de inte drogs med. De hade inte så höga frekvenser av inavelsrelaterade genetiska sjukdomar att de kunde ersätta laboratoriemöss som studieobjekt.

Bodil Carlsson