De autoimmuna sjukdomarna AD och SA blev välbekanta för amerikanska pudeluppfödare från sjuttiotalet och framåt. Veterinärerna insåg, att AD hos hund var samma sjukdom som Addisons sjukdom hos människa, en av de gamla klassiska invärtesmedicinska smygarna, som inte är så lätt att sätta fingret på i början. SA med sina hårlösa hårlösa fläckar och hudinfektioner var nog svårare att missa. Successivt växte kunskapen och möjligheterna att diagnosticera. Till sist kom också möjligheten att DNA-testa. Och där någonstans började man inse, att en autoimmun sjukdom hos en sorts däggdjur kan vara precis samma sjukdom hos en annan art.
Så vad gjorde forskarna då? De letade efter den skyldiga genen. Den recessiva genen. Den som i dubbel upplaga måste ge sjukdomen. Den som man skulle kunna testa för. Och?
De hittade ingen.
Sedan upptäcktes, att autoimmuna sjukdomar hos människa inte hänger ihop med en enstaka muterad gen, utan med sammanhängande komplex av flera gener, där huvudrollen spelas av HLA hos oss, av DLA hos hund - alltså de där avsnitten av immunförsvarets gener som handlar om att skilja det som är "jag själv" från det som är främmande. Så då letade man hos pudlarna efter just den där DLA-varianten, som skulle påbörja en process som slutade i AD och SA - för att bättre förstå vad som händer hos människor. Och?
Man hittade ingen sådan DLA-variant. Det är det som den här rapporten handlar om: ett misslyckat försök att nagla fast just de DLA-varianter, som ger de sjukdomarna. Det finns inget sådant enkelt samband. Vissa varianter av DLA i kombination med vissa varianter av vissa andra gener, okänt vilka, ger AD och SA. Ja, det var ju vad man hade trott från början. Men man hittade EN faktor, som var avgörande.
Det som var klart, hur man än såg på det, var att
RISKEN FÖR AUTOIMMUN SJUKDOM ÄR DIREKT SAMMANHÄNGANDE MED GRADEN AV INBÖRDES SLÄKTSKAP I POPULATIONEN
vilket också kan sägas så här:
RISKEN FÖR AUTOIMMUN SJUKDOM ÄR DIREKT SAMMANHÄNGANDE MED INAVELSGRADEN I RASENS HISTORIA.
Vill ni veta hur det såg ut för pudeln? Årtionde för årtionde?
1950 fanns 7371 reggade storpudlar i USA. Det genomsnittliga genetiska bidraget till rasen från de hundar som skulle bli Wycliff-linjer var 2% och från de andra ledande linjerna 4,6%. Inavelsgraden, COI, över tio generationer var 9,2% och över femton generationer 9,6%.
1960 fanns 9 541 reggade storpudlar och nu hade något hänt. Championvinsterna hade börjar sitt genombrott i pudelfolkets medvetande! Bidraget från Wycliffe var plötsligt uppe i 13% och från de andra ledande kennlarna 18,5%. Rasens genomsnittliga COI över tio generationer hade hoppat upp till 11,6% och över femton generationer till 12,7 på bara tio år!
Nu drar ni efter andan. Men det blir värre.
1970 fanns 16 541 reggade storpudlar. Bidraget från Wycliffe var nu nästan 31% och från de andra flaskhalskennlarna nästan 38%. Inavelskoefficienten räknat på tio generationer hade därmed ökat till 12,9% och på femton generationer 15,3%. MEN HOS AD-SJUKA VAR DEN ÖVER 24% OCH HOS SA-PUDLAR ÖVER 23% - på tio generationer. På femton generationer var siffrorna ännu värre: COI 27,4% på AD-hundar och 26,1 på SA.
1980 fanns 25 549 reggade storpudlar. Wycliffe-hundar var ensamleverantörer av 44,5% av generna i populationen. Luktar det bränd pudel? Det gör det! För nu var genomsnittlig COI för rasen 15,1 räknat på tio generationer men hela 19% räknat på femton. Addisonhundarna låg ännu högre än så på ianvelskoefficient. SA-hundarna också.
1990 fanns drygt 48 000 reggade storpudlar. Wycliffe svarade fortfarande för 44,5% av deras gener och de andra i MCB för 52,7%. Inavelskoefficienten för pudlar i allmänhet var nere i 13,5% över tio generationer, för John Armstrong och andra genetiker hade börjat varna uppfödarna - med mistlur. Men inavelskoefficienten för SA-hundar var 15,7% över tio år och 20,9 över femton år. Ni ser hur den gamla inavelstraditionen segar sig med, trots att tiden går, och ni ser skillnaden mellan SA-hundar och andra?
2000 fanns 71 937 reggade storpudlar. Varningarna för inavel har haft effekt, för COI över tio år är nere på 9,4 för alla pudlar - men andelen Wycliffe-gener ligger kvar på 45%. Och COI över tio år är 10,8% för AD-hundar, 11,2 för SA-hundar... medan den över femton år är 17% för AD och 17,9% för SA.
Och framme i nutid, 2010, ser det ut så här. De reggade pudlarna är plötsligt mycket färre, 24 378. Wycliffe-linjernas genetiska bidrag sjunker, men bara en aning, ner till 43,4%. Inavelskoefficienten över tio år ligger bättre till än 1950. Nu är den 6,6, men i beräkningen på femton år släpar gamla synder fortfarande efter: COI13,4%. SA-hundarnas COI över tio år 11,6 och över femton år hela 19%.
Vad lär man sig? Det går fort och lätt att springa uppför trappan - titta på vad som hände under de tio åren 1950 - 1960! Men det går inte snabbt och är inte särskilt enkelt att ta de mödosamma stegen ner igen och på vägen har några snubblat ordentligt.
Den här studien ställde en fråga. Vilken variant av utarmat immunförsvarskomplex i kombination med vilka andra gener orsakade de autoimmuna sjukdomarnas uppdykande hos pudel?
Här kommer svaret:
VI VET INTE VILKA KOMBINATIONER SOM BÄR SKULDEN. MEN DET VI SÄKERT SER ÄR ATT INAVEL LYCKAS MED ATT SELEKTERA FRAM DEM.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar