Det finns en hel del i pudelstudien, som på sitt lågmälda forskarsätt är rent kusligt. Hört talas om Berkham Hansel of Rettats, född 1937? Jag hade det inte. Man kan tycka att eftersom jag har en helt annan ras, så behöver jag inte känna till en gammal amerikansk pudelherre. Men nu förhåller det sig så, att jag har en annan ras med sluten stambok och ett stort inflöde av gener från ett visst håll under en period på nittonhundratalet och samma sak gäller nog de de flesta av er som läser det här, är jag rädd, oavsett om vi har collie, schäfer eller golden. Alltså behöver vi alla ha ett hum om Berkham Hansel och faktiskt också känna till Mogene´s Beauzeaux.
Det visar sig nämligen, att en nutida pudel kan ha Berkham Hansel ett antal gånger i sin stamtavla utan problem. Berkham Hansel kan få lämna 2%, eller 4%, eller till och med 6% av genbidraget till en pudel utan mätbara konsekvenser. Men om samme Berkham Hansel lämnar mer än 8%... då FYRDUBBLAS andelen med Addisons sjukdom hos de pudlar som lever idag, mitt framför våra näsor!
Den svårstavade hanen från Kennel Mogene´s föddes 1962. Vet ni vad som händer när han dyker upp många gånger i en och samma stamtavla?
Beauzeaux kan bidra med 6, eller 8, eller 10 eller t o m 12% av generna i en nutida pudel. Det går bra. Men när hans genetiska bidrag når över 14% - då FLERDUBBLAS plötsligt andelen hundar med den autoimmuna sjukdomen SA!
Det finns en tipping point för gendubblering. Man staplar generationerna ovanpå varandra... och plötsligt välter tornet. Det är skrämmande, när man väl har lärt sig grunderna i de olika rasernas moderna uppbyggnad. Sättet att bedriva avel har inte varit så olika.
Gamla gossar går igen.
Det finns clusterdiagram över släktskap hos alla de gentestade moderna pudlarna i studien. Ni vet de, där varje individ är en liten prick? Diagrammen ser också rätt deprimerande ut. Den stora majoriteten av gentestade hundar trängs i ett enda tätt gytter av punkter och samma sorts diagram för de två autoimmuna sjukdomarna ser precis likadana ut: majoriteten är bokstavligen ohälsosamt nära inbördes släkt, oavsett om de är födda i USA, Canada eller Europa.
Forskarna kommenterar att MCB, the Mid-Century Bottleneck, var den drivande kraften som först koncentrerade de genvarianter som svarade för ökad risk för AD och SA... och sedan spred de varianterna internationellt, genom utställningsinriktad hoppa-på-tåget-avel. När Östeuropa slutade vara slutet, passade inte amerikanska och västeuropeiska pudeluppfödare på att skaffa hem nytt, obesläktat blod till sina kennlar. Det som hände var motsatsen: östeuropeiska pudeluppfödare kastade bort sina gamla linjer och satsade pengarna på de eleganta, vinnande västeuropeiska genvarianterna i stället.
Men samtidigt visar samma clusterdiagram ljuspunkten i studien. För det finns spridda prickar långt ut i kanterna, hundar som är förvånande obesläktade med och genetiskt olika den sammangyttrade majoriteten. Och mycket riktigt, de hundarna har lägre risk för autoimmun sjukdom. De kallas för outliers - avvikare, eller kanske ytterfältare, om man ska våga sig på en snabb översättning. De är inte jättemånga, men de finns och de är pudlar! Några är resultatet av sena utkorsningar med dvärgpudel, gjorda av uppfödare som fått kalla wycliffefötter; andra är förmodligen överlevare från tiden före MCB - forskarna kallar dem "obscure blood lines". Mindre kända linjer. Tugga på den benämningen lite!
Vad betyder de? Jo, det finns mera genetisk variation i rasen storpudel än man kunde tro. Men 70% av den genetiska variantionen ligger hos bara 30% av hundarna!
De trettio procenten är ytterfältarna. Forskarna säger att de är rasens räddning. Leta reda på era outliers och använd dem för att räta upp stapeln igen! är deras råd. Så vilka kan ytterfältarna vara? Tjurskallarnas hundar, gissar jag.
Jag tror att de kommer från en uppfödare som vägrade att åka femtio mil för att para med den närmste Wycliffe-hanen och bestämde sig för att bonnpudeln i byn intill dög lika bra, så dyr som bensinen hade blivit. Jag tror att det fanns någon östeuropeisk uppfödare som bara hatade allt nytt och spottade av ilska över de fula främmande pudlarnas intåg. Jag tänker mig att några outliers kommer från någon som tog sitt livs enda kull efter en lydnadshund som träffade en annan lydnadshund på en lokal tävling. Eller från någon som råkade få se en ovanligt duktig pudel göra konster en kväll då en resande cirkus bjöd på föreställning och som tog en sväng förbi sen på kvällen med sin löptik. Jag tänker mig att någon faktiskt åkte till den där Wycliffe-hanen och betalade dyrt för parningsintyget, lyckligt ovetande om att tiken redan var dräktig med grannens dvärgpudel och att den personen sedan argt vidhöll att alla ju visste att de där upphaussade kennlarnas stjärnor lämnade ojämna kullar.
Obscure blood lines, indeed.Tack för dem!
Allt det här gissar jag förstås bara. Den enda tjurskalle jag säkert känner till var faktiskt hund själv. Han hette Tommy och var en av Jean Lyles första uppfödningar - en mycket bra hund, tyckte hon. Han hade bara ett fel. Han vägrade para sin mamma. Hans kullbror, som inte hade sociala däggdjurs förmåga att luktidentifiera närbesläktat DNA och undvika det i parningssammanhang, fick rycka in i stället och förtäta familjegenerna.
Resten av historien känner ni till. Slutsats: när renrasaveln vänder upp och ner på vanligt biologiskt förnuft, är det tjurskallarna som blir de hedervärda uppfödarna.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar