ZLATAN

                                                     - Vill du inte vara med?

Med ålderns rätt föredrar Gamlan att från jordkällartaket bevaka rådjur. Husse och vildvalpen kan spela själva, tycker hon, och låtsas inte höra.

                                              - Kom igen då!

Valpen är ingen dribblare, inte lik vår förste hane som elegant spelade bort vem som helst, såg vart bollen var på väg och plötsligt fanns just där för att ta emot och ta över den. Valpen är en tacklare!

Bollen ska foga sig efter henne, det är hon bestämd på.

Den ska flytta sig efter hennes vilja! Hon skallar den, hon stöter till den med bogen, hon knuffar den framför sig... Som om den vore...japp, ett motspänstigt får. Kommer gammeltiken i vägen, flyttar valpen henne på samma sätt i hastigheten. Gissningsvis är det därför som gammeltiken föredrar den allvarsamma uppgiften att bevaka rådjur. Vi skall nog se till att ta oss iväg till närmsta vallningsvana fårflock framöver, men tills vidare planeras förutsom fortsatt bil- och stadsmiljöträning och så valpkursen på klubben -  lite fotbollslydnad.

Bodil Carlsson

Om att gå vidare

På Alla hjärtans dag fick vår gamla tik, Collievänners omslagsflicka, somna in. Hon skulle blivit tolv år första april, men nu orkade inte längre kroppen med det som hennes huvud önskade.
Så nu har vi bara en hund här hemma. Det känns lite ovant efter sju år med två.
Ovant också för honom som blev kvar. Utan sin lektant och uppfostrare. Han var lite vilsen den första tiden, tycktes förvänta sig att se henne bakom varje krök längs vägarna de gått tillsammans sedan han kom hem till oss. Matlusten tröt för honom, konkurrensen om födan var borta och han verkade lite håglös.

Vi vet inte så mycket om hur hundar reagerar när någon försvinner. Vi ser beteenden som vi tolkar som vi vill. Vill vi se en hund som saknar sin flockmedlem, då ser vi det. Och vi kanske låser fast oss vid tanken att det är just saknaden som talar. Tanken att det kan vara något så trivialt som trist väder, lite för lite träning, smått äcklig mat etc, den kanske aldrig slår oss. Så var det för oss när vår tik fick lämna flocken, vilket början av detta inlägg visar.
Men vi ser en förändring nu, drygt en och en halv månad sedan han blev ensam. Vi ser en gladare hund, en hungrigare hund, en lyckligare hund än i slutet av februari.

 

Kanske hjälper hundkompisarna i byn till med vad vi människor gärna vill kalla rehabilitering, jag vet inte. Men han träffar åtminstone någon av dem ett par dagar i veckan. De är av andra raser, har andra sätt att leka men hur det nu än är, så har de kul när de träffas. Lite jakt, lite bufflande och svansar som viftar. De är glada hundar.

Vad han inte vet, som vi vet, att han ska få en ny sobel hem till sig. Vi vet inte när, men vi vet att den kommer. För har man sett två av samma ras tillsammans, då vill man nog inte ha färre än så.

Johan Nilsson

FÖRBASKAT OCKSÅ!

Så går det, när man inte hinner invänta saker och ting. Gästskribentens inlägg blev rumphugget. Här kommer sluttampen, den som var tänkt att vara med:

Lördagskvällen tillbringade vi med fantasktiskt god mat, en fantastisk röst visade sig collieklubbens egen partypingla Angelita Nooni ha och hela kvällen blev jättetrevlig. Ett stort tack till alla inblandade som lagt ned jobb på denna dag!! 

Kram

Bettan


Bodil Carlsson

FRÅN LÖRDAGENS UPPFÖDARTRÄFF: GÄSTSKRIBENTENS INLÄGG

Så var ännu en helg i colliens tecken avklarad. Lördagen ägnades åt massor av collieprat och massor av nyttig information. Dels kikade vi på RAS och vad som hänt där sen senaste uppdateringen. Sen ägnades en del tid åt att prata om hur vi ska bredda avelsbasen. Det finns en hel del hundar vi faktiskt inte kan använda i avel p.g.a. att de ej är HD röntgade eller MH- beskrivna. På hanhundssidan var det en försvarlig mängd! Om jag nu kommer ihåg rätt räknade man med dryga 900 individer som man kunde anse vara i fertil ålder. Niohundra! Hur får vi fler collieägare att vilja röntga och MH testa?
 Tyvärr såg en del uppfödare det som om (nu använder jag vi här) vi uppfödare som lyckas få de flesta av våra valpköpare till att gå MH och att HD/AD-röntga sina hundar som om vi på något sätt ser ned på de som inte lyckas lika väl. Jag försökte så gott jag kunde tala om att det är precis tvärt om, orsaken att jag gärna talar om (förutom då att jag är oerhört stolt över detta faktum) hur fantastiska mina valpköpare är på att göra alla dess tester jag vill att de ska göra. Vad jag menar då jag ”skryter” över detta är att kanske någon uppfödarkollega skulle kunna vilja prata lite med mig om hur sjutton jag lyckas med detta. Kanske jag kan komma med något litet råd så någon annan också kan lyckas! Det är absolut inte min mening  att sätta mig på några höga hästar. Det skulle ju kunna finnas en eller annan ”buskhund” som eventuellt skulle passa min tik på alla vis, men som det är nu får han aldrig chansen då han aldrig syns eftersom han inte är testad. Tänk tanken, över 900 hanar till att välja på...!
Sen pratade vi också det tråkiga faktum att collie är en hund med oerhört lite framåtanda (nyfikenhet/orädsla). Skulle vi kunna försöka enas om att avla på något mer nyfikna och orädda hundar skulle vi göra oerhört mycket för våra framtida hundar. Glädjande nog var hela auditoriet överens om att vi skulle försöka, så nu kära uppfödarkollegor nu måste vi upp till bevis! Gör vi detta kommer vi på några  generationer - ja, runt tre generationer bara! - att se skillnad och forskarna tror att skotten kommer att följa med i den statistiken.  Vi ska inte sluta titta på skotten enligt mitt sätt att se på saken. Men troligen kommer stabiliteten på skotten att bli bättre om nyfikenheten/orädslan höjs på rasen.
Tyvärr framkom också en hel del tråkigheter uppfödare och deras valpköpare råkat ut för då de varit på MH eller MT. Man kände sig illa behandlad, lite smått baktalad och tittad på med nedlåtande blick, tyvärr kände man sig också många gånger dömd på förhand då man kom med sin collie till MH/MT banan. Detta kändes mycket tråkigt att höra och jag kände mig riktigt både ledsen och upprörd då jag hörde dessa historier. Jag kan bara återigen uppmana mina uppfödarkollegor att inför våren/sommarens mentalbeskrivarkonferenser skriva till mentalkommitén i SBK eller till SCK som får vidarebefordra det, för såna här tråkigheter måste läggas fram på bordet så SBK kan göra något. Vet man inte om att problemet finns kan man inte göra något åt det!
Vi pratade också en hel del om hur vi ska försöka öka samhörigheten i rasen och många idéer dök upp, fler konferenser eller andra träffar, kanske fler uppfödare kan intresseras för collieägarutbildningen, en del andra kloka ord om ex. ömsesidig respekt. 
Jag skulle önska att lite fler tänker som Stefan Einhorn sa på en föreläsning ungefär – du väljer vad du vill höra och agerar därefter. Väljer du att faktiskt tro att personen du hörde fälla en kommentar du tyckte var lite elak, ja då väljer du det. Men tar du tanken ett varv till och funderar på möjligheten att personen inte alls menade något illa så mår vi säkert lite bättre allihop Det är jobbigt, jag lovar, men jag har försökt och jag försöker varje dag och ja, det blir lättare att leva!! Så jag väljer!

Elisabeth Petterson
kennel Springmist

SIGNAL FÖR DÖVA ÖRON

Hemma efter första kvällen på Hjo brukshundsklubbs valpkurs. Trött men lycklig valp - "Henne ska du utbilda till sökhund, så intresserad som hon är av människor!" sa kursledaren - och dito matte.

                                                     *   *   *

Alla minnen är subjektiva. Men det jag mest kommer ihåg från årens rasklubsträffar är stök och förbittring. Jag minns ett möte där Per-Erik Sundgren frågade församlat colliefolk vad som var det verkligt stora problemet i rasen och ivriga uppfödare ropade:"Svansarna!"  Andra uppfödare pratade lite halvhögt, med menande blickar åt valpköparhållet, om hur "enhundsägare" borde ha rösträtt i klubben per hund. Rasen var redan i ett läge där reggsiffrorna sjönk och folk sa typisk collie när en hund var rädd för sin egen skugga; dominerande uppfödare ansåg att det viktigaste att åtgärda var svansarna och valpköparnas inflytande, troligen i den ordningen.  Jag kommer ihåg ett årsmöte där en uppfödare  ställde sig upp och krävde besked om  alla dessa rädda collies - var fanns de nånstans? vem hade väl haft en sådan? - och där samma person myndigt frågade klubbens kandiderande kassör: "Och hur många kullar har du fött upp?"
Jag kommer ihåg ett årsmöte där en busslast medlemmar marscherar in på ett årsmöte som en trupp i fiendeland  och ställer sig längst bak och stirrar - ditlockade av ett organiserat rykte om att styrelsen nu skall lägga fram ett Hemligt Förslag om något riktigt hiskligt. Jag kommer ihåg ett förvirrat brev från ett sextiotal människor, uppfödare och andra, som pratar om collies som skäller i bilar och hur detta är ett säkert tecken på hur MH håller på att förändra den goda, milda rasen collie till någon sorts dödlig slagbjörn. Jag kommer ihåg en nätkampanj om påstått domarbitande MH-collies. Jag drar mig till minnes ett oändligt antal rykten och påståenden om vad enskilda uppfödare har sagt och gjort och hurdana deras hundar egentligen är.  Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Om detta är vad jag minns, vilka minnesbilder finns i huvudet på andra, till exempel de som klev in i samlad trupp? Gissa!

Stök och förbittring, som sagt.  Det trista med stök och förbittring är att det sällan skapar något annat än beredskap för ännu mer stök och förbittring. Det löser inga problem. Det fördjupar bara motsättningarna kring problemen.  Så höll det på i många herrans år år och om det är annorlunda nu, så säger jag att de senaste årens styrelse och ordförande har varit en av de drivande krafterna bakom den förändringen. Jag tror säkert att det var SKK som tog intiativet till samarbetet med SLU-forskarna för det som blev Projektet Mentalt Sund Collie - det evinnerliga grälet inom rasklubben blev väl till sist för mycket även för SKK:s ledning - men utan en rasklubbsstyrelse som gick in som aktiv partner hade det aldrig blivit något Projekt att sjösätta. Att SKK nu faktiskt står bakom och aktivt finansierar pilotinsatsen att dokumentera och sammanfatta mentala egenskaper hos hund i ett överskådligt index och att det är vår ras som går först - är inte det ett jätteframsteg och en tydlig signal?

Jo. Det kan man tycka. Men vem hör den?

Om läget är att vi har en grupp uppfödare, som håller på vad de tror är traditionen och turnerar runt med sina vinnare och en annan grupp, som föder upp det som går bra att sälja och därmed anser att det som går att sälja är bra; och om de här två grupperna av uppfödare delvis går i varandra  och bildar allianser kring en enda gemensam djup önskan om att rasen skall ut ur brukshundsklassen, eller iallafall så långt från rasklubben som man kan komma, så att man slipper alla dessa obefogade krav på avelsdjuren och äntligen ostört kan få ägna sig åt sina prioriteringar... Och om det finns ytterligare en grupp, seriösa uppfödare som jag ser det, som inte kan tänka sig något värre öde för rasens hundar än att brukshundsstämpeln tas bort och kraven försvinner:
då är aveln på collie i verkligheten summan av alla de här uppfödargruppernas uppfödning. Och vilka av de tre grupperna ligger bäst till för att höra den där SKK- signalen och börja styra aveln i en annan riktning med hjälp av den? De som redan tänker så, förstås.
Hur får man med de andra? Vad kan man göra inom rasklubben utan att det resulterar i ännu mera stök och förbittring och vad måste man börja fundera på att göra utanför rasklubben?

Bodil Carlsson

TEXT UTAN BILDER

Alla intresserade vet säkert redan hur det gick på årsmötet. Verksamhetsberättelse och verksamhetsplan, balansräkning och budget, godkända utan ett knyst. Men styrelsen, som levererade allt detta, byttes till stor del ut.
Vad var det som hände här?

En person, tidigare medlem av rasklubbens styrelse, sa en väldigt klok sak igår. Om jag får frisera ordalydelsen lite, så blir det så här. Avel är inget som enskilda uppfödare gör - det jobbet är rätt och slätt  uppfödning. Avel är inte heller vad en rasklubb, eller en hundorganisation, har för åsikter om vad upppfödarna ska göra. Det kallas för principer (eller rätt och slätt prat) om avel. AVELN ÄR VAD  UPPFÖDARNA SAMMANTAGET GÖR - VARE SIG DE VET OM DET ELLER INTE.
AVELN ÄR DET SOM FAKTISKT SKER.

I vår ras har aveln, den faktiska aveln, sett ut så att femmor på skott har blivit det näst vanligaste utfallet på MH. Det speglar tidigare uppfödares preferenser och prioriteringar. Men följden är, oavsett vad vi tycker om saken, att det idag inte finns en uppfödare (och definitivt inte en valpköpare!) som kan förvänta sig 100% skottfasthet.
Om uppfödarna sliter sitt hår och svettas för att hitta så mycket skottfasthet som möjligt hos tänkbara avelsdjur, och om valpköparna bosätter sig på Hunddata i ett halvår före valpköp för att göra samma sak, så hjälps det inte. Vi kan öka sannolikheten för skottfasthet hos valpen vi hjälper in i världen respektive köper. Vi kan öka den kraftigt! Men med en sådan bakgrundsnivå av generna för skotträdsla finns helt enkelt inga hundraprocentigt säkra val.
Rasklubben har agerat kraftfullt för att komma till rätta med saken. Rasklubben har haft styrelser, inklusive den nu avgående, som hade valphänvisningskrav på klubbens hemsida där man visade principerna för uppfödning och vilka uppfödare som kvalade in.  Rasklubben har haft styrelser, inklusive den nu avgående, som varit mycket tydliga gentemot de brutna MH-uppfödarna. Rasklubben har vänt sig till SBK och SKK om hur aveln faktiskt har sett ut.
Och hur gick det?

Uppfödarna som inte tyckte att de fick den respekt de förtjänade, inte den uppmärksamhet de var berättigade till, och inte det inflytande de kände att de borde ha, gick ur rasklubben. De bildade egna små grupper med stajlade hemsidor och aktade sig noga för att informera valpköpare om att det faktiskt fanns en rasklubb med krav på avelsdjuren. Ni kan  leta länge efter SCK.s logga på de där hemsidorna, men de missar aldrig att skylta med sitt medlemsskap i SKK.
Kort sagt, den här uppfödargruppen flög under radarn. SKK lät det ske. Och hur ser den faktiska aveln ut idag? Jo, en tio-tolv kennlar, några av dem presenterade på den här bloggen under påhittade namn, levererar ungefär 25% av de reggade valparna av vår ras. De puttar fortfarande in generna för rädsla i samma takt som tidigare och håller bakgrundsnivåerna uppe.
Så vad åstadkom alla fajter och alla adrenalinstinna årsmöten för att förändra den faktiska aveln?
Inte mycket! Bortsett från att fientlighetsnivån hos de inblandade människorna nådde samma höjdmärke som rädslenivåerna hos de inblandade hundarna. Jo, visst, saker och ting klarnade med tiden, så att det blev väldigt mycket lättare för en valpköpare att veta vart man skulle vända sig för att vara så säker som möjligt på en  glad, skottfast collie.... när man hade varit med några år. När man hade varit med några år till, insåg man att så säker som möjligt var as good as it gets.
Och det är faktiskt inte ett tillräckligt bra resultat.

Detta insåg, tror jag, den nu avgående styrelsen. Så de började lägga ner ett hästjobb på att få till en verklig förändring.

Forts följer!

Bodil Carlsson

ÅRSMÖTET

På något vis är det så himla svenskt alltihopa. Tidig söndagsmorron i en bättre by utanför en halvstor stad. Blåmolnig aprilhimmel, fast i slutet av mars. Fridfulla kvarter och en helgövergiven standardtråkig skola, komplett med taskig ventilation i matsalen, lite slitna toaletter där en toarulle saknas och en rad tomma klädhängare med en kvarglömd vintermössa liggande på golvet. Runtomkring sover de prydliga småvillorna. En ensam person med en liten terriervalp kommer gående.
Då pang! In väller ett antal långväga bilar och parkerar överallt. Dörrar slängs upp och bakluckor öppnas. Stora hundar väller ut och ska rastas efter resan.

De stora hundarna leds iväg och när de får syn på terriervalpen stretar de och skäller, ungefär som killar i ett fotbollslag gillar att få syn på andra killar från ett annat fotbollslag som de kan kaxa mot. Terriervalpen, sin rasgrupp trogen, är förstås sin egen fotbollsklubb och svarar upp bra. Alla hundögon lyser av uppskattning över gruffet och höga svansar fortsätter i var sin riktning längs den inte längre så sovande villagatan.
Folk står i grupper och hälsar på varandras hundar, gamla bekanta och nyanskaffningar.

Kort sagt, det är årsmöte. Yes, det är himla svenskt! Av Collieklubbens ungefär 865 medlemmar ger sig 110 av på resande fot - långväga resande fot för många! - och lägger ner pengar, mil och tid på att ta sig fram och vara med. Jag har fattat det som att ett årsmöte i en stor rasklubb i England - där de geografiska avstånden är  mycket mindre än här - kan handla om att det sitter tjugo av de dominerande uppfödarna  och gör upp om sina inre angelägenheter i stor ostördhet.  För vem skulle ha något att tillägga?
Det är säkert på det viset, att en och annan uppfödare här skulle föredra att ha samma sits som kollegorna i England, där de sociala avstånden är större. Utvaldhet är en speciell känsla för den som upplever den, inte sant?  Och tidsbesparande dessutom! Här gick det åt sju och en halv timma till förhandlande och replikerande och röstande och för oss som var för korkade för att förhandsanmäla oss till fikat blev det blodsockerfattigt runt lunch... tills en köksansvarig barmhärtig samarit släppte loss oss mot de kvarvarande franskbröden och skinkskivorna. Sällan, läsare, har en hastigt hopslarvad macka och en kopp ljummet kaffe spetsad med matlagningsgrädde ur en skolkökskyl smakat så gott!
Årsmötets inlånade ordförande från SKK:s centralstyrelse* avslutade till sist med att säga att medlemmarnas intresse och engagemang i rasen och rasklubben är stort och glädjande. Det var nog inte bara en stundtals hårt prövad mans suck av lättnad efter en lång arbetsdag med ett antal slutna voteringar att svinga ordförandeklubban över; det lät som om det kom från hjärtat.
Per-Inge Johansson från CS har rätt. Det här är bättre än det som görs i rasens hemland. Mentalindex är en sak som kommer att ändra förutsättningarna för både avel och valpköp framöver och delaktighet är i det långa loppet väldigt mycket bättre än utvaldhet för alla berörda parter, även för de som vill vara utvalda, men särskilt för den part som har svårast att tala för sina intressen: i det här fallet hundarna. Frågan är bara hur man skall bära sig åt för att få alla att förstå det.
Och egentligen, vill jag påstå, var det vad diskussionerna idag handlade om. Varför är engagemanget så stort och "bråket" inom Collieklubben så  långvarigt? Collien är en älskad ras bland oss som har den. Visst - men det gäller de andra raserna också, väl?
Så här förhåller det sig.  Svaret i ett nötskal på frågan om vad som är så speciellt med rasen och med colliefolket. MH-staplarna för skottreaktioner!
Högsta stapeln har 1:orna. 37%! Bra, ropar alla som vill ha sina hundar fungerande i dagens samhälle och alla som unnar hundarna ett gott liv. 37% med en etta på skotten! Bra jobbat, uppfödare!
Men vilken är den näst högsta stapeln?  Är det 2:orna, som man  kunde tro? Nope. Inte i vår ras! På andra plats med nära 23% av MH-beskrivna collies kommer femma på skotten! Hajar ni till nu? Det gör ni i så fall rätt i.
Ingen annan bruksras ser ut så. Ingen annan ras har en såpass stor uppfödargrupp som antingen inte fattar, eller inte bryr sig om, vad de ställer till med. Så ingen annan ras har ett särskilt vandringspris till oräddaste kull under året till minne av en hund som var rädd för så mycket så ofta under sitt korta liv att hans ägare till sist lät honom slippa ifrån det.

Tillräckligt många av den här rasklubbens medlemmar vet hur bra en mentalt bra collie kan vara: annars hade vi bytt ras. Tillräckligt många av oss vet också hur rädd en rädd collie kan vara. Och inte så sällan, förstår ni, SKK, har vi sett båda dessa saker samtidigt hos en och samma hund. Vi vill inte ha det så. Men vi kan inte få alla med på båten.
Så frågan är: hur navigerar vi i sådana farvatten?


Fortsättning följer!

Bodil Carlsson


*Per-Inge Johansson och alla läsare bes härmed om ursäkt för ett faktafel. Nu är det rättat! Per-Inge J kommer givetvis från SKK:s centralstyrelse, inget annat. SBK har en FS, förbundsstyrelse, inte en CS. Stort tack till den som uppmärksammade felet.

MAN VET...

... att det är för mycket på jobbet, när man i slutet på arbetsveckan inte orkar fixa förberedelserna för en ordinär tripp till Jönköping nio mil bort, utan däckar på kökssoffan efter kvällspromenaden över en ovanligt dålig fantasybok om hemliga sekter och uråldriga örtbrygder... Och så vaknar i full panik sittande vid sin jobbdator, där man just har knappat in diagnoskoden F10X Skadligt bruk av bolmört!
Snacka om mardröm.

Hur som helst gjorde ett vildsvin oss den äran tidigare ikväll. Efter åtta år av indirekt närvaro - grisbök på åkrarna och i skogen, klövarna som dyker upp i ental eller flertal i omgångar, omisskännlig grisbajslukt här och var och plötsligt vaksamma hundar - stod plötsligt en livslevande brunsvart gris helt obekymrat i skogsbrynet och spejade på bilen! På förmiddan i morron går jag dit med gamlingen och valpen och ser efter färska spår. Gammeltiken har respekt för grisarna och är den som håller uppsikt, visar var det finns något som man bör ha koll på och ungefär hur långt borta det är; valpen försvinner med nosen ner i backen och glömmer omgivningen. På måndag är det semesterdag! Jag ska spela boll med hundarna och lomma omkring och gnola på fåniga saker som

 

            Befriad från landstingets kaffeskvalp!
            Jag ska träna min valp! Jag ska träna min valp!

Det är tur att de finns. Valpar, alltså, för att inte tala om gamla kloka hundar. Så det blir årsmöte på söndag. Hoppas vi ses!

Bodil Carlsson

A DAY IN THE LIFE

-Jomen, dom är ju vallhundar, dom här stora fina hundarna, så klart dom ska bo på landet!
Det sa vår veterinär häromsistens - apropå badandet, fönandet och borstandet av collies- och visst ligger det en del i det. Det är inte något större fel på det här livet.

Förmiddagspromenaden var fantastisk. Vi övade serpentinsvängar Vänster! - Höger! och  Stå! ett par kilometer längs grusvägen och sedan stack vi in i de gamla torpens hagar igen och körde inkallning, Fram hopp! i sicksack över en stupad trädstam, Upp och klättra! med godissök på mossiga höga klippor...

... och en brottningsmatch på skoj, men det håller jag tyst om eftersom jag är på tok för gammal för att rulla runt med en valpusling i varmt gult gräs och komma upp med blöta fläckar på byxbaken.  Gräset var inte riktigt så torrt som det såg ut.
Vi drack te och sov middag ihop, alla trötta efter sina insatser. Valpen däckade under köksbordet. Matte vilade trötta fossingar på gammeltiken, som njöt sin vila efter att ensam ha vaktat husse och huset i ett par timmar, katten hade förtjänat sin genom att halva morronen sitta på förstubron och bistert spänna ögonen i yrsnön tills den gav upp och virvlade iväg norrut...

... och det är verkligen inget fel med detta heller. Men det räcker inte. Så vi gav oss av på stadsträning igen.

Valpen är inte betänksam för att hoppa upp på det blanka, lite hala plastskyddet över fontändammen på stora torget. Valpen gör ett riktigt snyggt fotgående längs fontänskyddets rand och en snygg Balans!-övning på stenbänkarna intill fontänen.

Valpen har ingenting alls emot att gå upp på det högglanspolerade låga stenbordet där man kan sitta och fika när sommaren kommer. (Kommunhuset med sitt hala marmorgolv kan nu bara användas för valpträning av de som kan portlåskoden, så man tager det man haver.) Valpen går obekymrat upp på de konstiga gallergrejorna i båthamnen, även om de vickar lite under tassarna.

Valpen springer med matte över stadsparkens småbroar, som ekar under kängorna. Valpen går den första metern uppför trätrappan till andra våningen på stället där de röker vätternsik och hade nog inte behövt mycket uppmuntran för att trava hela vägen upp - men det kom ett promenerande sällskap, en tät klunga människor, gående därnere så vi skippade trappan för att gå emot dem och hälsa på alla som lät sig hälsas på.  Människan i lång fladdrande finklänning inspekterades vänligt. Den sexårige killen som damp ner på huk och gav ifrån sig förtjusta hojtanden inspekterades också vänligt. Valpsvansen viftade milt.

Avslutet på första träningen var bänken utanför ICA en fin onsdageftermiddag när fiskbilen var på plats, kunderna köade och halva stan vandrade förbi med skramlande shoppingvagnar. En ung kille på skateboard rullade iväg.  Det tog en stund, sedan slappnade valpen av och nöjde sig med att notera alla dessa förbipasserande människovarianter. Jag tror att hon tyckte att det var rätt mysigt att ligga och kolla.

Sedan lyftes hon in i bilen igen, förstås, och åkte hem. Så hur slutade dagens träning? Med förtvivlat, skräckslaget motstånd. Inte mot trapporna eller träbroarna eller fontänskyddet eller gallren och inte mot människorna - absolut inte mot dem! - utan mot bilåkningen hem igen.
Valpen är livrädd för att åka bil. Hon är alldeles tillräckligt smart för att fatta att det som börjar med en biltur in till stan kommer att sluta med en likadan tur hem igen, så när vi närmade oss platsen där vi hämtades av bilen första gången var hon beredd att slå sig fri.
Hon är också alldeles för smart för att lomma omkring i torphagarna i hela sitt liv, så träningen fortsätter. Det goda med alltsammans är att så fort vi är hemma, så rinner rädslan av. En halv minut och hon är sig lik igen, tar glatt kontakt med skjutsande grannen, alltså det monster vars ankomst betyder biltortyr, hälsar förtjust på husse och gammeltiken, skäller fram en kort berättelse om sina upplevelser...
...och återgår till det hon brukar göra.

Trevlig fortsättning på helgen alla! I morron lägger vi spår.

Bodil Carlsson

VILODAGEN

Mördande tuff arbetsvecka tar ut sin rätt. Ja, jag vet - man skall vara glad för att man har ett jobb och man skall dessutom vara glad för att man har betalt. Pengarna går åt. Vad har det inte kostat mig att förmå flygflottiljen i Karlsborg att skicka trädtoppssniffande Herculesplan över oss och pröjsa ammo till skjutglada grannpojkar, allt för att valpen ska klara sitt MH och uppfödaren bli på gott humör? En valpköpare vet vad som gäller!


Hur som helst vart det äntligen helg. Internationella kvinnodagshelgen! Blommor....

Förundran... Vad är det där varma?

Godissök i torpgrundsruin...

Årets första omgång soltorkade lakan...

Kvällspromenad i gamla hagar där färgerna vaknar till liv igen...  Valpen snart lika stor som gammeltiken!

Det ser inte bättre ut än att ännu en vinter är överlevd. Och nu snart, med rävskabbsbehandlingen fullgjord, stadsträning för valpen och första kursen på klubben.

Bodil Carlsson

JOBS TRAPPA

Valpen har inte vågat sig upp i trappor och JOB löste problemet åt oss. Stort tack! Inomhustrapporna hemma, en i huset och en i lillstugan, är snudd på farliga för människor, trånga och tvärbranta och hala som de är - inget för en valp att träna på. En trappa i lagårn håller samma klass, men där är de sviktande stegbräderna åtminstone inte belagda med halkig linoleum från yngre stenåldern, så lagårdstrappan blir nästa projekt. Just nu hedrar vi minnet av JOB. Inte för att vi vet vem han var, men han byggde stadigt!
Uppe på åskrönet står en gammal lada. Ingen har brytt sig om taket på de senaste femtio åren och om några år till kommer det att rasa ihop och ramla in. Senast boende var en uggla och till min förvåning en bistock - i bråten på övervåningen hittar man glasskärvor från de inslagna fönstren, fjädrar och bitar av vaxkakor.
Vi har gått förbi där många dagar nu, sedan valpen började orka med några kilometers vandring.

 Jag har ryckt upp den gistna gamla dörrn och valpen har skådat upp på trappan, ryggat och sagt att vi fortsätter... snälla?
I förrgår sa hon något annat.

Stegen var prövande först, men blev omgående snabbare. Upp travar hon på egen tass - jag står där nere med kameran och uppmuntrar. Högst uppe vänder sig valpen och kollar att jag fortfarande är kvar och fortfarande uppmuntrar:

Sedan börjar hon undersöka rummet. Det tar henne några minuter, för hon är en grundligt lagd valp, men det finns inget levande eller färska spår efter något levande där - jo, jag var uppe och kollade en gång när hon inte var med! - så när jag ropar kommer hon ner. Och gå nerför trappan är inte värre än att gå upp. Hon kommer ner med bra balans och flytande  rörelser.

Där nere vid ingången till JOBs trappa väntar en korvbit. Den är valpen förstås glad för. Men hon är ännu mera glad för JOBs trappa! Nu springer hon före mig dit och väntar på att jag ska öppna dörren, så att hon kan få springa upp för trappan som hon var rädd för. Hon behöver inte ens en korvslant längre. Att klara trappan, att höra matte säga "Upp, tjejen!" är belöning nog. Vet ni vad N/O 116 är? Ett tävlingsämne?
Fel!

I början på veckan, en dag när jag var på jobbet, var husse ensam ute med hundarna en bit upp på en av skogsvägarna. Bakom sig hör han vad han tror är ett stort tungt fordon som kommer i hög fart. Valpen tycker fortfarande inte om bilar, hon gillar inte ens motorljud, så han hoppar upp i skogskanten för att hålla undan hundarna, men motordånet växer och växer. Ingen timmertransport tar sig fram  så fort och snart är motordånet så högt att hundarna inte kan höra honom. Det är den sortens ljudnivå som får boskap att fly och ston att kasta sina föl. Hundarna är oroade, men sansade. Han sätter dem ner med handen.  De gillade inte situationen, men de fick inte panik heller, när Herkulesplanet från flygbasen i Karlsborg flög förbi trettio meter ovanför trädtopparna. Ja, militären övar på att slänga ner matlådor till folk som behöver matlådor, så de flyger lågt. Husse har Parkinsons sjukdom och två hundar som flyr i skräck skulle ha dragit omkull honom. Vet ni vad N/O 116 är?
Lätt att leva med!

Bodil Carlsson