FINDELKIND!

Fotot är arrangerat, det ser väl alla som sysslat med spår - här letas  bara godis. Men hunden är sannerligen ingen fejk! Bilden togs för två veckor sedan, när Hästtjejens schäfertik – hon som skulle avlivas, ni minns, för att hon var så hundaggressiv - hade gått sitt första spår.

Hästtjejen var hypernervös: hur skulle detta gå?

För en vecka sedan gick hon sitt livs tredje spår. Hästtjejen har skaffat ett MYCKET stabilt, väl fastskruvat galler bak i bilen, som därmed numera är säker förvaring för schäfertiken. Första tiden var det inte enkelt att hålla henne där: det visade sig snabbt att tiken kunde öppna bildörr. Med tänderna. Sedan lärde hon sig – trial och error, tror vi – att FÖRST trycka tassen mot centrallåset och SEDAN öppna bildörren med tänderna. Därför köpte Hästtjejen ett galler från en bilskrot. Schäfertiken behövde flera dagar för att dra ut en ståltråd i taget tills hon fick en öppning stor nog att ta rejält tag i. Sedan drog hon gallret ur dess fästen, hoppade över i framsätet, trampade på centrallåset och... tja, där stod hon vid grinden och skulle in till sin matte.

Men nu sitter hon där hon sitter. Hästtjejen tog med sig Colliebusen in i baksätet, för att schäfertiken skulle fatta att han hade tillstånd att vistas i deras bil. Så åkte vi iväg en mil eller så rakt ut i skogen och la spår.

Colliebusen gick först. Han är  impulsiv och snudd på osäker hemma; när han spårar blir han en annan hund. Inte bara tog han spåret och gjorde ett fint sökslag där Hästtjejen hade vinklat skarpt; han hittade vanten som hon kastade ifrån sig, tog den i munnen och vände sig mot mig för att visa den. Sedan hittades hon  bakom stenblock, han fick sin korv och var glad, men tillbaka gick han i bredd med Hästtjejen, efter mig, med koll på henne. Han eskorterade henne åt mig.

Det är längre än jag vill berätta sedan vi senast gick ett riktigt spår och det där med att ta upp en vante och visa den och att eskortera den försvunna till säkerhet, det har jag aldrig lärt honom. Det gör han av sig själv.

Sedan sprang jag iväg in i skogen. Det blev ett svårare spår än jag hade tänkt, jag vinklade som planerat men stötte på en träsksänka i slutet och fick göra en tvärkrök tillbaka. Där  satt jag gömd under granruskor och grämde mig över att det kanske skulle bli jobbigt för tiken. Icke!

Hon kom så sansat, så noggrann och fokuserad i blicken; gick rakt förbi gömstället, markerade med en blick att  hon visste var jag fanns, följde spåret, svängde klockrent i tvärkröken och gick tillbaka rakt på mig. Som om det var vardagsmat. Som om hon hade spårat i hela sitt liv.

Till sist spankulerade vi där och småpratade, Hästtjejen och jag, längs en ödeskogsväg medan skymningen började dala ner över oss, och Colliebusen - som sällan kan vara lös där vi bor för ryttare och tävlingscyklister och bilar och jaktarrendesinnehavare med misstänksamma ögon - sprang okopplad sida vid sida med henne som skulle avlivas. Hon kastade sig vällustigt i bäckar och svartvattenpölar och han tittade på med förfärad beundran. Hon imponerade på honom med att plocka upp en lång björkslana och invitera till lek och han imponerade på henne med sin artighet. Han tycker att Schäfertiken är en häftig brud. Hon tycker att han är en hygglig kille.

Colliebusen är en stresspelle och jag säger inte att hon är en lätt hund. Men om det hade funnits vilsekomna ungar i den där skogen, då hade vi haft med dem hem i bilen tillsammans med våra spårare: reggade collien True Colours och stamtavlelösa schäfertiken Findelkind von Stephanitz.

Hundar slutar aldrig att imponera.

Bodil Carlsson