DÖDA POETERS SÄLLSKAP

Kvart över fem kom jag från jobbet i fredags med huvudet surrande som en bikupa efter arbetsveckan – nej, det handlar inte om jobbet, utan om ramarna som sätts för jobbet och om besluten som redan är fattade, av någon annan högre upp, alltid av någon annan och alltid högre upp, utan att det riktigt blir klart av vem. Eller hur. Eller varför.

Ute på parkeringsremsan väntade regnmoln och prydnadsträd. Och så var Housman där! Han kommer alltid utan förvarning vid den här tiden på året. Han borde ha annat för sig än att dyka upp vår efter vår för att starta samma gamla gräl, eftersom han har varit död i åttio år, men det stör honom inte. Poeter tystnar inte för sådana småsaker. Han tar ett djupt andetag och intonerar samma mening som alltid:

                " Loveliest of trees, the cherry..."

Och så är det igång igen. Hur kan karln bara påstå en sådan sak?

Skönheten på parkeringen är en prydnadsapel, men om några veckor – när de vilda körsbären står i vitt här omkring – vet jag att jag kommer att luta åt att han hade alldeles rätt, han Housman. Ett litet tag.

Resten av våren tillbringar jag i bråk med mannen. Till sist sätter jag streck i debatten: han har fel! Det ljuvligaste av alla träd följer det ena efter det andra, lönn och körsbär, apel och oxel och bok... ja, boken! Om något enda träd är det vackraste, så är det bok! Hur kan han bara missa den?

Annars har Housman helt rätt. Sjuttio år är för kort tid för att hinna se färdigt.

And since to look at things in bloom,

Ten short years more are little room,

I leave dull Dogdom to its blight.

A thousand years is not enough

To walk the woods with Collies (Rough)

Amid the shapes of sunlight...*

Bodil Carlsson

*Fritt efter A J Housman, A Shropshire Lad. Förkortad svensk version:

Bara tio år kvar tills jag troligen dör!

Nu måste jag hitta min sekatör!

Tio futtiga år till och sen är det slut?

Var fasen är kopplen? Nu, dogs, drar vi ut!