BUMBLEBEE GOT THE BLUES

Fin valborgskväll alla!
I morron blir det annan färg på blomman... men vilken vårdag idag!

Bodil Carlsson

DÖDA POETERS SÄLLSKAP

Kvart över fem kom jag från jobbet i fredags med huvudet surrande som en bikupa efter arbetsveckan – nej, det handlar inte om jobbet, utan om ramarna som sätts för jobbet och om besluten som redan är fattade, av någon annan högre upp, alltid av någon annan och alltid högre upp, utan att det riktigt blir klart av vem. Eller hur. Eller varför.

Ute på parkeringsremsan väntade regnmoln och prydnadsträd. Och så var Housman där! Han kommer alltid utan förvarning vid den här tiden på året. Han borde ha annat för sig än att dyka upp vår efter vår för att starta samma gamla gräl, eftersom han har varit död i åttio år, men det stör honom inte. Poeter tystnar inte för sådana småsaker. Han tar ett djupt andetag och intonerar samma mening som alltid:

                " Loveliest of trees, the cherry..."

Och så är det igång igen. Hur kan karln bara påstå en sådan sak?

Skönheten på parkeringen är en prydnadsapel, men om några veckor – när de vilda körsbären står i vitt här omkring – vet jag att jag kommer att luta åt att han hade alldeles rätt, han Housman. Ett litet tag.

Resten av våren tillbringar jag i bråk med mannen. Till sist sätter jag streck i debatten: han har fel! Det ljuvligaste av alla träd följer det ena efter det andra, lönn och körsbär, apel och oxel och bok... ja, boken! Om något enda träd är det vackraste, så är det bok! Hur kan han bara missa den?

Annars har Housman helt rätt. Sjuttio år är för kort tid för att hinna se färdigt.

And since to look at things in bloom,

Ten short years more are little room,

I leave dull Dogdom to its blight.

A thousand years is not enough

To walk the woods with Collies (Rough)

Amid the shapes of sunlight...*

Bodil Carlsson

*Fritt efter A J Housman, A Shropshire Lad. Förkortad svensk version:

Bara tio år kvar tills jag troligen dör!

Nu måste jag hitta min sekatör!

Tio futtiga år till och sen är det slut?

Var fasen är kopplen? Nu, dogs, drar vi ut!

JOHAN, HÅLL UT!

"Just remember, in the winter
 Deep beneath the cruel snows
 Lies the life that in the summer
 With the sun - becomes the rose!"

FINDELKIND!

Fotot är arrangerat, det ser väl alla som sysslat med spår - här letas  bara godis. Men hunden är sannerligen ingen fejk! Bilden togs för två veckor sedan, när Hästtjejens schäfertik – hon som skulle avlivas, ni minns, för att hon var så hundaggressiv - hade gått sitt första spår.

Hästtjejen var hypernervös: hur skulle detta gå?

För en vecka sedan gick hon sitt livs tredje spår. Hästtjejen har skaffat ett MYCKET stabilt, väl fastskruvat galler bak i bilen, som därmed numera är säker förvaring för schäfertiken. Första tiden var det inte enkelt att hålla henne där: det visade sig snabbt att tiken kunde öppna bildörr. Med tänderna. Sedan lärde hon sig – trial och error, tror vi – att FÖRST trycka tassen mot centrallåset och SEDAN öppna bildörren med tänderna. Därför köpte Hästtjejen ett galler från en bilskrot. Schäfertiken behövde flera dagar för att dra ut en ståltråd i taget tills hon fick en öppning stor nog att ta rejält tag i. Sedan drog hon gallret ur dess fästen, hoppade över i framsätet, trampade på centrallåset och... tja, där stod hon vid grinden och skulle in till sin matte.

Men nu sitter hon där hon sitter. Hästtjejen tog med sig Colliebusen in i baksätet, för att schäfertiken skulle fatta att han hade tillstånd att vistas i deras bil. Så åkte vi iväg en mil eller så rakt ut i skogen och la spår.

Colliebusen gick först. Han är  impulsiv och snudd på osäker hemma; när han spårar blir han en annan hund. Inte bara tog han spåret och gjorde ett fint sökslag där Hästtjejen hade vinklat skarpt; han hittade vanten som hon kastade ifrån sig, tog den i munnen och vände sig mot mig för att visa den. Sedan hittades hon  bakom stenblock, han fick sin korv och var glad, men tillbaka gick han i bredd med Hästtjejen, efter mig, med koll på henne. Han eskorterade henne åt mig.

Det är längre än jag vill berätta sedan vi senast gick ett riktigt spår och det där med att ta upp en vante och visa den och att eskortera den försvunna till säkerhet, det har jag aldrig lärt honom. Det gör han av sig själv.

Sedan sprang jag iväg in i skogen. Det blev ett svårare spår än jag hade tänkt, jag vinklade som planerat men stötte på en träsksänka i slutet och fick göra en tvärkrök tillbaka. Där  satt jag gömd under granruskor och grämde mig över att det kanske skulle bli jobbigt för tiken. Icke!

Hon kom så sansat, så noggrann och fokuserad i blicken; gick rakt förbi gömstället, markerade med en blick att  hon visste var jag fanns, följde spåret, svängde klockrent i tvärkröken och gick tillbaka rakt på mig. Som om det var vardagsmat. Som om hon hade spårat i hela sitt liv.

Till sist spankulerade vi där och småpratade, Hästtjejen och jag, längs en ödeskogsväg medan skymningen började dala ner över oss, och Colliebusen - som sällan kan vara lös där vi bor för ryttare och tävlingscyklister och bilar och jaktarrendesinnehavare med misstänksamma ögon - sprang okopplad sida vid sida med henne som skulle avlivas. Hon kastade sig vällustigt i bäckar och svartvattenpölar och han tittade på med förfärad beundran. Hon imponerade på honom med att plocka upp en lång björkslana och invitera till lek och han imponerade på henne med sin artighet. Han tycker att Schäfertiken är en häftig brud. Hon tycker att han är en hygglig kille.

Colliebusen är en stresspelle och jag säger inte att hon är en lätt hund. Men om det hade funnits vilsekomna ungar i den där skogen, då hade vi haft med dem hem i bilen tillsammans med våra spårare: reggade collien True Colours och stamtavlelösa schäfertiken Findelkind von Stephanitz.

Hundar slutar aldrig att imponera.

Bodil Carlsson

Vårkänslor - trots allt...

Tidig morgon, hundarna har fått sin morgonpromenad och har inget emot att gå in och sova en stund till. Själv hämtar jag kameran och går ännu en liten sväng. En och annan morgonpigg fågel hörs kvittra, annars är det märkvärdigt tyst. Så tyst att jag kan höra mina egna hjärtslag.

Solen står redan ganska högt på himlen men snön biter sig envist fast i marken. Någon tapper människa har redan börjat trampa upp den lilla stigen vid vägen.Efter gårdagens regn och snö kanske vi får en solig dag och morgondimman målar upp scener som inbjuder till att både fundera och fotografera.
Ljuset har kommit för att stanna några månader och nu börjar den bästa tiden. När skogen så småningom torkat upp efter all snö och man kan ge sig ut och spåra med hundarna igen. Och när vi sätter upp några agilityhinder på tomten. Då är det gott att leva, både för människor och hundar.

 Johan Nilsson

ATTERS TRÄD

Det lär ha funnits kulturer som trott att träd är en sorts människor och en som anser att de är en rörledning till den andra världen. Ibland undrar jag om det inte ligger lite i det, för visst är de våra gammelkusiner? Grenverket delar sig på samma sätt som våra blodkärl gör. Man står där och tittar upp och undrar om generna som styr mönstret i grenverk och kärlträd är de samma. Klorofyllmolekylen i bladen liknar vårt hemoglobin: det sitter en syreupptagande magnesiumjon i klorofyllmolekylen där vårt hemoglobin har en järnjon – och därför är deras blod grönt, medan vårt är rött, och det sitter stilla på plats hos dem som strävar så oerhört långsamt uppåt, medan vårt rusar omkring hela tiden, precis som vi gör för att vi har så kort tid på oss.
Riktiga träd är svåra att inte älska. Andra skulle man helst vilja göra en hanhundshälsning emot.

Det där trädet, ni vet, som Sheila Atter pratar om, där ett litet gäng häckar på översta grenen och ett annat gäng under mycket skränande försöker klättra upp från den näst översta – man vill ju bara rycka på axlarna! Knacka sig i pannan och gå nån annanstans. Vaddå hålla på med folk som lägger ner sina liv på att tävla mot varandra med hundutseenden som vapen och skriker som treåringar som man har tagit favoritleksaken ifrån när någon äntligen sätter ner foten? Vad har de med vanligt hundliv att göra?
Alldeles för mycket!

Det trista med klätterträdet är att vi inte KAN bara lyfta benet mot det och sen välja att gå nån annanstans. Lämningarna från de översta grenarna faller hela tiden ner på oss här nere på marknivån: det är väldigt lång räckvidd på grenverket högst upp.
Hur många svenska collies från 70-talet och framåt går tillbaka på en enda framgångsrik engelsk hane och hans exportavkommor? Fler än 18 000. Kanske önskas en svensk schäfer? Välkomna att försöka hitta en som inte är släkt med de extremt framgångsrika bröderna Martins utställningsvinnare i Tyskland på 80-talet! Det går, men ni får jobba på det – och kom ihåg att fråga om gentesterna för blödarsjuka, när ni letar. Det gäller även om ni letar i Japan, där hundarna från ”skönhetsfabriken i Viernheim” gick som smör under de gyllene åren.

Och det är inte som att det slutar där. 1993 blev en irländska settern Danaway Debonair BIS på Cruft´s. 1999 kom hans son Caspian´s Intrepid till Cruft´s med 77 – sjuttiosju! – målmedvetet hopsamlade CC och vederfors samma ära. Intrepid hade 623 valpar efter sig. Hur många är hans barnbarn och barnbarns barn nu tretton år senare? Hela rasen hade förra året 869 reggade i England. Hur många av de 869 hade inte de två berömda hanarna några gånger om i sin stamtavla?
Hur lätt är det att ö h t få tag på en engelskreggad irländsk setter som inte är släkt med dem? Och hur många oreggade irländska settrar säljs på nätet och i annonser i lokalpressen och till grannar och bekanta utan någon stamtavla alls?
2010 vann ungerska vizslan Yogi BIS på Cruft´s. Han var sju år då och har nu kommit upp i drygt 500 valpar. Förra året var totalantalet reggade vizlor 1 588.
Njurmisstänkte boxern Gucci sägs ha 800 valpar. Föreslå ett europeiskt land där vi inte hittar Guccis släkt!
Och så där håller det på.

Sociala klätterträd är tyvärr en mänsklig specialitet: vi är tokiga i tävlingar om prestige och inflytande. Det speciella är att ett klätterträd för människor blir ett hårt beskuret släktträd för våra hundar och att det framgångsrika fåtalet ska bestämma valmöjligheterna för väldigt många.

Bodil Carlsson

PAPPARAZZI I PAUSEN...

... mellan förmiddagspromenaden och krattningen av gårdsplan! Tranparet hördes från skogen vid dammen ett par kilometer bort. Ormvråken cirklade högt uppe. Nyvakna fjärilar lockade katten. Smygfotograferande man kom tassande runt husknut.
Planen var att han skulle få sitt straff och själv bli smygplåtad på kvällen när shettisarna kommer inspringande och han sätter av i full fart för att runda dem. Han tror att han kan hinna före den gamla vita damen. Har hon försprång kastar hon sig in i box efter box och snor varenda morot. Det är hejdlöst roligt att vara åskådare.
He didn´t make it, kan vi väl säga. Fast det gjorde inte jag heller, för hästarna hade så bråttom att han inte ens hann in i bild.

Bodil Carlsson

UNDERDOG KIKAR UPPÅT

Sheila Atters klagan över sakernas tillstånd fortsätter här. Som sagt - om ni tror att jag hittar på, så läs hennes inlägg själva!

“Dom och vi” är ett tänkande som genomsyrar hela hundvärlden. Olyckligtvis verkar de där uppe i toppen alltmera tappa kontakten med dem som betalar kalaset. Och det är inte bara i de vördnadsbjudande salarna på Clarges Street som sådan diskriminering existerar. En del rasklubbar är så hierarkiskt uppbyggda att de motstår varje nykomlings försök att få ens blygsamma framgångar i den ras de har valt. / Man undrar, säger Sheila Atter/ hur länge en människa måste tjäna som lärling, innan de tas upp i rasens yttre krets, för att inte tala om att bli insläppta i den innersta helgedomen?

De utvalda få

Gång efter annan hör jag rapporter om utställare som ser sin väg mot framgång spärras. Uppmuntras sådana personer i sin klättring uppför stegen? Blir deras framsteg erkända och prisade? Väldigt sällan tycks det!
I stället utesluts de på oegentliga grunder från domarlistan. Eller så faller deras namn “av en olyckshändelse” bort från listan. Eller så kom deras annons i rasklubbens årsbok ”bort på vägen”. Listan över sätten att ignorera dem är mycket lång, men resultatet blir alltid det samma./…/ När de här människorna blir erbjudna att vara domare tvekar de att tacka ja, och deras värsta farhågor besannas när antalet anmälda hundar är litet, vilket de som har inflytande inom rasen ser till. Följden blir att de inte fortsätter som domare och därmed lämnar dörren öppen för byteshandel med CC bland de utvalda få.
Under de senaste åren har det kommit ett antal påminnelser till utställare och domare, mestadels de som sitter på den översta grenen i trädet, om att det är deras ansvar att agera på ett sätt som är iakttagbart öppet och transparent. Påminnelserna tycks ha ljudit för döva öron och inte mycket förändras. /…/ De som sitter i ledningen, både på Clarges Street eller i den minsta lilla rasklubb, gör klokt i att komma ihåg att utan den vanliga uppfödaren och utställaren har de inget skäl att fortsätta.


Tappar ni hakan? Det gjorde jag! Slutna sällskap, namn som blir bortglömda och annonser som råkar komma bort i postgången? Människor som kan ”ordna” önskat antal anmälningar till icke önskvärda domare och folk som ägnar sig åt att byta cert med varandra??? Kan detta vara sant? Har vi sådant här hemma? Vad säger ni?
I vanliga sammanhang kallar man sådant för konkurrensbegränsande praxis och kartellbildning. Det anses JÄKLIGT fult, när det inte rentav är olagligt. Konsumentorganisationer och ekonomijournalister brukar offentligt strimla folk som håller priserna på varan uppe med sådana metoder. Hundvärlden – enbart bestående av ”utställare och uppfödare”, tydligen – ligger ju långt vid sidan om all vanlighet: där står folk upp och bockar för konkurrensbegränsarna och bjuder dem på ära och traktamenten...
... och glömmer totalt vem som i verkligheten finansierar kalaset: alla de vanliga valpköparna. Förutsättningen för mångmiljardindustrin. Vi får överhuvudtaget inte plats i Sheila Atters perspektiv. Hennes idé om den vanliga hundmänniskan är personen som sitter på den NÄST högsta grenen i trädet och glor surt på dem som sitter allra överst.

Gott skratt och trevlig helg med doggsen, alla bortglömda förutsättningar!


Bodil Carlsson

UNDERDOG

Det är lätt att tycka om engelsmän för åtminstone en sak: när de är arga, är det rakt på sak. Man behöver inte gissa sig till vad de tänker. De är sällan svenskt lagom. De kör inte så mycket med det underförstådda som vi är vana att göra och de är inte alls lika rädda för att nån ska tycka att de är opassande, om de talar ur skägget. Hur många svenskar skulle ens våga tänka på att skriva så här i Hundsport?

Talar ur skägget gör Sheila Atter, som jag tror att man vågar kalla väletablerad i den engelska hundvärlden. Tidningen hon skriver i är Dog World. Vi återger utsnitt ur inlägget – originalet kan ni läsa själva på DW:s nätsida. Sheila Atter uppfattar här sig själv som den lilla vanliga människan, vars röst inte hörs och vars strävsamma vardag nonchaleras av de mäktiga. Den sista meningen är bara för ljuvlig.
Vad tror vi? Hur vanlig är Sheila Atter?
Bakgrundsinformation: KC, alla kennelklubbars moder, bildades 1873. Grundaren var jordägande adelsman och han maximerade medlemsantalet till 1 500 personer, underförstått med liknande bakgrund. Hans kennelklubb var inte tänkt som ett projekt för kreti och pleti. Man fick ansöka och hoppas på att bli godkänd och på den vägen är det fortfarande. Nuvarande medlemsantal ligger runt 1 100 enligt uppgifter från skyttegravarna i Kriget om Cruft´s. Som ni ser av Sheila Atters artikel, finns det mer än en front i det kriget.

Sheila Atter:
Kennelklubbens historiska bakgrund som en klubb för gentlemen, som åtog sig att sköta registreringen av renrasiga hundar och driva hundutställningar, har inte lämnat vanligt hundfolk någon möjlighet att bli delaktiga. Man hör sägas av de som försvarar staus quo, att ”vem som helst” kan ansöka om att bli medlem och att eftersom dagens medlemsantal inte uppgår till det maximerade, finns ingen anledning att den som vill söka medlemskap inte skall göra det. Bortsett då, kanske, från kostnaden! Många måste titta noga på sin ekonomi i dagens situation och tanken på att spendera hundratals pund på ett medlemskap i KC ligger utom räckhåll för många – definitivt för de som har blygsamma tillgångar. /…/

Verkligheten är den, att de som styr KC verkar alldeles ha tappat kontakten med den vanlige uställaren. Hur många av dem tvingas regelbundet kämpa fram med en fullpackad hjulväska från parkeringen för att driva omkring hela dagen i väntan på en bedömning av en domare som kanske är utomordentligt kunnig och opartisk – eller som lika gärna har bara en flyktig bekantskap med rasens standard, men vet vem som vann förra veckan? Givetvis finns hedervärda undantag. Men att döma borde inte alltid vara samma sak som ett parkeringstillstånd till domarnas platser, en fin lunch i trevligt sällskap och så kanske lite hundar att titta på. Att sitta på en bänk och huttra medan man äter smörgås ger ett annorlunda perspektiv.


Så långt Sheila Atter om mänskligt lidande. Klasskampsperspektiv i engelsk hundvärldsversion? Fortsättningen är mer häpnadsväckande och följer i morgon. Har hon rätt, och i så fall - händer det här också?


Bodil Carlsson

MORE NEWS FROM THE COVEN

.
• Häxa 1 apropå kuperingsförbud i USA: And your knowledge of this matter is what? I own a cropped dog - he is 4 years old. He has no health issues due to be cropped and docked. It is called Freedom of Choice! Seeing you are from the state I live in, you may have seen him at some of the shows at the Canine, we take him down there quite regularly :)

S H, står här troligen för Sansad Häxa, svarar: Freedom of choice. Wow. The vet asked him first, did he?

Häxa 1: Another idiot who humanises animals - I take it you don't show your dogs then. Again it is called Freedom of Choice!!! Something we are losing on a daily basis :(

* * *
Meningsutbytena på ett par aktuella facebooksidor virvlar förbi som snöstormen på långfredagen. Tillmälena haglar. Det krävs inte mycket av avvikande åsikt eller ens försiktiga frågor för att en eller annan chefshäxa ska läsa lusen av den som sticker upp. En stackars veterinär, som har arbetande clumber spaniel och försiktigt sa att hon tyckte att det skulle vara en rätt bra idé att på sikt avla bort ifrån ektropion, fick en fullständig driva med svar levererad av internetkvastarna. Typ: Och hur många renrasiga hundar ser du i din praktik? Och hur många hobbyuppfödarhundar med en massa problem baserar du dina åsikter på? Och vad har du fött upp då?
Det är rent ut sagt sällan man ser så mycket militant stupiditet som på de här sidorna. Veterinären drog sig ur "samtalet" med en bön om att alla skulle tänka lite mer på hur de ser ut för alla andra... För, som hon sa - hon tror på renrasiga hundar, och hon för sin del gillar utställningar, men när hon läser svaren undrar hon om hon inte "is defending the indefensible": försvarar det som är oförsvarligt. Ingen lyssnade.
Renrasavel är inte oförsvarlig. Den är svår, men inte oförsvarlig. Men alla de som följer de här sidorna och hundbloggar och hundforum runtom på nätet kan bli svåra att övertyga. En och annan är förmodligen journalist. En och annan är kanske djurskydds- eller annan beslutsfattare. Hemsk tanke! Det finns redan tillräckligt med folk som har en negativ bild av renrasuppfödare: den här tilltagande PR-katastrofen var inte vad som behövdes.
Kennelklubben - den engelska - har redan sagt ifrån att den inte kommer att ändra kraven på veterinärt godkännande av de exteriörextrema rasernas BOB-vinnare. Gudskelov för det! Men man börjar undra om meddelandet räcker för att neutralisera effekten av det som pågår på nätet.



Bodil Carlsson

DAM MED LITEN HUND

Det här berättar kvinnan som har fött upp och äger pekinestiken som vann BOB på Cruft´s men underkändes av veterinären. Meddelandet kom i form av ett email till en medlem på ett hundforum, som jag förstår det en skribent på showtidskriften Our Dogs, som lägger ut det i offentligheten och övergår till att banka på Kennelklubben för att den "säljer ut sig till extremisterna".
Storyn börjar när ägaren precis vunnit sin titel. Hon har hunnit posera för pressfotograferna med hunden i femton minuter, när hon hämtas av en av KC:s funktionärer och följs till veterinärens rum. Journalisterna vet redan att något kommer att hända där, de är på hugget i stim och får viftas bort av funktionären, medan uppfödaren är oförberedd och börjar misstänka att detta inte är vad hon hade väntat sig först på väg till undersökningen. I undersökningsrummet får hunden promenera lite. Sedan lyfts den upp på ett bord och blir ögonundersökt. Veterinären visar att undre ögonlocket är inåtvänt – ägaren ”kunde inte se något ovanligt”, säger hon – och att det finns en hornhinneskada.



"This procedure must have been very uncomfortable for the dog. It was uncomfortable just to watch. The eyelids were released and he produced a 'torch' to shine into the eyes. It looked like a small torch, I thought it must be some kind of professional light. He didn't explain or ask permission.

Then he suddenly said 'look at this - this is a corneal lesion' I was unfamiliar with the term but assumed he meant ulceration. I looked over his shoulder into the illuminated eye. I couldn't see anything wrong. I couldn't understand how this could have happened and I could be completely unaware of it but he was a vet and I believed him. I was now in a complete state of shock but worse was to come. He pointed to the lower eyelid , continuing to shine the light on the eye and told me it was turning inwards instead of outwards. I couldn't see anything unusual. /.../”
Sedan faller bilan. Dråpslaget kommer!

'He started writing on the form and he said 'I'm failing her. Words can't describe the full horror of those words. I was in a living nightmare. I said
something like 'do you realise what you are doing? Reporters are waiting outside that door' ' /.../'
I knew that this was not just my own complete public humiliation but the worst possible outcome for the breed. I was in shock. The KC representative asked me if I would like him to take me back to my bench. This was kind because I was in a daze and would never have been able to find my way. I was whimpering like an idiot, saying 'what will I say - what will I say'.

Tycker man synd om den här kvinnan? Hon är i chock, i en vaken mardröm. Hon upplever sig själv bli fullständigt offentligt förödmjukad, hon blir så omtöcknad att hon inte skulle kunna hitta tillbaka till sin plats och hon kan inte finna ord för att beskriva den fullständiga fasan i att få sin vinnare underkänd. Starkt uttryckt!
För min del tycker jag faktiskt lite synd om henne. Hennes reaktioner används för att elda på under kampanjen mot veterinärundersökningar av de femton exteriört extrema raserna och det är väl inte alldeles otänkbart att hon skickar sitt mail för att fläkta på brasan, men för den skull kan orden ju vara äkta och djupt kända. Förmodligen var det så hon kände. Ingenting i raden av framgångar och vinster hade väl förberett henne på att den här gången skulle bli annorlunda. Hennes rasklubbsrepresentanter kunde förvisso ha hjälpt henne med det – de visste lika väl som de förväntansfulla journalisterna vad som var på gång. Men tydligen informerade de inte, eftersom hon var den enda i församlingen som inte hade en aning. Säger hon.
Så visst, jag känner litet medlidande med den som fick sin triumf så ramponerad. Fast det är märkligt att det går åt så många ord till att beskriva hennes obehag... och så få till att beskriva hundens påstådda lidande i händerna på veterinären.

Jag fattar inte riktigt hur man kan föda upp hundar i åratal utan att ha lärt sig se inåtvända ögonlockskanter och utan att känna igen ett sådant standardinstrument från en veterinärmottagning som stavficklampan. En ytlig ögonundersökning är heller inte särskilt obehaglig. Men om damen med pekinesen säger att hon inte har lärt sig det, respektive tror att det är hemskt för hunden, så får vi väl tro henne. Personligen skulle jag hellre få mina hundars ögonlock kontrollerade med ficklampsljus två gånger om dagen än låta dem leva sitt hundliv i sådana kroppar som de HÄR.
Eller med sådana ansikten som DESSA.



Bodil Carlsson

PROFFSET SOM SLANT

Möt nästa kvinna i den Styrande Gruppen! Så här ser det ut i sajtens berättelse om Lisa Croft-Elliots meriter. Den lilla fettningen, det medges, är min. Läs och gissa vem som skrev texten!

”She has bred, owned and exhibited Champion Akitas, Cardigan Corgis, Chinese Cresteds, Pekingese and all three varieties of Poodles. The dogs come first in all that she does. /.../
She is currently Secretary for the Welsh Corgi Club.
When Lisa is not showing her own dogs she works worldwide as a photographer, canine publicist and writer/photojournalist. As staff photographer for the Kennel Club at Crufts, Westminster Kennel Club, the Canine Chronicle, the American Kennel Club and Eukanuba a regular contributor for publications on all seven continents She has won many international awards for my photography and writing, including multiple Maxwell Awards and the coveted Howell Book House Award. Her work has been featured in many multi-breed and breed-specific books, as well as illustrated breed standards.”
HON har vunnit många internationella utmärkelser för MINA foton....???

Så duktig är Lisa Croft-Elliott, när hon får säga det själv. Även proffsskribenter kan väl slinta på tangenterna ibland.
Så här duktig är hennes hund, Simon. Gräsrot?


Bodil Carlsson

BEAGLEBARONESSAN

Den nya kämpande organisationen Canine Alliance (Hundalliansen) presenterar sina fjorton medlemmar i Styrande gruppen på nätet. Det är upplysande påsktidsfördriv för alla oss som står på en helt annan utkikspunkt i tillvaron och undrar vad det är vi ser. En av de fjorton och en av tre kvinnor är Dianna Spavin. Om den skotska boxerkenneln G såg ut som ett driftigt familjeföretag, så gör ätten Spavin ett annat intryck.
Så här låter Dianna Spavin sig presenteras av sina kollegor:

“Dianna is the middle generation of one of dogdom's most famous families, her mother being Marion and daughter Melanie, and their Dialynne kennel name being world-famous primarily in Beagles. Born into the dog world, she began handling as a teenager, awarded CCs in Beagles as her first breed since which time Dianna has progressed gradually to her present status of Best in Show judge at Championship level, judging three groups as well as awarding CCs in six of the "high profile breeds".
Of her election to the CA committee, Dianna says "I was a little surprised but nonetheless delighted to be voted in as a member of this very important committee as I have no specific skills in administrative areas. However, I feel I bring to the group a lifetime's involvement with dogs and dog people and I am naturally gregarious. Consequently I feel that the ordinary dog person would have no qualms about approaching me to discuss The Alliance and I will be only too happy to explain to them why joining is so vitally important to everyone who values our sport."


I snabb översättning: Dianna är mellangenerationen i en av hundvärldens mest berömda familjer, eftersom hennes mor är Marion och hennes dotter är Melanie och deras kennelnamn Dialynn är världsberömt, huvudsakligen för sina beagles. Dianna föddes in i hundvärlden och började visa hundar som tonåring, fick rätt att dela ut CC i beagle som första ras och har stegvis gått framåt till sin nuvarande ställning som BIS-domare på championatsnivå, domare i tre grupper och med rätt att dela ut CC till sex av ”högprofilraserna”. Om sig själv berättar DS glatt att hon är säker på att hennes sällskapliga personlighet svarar för att ”den vanliga hundmänniskan” inte ska dra sig för att närma sig henne för att diskutera Canine Alliance. Själv kommer hon att vara jättelycklig över att få förklara varför det är så livsviktigt att alla som stöder /utställnings/sporten blir medlemmar.
Det låter väl bra?
Det här är vad som händer när någon närmar sig den sociala beagledamen med en fråga. En Alistair Hunter, så vitt jag vet just en ”vanlig hundmänniska”, frågar på Canine Alliance facebooksida den 1 april:

Hi Cainine Alliance Why are people who claim to be dog lovers blocking this historic opportunity to correct some of the last 100 years of drift to unhealthy interpretation of breed standards that have taken many to the edge of genetic oblivion?

och bemöts så här av ds som med CA:s logga står som representant för Canine Alliance:

unfortunately some people lead such boring lives they have nothing better to do .I feel sorry for them ,they must be so unhappy ds

PR-mässigt mycket osmart svar? Det kan man tycka. Men sedan när behövde adeln bry sig om vilket intryck den gör på bönderna?


Bodil Carlsson

HALLERA: IGÅR OCH IDAG

”Hallera” är ett västsvenskt dialektord: stenarna eller hällarna. Min mormor var bondhustru på en gård som hette så och jordmånen där kan ni gissa själva. Här i trakten är det namnet på den gamla utsiktsplatsen för folk som körde potatis och spannmål från Grevbäck socken till Hjo. Hästarna kunde vila från lasset och man själv titta ut över Vättern. Numera tittar man ut över grisfarmen, som var tredje månad lastar ut tusen unga grisar och plockar in lika många ännu yngre för uppmatning. Förhoppningsvis får de se solen på sin promenad från och till transportbilen.
Den strävsamma hembygdsföreningen har en enkel bänk med bord på Hallera. Smyckar med en liten blomma efter årstiden gör de också. Igår före lunch när vi gick förbi såg det ut så här.
Vi hade vinden i ryggen den sträckan, så vi kom fort förbi. Sedan pratade hundarna hela resten av dagen om att hundar behöver två och en halv timma för att smälta maten – minst! Idag har de sagt som de brukar säga: två och en halvminut, matte, sen måste vi ut!
Collies gillar inte vått. Det är otroligt hur länge de kan dra ut på en soffliggarstund om de vet att det piskar ner blötsnö. I ärlighetens namn var jag rätt tacksam för den saken igår. Det blåste så att man inte ens kände lukten från grisfabriken.

I morse var det gnistrande vinddrivna dyner i miniformat överallt och minus sex. När påskdagsmorgon glimmar vill man inte alls till stallet gå, särskilt inte med snöskyffel i vantnäve. Man vill ligga och dra sig och inte infinna sig där häst sen nattens timmar ren stampar uppå strå, men man är ju så illa tvungen. Fåren känner igen ljudet av dörren som öppnas och hundarna som rusar ut och stämmer upp sin vanliga hungerkör redan innan de har sett mig. Stallkatten kommer ut och gör sig ömklig. Hästarnas gnäggningar är uppfordrande: dags att komma nu? Småfåglarnas variant av påtryckning är den ödsliga tystnaden, så med en skopa av fårens havre fyller jag på fröautomaten: de har haft ett tufft dygn. Synen av skopan som går åt fel håll får de missunnsamma fåren att ta fram bastonerna. Det blir fajt mellan de först anländande småfåglarna och en fräck skata. Folk säger att det inte händer något på vischan?
Sedan är vi tillbaka till tvåminutersmatsmältning och ger oss av - de pigga hundarna och trötta jag - i sol med stigande plusgrader och i geggan som varken är grus eller lera eller riktig snö svackar vägrenarna och den vanliga förmiddagsrundan tar nästan två timmar!
Vi går förbi Hallera igen. Penséerna har frusit till knappt urskiljbara färgklickar i den bruna krukan, men luften är glasklar. Det är fortfarande en bra plats för att titta ut och fundera på vad man ser. Grisfarmen har några år på nacken, men lukten av förtätad instängdhet och dynga går inte att vänja sig vid. På andra sidan Vättern blir vindkraftverken bara flera i antal för varje år.
Vi köper inte griskött längre här hemma. Men en del i ett lokalt vindkraftverk kunde vara något!

Johan tar upp en intressant fråga. Det kan ju inte vara så, att engelska hunduppfödare eller skotska boxeruppfödare är mer insnöade och arroganta än andra. Så vad är det med dem?
Och vad gör man åt dem?



Bodil Carlsson

Lång fredag

Nej, inte längre än dagen innan - men någon minut mer av dagsljus idag. Vår konvalescent börjar piggna till nu, näsan vibrerar i de kyliga nordanvindarna och ögonen spanar vaket längs den gropiga grusvägen. Nej, här ska det inte varas sjukt, minsann! Det finns en tomt att vakta, en kompis att brotta ner och en katt att styra bort från köket. Livet är kort och ska inte slösas bort på fjolligheter. Det må värka i kroppen men knoppen är smärtfri och alldeles fit for fight!

Hon blir bättre dag för dag men det finns andra som inte blir det.
Läste en liten artikel i senaste Brukshunden om hur vi hundägare idag allt mer medicinerar, opererar och på alla tänkbara sätt ser till att få behålla våra kära fyrbeningar ett litet tag till. (Drar ingen parallell till vår tik och hennes operation, hon är en hund med god fysik och har säkert ett par år till att leva.)
Det som jag fäste mig mest vid var orden om bibehållen värdighet. Hunden ska få dö med just detta. Så sant. Mycket krävs av oss hundägare men det svåraste av allt är nog att bestämma när tiden är ute för våra vänner. Jag har full förståelse för att varje hundägare söker andra lösningar än avlivning men det är nog ibland en form av konstgjord andning. Den gynnar kortsiktigt hundägaren medan hunden kanske inte gynnas alls, utan tvärtom.

Varje gång ett beslut måste grundas på en mänsklig känsla – då är det ett mycket svårt beslut. Därför är det så, rent ut sagt, för jäkligt att läsa om renrasavel som gått överstyr. När många hundägare tvingas avliva sina vänner, som kunde ha fått leva flera år till, för att den där uppfödaren struntade i varningssignalerna om hälsodefekter - oftast mycket välkända. Och stoppade sitt huvud i marken för att prestige och pengar betyder så mycket mer än hundens välmående.
Visst, det är lätt att avfärda dessa uppfödare som dumma i huvudet, mindre vetande, ointelligenta osv. Men det hjälper inte. De finns och de verkar.
Det enda som kan kullkasta deras planer, och kanske såra deras bankkonton, är upplysta valpköpare. Valpköpare som vet mycket om fysisk och psykisk hälsa – och som ställer krav på uppfödaren. Det ska inte handla om envägskommunikation när det finns två inblandade parter.

Uppfödare är inte en högre stående del av mänskligheten, de är ett gäng som föder upp hundar. Och det är helt ok, så länge de vet att sätta värde på att handskas med levande varelser. Men när det börjar grymtas om att veterinärbesiktningar är förödmjukande och plågsamma för utställare och uppfödare – då har gränsen för det mänskliga passerats för längsen.

Johan Nilsson

NEWS FROM THE COVEN!

Så här mitt på den kommunikationlösa långfredagen finns det en del postgång, trots allt. En gestalt svischade förbi trädtopparna i snöyran och tappade ett meddelande, när hon väjde för ormvråken. Colliebusen apporterade prompt pergamentrullen. Vi slet bort sigillet och vad hittade vi? Brådskande meddelanden militanta systrar emellan!
Chefshäx.. ehh, initialerna SM, den ledande i meningsutbytet om det pågående världskriget, är i vardagslivet amerikansk advokat och när man tycker att tillvaron är tuff, kan man tänka på att man trots allt inte är den kvinnans veterinär (eller, för den delen, hennes hund).
Dessa uppsnappade meddelanden mellan likasinnade är inte fejkade, jag lovar, men det medges att ju längre man läser, desto mer liknar man en fågelholk i uppsynen. Längst ner informeras det flygande systerskapet om en illavarslande upptäckt som handlar om World Dog Show och sedan kommer en oefterhärmlig mening: det här, kära läsare, är kommunikationen mellan DE SOM SÄTTER HUNDEN FÖRST.
Mycket nöje och glad påsk i snön!


Bodil Carlsson

S M: I would think, unfortunately, that the veterinarians will be patting themselves on the back for putting all us horrid show people who breed such 'damaged' dogs in our place and taking the next step toward actually ruling. Remember their first step toward controlling us was with the tail docking -- the vets were very involved in that; this is just the next step.
för 2 timmar sedan • Gilla • 3

N M: Hi S. I dont think the KC actually are actually getting much support from the ordinary 'non-extremist' vets. I heard that only 3 volunteered to do it at Crufts


S M Only because they were afraid, I believe, of the backlash, N. I know that if my vet, and I've gone through more than a few in my area because of their attitudes toward treatment of me and my dogs, had deliberately tried to find fault through the type of exams some of those dogs went through, as well as participating in a discriminatory procedure, I would not hesitate to dump him and I'd do so by visiting the office and very clearly speaking out against it. They are, I believe, afraid of losing cash in a stapped economy.
för 2 timmar sedan • Gilla

S M Having dealt with this continued war, through the first stage of tail docking, I am very cynical regarding the participants, I'm sorry to say.
för 2 timmar sedan • Gilla

N M: I make sure i only use fantastic vets - and am prepared to hunt them out. My vet, incidentally, always has 2 pet spaniels that are DOCKED. I chose to use him, not only for his ability but for his attitude. He who pays the piper calls the tune

G S: S, just picked up a point from your first posting. The Kc is made up of dog folk many of whom have had many successful years of showing and breeding so why wouldn't they understand genetics be it the very basics. I must admit I don't understand the complicated stuff as I am sure most of us don't unless we are in a breed that has or has had problems.
för ungefär en timme sedan • Gilla

R C: Let's not forget how this debacle started in the first place folks. As i recall we had the docking issue,then we had that biassed tv documentary with a follow up and if that wasn't enough, instead of the KC our so called representatives backing us, they abandoned ship and chose to appease the media and AR. Yes indeed they are our representatives as exhibitors and breeders and now it's time for them to listen to those that have supported them over the years, of coarse they know the ins and outs of dog breeding just a shame they don't know which side their bread is buttered.

V H: S, I think that a lot of 'discrimination' against breeds came about through the conventions raised by the Council of Europe which is all in OUR DOGS this week. I would recommend a thourough reading of that article so people have a real handle on why breeds are under threat from forces larger than the KC.
för 7 minuter sedan • Gilla

S M: G, I simply do not believe that the KC as a whole understands the genetics of the breeds or that they necessarily have the best interests of the dog community in mind and instead, as Robert so aptly points out, they have a knee-jerk reaction to demands placed on them by those who really don't have a clue.
för 6 minuter sedan • Gilla
J B
I've just entered the World Dog Show in Austria - this is the statement they issue on their website. Interesting ! ......... The exhibiting of dogs with tortured breeding characteristics (for example dogs with difficulty in breathing, hairless dogs with a strong tooth outnumbered or toothless) is prohibited!
Gilla • • Följ inlägget •
o
Dog people putting Dogs first- The Canine Alliance Responsible for Pedigree Dogs



coven: häxcirkel, häxsammanslutning
dock, docking ban: kupera, resp kuperingsförbud
biassed tv documentary= tendentiö tv-doku, syftar på Pedigree Dogs Exposed för 3 år sedan
AR= Animal Rights-aktivister, aggressivt folk, som bl a vill förbjuda alla sällskapsdjur. Sägs det.
knee-jerk reaction= ren reflex som gensvar på ngt

Tillbaka i verkligheten

Här är hon, vår gamla tant. Just hemkommen från veterinären och operationsbordet. Pyometra drabbade också henne även om det tog sina modiga tio år.
Nu ska hon vila här hemma i lugn och ro. Hanen smyger runt och tycker nog att det luktar skumt om henne idag. Och så är hon ju så stillsam! Ingen skojbrottning, inga pipdjur som det ska kämpas om, kort sagt – ingen action alls. Så han passar på att vara stillsam han också. Det blir liksom enklare då.

Vi firar en lugn och stilla påsk tillsammans med tanten som ska vila. Tittar på takdropp omväxlande med enstaka snöflingor när solen tar en kort paus, och tänker att snart är det nog full fart igen. Med pinnlek, hanen som ska jagas och brottas ner och kanske en eller annan fågel som ska få hjälp att flyga. Och när snön lämnat tomten blir det lydnadspass med matte. Jag tror hon tänker på det nu, för jag ser glimten i ögat…
Hundar är så mycket men framför allt är de en stor glädjekälla även om det smyger sig in ett eller annat bekymmer ibland, som t ex en operation.

Vi hoppas att alla läsare får en skön påsk - utan smällare!

Johan Nilsson

DET GODA I LIVET

Vilka bra dagar livet får för sig att strö ut framför en ibland! Gräsänkedag när solljuset flödar och allt flyter på – hästarna ute och stallet mockat tidigt och tvätten uthängd, en lååång hundmarsch i raskt tempo och ändå muskel kvar för städning inne!
Yepp - det är säkert kvinnors idé om en dag i paradiset.

Grannfrun dök upp med lilla pappen. Nu löper hon inte, så Colliebusens uppvaktning har gått över i farbroderlig välvilja, men lilla pappen flörtar vilt för att få igång honom i lek. Tikarna tittar på henne och säger Nippertippa! och Vuxna damer vill vila i fred på sin egen gräsmatta! - men de säger det snällt.
Lilla pappen springer upp på jordkällarkullen och skådar ut. Sedan ger hon upp ett högt tjut av fasa, vänder och flyr. Ett monster attackerar!
Lilla pappen rusar skakande rakt in i huset. Tre collies har då redan lyft som concordeplan från marken och ställt upp på jordkällaren i stridsformering. Tävlingscyklisten på träningspass var snabbt förbi och förtjänade enligt Colliebusen inte mer än några patrullsprång längs stängslet med ett par avfärdande skall slängda efter sig.
Ingen collie begrep något. Tikarna nosade över lilla pappen för att hitta skadan: hade hon gjort illa sig? Colliebusen lät pappen komma fram och söka tröst.
Alla la sig ner och pappen blev lugn. Hon bor en bra bit från vägen och har aldrig sett hjälmförsedda varelser med jättesolglasögon forsa fram på nära håll.
Det slår mig att på alla år har jag aldrig sett collies vara annat än vänliga mot en rädd hund. De kan eskortera en grävling från tomten i hög hastighet, de försöker gå rakt igenom lagårdsdörrn om de anar att räven är på andra sidan och robbar kattmat och de kan ställa upp sig till gemensamt försvar om de tror att vildsvin finns i omedelbar närhet – de är inga mesar, så sett. Men den som är liten och rädd ska omhändertas.

Vad hade man de gamla gårdshundarna till? Vilket material görs servicehundar av? Helt logiskt struntar jag nu i den i o f s ytterst välbehövliga vårstädningen och bjuder mig själv och colliesarna på ännu ett långt härligt vårstros.
Dogs make a life good, så dom kan gärna få lite tillbaka. Städa kan man förmodligen göra när man är död. I den där ettan med jordvärme, ni vet - hög jordvärme! - där man förmodligen förtjänar att hamna efter livslångt ointresse för, tja, städning.


Bodil Carlsson

OCH SÅ VAR DET DETTA...

Med vad man tycker om hagelstorm på eftermiddagspromenaden. Om hagel på eftermiddagspromenaden tycker man INTE!

Colliebusen

BREVLÅDAN: MERA ENGELSKT

Först ett snabbt meddelande från England: SVT har köpt uppföljaren till Pedigree Dogs Exposed - Three Years On. Sändningsdatum okänt. Där togs bland annat upp njursjukdomen JKD på boxer. Se inläggen på Collievänner 29 februari och 1 mars, Boxergenetik i översättning 1 och 2 samt Mörkertal från den 4 mars.

Nu skriver Dog World om den senaste utvecklingen.

"THE PRESIDENT, chairman and secretary of the Scottish Boxer Club have stepped down from office.
Lynn, Janice and Suzanne M of the G kennel chose not to stand for re-election at the recent AGM.

Mrs M’s kennel came under the spotlight recently in Pedigree Dogs Exposed – Three Years On when it was alleged that Ch Designer Game at G (Gucci) was the sire of dogs who suffered from juvenile kidney disorder (JKD), a condition said to have ‘hit right at the heart of the current Boxer show population’. Also mentioned in the programme was Y and W M’s W kennel. Mrs M and the M:s have denied the claims made therein.
This week Janice M said she, Lynn and Suzanne had decided to stand down because members of the club did not support any of its shows and events.
"There is a body of people up here who don’t show that much and they wanted rid of us, I don’t know why,” she said. "They’re against the M:s too.”
Asked why, she said: "We are two kennels who do a lot of winning and, as you know, people who win are never popular,” she replied.
/.../
Lynn M said she thought it a disgrace that club members had ‘turned out like this’ for an AGM but did not go to shows."

Att driva en kennel som familjeföretag tillsammans med sina döttrar måste vara en dröm för alla hundintresserade kvinnor. Men tre familjemedlemmar och delägare i en och samma kennel som samtidigt är president, ordförande och sekreterare för rasklubben - ??? Och dessutom i samarbete med en annan kennel, som precis som familjeföretaget är representerad i den nationella rasklubbens styrelse?
Ser ut att vara mycket makt i få händer.

En av dem säger till sist helt begripligt, att det är ett elände när medlemmarna infinner sig mangrant till ett årsmöte för att diskutera i stället för att bevista utställningar...
Det hade varit smidigare att driva skotska boxerklubben utan medlemmar, förstår man. Fast skämt åsido: det är när rasklubbar fungerar så här, som hundarna råkar riktigt illa ut. När klubbarna är öppna för alla och alla vågar säga sin erfarenhet, då har raserna en chans. Lite demokrati är inte bara roligare, det är bättre också!

Bodil Carlsson